The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Välnärda slavar rymmer inte

Kategori: Filosofi, Frihet, Kulturrevolution

 
Vilket är egentligen det bästa sättet att upprätthålla ett slaveri? Enligt den amerikanske libertarianen Augustus Invictus är det tryggheten, ett relativt välstånd och ”bröd och skådespel”. 

Vad är det som får människor att acceptera hårda diktaturer utan att ens försöka göra motstånd? En anledningen är så klart hotet om våld mot sig själv och sina anhöriga. Våldsmonopolet ligger ju till grund för att en totalitär stats existens, utan det kan den aldrig upprätthålla sig själv. Men någonting mer måste till. Det kanske bästa grogrunden för uppror är desperation. Människor som inte har något att förlora är livsfarliga, likt en katt som är inträngd i ett hörn. Desperationen är aldrig de totalitäras mål då det underminerar deras makt. 

Ett visst mått av välstånd ligger därmed i maktens intresse, något som motbevisar vänsterns historierevisionistiska syn på våra förflutna makthavare som omättliga utsugare av sin egen befolkning. Välståndet gör en befolkning passiv och obenägen att vilja ändra på status quo då det skulle innebära ett skutt ut i mörkret. Sovjetimperiet föll inte på grund av folkliga uppror utan på grund av en ekonomisk kollaps som sedan olika nationer nyttjade till att slå sig fria från Ryssland. Än idag går det att finna människor som är nostalgiska när det kommer till sovjetkommunismen. Samma människor såg vad som hände när status quo ändrades till det sämre. På kort sikt innebar Sovjets fall en katastrof för människorna som bodde där. De sovjetiska folken kastades ner i djup fattigdom och armod. Sedan dess har vardera ländernas ekonomier och välstånd förbättrats men likväl blev fallet en varningsklocka om att frihetens pris ibland kan vara högt. Det är rimligt att anta att många diktatorer runt om i världen sitter kvar just på grund av folkets rädsla för en negativ förändring av status quo.

Ett mindre extremt fall av samma tendens finner vi i debatten om britternas EU-utträde och den processen som just nu pågår. Brexit handlade om att förändra, om att avlägsna status quo, genom att begära utträde ur EU. De britter som röstade för EU-utträdet tog en risk. De som röstade mot valde att satsa på det ”säkra kortet”, att inte ta någon risk, de röstade på status quo. Bremain förlorade trotts att de hade oddsen på sin sida. Att bevara status quo är ofta lättare än att förändra det. Anledningen är att de som förespråkar den nuvarande ordningen i stort sett kan peka på vad väljarna får om de väljer att behålla dem vid makten. De som vill förändra har ofta svårare att förutse konsekvenserna av deras förslag, vilket påverkar valets utfall. De som föredrar tryggheten kommer att rösta för att bevara status quo medan de som är villiga att offra en del av sin säkerhet, i utbytte mot frihet, kommer att rösta för förändring. Hur denna saga slutar vet vi ännu inte men vi vet att Brexit innebär en risk, men en risk som ger en möjlighet till ökad frihet för både britterna och Europa i sin helhet. 

Varje politisk ansträngning har ett pris. Detta pris måste vägas mot vad man uppnår politiskt. En smart ledare pressar inte sina politiska motståndare för hårt eftersom motståndarnas incitament att försöka avsätta sin ledare ökar. I en desperat situation står en opposition, av vilket slag det än är, inför ett val. Antingen förblir de passiva och förlorar, eller så går de till anfall och får en liten chans att vinna. De krafter som styr oss kommer att försöka sätta ett såpass högt pris på förändringen att de gör oss passiva. Vi som vill ha förändring måste motivera massan att priset är lågt, eller åtminstone rimligt. 

En person som också förstått detta är den amerikanske libertarianen Augustus Sol Invictus (som inför en större publik blivit känd som en libertariansk figur inom alternativhögern). I april 2016 höll han ett inspirerande tal på det libertarianska partiets partikongress i Florida. Talet var mycket influerat av Malcom X:s tal The House Negro and the Field Negro från 1963. I likhet med Malcom X tar Invictus upp samma problematik som jag nämnt ovan. Välnärda slavar rymmer inte, de väljer att vara en del av systemet trotts att de innebär ofrihet. En utbrytning vore en materialistisk nedgång. Man undgås inte att dra kopplingar till den svenska medelklassen vars svaga ryggrad och konflikträdsla kan härledas till samma princip. Materialismen är viktigare än något annat spirituellt, oavsett om det handlar om en kristen tro eller patriotism. 

Bild: Augustus Sol Invictus. Kandidat till den amerikanska senaten från Florida 

Ett viktigt steg mot ett återupprättat Västerland är att krossa det materialistiska narrativet. Vi måste inse att materialism aldrig kan ersätta livets sanna värden; familj, tradition, tro och nation. Visst, många traditionalistiska beslut skulle säkert innebära en försämrad ekonomi och utebliven tillväxt. Det kan tyckas som en självklarhet med tanke på att den äkta högern ej förutsättningslöst eftersträvar maximal ekonomisk profit då den, till skillnad från de egalitära ideologierna, inte är materialistisk. Å andra sidan är det ju inte välståndet som är poängen. Friheten och självstyret är två värden som alltid kommer att väga tyngst i den politiska vågskålen. Vad spelar rikedomen för roll om vi ändå är ofria och oförmögna att forma våra egna liv? Ett försämrat välstånd är kanske, paradoxalt nog, exakt vad vi behöver för att få en verklig politisk reaktion från massan. Så länge frihetens pris är för högt kommer massan att förbli passiv.  

En god vän till mig jämförde vid något tillfälle den nationella högerns historiska parlamentariska problem med ett hus med ”lågt tak och högt golv”. Den äkta högern får inte sina röster ifrån människor som ”chansar”, från människor som egentligen inte riktigt vet vart de står politiskt. För många är det ett stort steg att gå från att rösta på ett mittenparti till att rösta på ett mer radikalt. Denna process är för många lång. Men när de väl nått till en viss punkt, där de väljer att rösta på den traditionella högern, brukar de vara det nya partiet lojalt. Högern har således svårt att samla ”spontanröster” men när de väl lyckats värva en ny röst så brukar den stanna. Det är jobbigt och besvärligt att flytta in i det trånga huset med ”lågt tak och högt golv”, men när de väl är ”hemma” så flyttar de inte. Det kommer att ta lång tid att omkullkasta nuvarande status quo men när förändringen väl skett så förblir den över längre tid.   


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon 

Kommentera inlägget här: