The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Existerar det ens ”vit makt”?

Kategori: Alternativhögern, Metapolitik, Nyspråk, Politik

 

I den offentliga debatten om den radikala högern stöter man ofta på begreppet ”vit makt”, på engelska ”white supremacy”. Men vad betyder detta egentligen? Och framförallt; existerar det överhuvudtaget? 

Begreppet är ett exempel på språkets makt över tanken, på ett orwellianskt nyspråk. Genom språkets utformning kan överheten rama in människors tankar utefter egna värderingar. På detta sätt kontrollerar de oss, då kritik mot företeelse X inte går att uttrycka språkligt utan att framstå som ond. Ett exempel på detta är etablissemangets benämning på de afghanska bidragsmigranterna, också kallade ”ensamkommande flyktingbarn”. Genom att kalla de unga männen barn gör man det genast mycket svårare att kritisera de styrandes beslut att ge dem asyl. 

Genom att förändra språket arbetar våra motståndare med att förändra våra tankar. ”Vit makt”-begreppet vill i detta fall få oss att associera vissa typer av personer och rörelser med en tanke om att vita människor, baserat på raslig överlägsenhet, skulle ha rätten att förslava och underordna icke-vita. Man vill gestalta sina meningsmotståndare likt kung Leopold II av Belgien, den brutale kung som en gång ägde hela Kongo som sin personliga egendom, och dessutom hårt exploaterade landet med många döda kongoleser som följd. I sin tur vill man koppla ideologiskt liknande individer till nuvarande nationella och/eller konservativa debattörer. 

”Vit makt” är en för länge sedan utdöd idé, möjligen sista gången manifesterad genom de tyska nationalsocialisternas idé om livsrum i öst. De individer som idag brukar kallas ”vit makt”-människor är snarare separatister av olika slag. De söker inte dominans av andra, snarare en geografisk skilsmässa. Begreppet ligger helt i linje med det moderna narrativet att patriotism och fosterlandskärlek skulle innebära hat gentemot andra folk och länder. Genom att begära geografisk separation, ett eget land för sitt folk, påstås man per automatik vilja neka andra folk samma rätt. Du som trogen läsare av min blogg förstår givetvis att detta är fel, eller för att citera Jimmie Åkesson; ”Man hatar inte andra familjer för att man älskar sin egen”. 

Begreppet är istället ännu ett skällsord som tyvärr blivit såpass vanligt att ytterst få ifrågasätter ordens giltighet. Precis som med så många andra företeelser i samhället har de blivit så vanliga att vi inte ens ser hur felaktiga de är. Även respektabla debattörer brukar detta begrepp när ”vit separatism” vore en betydligt mer träffande benämning. Dock vill ju separatister bryta sig loss, vilket gör att begreppet inte får den auktoritära/totalitära association man vill sprida.  

Man kan så klart ha synpunkter på ”vita separatister” inom exemplevis den alternativa högern. Men att påstå att de står för vit överhöghet är djupt intellektuellt ohederligt. Med andra ord kan man inte säga att det existerar någon ”vit makt”-rörelse i ordets verkliga bemärkelse.  


The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon

En seriös analys av alternativhögern

Kategori: Alternativhögern, Politik, Taktik

 
Sveriges Radio Ekot publicerade i veckan en ”granskning” av Nordisk Alternativhöger (NAH) och dess galjonsfigur Christoffer Dulny. Reportaget var inte helt oväntat hårdvinklat vänsterut i sann maoistisk anda med syfte att måla upp NAH som en ”högerextrem” strömning med täta kopplingar till NMR. Jag brukar inte bemöda mig med att kommentera nonsens men väljer i detta fall att göra ett undantag.  

Till att börja med är det viktigt att i sammanhanget påpeka att den alternativa högern inte är en ideologi i sig. Rörelsen har inga egna skrifter som ligger till grund för dess filosofi, något som andra rörelser brukar ha. Alt.-högern bör istället sammanfattas som ett paraply av olika strömningar, något Ekot helt riktigt uppfattade. Människorna inom Alt.-högern kan vara alltifrån libertarianer (ex. Augustus Sol Invictus) till nationalsocialister (ex. Andrew Anglin). Som jag uppfattat saken finns det framförallt två fenomen som knyter dessa, annars mycket olika grupper, samman:

1. De olika grupperna är i olika utsträckning marginaliserade inom högern. De får inte vara med i etablissemangshögerns finklubb. 

2. Ideologiskt har de funnit en gemenskap i att alla inser att Västerlandet är döende, att européer och europeiskättade dör ut som folk och förlorar alltmer inflytande (inklusive i sina egna hemländer där de marginaliseras av sina egna regeringar). Hur detta sedan tar sig uttryck kan variera stort. För svensk del innefattar detta en traditionell syn på svenskhet som inkluderar historia, kultur och etnicitet/ras/biologisk uppbyggnad (något som skiljer dem från ”Alt.-light” och SD i Sverige).

Även om de ideologiska inriktningarna kan skifta inom alternativhögern är de flesta identitärer av något slag. Hur detta i sin tur tar sig uttryck varierar mellan länder och beror på hur befolkningens identitet ser ut. Tydligt blir detta när man observerar skillnaderna mellan exempelvis den amerikanska grenen, med Richard Spencer i spetsen, och den europeiska, med Generation Identitet och Martin Sellner som tydliga frontfigurer. USA skiljer sig gentemot Europa därför att stora delar av landets icke-vita befolkning delar samma språk, kultur och (delvis samma) historia. Därav blir fokuset på ras mycket mer dominerande än i Europa där man inte har någon direkt historisk erfarenhet av mångrasliga/multikulturella samhällen. Som jag förstått det vill den amerikanska rörelsen framförallt skapa en rasmedveten vit identitet som en reaktion på att den vita andelen av USA:s befolkning minskat drastiskt de senaste decennierna. Den europeiska grenen har istället sitt fokus riktat på helheten, med udden riktat mot såväl antivita tendenser i samhället som mot islams utbredning. Eftersom de icke-vita ”européerna” uteslutande invandrat i närtid, delar de heller inte samma kultur och språk som kontinentens urfolk. Därav förstärks skillnaderna i kultursyn, samt synen på den västerländska civilisationen. 

Eftersom den alternativa högern inte har något skriftligt ramverk, betyder det att olika grupper kan vara olika inflytelserika under paraplyet. De som leder den alternativa högern har därför en svår balansgång att gå för att hålla ihop de olika grupperingarna. Då jag själv i någon mening kan sägas tillhöra den alternativa högern (om man får tro Hans Hermann Hoppe är Alt.-right-rörelsen i mångt och mycket sprungen ur den paleokonservativa) ser jag det som min uppgift att försöka balansera en rörelse som annars riskerar att återgå till en primitiv nationalism 1.0. 

Till den som vill läsa lite seriös kritik av alternativhögern kan jag rekommendera Jan Olof Bengtssons artikel Nordisk alternativhöger i Charlottesville. Bengtsson hävdar i sin artikel att den alternativa högern är på väg att återgå till den ”gamla” högern, något som Bengtsson hävdar är en återgång till ”sunkbunkern”. Sedan Donald Trump tillkännagav sin kampanj har den alternativa högern, enligt Bengtsson, allierat sig med fel grupper och börjat tappa konceptet. Rörelsen började ta sig allt brutalare uttryck som frångick den utstakade, normaliseringsfrämjande, vägen rörelsen dittills hade gått. 

Trotts att jag inte kände till den alternativa högern innan Donald Trumps presidentvalskampanj tycker jag mig känna igen fenomenet Bengtsson beskriver. Det som lös igenom under demonstrationen i Charlottesville var att högeraktivisterna hade till synes svårt att hålla isär internetforumet 4chan med verkligheten. Stundtals brutala uttryck, som fungerar ypperligt på internet som en uppluckrare av den politiska korrektheten, gjorde sig uppenbarligen inte lika bra i verkligheten. Vissa av de närvarande hade till synes svårt att separera vad som passar sig i olika sammanhang och demonstrationen tappade delvis konceptet (notera att jag inte var på plats, kritiken är baserad på den information jag lyckats tillhandahålla). De allra mest radikala uttrycken, så som hakkorsflaggor och KKK-kåpor (i den mån de nu fanns), borde inte ha fått någon plats i manifestationen överhuvudtaget. Inte bara av estetiska, och taktiska, skäl utan därför att de är inaktuella uttryck från en gammal höger som inte lyckats ta sig framåt. 

Visst, en del missöden är bara ”barnsjukdomar”, som Åkesson brukar säga. En ung rörelse gör alltid misstag. Dock gäller det att alternativhögern inte halkar och blir förknippad med den gamla nationella rörelsen, exemplevis genom att ha för täta kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen. Som sagt handlar det om en balansgång. Hurvida NAH:s ledning skulle vara någon form av nationalsocialister, minus socialismen, som Ekot försöker hävda, får de berörda själva svara för. Jag kan bara svara för mig själv. Jag tror och hoppas dock att NAH:s ledning lyckas med sin balansgång att hålla ihop de olika politiska enheterna. Men Bengtssons kritik är absolut värd att ta till sig.  


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon