The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Den kontantlösa ofriheten

Kategori: Ekonomi, Frihet, Historia, Nya Dagbladet

 
Inom bara några år beräknas Sverige vara fritt från kontanter, en mycket farlig process som egentligen pågått länge, men som beräknas vara avslutad inom några år. Alla frihetsälskare bör vara mycket skeptisk till det kontantlösa samhället. Här är varför.  

Inom min egen bekantskapskrets tar jag ibland upp riskerna med ett samhälle utan kontanter, att det riskerar att leda till ökad ofrihet, ett påstående jag inte sällan blir snudden på utskrattad för och stämplad som foliehatt. Naivitet hos dessa individer är bottenlös, vilket den ofta är hos många människor, inte minst bland ungdomar. Enligt den officiella versionen är kontanterna på väg att fasas ut då de anses omoderna, ineffektiva och därför bör försvinna till förmån för digitala pengar. Den officiella versionen försöker få oss att tro att det egentligen handlar om att förenkla livet för oss medborgare, att det handlar om effektivisering. Och visst finns det en sanning i detta. Det finns definitivt fördelar med digitala pengar när det kommer till att använda dem. Jag är egentligen inte motståndare till digitala pengar per se. Det jag är motståndare till är den ökade graden av minskade valmöjligheter samt den centralisering av makt det innebär. 

Enligt propagandan är utvecklingen mot det kontantlösa samhället driven av konsumenterna själva som ser de tekniska fördelarna med kortbetalningar. Precis som med så många andra politiska frågor handlar folkets förkärlek till sina kort snarare om att massan lätthet att manipulera genom billig propaganda från etablerade medier och banker. Värdetransportbolag och banker ökar alltmer sina priser på kontanthantering, samtidigt som media gör vad de kan för att påpeka kontanternas påstådda baksidor, exempelvis att kontanter är ohygieniska, risken för rån och att kontanterna skulle vara dåliga för miljön då de måste transporteras. Kombinationen av propaganda och minskade incitament för kontanthantering manipulerar således populasen att stödja utvecklingen, vilket i sin tur underlättar för alltfler företag att införs policys om att inte ta emot kontanter. Konsekvensen blir att allt kapitalflöde till slut måste gå via bankerna och deras kortterminaler. 

Detta är vad bankerna, och för den delen staten, vill. Målet är inte att primärt att underlätta för samhällsmedborgaren, även om det är en effekt i just detta fall, utan om att centrera sin makt och kontroll av människors kapital. Bankerna kan använda denna kontroll till att exempelvis sänka räntorna på besparingar, höja avgifterna på bankens tjänster samt exkludera människor som banken av någon anledning inte gillar. Man kan försöka  argumentera för att substitut kommer att tillkomma ifall bankerna missköter sig. Till den skulle jag vilja påpeka svårigheten i att grunda en bank eller andra hållbara alternativ till dessa. 

Staten kan använda bankernas penningmonopol till att höja skatter eller konfiskera medborgarnas pengar, något som hände på Cypern i samband med finanskrisen där 2012-2013. För att den cypriotiska staten skulle få nödlån till att rädda bankerna, tvingades Cyperns bankkunderna att betala genom att staten tog ut en engångssumma från deras konto. Faran ökar med tanke på att världens maktbalans i allt högre grad baseras på ekonomiska enheters muskler istället för nationalstaternas styrka. Högst upp i maktpyramiden står inte längre världens nationalstater utan snarare globala storbanker och storföretag. I takt med att världens makt och resurser alltmer centreras till en global elit, växer dessa olika enheter ihop till en. Nationalstaterna blir därmed bankernas och storföretagens verktyg, istället för tvärtom. Det är inte ett orimligt påstående att hävda att bankerna själva, genom deras penningmakt, använde den cypriotiska statens våldsmonopol till att rädda sig själva från en kris de själva skapat.

Det största hotet mot penningcentraliseringen har emellertid demokratiska förtecken. I en tid när makten alltmer baseras på privata enheters ekonomiska styrka innebär en uteslutning från det finansiella systemet en slutgiltig utestängning från det demokratiska, och i förlängningen samhället i sin helhet. Den som inte kan använda sina finansiella tillgångar är dömd att leva på annans nåder. Dissidenter ligger därmed pyrt till. Den som av politiska skäl ogillas av bankeliten kommer få det svårt att använda sina demokratiska rättigheter då de ekonomiska tillgångarna närsomhelst kan låsas av dess motståndare. 

För att sammanfatta allt detta: den finansiella digitaliseringen syftar inte primärt till att göra livet enklare för dig som medborgare och konsument, utan om att öka etablissemangets kontroll.


Jag har till denna artikel försökt finna lösningar på det kontantlösa samhällsproblemet. För trotts allt finns det stora hinder som kontanterna svårligen kan lösa (eller där lösningarna blir mycket opraktiska). Hur skulle man exempelvis göra vid större köp utan att fylla sin skottkärra med papper? För att få en inblick i tänkbara lösningar valde jag att kontakta Nya Dagbladets krönikör Isac Boman, författare till den mycket läsvärda boken Penningmakten, om hur man förr löste dessa problem. Enligt Boman användes framförallt checkar, en pappershandling som ger mottagaren rätten att lyfte det överenskomna beloppet från köparens konto. En check i detta fall kunde vara både en check i modern mening, men också något vi idag kallar sedel. I tider då valutan garanterades av en guldreserv kunde ägaren av sedeln när den ville plocka ut sedelns valör i ädelmetaller. Därav parallellen med en modern check. 

Boman konstaterar också en annan mycket intressant sak. På samma sätt som det idag inte finns tillräckligt med kontanter för att alla skall kunna få ut sin besparingar i sedlar, fanns det heller inte alltid tillräckligt med ädelmetaller i bankernas valv för att alla skulle kunna växla sina sedlar. Visst, då, precis som idag, behövde banken ha en viss täckningsgrad, det vill säga ett minimum av ädelmetaller i reserv hos riksbanken (idag gäller samma sak fast med kontanter). Dock fanns det även i äldre tider pengar som bara existerade på pappret i form av lån och sedlar. Ju mer ädelmetaller folk satte in, ju fler lån kunde banken ge ut. Av samma anledning vill dagens banker ha nya sparare hos sig. Ju mer pengar in i banken, ju fler lån kan de ge ut. Ifall däremot fler än väntat valde att ta ut sina besparingar i guld, kunde småbanken låna ädelmetaller av centralbanken mot en ränta. Därav uppstod ett incitament för hur mycket banken borde, och inte borde, låna ut. Småbankens intresse var ju att inte låna av centralbanken då det skulle minska lönsamheten. En annan funktion hos centralbanken var att den kunde ge ut sedlar (checkar) som alla banker kunde låna ut, istället för att varje lokal bank gav ut egna, något som var fallet i äldre tider. Centralbankens sedlar blev därmed en garanti för att sedeln kunde växla ut motsvarande värde i guld. 

Min slutsats av Bomans svar är dock att en liknande problematik kvarstår även ifall kontanternas ställning stärks. Kanske ligger inte problemet främst i att de digitala pengarna saknar materia, felet ligger i att kontrollen av de finansiella medlen är centraliserat till bankerna. Även checken har sina problem då man måste gå via banken för att den skall vara användbar. På något sätt måste större mängder pengar kunna hanteras utan bankens inblandning. Här kan jag dessvärre inte ge några svar på konkreta lösningar. Kanske vore det bra ifall det uppstod företag som, mot en avgift, bara förvarade sin kunders finansiella tillgångar, utan ränta men med större trygghet och utom bankernas kontroll. Kanske behöver inte ens alla pengar vara fysiska så länge bankerna inte har monopol på förvaringen. 

I Bomans bok Penningmakten fastslår han att alternativa valutor är önskvärda, något jag håller med om. Som sagt så måste det finnas valmöjligheter, både när det kommer till olika betalningsätt men även när det kommer till valuta. Ett aktietips för nybörjare brukar heta att ”inte lägga alla ägg i samma korg”, att sprida sitt innehav mellan olika aktier. På samma sätt finns här en öppning i den digitala tidsåldern vi befinner oss i. Finns det olika valutor, finns det också alternativ till den som inte vill vara en kugge i banksystemet. På det sättet minskas riskerna med de digitala pengarna. 

Tyvärr är det få människor som tänker i de banor jag just beskrivit för er. Istället har andra saker tagit över den västerländska människans mentalitet. Våra västerländska samhällen har en längre tid genomgått förändringar som inneburit ökad bekvämlighet på bekostnad av friheten. Ett exempel på sådana förändringar är införandet av välfärdsstaten, en bekvämlighet på bekostnad av friheten. Vägen mot det helt kontantlösa samhället är ett nytt steg i denna process. Latheten vinner över friheten. Krafter som vill oss som individer, och i slutändan vår civilisation, illa, utnyttjar människans naturliga strävan efter bekvämlighet till att i större och större utsträckning förslava oss. Det kan låta högtravande men är en möjlig realitet. Hurvida du tror på detta, eller anser att jag är en konspirationsteoretiker, beror på vilken inställning du har till dina största auktoriteter, överstatligheten, den nationella staten, storbankerna och storföretagen. Har du, i likhet med många av mina bekanta, en naiv hållning till dessa kan jag tyvärr inte hjälpa dig till insikt med denna artikel. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon

En seriös analys av alternativhögern

Kategori: Alternativhögern, Politik, Taktik

 
Sveriges Radio Ekot publicerade i veckan en ”granskning” av Nordisk Alternativhöger (NAH) och dess galjonsfigur Christoffer Dulny. Reportaget var inte helt oväntat hårdvinklat vänsterut i sann maoistisk anda med syfte att måla upp NAH som en ”högerextrem” strömning med täta kopplingar till NMR. Jag brukar inte bemöda mig med att kommentera nonsens men väljer i detta fall att göra ett undantag.  

Till att börja med är det viktigt att i sammanhanget påpeka att den alternativa högern inte är en ideologi i sig. Rörelsen har inga egna skrifter som ligger till grund för dess filosofi, något som andra rörelser brukar ha. Alt.-högern bör istället sammanfattas som ett paraply av olika strömningar, något Ekot helt riktigt uppfattade. Människorna inom Alt.-högern kan vara alltifrån libertarianer (ex. Augustus Sol Invictus) till nationalsocialister (ex. Andrew Anglin). Som jag uppfattat saken finns det framförallt två fenomen som knyter dessa, annars mycket olika grupper, samman:

1. De olika grupperna är i olika utsträckning marginaliserade inom högern. De får inte vara med i etablissemangshögerns finklubb. 

2. Ideologiskt har de funnit en gemenskap i att alla inser att Västerlandet är döende, att européer och europeiskättade dör ut som folk och förlorar alltmer inflytande (inklusive i sina egna hemländer där de marginaliseras av sina egna regeringar). Hur detta sedan tar sig uttryck kan variera stort. För svensk del innefattar detta en traditionell syn på svenskhet som inkluderar historia, kultur och etnicitet/ras/biologisk uppbyggnad (något som skiljer dem från ”Alt.-light” och SD i Sverige).

Även om de ideologiska inriktningarna kan skifta inom alternativhögern är de flesta identitärer av något slag. Hur detta i sin tur tar sig uttryck varierar mellan länder och beror på hur befolkningens identitet ser ut. Tydligt blir detta när man observerar skillnaderna mellan exempelvis den amerikanska grenen, med Richard Spencer i spetsen, och den europeiska, med Generation Identitet och Martin Sellner som tydliga frontfigurer. USA skiljer sig gentemot Europa därför att stora delar av landets icke-vita befolkning delar samma språk, kultur och (delvis samma) historia. Därav blir fokuset på ras mycket mer dominerande än i Europa där man inte har någon direkt historisk erfarenhet av mångrasliga/multikulturella samhällen. Som jag förstått det vill den amerikanska rörelsen framförallt skapa en rasmedveten vit identitet som en reaktion på att den vita andelen av USA:s befolkning minskat drastiskt de senaste decennierna. Den europeiska grenen har istället sitt fokus riktat på helheten, med udden riktat mot såväl antivita tendenser i samhället som mot islams utbredning. Eftersom de icke-vita ”européerna” uteslutande invandrat i närtid, delar de heller inte samma kultur och språk som kontinentens urfolk. Därav förstärks skillnaderna i kultursyn, samt synen på den västerländska civilisationen. 

Eftersom den alternativa högern inte har något skriftligt ramverk, betyder det att olika grupper kan vara olika inflytelserika under paraplyet. De som leder den alternativa högern har därför en svår balansgång att gå för att hålla ihop de olika grupperingarna. Då jag själv i någon mening kan sägas tillhöra den alternativa högern (om man får tro Hans Hermann Hoppe är Alt.-right-rörelsen i mångt och mycket sprungen ur den paleokonservativa) ser jag det som min uppgift att försöka balansera en rörelse som annars riskerar att återgå till en primitiv nationalism 1.0. 

Till den som vill läsa lite seriös kritik av alternativhögern kan jag rekommendera Jan Olof Bengtssons artikel Nordisk alternativhöger i Charlottesville. Bengtsson hävdar i sin artikel att den alternativa högern är på väg att återgå till den ”gamla” högern, något som Bengtsson hävdar är en återgång till ”sunkbunkern”. Sedan Donald Trump tillkännagav sin kampanj har den alternativa högern, enligt Bengtsson, allierat sig med fel grupper och börjat tappa konceptet. Rörelsen började ta sig allt brutalare uttryck som frångick den utstakade, normaliseringsfrämjande, vägen rörelsen dittills hade gått. 

Trotts att jag inte kände till den alternativa högern innan Donald Trumps presidentvalskampanj tycker jag mig känna igen fenomenet Bengtsson beskriver. Det som lös igenom under demonstrationen i Charlottesville var att högeraktivisterna hade till synes svårt att hålla isär internetforumet 4chan med verkligheten. Stundtals brutala uttryck, som fungerar ypperligt på internet som en uppluckrare av den politiska korrektheten, gjorde sig uppenbarligen inte lika bra i verkligheten. Vissa av de närvarande hade till synes svårt att separera vad som passar sig i olika sammanhang och demonstrationen tappade delvis konceptet (notera att jag inte var på plats, kritiken är baserad på den information jag lyckats tillhandahålla). De allra mest radikala uttrycken, så som hakkorsflaggor och KKK-kåpor (i den mån de nu fanns), borde inte ha fått någon plats i manifestationen överhuvudtaget. Inte bara av estetiska, och taktiska, skäl utan därför att de är inaktuella uttryck från en gammal höger som inte lyckats ta sig framåt. 

Visst, en del missöden är bara ”barnsjukdomar”, som Åkesson brukar säga. En ung rörelse gör alltid misstag. Dock gäller det att alternativhögern inte halkar och blir förknippad med den gamla nationella rörelsen, exemplevis genom att ha för täta kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen. Som sagt handlar det om en balansgång. Hurvida NAH:s ledning skulle vara någon form av nationalsocialister, minus socialismen, som Ekot försöker hävda, får de berörda själva svara för. Jag kan bara svara för mig själv. Jag tror och hoppas dock att NAH:s ledning lyckas med sin balansgång att hålla ihop de olika politiska enheterna. Men Bengtssons kritik är absolut värd att ta till sig.  


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon

Memer, bilder och annat

Kategori: Allmänt, Memer

Eftersom den nya artikeln kommer att dröja något längre än vanligt får ni nöja er med lite memer. Som vanligt skall allt tolkas med en stor dos humor. 
 
Trevlig måndag! 
 
OC:
 
 
 
 
 
 
Lånade från internet: 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till sist lite visdomsord: 
 
 
 
 
 
 
 

The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon