The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Kälkpatrioter

Kategori: Borgare, Metapolitik, Nyspråk, Taktik, Åsiktskorridoren

 

Det svenska politiska landskapet har i modern historia varit indelat i tre huvudsakliga kategorier: vänster, höger och ”högerextremister”. För inte alltför länge sedan, och delvis fortfarande, räknades alla etablissemangskritiker till den sista gruppen. Med tiden har dock saker hänt. I samband med att åsiktskorridoren vidgats något så har det skapats utrymme för en större mångfald bland grupperingarna utanför den nyliberala foran. Den politiska paljetten har gått från att endast ha färgerna rött, blått och brunt till en större bredd färger och nyanser. Förutom den etablerade borgerligheten och oss s.k ”högerextrema” finns idag ytterligare en betydande höger-gruppering som denna artikel kommer kretsa kring.   

Denna höger definieras inte av partitillhörighet och dess ideologi är en balansgång mellan uppkäftig populism å ena sidan, ofta i form av att påpeka rena självklarheter eller att på annat sätt häckla de allra galnaste vänstermänniskorna, och att inte vara alltför systemkritiks å den andra. Den ”anständiga högern”, som vissa kallar den, är tillräckligt kontroversiell för att väcka debatt och uppmärksamhet i den trånga åsiktskorridoren, samtidigt som den aldrig tar anti-liberala uttryck. Den kan vara kritisk till invandring, men med invändningen att folkutbyte i sig inte är av ondo ”så länge invandrarna kan integreras”. Den kan vara kritisk till feminism med invändningen att den inte skapar jämställdhet enligt deras egna definition, samt att det feministiska projektet var något på spåret under 1940-60-talet men sedan tog fel vändning. ”Anständiga” högerpersoner har förmågan att både vara kontroversiella och samtidigt tjäna på det eftersom de inte utmanar den nuvarande ordningen på riktigt. 

Den ”anständiga högern” är vad en nationalkonservativ Marx av idag hade kallat kälkpatrioter. Det ursprungliga marxska begreppet syftade på människor ur den lägre medelklassen som genom sitt lilla företagande förvisso tjänade pengar på andras arbete, men inte i tillräckligt hög skala för att kunna utöva någon väsentlig makt över proletärerna. Småborgarna (synonym till kälkborgare) stod därmed varken på arbetarnas eller kapitalets sida. Ur Marx perspektiv var de småborgerliga en hybrid mellan den lilla människan han sade sig försvara och den makt hans mål var att förgöra. De var människor som i mångt och mycket skulle förlora på Marx reformer, samtidigt som de också var oförmögna att mäta sig med det större kapitalistiska systemet. 

Kälkpatrioten i sin tur är en hybrid mellan de två system som just nu kämpar om makten; vänsterliberalism/globalism och patriotism/anti-egalitarism. Det råder ingen tvekan om att kälkpatrioten tycker genuint illa om många samtida företeelser. Samtidigt skulle det samhälle som den djupare högern vill skapa ligga dem i fatet. Kälkpatrioten är knappast det största hotet mot vår civilisation. Men den utgör heller inte något potent motstånd mot rådande ordning. Den är på många sätt en ideologiskt rörlig spelare som står för allt och ingenting, alltså konservatism i dess sämsta och ytligaste bemärkelse, en konservatism som nöjer sig med att agera baksäteschaufför när vänsterliberalismen kör oss mot stupet. Kälkpatriotismen är en höger som håller käften tills att allt är för sent, väntar tills fienden har vunnit och ackumulerat sina segrar.

Kälkpatriotens personlighet är ofta präglad av opportunism och social acceptans från likasinnade ”anständiga”. Ibland söks även social acceptans från diametrala motståndare, så som när Mattias Karlsson sökte samarbete med vänsterextrema Expo. Denna tendens förstärks av det faktum att vi lever i en lättrörlig socialstruktur, vilket gör att individens yttre respektabilitet blir av större betydelse, som i sin tur skapar en intern konformism (ungefär som ovan nämnd balansgång).  

Frågan om vilka som skall räknas till kategorin kälkpatrioter har blivit brännande aktuell i samband med protesterna kring FN:s migrationsavtal. Den som har ett twitter-konto har under de senaste dagarna kunnat följa en konflikt mellan den del av den populistiska sfären som stödjer demonstrationerna på Mynttorget, kontra de som inte gör det. Konflikten började med att en av SD:s poster-tjejer, Hilda Frick, i sann Mattias Karlsson-anda yttrade att hon ville avslöja en av arrangörerna bakom nämnda demonstrationer (en person som verkar under pseudonym). Sedan gick det fort. En kort stund senare fick Frick de svar hon förtjänade.  

Lagom till helgen publicerade dessutom Expo en s.k granskning av den första demonstrations arrangörer, talare och besökare med det underliggande budskapet att Katerina Janousch allierat sig med en häxblandning ”högerextrema”. Allt i klassisk guilt-by-association-anda. Kälkpatrioterna kan i denna konflikt lite grovt sägas vara de ”höger”-debattörer som med mycket politiskt korrekta argument (och med hänvisning till Expo) tagit avstånd från demonstrationerna på Mynttorget. Notera att jag inte primärt hänvisar till allmän kritik av vissa närvarande individer, så som Nordisk ungdom, eller ens kritiken som framförts efter att Expo granskat en av arrangörernas delningar i sociala medier. Det kan finnas goda skäl för en debattör att inte gå ”all in”. Men en sådan person hade i så fall kunnat gå en annan väg, exempelvis att bara vara tyst. Tyvärr kan inte vissa personer hålla sig till detta. Aktuella exempel är just SD:s Hilda Frick, GP-skribenten Jenny Sonesson och den borgerliga debattören Ann Heberlein. De kände sig tvungna att norpa PK-poäng på andras bekostnad i ett läge där personer som Katerina Janousch behövde stöd och inte kritik. 

Än en gång. Kälkpatrioternas kritik mot Janousch handlar primärt om att upprätthålla ett socialt anseende och försvara sina egna positioner som rumsrena. Personer som Heberlein vill även i fortsättningen kunna kritisera offentlighetens mörknade av sexualbrott utan att hon själv associeras med ”högerextrema” grupper. Det handlar inte i lika hög utsträckning om att hon ogillar Nordisk ungdom. Konflikten bottnar främst i att s.k ”rumsrena” personer ur offentligheten sammanlänkas med kontroversiellare grupperingar på grund av politiska omständigheter.  

Är kälkpatrioterna helt av ondo, kanske några av er undrar? Nej, det är dem inte. Tvärtom kan de flytta djuphögerns tankar in i etablissemangets finare lokaler och därmed delvis förändra systemet inifrån. På det sättet kan man flytta Overtons fönster och åsiktskorridoren. Även kälkpatrioternas idéer skulle innebära väsentliga förbättringar, och det är i grunden positivt att de driver sina förslag vidare. Eftersom Sverige är ett land med flera partier finns också ett behov av direkta och indirekta samarbeten för att få realpolitisk makt. Därav kan det finnas anledning att inte alltför ofta slå ner på ”lätthögerns” debattörer (mot vad jag precis gjort). ”Anti-hanrej”-kulturen är amerikansk importvara som måste anpassas till svenska förhållanden. På andra sidan Atlanten är nämligen situationen annorlunda. Tvåpartisystemet är en skillnad, den institutionaliserade ”cuckservatismen” i GOP en annan. Demokraterna och Republikanerna har båda ”partier i partiet”, vilket skapar naturliga länkar mellan moderata konservativa och betydligt radikalare element. Dessa länkar finns ej inom den svenska högern. Det problemet måste vi lösa på något sätt. Läs gärna denna artikel av Biopolitik för en längre utläggning kring ämnet.  


Avslutningsvis skulle jag ytterligare vilja nyansera begreppet något för att underlätta användandet av det i den metapolitiska diskursen. Vad är fördelarna med begreppet kälkpatriot? Den kanske främsta fördelen är begreppets bredd som spänner över ett flertal grupper som annars kallas exemplevis ”liberalkonservativa”, ”socialkonservativa” eller helt enkelt hanrejer/”cucks”. Kälkpatrioter kan fungera som ett paraply för dem alla. Begreppet har också en viss historisk förankring med släktskapet till Marx. 

Till sist vill jag rikta ett tack till Twitter-pseudonymen DenEpiskeOden för att ha namngett begreppet.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

 

Den borgerliga konservatismens långsamma död

Kategori: Borgare, Historia, Högern slår tillbaka, Metapolitik, Politik

 Just nu pågår en strid om begreppet konservatism mellan en lös koalition borgare och en annan lös koalition sverigedemokratiska sympatisörer. Jag kommer i denna artikel försöka bena ut denna konflikt så att utomstående betraktare kan få grepp om vad som försegår. 

Under en tid har den s.k borgerliga tidningen Svenska Dagbladet (hädanefter förkortat SvD) ägnat en artikelserie åt begreppet konservatism och dess påstådda innebörd. Det mesta som skrivits har enligt mig inte varit av något större intresse för den upplyste. För att du som läsare skall slippa läsa igenom detta så har jag valt att sammanfatta striden om konservatismen som just nu pågår. 

För att göra en lång historia kort så har den konservativa rörelsen gått från att utgöras av individer som Rudolf Kjellén till den mer liberala kretsen kring Timbro. Idag försöker det sverigedemokratiska ledarskiktet överta begreppet från den borgerliga högern, ett steg i rätt riktning även om SD har minst sagt många tillkortakommanden när det kommer till deras förståelse av denna ideologi. I modern tid har konservatismens definition präglats av både liberalism och ogynnsamma historiska vindar. 

Konservatismen uppstod historiskt som en motreaktion på liberalismens uppgång i Europa genom turbulensen kring Franska revolutionen. Under de kommande hundra åren fungerade de konservativa rörelserna mer eller mindre som stoppklossar mot de jämlikhetstroende krafternas frammarsch i form av både liberalism och socialism. Drygt hundra år efter den Franska revolutionen skedde ännu en turbulent händelse i form av Första världskriget, som under några år fick som följd att det gamla Europa slogs i spillror. I maktvakuumet som uppstod tog modernitetens krafter över i form av både liberala, socialistiska/kommunistiska och olika mer eller mindre fascistiska/nationalsocialistiska krafter. Traditionalisten var slagen medvetslös. 

Efterkrigstiden ledde fram till det som sedermera skulle kallas Andra världskriget, ett krig där egalitära krafter av olika färger skulle stå som segrare; liberaler i väst, kommunister i öst. Förlorare var alla de högermän som inte gick i jämlikhetens ledband, oavsett om dessa identifierade sig som konservativa, nationella eller något mer radikalt. Detta är en förklaring till varför invandringskritik fram tills nyligen varit tabubelagt (samt varför många värdekonservativa hållningar fortfarande är det). I linje med denna utveckling blev de konservativa rörelserna i Västvärlden liberaliserade, med följden att högern/borgerligheten blev vek, tandlös och oförmögen att uppnå sitt påstådda mål. 

Till följd av liberaliseringen har även den moderna högerns egen bild av konservatismens förändrats. I modern tid har har konservatismen som ideologi definierats som ett sätt att bevara liberalism, alternativt som en strukturell konservatism (viljan att bevara status quo genom exempelvis en fortsatt socialdemokratisk hegemoni). Man har helt bortsett ifrån att konservatismen har egna värden och mål, samt att dessa ej är liberala. Det långsiktiga resultatet har blivit att en liberal blöt filt lagt sig över de konservativa och att alla utmanare av den liberala överideologin stämplats som extremister, alternativt som det inom borgerligheten vanliga epitet ”oanständiga”. Den liberala överideologin har orsakat att de som kallat sig konservativa i själva verket varit liberaler i varierande utsträckning, samt att de konservativa som vägrat gå i det liberala ledbandet blivit förpassade till den mer nationella periferin (läs Jonas De Geer). Under 2010-talet har dock någonting hänt. Från att i offentligheten legat i ide har konservatismens som begrepp åter hamnat på bordet genom bland annat SD:s interna omdaningar samt borgerliga ledarskribenter ökade tillnyktring och intresse för begreppet.  


 

Verkligheten kommer ikapp: 

 
Det vi sett historiskt med konservatismen är att det hittills skett en större kollision mellan konservatismen och verkligheten ungefär vart hundrade år. Det nya året innebär hundraårsjubileet för Första världskrigets formella slut, en konflikt som slog den konservativa ideologin i spillror. Kan det vara så att ännu en strid kommer att utkämpas de närmaste åren? Ja, antagligen. Just nu pågår en politisk utveckling bort ifrån liberalismen som ännu bara är i sin linda. Ju längre tiden går, desto tydligare kommer det bli för den konservative att det är dags att välja sida. Antingen blir den kvar i den liberala borgerligheten eller så går den med i den mer nationella högern. Ett ben i varje går inte. Just nu står SD-blocket mot det borgerliga om vem som lyckas definiera begreppet, men i framtiden är det inte osannolikt att ytterligare en part kan uppstå, som i sin tur representerar en än mer renlärig version av ideologin.

Den första skärmytsling i denna strid tycks just nu pågå i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Föreningens ledord är att verka för ”reformvänlig konservatism” men har historiskt stöttat borgerligheten. Jag är själv inte medlem av föreningen men har följt den under en längre tid. I takt med att borgerligheten liberaliserats har tidigare medlemmar av den valt att gå över till SD, vilket gjort en och annan moderat och kristdemokrat svettig. Under ett antal år tycks en konflikt ha bubblat under ytan men som nu verkar ta sig synbara uttryck. 

Det hela började med att en vänsterrekryt på SvD skrev ett reportage i samband med att partiledare Jimmie Åkesson höll föredrag på föreningen. Trotts att reportaget verkar ha haft många uppenbara brister valde föreningens seniorer att reagera kraftfullt med ett påföljande öppet svar till föreningen och SvD. Heimdals eget svar på reportaget har i skrivande stund ej publicerats men kan läsas här. 

Jag saknar dessvärre insider-information för att kunna dra några fullkomliga slutsatser, men jag har å andra sidan träffat tillräckligt många borgare i mina dagar för att kunna utröna två huvudsakliga konfliktlinjer: 

-Personkonflikt. Heimdal har i perioder varit betydligt mer liberalt än det är idag. Under 1990-talet var bland annat Anders Borg ordförande, vilket bör säga det mesta. I takt med att mer icke-liberala konservativa krafter börjat vinna mark har dessa seniorer börjat bli oroliga (tyvärr tror jag inte att SD har förmågan att förstå vikten av att överta institutioner, därav bör inte detta röra sig om ett infiltrationsförsök, utan på sin höjd självradikalisering internt).  Borgare tenderar i mina ögon att vilja vara lite ”finare” än alla andra. Vänsterns karikatyr av borgaren som en ”von-Oben”-typ är dessvärre alltför ofta sann. Något som gör saken värre är att orten, varpå föreningen är baserad, är en studentstad. Staden är en plats där många högutbildade, och sedermera framgångsrika, personer bor, en faktor som spär på ocharmiga karaktärsdrag som personlig karriärism, opportunism och egocentrism. När lite ”finare” individer sedan upptäcker att den föreningen de associerats med håller på att gå i en riktning som inte gynnar deras personliga ambitioner uppstår grogrund för konflikt. 

-Ideologisk konflikt. Skillnaden i ideologi handlar om att vissa individer på den SD-sympatiserande sidan valt att mer eller mindre frigöra sig från det liberala narrativet. Det accepteras ej av borgarna som väljer att lunka på som vanligt. Därmed har konflikten fått dubbla bottnar. Konflikten blir således mycket infekterad. Hur stor den liberala, -kontra traditionalistiska, sidan är går dessvärre ej att förtälja. 

Oavsett denna konflikts utfall så går vi mot en utveckling där liberalismen är på nedgång. Den liberala piken var i Kalla krigets slutskede, en tid som många av dess följare fortfarande befinner sig i mentalt. Ingenting varar dock för evigt. Den traditionella högern går med allt större steg framåt i takt med att den falska liberalismen visar sitt sanna tryne. Konflikten inom den etablerade högern kommer att fortgå samtidigt som nya alternativ reser sig. Förloraren kommer att bli den liberala högern samt den centeristiska vänstern som båda kommer dräneras till respektive polers glädje. De närmaste åren kommer att präglas av ytterligare polarisering och ett hårdare politiskt klimat, en uppskalning av den konflikt som i dagsläget präglar den konservativa rörelsen. 


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon