The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Den borgerliga konservatismens långsamma död

Kategori: Borgare, Historia, Högern slår tillbaka, Metapolitik, Politik

 Just nu pågår en strid om begreppet konservatism mellan en lös koalition borgare och en annan lös koalition sverigedemokratiska sympatisörer. Jag kommer i denna artikel försöka bena ut denna konflikt så att utomstående betraktare kan få grepp om vad som försegår. 

Under en tid har den s.k borgerliga tidningen Svenska Dagbladet (hädanefter förkortat SvD) ägnat en artikelserie åt begreppet konservatism och dess påstådda innebörd. Det mesta som skrivits har enligt mig inte varit av något större intresse för den upplyste. För att du som läsare skall slippa läsa igenom detta så har jag valt att sammanfatta striden om konservatismen som just nu pågår. 

För att göra en lång historia kort så har den konservativa rörelsen gått från att utgöras av individer som Rudolf Kjellén till den mer liberala kretsen kring Timbro. Idag försöker det sverigedemokratiska ledarskiktet överta begreppet från den borgerliga högern, ett steg i rätt riktning även om SD har minst sagt många tillkortakommanden när det kommer till deras förståelse av denna ideologi. I modern tid har konservatismens definition präglats av både liberalism och ogynnsamma historiska vindar. 

Konservatismen uppstod historiskt som en motreaktion på liberalismens uppgång i Europa genom turbulensen kring Franska revolutionen. Under de kommande hundra åren fungerade de konservativa rörelserna mer eller mindre som stoppklossar mot de jämlikhetstroende krafternas frammarsch i form av både liberalism och socialism. Drygt hundra år efter den Franska revolutionen skedde ännu en turbulent händelse i form av Första världskriget, som under några år fick som följd att det gamla Europa slogs i spillror. I maktvakuumet som uppstod tog modernitetens krafter över i form av både liberala, socialistiska/kommunistiska och olika mer eller mindre fascistiska/nationalsocialistiska krafter. Traditionalisten var slagen medvetslös. 

Efterkrigstiden ledde fram till det som sedermera skulle kallas Andra världskriget, ett krig där egalitära krafter av olika färger skulle stå som segrare; liberaler i väst, kommunister i öst. Förlorare var alla de högermän som inte gick i jämlikhetens ledband, oavsett om dessa identifierade sig som konservativa, nationella eller något mer radikalt. Detta är en förklaring till varför invandringskritik fram tills nyligen varit tabubelagt (samt varför många värdekonservativa hållningar fortfarande är det). I linje med denna utveckling blev de konservativa rörelserna i Västvärlden liberaliserade, med följden att högern/borgerligheten blev vek, tandlös och oförmögen att uppnå sitt påstådda mål. 

Till följd av liberaliseringen har även den moderna högerns egen bild av konservatismens förändrats. I modern tid har har konservatismen som ideologi definierats som ett sätt att bevara liberalism, alternativt som en strukturell konservatism (viljan att bevara status quo genom exempelvis en fortsatt socialdemokratisk hegemoni). Man har helt bortsett ifrån att konservatismen har egna värden och mål, samt att dessa ej är liberala. Det långsiktiga resultatet har blivit att en liberal blöt filt lagt sig över de konservativa och att alla utmanare av den liberala överideologin stämplats som extremister, alternativt som det inom borgerligheten vanliga epitet ”oanständiga”. Den liberala överideologin har orsakat att de som kallat sig konservativa i själva verket varit liberaler i varierande utsträckning, samt att de konservativa som vägrat gå i det liberala ledbandet blivit förpassade till den mer nationella periferin (läs Jonas De Geer). Under 2010-talet har dock någonting hänt. Från att i offentligheten legat i ide har konservatismens som begrepp åter hamnat på bordet genom bland annat SD:s interna omdaningar samt borgerliga ledarskribenter ökade tillnyktring och intresse för begreppet.  


 

Verkligheten kommer ikapp: 

 
Det vi sett historiskt med konservatismen är att det hittills skett en större kollision mellan konservatismen och verkligheten ungefär vart hundrade år. Det nya året innebär hundraårsjubileet för Första världskrigets formella slut, en konflikt som slog den konservativa ideologin i spillror. Kan det vara så att ännu en strid kommer att utkämpas de närmaste åren? Ja, antagligen. Just nu pågår en politisk utveckling bort ifrån liberalismen som ännu bara är i sin linda. Ju längre tiden går, desto tydligare kommer det bli för den konservative att det är dags att välja sida. Antingen blir den kvar i den liberala borgerligheten eller så går den med i den mer nationella högern. Ett ben i varje går inte. Just nu står SD-blocket mot det borgerliga om vem som lyckas definiera begreppet, men i framtiden är det inte osannolikt att ytterligare en part kan uppstå, som i sin tur representerar en än mer renlärig version av ideologin.

Den första skärmytsling i denna strid tycks just nu pågå i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Föreningens ledord är att verka för ”reformvänlig konservatism” men har historiskt stöttat borgerligheten. Jag är själv inte medlem av föreningen men har följt den under en längre tid. I takt med att borgerligheten liberaliserats har tidigare medlemmar av den valt att gå över till SD, vilket gjort en och annan moderat och kristdemokrat svettig. Under ett antal år tycks en konflikt ha bubblat under ytan men som nu verkar ta sig synbara uttryck. 

Det hela började med att en vänsterrekryt på SvD skrev ett reportage i samband med att partiledare Jimmie Åkesson höll föredrag på föreningen. Trotts att reportaget verkar ha haft många uppenbara brister valde föreningens seniorer att reagera kraftfullt med ett påföljande öppet svar till föreningen och SvD. Heimdals eget svar på reportaget har i skrivande stund ej publicerats men kan läsas här. 

Jag saknar dessvärre insider-information för att kunna dra några fullkomliga slutsatser, men jag har å andra sidan träffat tillräckligt många borgare i mina dagar för att kunna utröna två huvudsakliga konfliktlinjer: 

-Personkonflikt. Heimdal har i perioder varit betydligt mer liberalt än det är idag. Under 1990-talet var bland annat Anders Borg ordförande, vilket bör säga det mesta. I takt med att mer icke-liberala konservativa krafter börjat vinna mark har dessa seniorer börjat bli oroliga (tyvärr tror jag inte att SD har förmågan att förstå vikten av att överta institutioner, därav bör inte detta röra sig om ett infiltrationsförsök, utan på sin höjd självradikalisering internt).  Borgare tenderar i mina ögon att vilja vara lite ”finare” än alla andra. Vänsterns karikatyr av borgaren som en ”von-Oben”-typ är dessvärre alltför ofta sann. Något som gör saken värre är att orten, varpå föreningen är baserad, är en studentstad. Staden är en plats där många högutbildade, och sedermera framgångsrika, personer bor, en faktor som spär på ocharmiga karaktärsdrag som personlig karriärism, opportunism och egocentrism. När lite ”finare” individer sedan upptäcker att den föreningen de associerats med håller på att gå i en riktning som inte gynnar deras personliga ambitioner uppstår grogrund för konflikt. 

-Ideologisk konflikt. Skillnaden i ideologi handlar om att vissa individer på den SD-sympatiserande sidan valt att mer eller mindre frigöra sig från det liberala narrativet. Det accepteras ej av borgarna som väljer att lunka på som vanligt. Därmed har konflikten fått dubbla bottnar. Konflikten blir således mycket infekterad. Hur stor den liberala, -kontra traditionalistiska, sidan är går dessvärre ej att förtälja. 

Oavsett denna konflikts utfall så går vi mot en utveckling där liberalismen är på nedgång. Den liberala piken var i Kalla krigets slutskede, en tid som många av dess följare fortfarande befinner sig i mentalt. Ingenting varar dock för evigt. Den traditionella högern går med allt större steg framåt i takt med att den falska liberalismen visar sitt sanna tryne. Konflikten inom den etablerade högern kommer att fortgå samtidigt som nya alternativ reser sig. Förloraren kommer att bli den liberala högern samt den centeristiska vänstern som båda kommer dräneras till respektive polers glädje. De närmaste åren kommer att präglas av ytterligare polarisering och ett hårdare politiskt klimat, en uppskalning av den konflikt som i dagsläget präglar den konservativa rörelsen. 


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon 

Kort om radikaler och extremister

Kategori: Metapolitik, Nyspråk, Taktik

 
Ett återkommande epitet som kastas på oss till höger om åsiktskorridoren är begrepp som ”radikal” och ”extremism”. Jag tänkte i denna artikel kort gå igenom varför dessa begrepp egentligen är helt tomma och meningslösa, varför du som blir kallad detta ej bör ta till dig av kritiken. 

För att förstå det första begreppet, ”radikal”, kan det vara bra att undersöka dess etymologi. Begreppet kommer ifrån grekiskans radix som betyder ”rot”. En radikal går alltså till roten med sina idéer. En radikal är med andra ord en person som drar sin idétradition till sin spetts, som tillämpar sitt tankegods konsekvent på de frågor som ställs till den. Begreppet ensamt säger ingenting om personen utan måste kopplas till något annat för att få ett sammanhang, exempelvis radikal höger, radikal vänster eller radikal islam. I regel är radikalen en revolutionär, alltså en person som vill ha omfattande grundläggande förändringar, en motpart till status quo. ”Radikal” i den mening beskriven ovan innebär att jag också är radikal. Jag ser det som min uppgift att se till att konservatismen går till roten med sina idéer snarare än att hela tiden acceptera, utgå ifrån och bygga sina förslag på liberal grund. Det jag hittills kommit fram till är att dagens konservatism bör ha en väsentlig dos nationalism i sig för att kunna uppnå sitt syfte. Det nationella blir under rådande utveckling också det traditionella/konservativa. Det går varken att bevara, eller för den delen återställa, det forna Sverige utan inslag av nationellt tankegods. 

När det kommer till begreppet ”extremist” är möjligtvis denna benämning än mer luddig och otydlig. Begreppet är dubbelbottnat. Dels har vi den definition som man vanligtvis menar när man säger det, att ett tankegods dras till sin yttersta spets utan utrymme för pragmatism, kompromiss eller spelrum, alltså en sorts sekterism. Var gränsen går mellan att vara konsekvent och att vara sekteristisk är ibland svårt att utröna. Sedan finns det en annan definition. Den beskriver inte idén i sig själv, utan var den befinner sig i förhållande till andra enheter runtomkring. I Sverige räknas exempelvis NMR som en politisk extrem. Hade samma organisation verkat i Tredje riket hade dessa individer istället ansetts utgöra en politisk mitten. Den andra definitionen säger med andra ord ingenting om vem du är eller vad du vill åstadkomma. Den säger bara var du befinner dig i förhållande till dina fiender. Att vara extrem kan i vissa situationer vara bra, i andra fall dålig. Det beror helt på vad man tycker. Jag har exempelvis ingeting emot att vara en extremist i mitt motstånd mot den degenererade moderna kulturen och livsfilosofin. Däremot finns det andra lägen då det inte är befogat eller önskvärt. 

För vidare läsning kan jag varmt rekommendera Joakim Andersens artikel Vem är egentligen extremist?. Anders beskriver skickligt hur extremistbegreppet är ett av etablissemangets effektivaste vapen då de själva ”äger” begreppet. Etablissemanget har själva skapat begreppet och därmed byggt in en ensidig användning av det. Det fungerar inte att kalla en etablissemangets extremist för ”extremist” då själva begreppet bygger på att en sådan individ är motståndare till status quo, något en person från etablissemanget omöjligt kan vara. 

Men, som Andersen skriver, har bara extremistbegreppet tyngd om folket har förtroende och respekt för de som styr dem. Enligt Andersen krävs det att folket besitter en auktoritetstro, något som alltmer minskar i vårt land. Vi kan alltså dra slutsatsen att ju mer skuggstyret, etablissemanget, den liberala diktaturen, blir undergrävt när det kommer till förtroende, desto mindre tyngd kommer begreppet att få, vilket i sin tur gör att samhällseliten förlorar det tolkningsföreträde de idag besitter kring detta begrepp. Jag rekommenderar som sagt alla att läsa  Andersens artikel som är mycket träffande. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon

Det är dags att skilja cuckarna från högern

Kategori: Högern slår tillbaka, Metapolitik, Politik, USA

 
Jag kan tänka mig att de flesta av er som läser detta är bekanta med det amerikanska begreppet cuckservative. Till er som mot förmodan inte vet har jag hittat en förvånansvärt bra definition på Wikipedia:  

Cuckservative (ofta förkortat till cuck) är ett politiskt epitet som används pejorativt för att beskriva en konservativ som har ”sålt sig”, har accepterat alla vänsterns grundläggande premisser och sympatiserar med liberala värderingar. Termen har sitt ursprung bland annat i internetforumet 4chan och används av bland andra alternativa högern. Den myntades 2015 i början av kampanjen inför 2016 års presidentval i USA.[1] Urban Dicitionary ger några definitioner av termen: ”En cuckservative är en som själv betecknar sig som ’konservativ’, men som fegt ’säljer ut’ och underminerar sitt hemlands folk, kultur och nationella intresse i syfte att vinna acceptans hos partier som är fientliga eller likgiltiga gentemot dem.” ”En högerpolitiker eller dito sympatisör som gör en stor sak av att försvara traditionella värden, men så snart påtryckningar förekommer rullar över på rygg för vänstern i varje fråga av rädsla för att bli kallad ’rasist’, ’sexist’ eller ’homofob’.”[2]

-Hämtat 6/1 2018.

Sammanfattningsvis kan man säga att en cuckservative, hädanefter bara ”cuck”, är en person som kallar sig höger och konservativ men som lever och agerar utifrån en i grunden liberal världsbild. Oavsett om de känner till det själva eller ej så blir deras ”konservatism” ett sätt att bevara liberala värden, trotts att konservatismen har egna innerboende värden som knappast är liberala. Dessa cucks har en egalitär grundsyn på människan, att vi alla på en fundamental (biologisk) nivå är jämlika och utbytbara. Samma individer är ofta globalistiskt och internationalistiskt lagda. 

En konservativ avart som kan beskrivas på detta sätt är neokonservatismen (i en europeisk kontext snarare betecknad ”liberalkonservatism”). För att göra en lång historia kort kan man sammanfatta det som att en grupp f.d trotskister under 1960 -och 70-talet bytte parti från Demokraterna till Republikanerna. Det är självklart lite mer nyanserat än såhär men av utrymmesskäl får detta bli en egen artikel i framtiden. De nya republikanerna förde in globalismen i GOP. Med tiden utvecklades partiet till att bli ytligt materialistiskt, krigshetsande, överdrivet pro-israeliskt, förespråka ökad överstatlighet i form av internationalistiska handelsavtal som NAFTA samt oförmögna att hantera vänsterns kulturkrig. De neokonservativa har aldrig varit intresserade av att bekämpa vänsterns progressivistiska kulturrevolution genom institutionerna. Istället har de offrat tusentals amerikanska liv och enorma resurser på onödiga krig i Mellanöstern med omnejd. 

De neokonservativa krigen är ett typexempel på deras liberala människosyn. Med hänvisning till bland annat demokratiseringen av Tyskland på 1940-50-talet arbetar de utifrån hypotesen att USA har en skyldighet, och en möjlighet, att med hjälp av militära interventioner sprida en liberal demokrati av västerländskt mått till länder i tredje världen. Detta visar på deras syn på människan som endast en utbytbar liten socioekonomisk atom. Bara det invaderade landet ockuperas tillräckligt länge så kommer demokratin att segra. När någonting går fel resonerar de på samma sätt som gamla kommunister. Anledningen till att exempelvis interventionen i Irak blev ett misslyckande berodde på att Obama började skicka tillbaka amerikanska trupper, att landet inte ockuperats tillräckligt länge, att man inte hörsammat John McCain, att det neokonservativa konceptet ”aldrig testats på riktigt”. 

Liberalismen kan också utrönas när det kommer till frågor om exempelvis handelspolitik och invandringspolicy. När det kommer till det senare har man varit minst sagt slapphänta och till och med välkomnat invasionen från söder. Genom globalistiska handelsavtal vill man öka USA integration med omvärlden, även om vanliga amerikaner far illa. Sist men inte minst är det viktigt att poängtera att kapitalismen, ”penningen”, i de neokonservativas värld är en överideologi istället för ett verktyg för att förbättra välståndet. Kapitalismen står med andra ord överst i hierarkin, överordnad alla transcendenta värden. En sådan kapitalism är till sin natur progressiv, vilket är ännu en förklaring till den moderna högerns oförmåga att försvara sig mot den kulturmarxistiska kulturkampen.  

Det är i denna kontext cucken måste förstås. Cucken har i grund och botten accepterat våra motståndares narrativ och grundfilosofi. När egalitärer genomfört reform X så förblir den outmanad och sedermera en grundförutsättning för framtida cuckars politiska världsbild. Man anpassar sig helt enkelt efter fiendens framgångar istället för att gå till motattack och rulla tillbaka dess segrar. 

Cucken förstår inte den fiende den säger sig bekämpa, heller inte dess målbild och vision. Därav blir den förlamad, tandlös och helt oförmögen till att göra kraftfullt motstånd. Den tycker att det är jobbigt att bli kallad rasist eller valfritt annat vänsterepitet. Den förstår inte att begreppen är konstruerade just för att demonisera och därefter sätta ramar för ens tankar. Begrepp som metapolitik och kulturkamp vet den oftast inte vad det är. I alla fall inte på djupet. 

Det finns även en tredje form av cuck; den opportunistiska cucken. Denna person är inte nödvändigtvis ”cuckig” i bemärkelsen jag beskrivit ovan. Det kan istället handla ren opportunism. Men ofta är det en kombination av båda. För ett tag sedan skrev jag en artikel med rubriken Fallet Jan Sjunnesson där jag skildrar ett typexempel på en cuck och dess beteende. Den opportunistiska cucken hänger ofta ihop med en oförståelse för sin motståndare. De verkar på fullaste allvar tro att de kommer bli förlåtna ifall de tar avstånd från kontroversiella saker de sagt. Ibland kommer dessa avståndstaganden helt oprovocerat, exempelvis Sjunnessons utfall mot Christoffer Dulny och Ingrid Carlqvist. 

Vilka exempel på cuckservatives har vi? För att underlätta för er som läsare har jag valt att ta fram en kortare lista på tydliga exempel på det jag menar. I en amerikansk kontext är bland annat några nämnvärda namn/grupper: 

-Paul Ryan.

-Familjen Bush (inkluderar de som varit och försökt bli president).

-Stora delar av det republikanska etablissemanget. 

-Glenn Beck (amerikansk radiopratare). 

-Dennis Prager/Prager University (även om de ibland gör bra saker).

-National Review (större neokonservativ tidskrift).

-Ben Shapiro. 

-Alt-light-rörelsen inklusive bland andra Gavin McInnes, Milo Yiannopoulos, Mike Cernovich m.f (även om dessa ibland kan vara goda kritiker av exempelvis feminism).

I en svensk kontext är dessa värda att nämna: 

-Jan Sjunnesson.

-John Gustavsson (bland annat skribent på Samhällsnytt).

-Roger Sahlström.

-SD:s partiledning (även blinda höns kan dock finna ett korn ibland). 

-De flesta kristdemokrater och KDU:are (det går att finna bra folk i främst ungdomsförbundet, men utåt är de hopplöst fega och PK). 

-”PeterSweden” (större twittrare)  

Ett extra gott exempel på en cuck bland dessa exempel är John Gustavsson på Samhällsnytt. Den som följt hans arbete inser ganska snart att han inte är som andra opinionsbildare inom högern. Gustavsson är en frenetisk motståndare av Trump i likhet med gelikar på andra sidan Atlanten. Han kallar sig konservativ samtidigt som han motiverar sitt ställningstagande med liberala ståndpunkter. Precis som hans cuckservativa kollegor i USA beskriver han gärna Trump som en man som gått över gränsen för det anständiga. Trumps personlighet är inte optimal, men denna bortförklaring är å andra sidan ett vanligt svepskäl för cuckar att kalla sig konservativa samtidigt som de ratar kandidater som skapar förändring på riktigt. Kanske därför att de själva inte tillhör den genuina högern utan snarare bör betraktas som någon sorts islamkritiska liberaler. 

Frågar du mig är det dags att skilja cuckarna från högern! 


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon