The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Det privatiserade åsiktsförtrycket

Kategori: Aktivism, Högern slår tillbaka, Taktik

Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om frihetliga frågor i kombination med det mångetniska samhället, om hur vår frihet hotas av den ökade ”mångfalden”. Detta inlägg kommer istället att i högre utsträckning beskriva hur dagens åsiktsförtryck går till i praktiken. 

Än så länge är inte vi högermän, i någon större utsträckning, förtryckta av staten. Lagen om Hets mot folkgrupp, HMF, är ett undantag som riktar sin udd mot den svenska befolkningen, en lag som vill begränsa vår yttrandefrihet. Men generellt sett kan inte den svenska statsapparaten betraktas som något man i folkmun kallar för diktatur. Politiska dissidenter kastas inte i fängelse, om man bortser från enskilda HMF-fall. Ute i Europa finns dock lagar som förbjuder en alltför kraftig revidering av Förintelsen, vilket är fel ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Dessa undantag berättigar dock inte en likställning med verkliga historiska diktaturer. 

Däremot finns det ett annat, socialt och privat, åsiktsförtryck. Det privata åsiktsförtrycket gör statliga åtgärder överflödiga. För att förstå drivkrafterna bakom det privata åsiktsförtrycket, eller i förläggningen vilken politisk kamp som helst, måste man förstå mekanismerna bakom politiken. Låt mig anknyta till min tidigare artikel, Välnärda slavar rymmer inte, där jag i korthet förklarar anledningarna till varför våra motståndare agerar som de gör:

”Varje politisk ansträngning har ett pris. Detta pris måste vägas mot vad man uppnår politiskt. En smart ledare pressar inte sina politiska motståndare för hårt eftersom motståndarnas incitament att försöka avsätta sin ledare ökar. I en desperat situation står en opposition, av vilket slag det än är, inför ett val. Antingen förblir de passiva och förlorar, eller så går de till anfall och får en liten chans att vinna. De krafter som styr oss kommer att försöka sätta ett såpass högt pris på förändringen att de gör oss passiva. Vi som vill ha förändring måste motivera massan att priset är lågt, eller åtminstone rimligt. 

Genom olika typer av trakasserier, hot, censur och förföljelser försöker våra motståndare sätta ett tillräckligt högt pris på vårt politiska engagemang att vi avvaktar, blir passiva eller helt tystas. Som jag tidigare skrivit så behöver alla som vill bli politiskt aktiva på något sätt göra en självransakan, komma på vad de själva är bäst på, och vad som är bäst att göra utifrån ens egna livssituation. Jag har valt skrivande aktivism eftersom jag finner ro i att praktisera det samt att det passar mig som person. 

Tillvägagångssätten för att höja priset på politiskt engagemang skiftar och är av olika proportioner. Det senaste tillvägagångssättet är att storbolag, med en praktiskt taget monopolställning på marknaden, nekar sina tjänster till personer och organisationer de inte gillar, alternativt på grund av att en vänstermobb dragit igång ett drev mot företaget i syfte att få dem att göra detsamma. I en tid när IT-jättar som Facebook, Twitter och Google med flera, tillåts missbruka sitt inflytande på detta sätt borde lagstiftningen träda in för att säkerställa att alla får tillgång till det demokratiska systemet. Tyvärr är så inte fallet. Tvärtom går istället utveckligen i motsatt riktning med argument som att ”motverka näthat” till att förhindra påstådda ryska försök att rigga våra politiska val. Självklart är allt detta bara mer eller mindre svepsjäl till att inskränka vår yttrandefrihet på ett sätt så att massan inte uppfattar att det sker. Man vill ge sken av att man bara censurerar irrationellt hat och diverse andra aktiviteter som polariserar och uppviglar. Censuren blir till slut, i likhet med så många andra fenomen i samhället, med tiden en osynlig självklarhet ”som bara finns där”. Få kommer därefter att ifrågasätta censuren överhuvudtaget. 

Ett av de viktigaste verktygen för att höja engagemangets pris är den etablerade median. Genom drev och karaktärsmord blir det möjligt att göra offren arbetslösa och få familjära problem. Genom att emellanåt statuera hårda exempel skrämmer man helt enkelt andra till tystnad. De vet att de aldrig kommer kunna tysta alla. Däremot vet de hur man skademinimerar, exempelvis genom att begränsa antalet oppositionella genom skrämselpropaganda. Detta är en beprövad taktik av vänstern som bland annat nämns i Alinskys Rules for radicals under punkt 9. ”Hotet om X är oftast mer skräckinjagande än X självt”. Alinskys 13:e regel är också flitigt använd av media. Här är ett utdrag från min artikel Kulturrevolution från höger -del 3 om detta: 

”Pick the target, freeze it, personalize it, and polarize it”. Enligt Alinsky bör man kapa motståndarens stöttepelare och sedan ”isolera” målet från sympatier från andra. Man bör gå på privatpersoner snarare än institutioner då dessa är enklare att angripa. Privatpersoner tar stryk snabbare än institutioner. Denna regel har praktiserats oändligt många gånger av vår journalistkår. De hittar sitt ”mål” och hänger sedan ut det i media genom en hårdvinklad artikel i syfte att svartmåla ”målet”. ”Målet” riskerar sedan att förlora sitt anseende, jobb, familj, relationer och få besök av extremvänstern. En mycket effektiv arbetsmetod. Alinskys 13:e regel fungerade också bra som arbetsmetod ihop med Marcuses politiska korrekthet.

Tillvägagångssätten kan också vara av mer individuell karaktär. Exempel på detta är diverse grupper i sociala medier som trakasserar sina meningsmotståndare i form av drev, massanmälningar, skriftliga trakasserier eller genom att exempelvis kontakta någons arbetsgivare eller familj. Allt detta gör man med svepskälet att ”bekämpa hat”. Vad som är ”hat” kan de däremot sällan, om ens någon gång, förklarar på ett vettigt sätt. Andra typer av privata initiativ är rena skadegörelser och våldsaktioner som främst utförs av grupper som AFA, grupper som är öppet demokratifientliga. 

Det senaste fallet av trakasserier av privat karaktär är nedstängningen av Granskning Sveriges facebooksida, som av en ren tillfällighet hade börjat gräva i gruppen bakom #JagÄrHär. Bakgrunden till nedstängningen är, i skrivande stund, med all sannolikhet det ganska offensiva inlägg om #JagÄrHär som Granskning Sverige publicerade strax innan. Jag har i efterhand fått se en skärmdump på inlägget och tycker att det borde ha skrivits annorlunda samt att Granskning Sverige går för långt när de kallar #JagÄrHär för ”terror”. Att de granskar denna obskyra grupp är givetvis bra men kommunikationen utåt borde ske på annat sätt. Med det sagt är det givetvis fel av Facebook att godtycklig, och med ideologiska förtecken, konstant avlägsna innehåll som bolagets ledning ogillar. Associationsrätten är i detta fall inget bra argument till IT-jättarnas försvar då dessa IT-jättar besitter en oligarkställning inom sociala medier. De alternativ som finns är, åtminstone idag, praktiskt taget enbart en plattform för de redan frälsta inom högern, vilket gör att plattformarna saknar ”vanligt folk”. När IT-jättarna stänger ner oliktänkare innebär det att dessa stängs ute från det demokratiska samtalet de säger sig värna. Våra makthavare vill få oss tillbaka till en tid när alltför radikala kritiker enkelt stängdes ute från debatten eftersom all media drevs och ägdes av dem som blidkade makten. Internet gjorde det möjligt att bryta tystnaden, vilket länge oroat etablissemanget. 

Det etablissemanget inte förstår är att man inte kan stoppa en tanke, en idé, en ideologi som är på frammarsch bara genom att agera odemokratiskt. Visst, man kan hejda utvecklingen och vinna tid. Men sakta men säkert kommer trycket i ångpannan att öka. Det enda sättet att minska trycket i pannan är att bemöta åtminstone några av folkets krav. I annat fall kommer bara trycket att öka, öka och öka. Kanske finns det något positivt i det som sker. Kanske känner sig snart den svenska oppositionen såpass pressad av övermakten att en verklig politisk förändring blir möjlig. Håller passivitetens pris på att öka till den grad att det blir ”billigare” att göra motstånd? Jag vill gärna tro att den dagen kommer under min livstid men just nu är det långt dit. Svensken är hopplöst endimensionellt materialistisk. Å andra sidan kommer inte ens ”bröd och skådespel” kunna väga upp för de förändringar som kommer att skölja i mångkulturens spår.  

Det bästa vi som opposition kan göra är att fortsätta med vårt motstånd. Bollen är redan satt i rullning och egalitärernas desperation kommer få dem att försöka höja motståndets pris. Vi på högerkanten måste därför göra vad vi kan för att sänka det. Några förslag på hur vi sänker motståndets pris hittar du här. Vid en viss tidpunkt, vid en viss skärningspunkt, kommer passivitetens pris att vara högre än motståndets. Ju tidigare vi når den skärningspunkten desto bättre. Ju bättre vi blir på att sänka motståndets pris, desto mindre illa behöver samhället bli för att öka passivitetens kostnad.


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon  

Än lever motståndet!

Kategori: Aktivism, Anti-Pride, Högern slår tillbaka, Kulturrevolution

 
Förhoppningsvis har ingen missat att den nationalistiska organisationen Nordisk Ungdom under lördagen genomförde en dramatisk aktion riktad mot Stockholm Pride. Från ”konservativt” håll, från ”finhögern”, kommer det höjas röster som säger att man minsann inte kan sympatisera med dessa ”nazister” och ”högerextremister”. Jag hävdar motsatsen. Det som Nordisk Ungdom gör genom sin aktion är inget annat än modigt och beundransvärt. Genom en enda aktion har de gjort större motstånd mot Pride-spektaklet än hela finhögern tillsammans. De visar att det fortfarande finns rakryggade män som är villiga att aktivt göra motstånd trotts hopplösa odds. 

En del av er som läser detta kanske tycker att jag höjer Nordisk Ungdom till skyarna, att jag just nu hyllar extremism. Jag håller inte med Nordisk Ungdom i allt och det finns definitivt aktioner från organisationen som jag omöjligen kan stå bakom. Dock har de gjort betydelsefulla insatser genom sitt motstånd mot den nuvarande ordningen. De är exempelvis de enda som motdemonstrerar mot Pride. Du som anser dig vara konservativ, men ogillar Nordisk Ungdoms aktion, bör ta dig en funderar och fråga dig varför det de gjort är fel. Kanske är du inte kritisk till själva budskapet men till det utomparlamentariska arbetssättet? I så fall vill jag upplysa dig om att makt inte enbart vinns genom val. Demonstrationer ger ett kraftfullt intryck oavsett vad man tycker om själva budskapet. I en politisk kamp behövs det olika pusselbitar, där varje bit har en egen roll att spela. Nordisk Ungdom är en sådan pusselbit. Sist men inte minst bör du fundera på vad du själv gjort, eller inte gjort, för att stå upp mot det som ger dig kväljningar. Vad har du gjort för insatts? Att göra motstånd behöver inte enbart handla om att vara gatuaktivist. Det finns flera tillvägagångssätt, välj ett som passar din livssituation. Då jag själv finner stor sinnesro i att skriva har jag valt att driva denna blogg. 

Nordisk Ungdoms aktion inger hopp inom den genuina högern. Den bevisar den organiserade minoritetens sprängkraft, visar vad endast en lite grupp män kan åstadkomma genom mod, sammanhållning och god organisering. 

Om någon av er som deltog i aktionen läser detta så skall ni ha ett stort tack från djupet av mitt hjärta. Det ni gjorde var fenomenalt och era handlingar kommer att gå till historieböckerna. Tappa aldrig hoppet. Denna artikel är tillägnad er. 

Tack! 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon