The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Kälkpatrioter

Kategori: Borgare, Metapolitik, Nyspråk, Taktik, Åsiktskorridoren

 

Det svenska politiska landskapet har i modern historia varit indelat i tre huvudsakliga kategorier: vänster, höger och ”högerextremister”. För inte alltför länge sedan, och delvis fortfarande, räknades alla etablissemangskritiker till den sista gruppen. Med tiden har dock saker hänt. I samband med att åsiktskorridoren vidgats något så har det skapats utrymme för en större mångfald bland grupperingarna utanför den nyliberala foran. Den politiska paljetten har gått från att endast ha färgerna rött, blått och brunt till en större bredd färger och nyanser. Förutom den etablerade borgerligheten och oss s.k ”högerextrema” finns idag ytterligare en betydande höger-gruppering som denna artikel kommer kretsa kring.   

Denna höger definieras inte av partitillhörighet och dess ideologi är en balansgång mellan uppkäftig populism å ena sidan, ofta i form av att påpeka rena självklarheter eller att på annat sätt häckla de allra galnaste vänstermänniskorna, och att inte vara alltför systemkritiks å den andra. Den ”anständiga högern”, som vissa kallar den, är tillräckligt kontroversiell för att väcka debatt och uppmärksamhet i den trånga åsiktskorridoren, samtidigt som den aldrig tar anti-liberala uttryck. Den kan vara kritisk till invandring, men med invändningen att folkutbyte i sig inte är av ondo ”så länge invandrarna kan integreras”. Den kan vara kritisk till feminism med invändningen att den inte skapar jämställdhet enligt deras egna definition, samt att det feministiska projektet var något på spåret under 1940-60-talet men sedan tog fel vändning. ”Anständiga” högerpersoner har förmågan att både vara kontroversiella och samtidigt tjäna på det eftersom de inte utmanar den nuvarande ordningen på riktigt. 

Den ”anständiga högern” är vad en nationalkonservativ Marx av idag hade kallat kälkpatrioter. Det ursprungliga marxska begreppet syftade på människor ur den lägre medelklassen som genom sitt lilla företagande förvisso tjänade pengar på andras arbete, men inte i tillräckligt hög skala för att kunna utöva någon väsentlig makt över proletärerna. Småborgarna (synonym till kälkborgare) stod därmed varken på arbetarnas eller kapitalets sida. Ur Marx perspektiv var de småborgerliga en hybrid mellan den lilla människan han sade sig försvara och den makt hans mål var att förgöra. De var människor som i mångt och mycket skulle förlora på Marx reformer, samtidigt som de också var oförmögna att mäta sig med det större kapitalistiska systemet. 

Kälkpatrioten i sin tur är en hybrid mellan de två system som just nu kämpar om makten; vänsterliberalism/globalism och patriotism/anti-egalitarism. Det råder ingen tvekan om att kälkpatrioten tycker genuint illa om många samtida företeelser. Samtidigt skulle det samhälle som den djupare högern vill skapa ligga dem i fatet. Kälkpatrioten är knappast det största hotet mot vår civilisation. Men den utgör heller inte något potent motstånd mot rådande ordning. Den är på många sätt en ideologiskt rörlig spelare som står för allt och ingenting, alltså konservatism i dess sämsta och ytligaste bemärkelse, en konservatism som nöjer sig med att agera baksäteschaufför när vänsterliberalismen kör oss mot stupet. Kälkpatriotismen är en höger som håller käften tills att allt är för sent, väntar tills fienden har vunnit och ackumulerat sina segrar.

Kälkpatriotens personlighet är ofta präglad av opportunism och social acceptans från likasinnade ”anständiga”. Ibland söks även social acceptans från diametrala motståndare, så som när Mattias Karlsson sökte samarbete med vänsterextrema Expo. Denna tendens förstärks av det faktum att vi lever i en lättrörlig socialstruktur, vilket gör att individens yttre respektabilitet blir av större betydelse, som i sin tur skapar en intern konformism (ungefär som ovan nämnd balansgång).  

Frågan om vilka som skall räknas till kategorin kälkpatrioter har blivit brännande aktuell i samband med protesterna kring FN:s migrationsavtal. Den som har ett twitter-konto har under de senaste dagarna kunnat följa en konflikt mellan den del av den populistiska sfären som stödjer demonstrationerna på Mynttorget, kontra de som inte gör det. Konflikten började med att en av SD:s poster-tjejer, Hilda Frick, i sann Mattias Karlsson-anda yttrade att hon ville avslöja en av arrangörerna bakom nämnda demonstrationer (en person som verkar under pseudonym). Sedan gick det fort. En kort stund senare fick Frick de svar hon förtjänade.  

Lagom till helgen publicerade dessutom Expo en s.k granskning av den första demonstrations arrangörer, talare och besökare med det underliggande budskapet att Katerina Janousch allierat sig med en häxblandning ”högerextrema”. Allt i klassisk guilt-by-association-anda. Kälkpatrioterna kan i denna konflikt lite grovt sägas vara de ”höger”-debattörer som med mycket politiskt korrekta argument (och med hänvisning till Expo) tagit avstånd från demonstrationerna på Mynttorget. Notera att jag inte primärt hänvisar till allmän kritik av vissa närvarande individer, så som Nordisk ungdom, eller ens kritiken som framförts efter att Expo granskat en av arrangörernas delningar i sociala medier. Det kan finnas goda skäl för en debattör att inte gå ”all in”. Men en sådan person hade i så fall kunnat gå en annan väg, exempelvis att bara vara tyst. Tyvärr kan inte vissa personer hålla sig till detta. Aktuella exempel är just SD:s Hilda Frick, GP-skribenten Jenny Sonesson och den borgerliga debattören Ann Heberlein. De kände sig tvungna att norpa PK-poäng på andras bekostnad i ett läge där personer som Katerina Janousch behövde stöd och inte kritik. 

Än en gång. Kälkpatrioternas kritik mot Janousch handlar primärt om att upprätthålla ett socialt anseende och försvara sina egna positioner som rumsrena. Personer som Heberlein vill även i fortsättningen kunna kritisera offentlighetens mörknade av sexualbrott utan att hon själv associeras med ”högerextrema” grupper. Det handlar inte i lika hög utsträckning om att hon ogillar Nordisk ungdom. Konflikten bottnar främst i att s.k ”rumsrena” personer ur offentligheten sammanlänkas med kontroversiellare grupperingar på grund av politiska omständigheter.  

Är kälkpatrioterna helt av ondo, kanske några av er undrar? Nej, det är dem inte. Tvärtom kan de flytta djuphögerns tankar in i etablissemangets finare lokaler och därmed delvis förändra systemet inifrån. På det sättet kan man flytta Overtons fönster och åsiktskorridoren. Även kälkpatrioternas idéer skulle innebära väsentliga förbättringar, och det är i grunden positivt att de driver sina förslag vidare. Eftersom Sverige är ett land med flera partier finns också ett behov av direkta och indirekta samarbeten för att få realpolitisk makt. Därav kan det finnas anledning att inte alltför ofta slå ner på ”lätthögerns” debattörer (mot vad jag precis gjort). ”Anti-hanrej”-kulturen är amerikansk importvara som måste anpassas till svenska förhållanden. På andra sidan Atlanten är nämligen situationen annorlunda. Tvåpartisystemet är en skillnad, den institutionaliserade ”cuckservatismen” i GOP en annan. Demokraterna och Republikanerna har båda ”partier i partiet”, vilket skapar naturliga länkar mellan moderata konservativa och betydligt radikalare element. Dessa länkar finns ej inom den svenska högern. Det problemet måste vi lösa på något sätt. Läs gärna denna artikel av Biopolitik för en längre utläggning kring ämnet.  


Avslutningsvis skulle jag ytterligare vilja nyansera begreppet något för att underlätta användandet av det i den metapolitiska diskursen. Vad är fördelarna med begreppet kälkpatriot? Den kanske främsta fördelen är begreppets bredd som spänner över ett flertal grupper som annars kallas exemplevis ”liberalkonservativa”, ”socialkonservativa” eller helt enkelt hanrejer/”cucks”. Kälkpatrioter kan fungera som ett paraply för dem alla. Begreppet har också en viss historisk förankring med släktskapet till Marx. 

Till sist vill jag rikta ett tack till Twitter-pseudonymen DenEpiskeOden för att ha namngett begreppet.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

 

Den liberala krigshetsen

Kategori: Politik, USA, Utrikespolitik, Åsiktskorridoren

 
Det har nu gått ett par veckor sedan USA:s bombardemang av syriska mål. Jag har medvetet valt att ligga lite lågt och inte skriva något förrän saker och ting klarnat. Vi kan konstatera att Trumps missiler hittills inte följts upp av tyngre aktioner. Än så länge. Den västerländska utrikespolitiken (nej, inte bara den amerikanska) kan dock ge oss en del andra lärdomar, ett kvitto på liberalismens totala seger i modernitetens tid. 

De flesta av er som läser min blogg är säkert medvetna om att det inte spelar någon större roll vilken politisk sida som styr. Vissa saker förändras aldrig, de skall till varje pris drivas igenom oberoende av opinionen. Västvärldens etablissemang har, oavsett färg, en gemensam kollektiv vilja, en närmast religiös syn på vilka samhällsfrågor som skall drivas igenom. Detta har jag valt att kalla etablissemangets kollektiva vilja och det är den som formar åsiktskorridoren. 

Etablissemangets kollektiva viljan inkluderar ett flertal viktiga delar, vissa mer uppenbara än andra. En sådan del är agendan om folkutbytet. Det är en ”vilja” som alltmer börjar ifrågasättas. Normaliseringen, och upphöjningen, av diverse HBTQ-grupper är en annan ”vilja”.

Mot vad många inser är att etablissemangets utrikespolitiska vilja är den ”vilja” som kanske slagit igenom hårdast. Mot rådande utrikespolitik, som inkluderar bland annat rysshets, interventioner i Mellanöstern och en unipolär värld med endast en supermakt, existerar inget potent motstånd. Det är åtminstone långt ifrån tillräckligt starkt. Hur stark fredsrörelsen är i exempelvis USA är inte helt lätt att svara på. En hint kan man dock få genom att läsa Michael C. Desch artikel How Popular Is Peace  i decembernumret av The American Conservative från 2015. Enligt statistiken Desch presenterar är den generella uppfattningen hos den amerikanska befolkningen att USA skall ha en moderat roll som världsledare, även om en betydande majoritet fortfarande vill att landet skall ha en aktiv roll. Ytterst få är vad som elaka tungor brukar kalla ”isolationister”, människor som vill att USA träder tillbaka som dominant spelare i världspolitiken och istället vänder sig inåt, samt fokuserar på sina egna problem. De så kallade isolationisterna brukar främst komma från paleokonservativt, traditionalistiskt  och libertarianskt håll.

 

 

När det kommer till utrikesfrågor är det ofta svårt att mäta folkets stöd. Sannolikt beror detta på att människor i allmänhet är dåligt insatta, och på grund av frågornas ofta komplicerade natur. För att skapa ett tillfredställande underlag för sin övertygelse krävs ofta både intresse och ett kritiskt sinne. Intresse på grund av komplexiteten. Ett kritiskt sinne därför att media är förljugen och spyr ut propaganda. Inte sällan sprids desinformation från flera håll (nej, inte bara från Ryssland). Enligt en studie från Oxford är det därför inte säkert att trovärdigheten är särskilt hög i undersökningar som mäter folks åsikter om större utrikesfrågor; ”In the past, research on citizen opinions of world affairs was something of a hard case for those who hope for democratic control of policy. Citizens in most countries are not well informed on global issues, and on many issues they are understandably ambivalent. As a result, when the pollsters ask complicated questions about truly difficult decisions—such as the decision to go to war—citizens are likely to sway one way or the other, depending on the exact words that are put before them.

Å andra sidan kan man fråga sig vad det hade spelat för roll. Historien har visat att när eliten verkligen fått för sig att göra något så spelar ofta folkets vilja en minimal roll. Första världskriget är ett typexempel. Trotts en stark europeisk fredsrörelse drogs hela Occidenten in i ett krig som inte borde ha blivit särskilt stort. Det finns naturligtvis undantag, men i stort sett har folkets åsikter varit sekundära då krigen ofta korrelerat med etablissemangets kollektiva viljor. 

I dagens Väst, och inte minst i Sverige, har en åsiktskorridor i sedvanlig ordning skapats för att skydda brahminernas, ”den nya klassens”, intressen i utrikesfrågor. Jag skulle här varmt vilja rekommendera en mycket välskriven artikel av Joakim Andersen, en för mig stor intellektuell förebild. Andersen drar det träffsäkra likhetstecknet mellan att bli kallad ”rasist” och ”ryssvän”. Att vara ”Putins lakej” eller nyttiga idiot har blivit ett sorts substitut för andra epitet som alltfler väljer att strunta i. Ryss-hysterin fyller på ett intressant sätt ett flertal funktioner med den gemensamma nämnaren att alla har ett avlegitimerande mål. Som Andersen skriver får en ”ryssvän” dels mindre utrymme i offentligheten (om något alls). Min egen teori är att hysterin också har som mål att avlegitimisera framtida val. Skulle exempelvis SD gå fram kraftigt och/eller AfS komma in i riksdagen så har etablissemanget redan på förhand dömt ut deras framgångar och reducerat dem till ett av Putins verktyg för att skada den liberala världsdominansen. Eftersom de antiryska sentimenten redan är grundlagda är steget därefter inte långt för att ge de styrande ytterligare befogenheter att dra åt tumskruvarna. 

För att återgå till kärnan i denna artikel kan vi konstatera att kandidaten Donald Trumps icke-interventionistiska linje vunnit mångas hjärtan. Enligt de av Desch presenterade undersökningarna har kandidat Trumps linje framförallt stöd bland obundna väljare, inte bland republikaner. Dessa väljare kan mycket väl ha varit de människor som gav honom de sista avgörande procenten, människor som kanske aldrig röstar annars, eller som vände Clinton ryggen på grund av hennes hökaktighet. En nyckelfaktor till Trumps triumf var hans skickliga uppdelning mellan det folk han sade sig företräda och globalisterna han ville bekämpa, alltså Brahminerna, ”den nya klassen”, de personer som byggt åsiktskorridoren, en strategi som helt riktigt sammankopplar interventionism med massmigration. Deschs statistik visar också att vi över tid sett en kraftigt nedåtgående trend när det kommer till världspolisens popularitet, även om stödet fortfarande är högt. De framtida kandidater som går mot strömmen i dessa frågor har mycket att vinna på sikt.

För att knyta ihop säcken. Även om Trump gjort fel skall vi ännu inte måla fan på väggen. Trumps drag har hittills varit små och obetydliga. Dock finns det en lång rad intressesfärer som skulle tjäna på en amerikansk intervention, även om det innebär en storkonflikt, exempelvis det militärindustriella komplexet, den djupa staten, Israel/israellobbyn (som bland annat vill se försvagade grannstater) och andra finansiella intressenter som kan tänkas tjäna stora summor på att västerlänningar och araber dör i tusental. I kombination med allt detta finns den neokonservativa idén om en helt demokratiserad värld, samt liknande kulturimperialistiska idéer, tankegods som slagit rot hos både republikaner och demokrater.  Men mer om det i en annan artikel. 

Vi får hoppas att Trumps bombningar är ännu ett strategiskt drag för att uppnå något konstruktivt. Om inte bör vi ifrågasätta hans legitimitet som vår populistiska isbrytare. 


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon