The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Ideologiernas kommande fall

Kategori: Historia, Politik, Val2018

 

Lite förenklat kan man säga att alla politiska rörelser är sprungna ur egenintressen. Ideologier är sprungna ur filosofins möte med miljön. Den ideologiska politiska rörelsen är i sin tur en fusion av de individer som har som egenintresse att vara en del av den, utifrån den ideologi som representeras. Givetvis finns många historiska och moderna undantag till detta, alltifrån Olof Palme till jag själv. Det finns ibland också en genuin idealistisk ådra inom politiken, en strävan att faktiskt göra världen bättre, även om denna ådra blir alltmer sällsynt. Gemene väljare tänker dock sällan i abstrakta ideologiska banor utan utgår ifrån vad som är bäst för en själv, familjen och de allra mest närstående individerna. De flesta ”röstar efter plånboken” eller lever i andan av att ”det som inte händer mig, händer ingen annan”. 

Historiskt sett har dessa ideologiska ”intressegrupper” utgjorts av politiska partier och organisationer. Allt sedan den moderna politiken ”uppfanns” under 1700-talet har olika gruppintressen tagit sig uttryck genom för den tiden nykomna filosofier. Egalitarismens uppkomst under Upplysningen utvecklades till att bli borgarens rörelse för att erövra makten från kungen, kyrkan och adeln. Arbetarrörelsen var arbetarens sätt att tillskansa sig mer makt och välstånd på bekostnad av borgaren/kapitalet. Den ursprungliga nationalismen var minoritetsfolkens sätt att antingen slå sig fria från centralstyret (splittringen av de ryska och habsburgska imperierna), eller att själva skapa ett eget (enandet av Tyskland, Italien, Jugoslavien).

Under, efter och åren innan Första världskriget, när det moderna Europa började ta form, var därmed individens politiska åskådning i hög grad baserad på klass och identitet (nationell och/eller religiös). Med tiden, när den europeiska kartan alltmer blev synonym med den demografiska sammansättningen, skulle konflikten i allt högre grad gå mellan de krafter som antingen representerade; (1) ”Proletariatet”, (2) Borgerligheten och (3) De som ville begrava klasskampen till förmån för nationell enighet, samt utreda de missförstånd som möjliggjorde den. Vi vet alla att trean förlorade striden och att tvåan med tiden slets i tu. En del förblev sin ideologi trogen men gick under runt decennieskiftet 1989-90. Den andra delen uppgick i den liberala hegemonin i form av 68:a-vänstern.  

Det vi sett sedan den liberala hegemonins seger är att väljarna fortfarande baserar sina partisympatier på egenintressen men att ”intressegruppen” de tillhör har splittrats och atomiserats till förmån för radikal individualism. Äldre tiders väljare röstade för sin klass, dagens för sig själv. Kanske kan detta vara ett skäl till att äldre svenskar sympatiserar med partier som om de vore fotbollslag. Många lever mentalt kvar i sina respektive kollektiv utan att inse att klasskampen är förlegad, att ”deras” partier inte längre representerar deras intressen.  

Och någonstans fungerar det hjälpligt -så länge landet är etniskt homogent. När ett mångetniskt samhälle tar vid uppstår konflikter som inte fanns i det homogena samhället. Ni som följt mig sedan tidigare vet vad jag menar. Egalitarismen är en lögn. Människan är ojämlik, både mellan individer och grupper. När stora populationer av främmande folk etablerar sig så uppstår intressekonflikter mellan dem och majoritetsbefolkningen. Denna gång utgörs inte konflikten av klass eller socioekonomisk tillhörighet, utan utifrån organiska kollektiv i form av etnos.  

De flesta av er är medvetna om den etnocentrism som existerar hos många invandrargrupper och minoriteter, samt avsaknaden av detsamma bland västerlandets majoritetsbefolkningar. Mot bakgrund av den nya gryende intressekonflikten tar sig många invandrares gruppmedvetenhet sig uttryck i fantasisiffror för Socialdemokraterna. Samma mönster går igen i hela Väst. I takt med att den klassröstande väljarkåren dör ut fylls den moderna vänstern av importerat valboskap. Vänsterpartier blir utlänningspartier. Svensken har hittills inte förstått det. En dag kommer det dock gå upp för många att deras egna intressen går isär mellan dem själva och gruppen MENA-invandrare. Varje försök att få svenskar att ”klanrösta” (rösta för sin egen grupps intressen) betraktas dock som ”nazism, fascism och rasism”.  

Från politiskt korrekt borgerligt håll argumenteras det flitigt för att ”gräva ner” det man kallar identitetspolitik. Den liberalkonservative vill återgå till en tid där varje person röstade för sig själv och inte till favör för sitt självidentifierade eller medfödda kollektiv. Till viss del är det helt korrekt. Vissa konflikter, så som könskampen mellan män och kvinnor, bör avskaffas helt (män och kvinnor har inga skilda intressen i någon djupare mening). Men på grund av att borgerligheten baserar sina slutsatser på egalitära principer så begränsas deras förmåga att se det oundvikliga i det jag beskriver i ovanstående stycke. Kampen mellan folkgrupperna kommer göra några till vinnare, andra till förlorare. Därav tvingas svensken till ett kollektivistiskt ställningstagande såtillvida att den inte kan köpa sig fri från det. 

Den process vi bevittnar i vår samtid, en process vi bara sett början av, är ideologiernas död. De dör till förmån för ett politiskt landskap präglat av etniska intressekonflikter. I det nya landskapet kommer nationalismens roll att öka just för att den tar parti för den egna gruppen. Alternativ för Sverige må endast ha fått cirka 20 000 röster  i valet men deras anda är ett framtida vinnarkoncept. Som konservativ/nationell opposition bör inte endast vårt mål vara att få AfS att växa, utan snarare att få alla partier att bli som AfS i någon utsträckning. Moderaterna bör förespråka återvandring för ekonomins skull, Miljöpartiet av miljömässiga skäl, etc. Alla partier, från vänster till höger, borde återgå till det som historiskt varit en självklarhet; att svenska politiker företräder svenskars intressen. Tyvärr kommer det inte bli så. Den utländska infiltreringen av partierna kommer att fortsätta tills att det blir demografiskt möjligt för utlänningarna att slänga sina partiers gamla ideologier överbord och omvandla dem till renodlade intresseparti.  

 

Kan ideologierna komma tillbaka? 

Till sist skulle jag vilja spekulera lite om hur framtiden skulle kunna bli om svenskarna lyckades ”ta tillbaka sitt land”. Skulle det ideologiska politiska landskapet återvända om Sverige än en gång blev homogent? Svårt att säga. En sak som är säkert är dock att det post-mångkulturella Sverige skulle behöva någon form av garanti för att det som en gång hotat vårt lands existens aldrig upprepas. Någon garanti kan tyvärr aldrig ges, däremot skyddsmekanismer som bromsar ett eventuellt förfall. USA:s konstitution lyckades inte stoppa landets förfall. Däremot har traditionalister av olika slag vunnit tid. 

En framtida svensk konstitution, hård men skarpt avgränsad, måste stå över politiken och systemet. Ett sådant dokument skulle exempelvis kunna innehålla paragrafer om att politiska förslag aldrig får äventyra folkets långsiktiga överlevnad eller på annat sätt hota svenskarnas intressen. Grundprincipen måste alltid vara att, som AfS uttrycker det, ”alltid sätta svenska folket främst”. Hur detta sedan görs är en annan sak. Debatten kring det svenska folkets bästa måste föras av en mångfald aktörer med olika inriktningar, inte endast av ett parti. En pro-svensk hållning måste däremot alltid utgöra grunden.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

 

Den borgerliga konservatismens långsamma död

Kategori: Borgare, Historia, Högern slår tillbaka, Metapolitik, Politik

 Just nu pågår en strid om begreppet konservatism mellan en lös koalition borgare och en annan lös koalition sverigedemokratiska sympatisörer. Jag kommer i denna artikel försöka bena ut denna konflikt så att utomstående betraktare kan få grepp om vad som försegår. 

Under en tid har den s.k borgerliga tidningen Svenska Dagbladet (hädanefter förkortat SvD) ägnat en artikelserie åt begreppet konservatism och dess påstådda innebörd. Det mesta som skrivits har enligt mig inte varit av något större intresse för den upplyste. För att du som läsare skall slippa läsa igenom detta så har jag valt att sammanfatta striden om konservatismen som just nu pågår. 

För att göra en lång historia kort så har den konservativa rörelsen gått från att utgöras av individer som Rudolf Kjellén till den mer liberala kretsen kring Timbro. Idag försöker det sverigedemokratiska ledarskiktet överta begreppet från den borgerliga högern, ett steg i rätt riktning även om SD har minst sagt många tillkortakommanden när det kommer till deras förståelse av denna ideologi. I modern tid har konservatismens definition präglats av både liberalism och ogynnsamma historiska vindar. 

Konservatismen uppstod historiskt som en motreaktion på liberalismens uppgång i Europa genom turbulensen kring Franska revolutionen. Under de kommande hundra åren fungerade de konservativa rörelserna mer eller mindre som stoppklossar mot de jämlikhetstroende krafternas frammarsch i form av både liberalism och socialism. Drygt hundra år efter den Franska revolutionen skedde ännu en turbulent händelse i form av Första världskriget, som under några år fick som följd att det gamla Europa slogs i spillror. I maktvakuumet som uppstod tog modernitetens krafter över i form av både liberala, socialistiska/kommunistiska och olika mer eller mindre fascistiska/nationalsocialistiska krafter. Traditionalisten var slagen medvetslös. 

Efterkrigstiden ledde fram till det som sedermera skulle kallas Andra världskriget, ett krig där egalitära krafter av olika färger skulle stå som segrare; liberaler i väst, kommunister i öst. Förlorare var alla de högermän som inte gick i jämlikhetens ledband, oavsett om dessa identifierade sig som konservativa, nationella eller något mer radikalt. Detta är en förklaring till varför invandringskritik fram tills nyligen varit tabubelagt (samt varför många värdekonservativa hållningar fortfarande är det). I linje med denna utveckling blev de konservativa rörelserna i Västvärlden liberaliserade, med följden att högern/borgerligheten blev vek, tandlös och oförmögen att uppnå sitt påstådda mål. 

Till följd av liberaliseringen har även den moderna högerns egen bild av konservatismens förändrats. I modern tid har har konservatismen som ideologi definierats som ett sätt att bevara liberalism, alternativt som en strukturell konservatism (viljan att bevara status quo genom exempelvis en fortsatt socialdemokratisk hegemoni). Man har helt bortsett ifrån att konservatismen har egna värden och mål, samt att dessa ej är liberala. Det långsiktiga resultatet har blivit att en liberal blöt filt lagt sig över de konservativa och att alla utmanare av den liberala överideologin stämplats som extremister, alternativt som det inom borgerligheten vanliga epitet ”oanständiga”. Den liberala överideologin har orsakat att de som kallat sig konservativa i själva verket varit liberaler i varierande utsträckning, samt att de konservativa som vägrat gå i det liberala ledbandet blivit förpassade till den mer nationella periferin (läs Jonas De Geer). Under 2010-talet har dock någonting hänt. Från att i offentligheten legat i ide har konservatismens som begrepp åter hamnat på bordet genom bland annat SD:s interna omdaningar samt borgerliga ledarskribenter ökade tillnyktring och intresse för begreppet.  


 

Verkligheten kommer ikapp: 

 
Det vi sett historiskt med konservatismen är att det hittills skett en större kollision mellan konservatismen och verkligheten ungefär vart hundrade år. Det nya året innebär hundraårsjubileet för Första världskrigets formella slut, en konflikt som slog den konservativa ideologin i spillror. Kan det vara så att ännu en strid kommer att utkämpas de närmaste åren? Ja, antagligen. Just nu pågår en politisk utveckling bort ifrån liberalismen som ännu bara är i sin linda. Ju längre tiden går, desto tydligare kommer det bli för den konservative att det är dags att välja sida. Antingen blir den kvar i den liberala borgerligheten eller så går den med i den mer nationella högern. Ett ben i varje går inte. Just nu står SD-blocket mot det borgerliga om vem som lyckas definiera begreppet, men i framtiden är det inte osannolikt att ytterligare en part kan uppstå, som i sin tur representerar en än mer renlärig version av ideologin.

Den första skärmytsling i denna strid tycks just nu pågå i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Föreningens ledord är att verka för ”reformvänlig konservatism” men har historiskt stöttat borgerligheten. Jag är själv inte medlem av föreningen men har följt den under en längre tid. I takt med att borgerligheten liberaliserats har tidigare medlemmar av den valt att gå över till SD, vilket gjort en och annan moderat och kristdemokrat svettig. Under ett antal år tycks en konflikt ha bubblat under ytan men som nu verkar ta sig synbara uttryck. 

Det hela började med att en vänsterrekryt på SvD skrev ett reportage i samband med att partiledare Jimmie Åkesson höll föredrag på föreningen. Trotts att reportaget verkar ha haft många uppenbara brister valde föreningens seniorer att reagera kraftfullt med ett påföljande öppet svar till föreningen och SvD. Heimdals eget svar på reportaget har i skrivande stund ej publicerats men kan läsas här. 

Jag saknar dessvärre insider-information för att kunna dra några fullkomliga slutsatser, men jag har å andra sidan träffat tillräckligt många borgare i mina dagar för att kunna utröna två huvudsakliga konfliktlinjer: 

-Personkonflikt. Heimdal har i perioder varit betydligt mer liberalt än det är idag. Under 1990-talet var bland annat Anders Borg ordförande, vilket bör säga det mesta. I takt med att mer icke-liberala konservativa krafter börjat vinna mark har dessa seniorer börjat bli oroliga (tyvärr tror jag inte att SD har förmågan att förstå vikten av att överta institutioner, därav bör inte detta röra sig om ett infiltrationsförsök, utan på sin höjd självradikalisering internt).  Borgare tenderar i mina ögon att vilja vara lite ”finare” än alla andra. Vänsterns karikatyr av borgaren som en ”von-Oben”-typ är dessvärre alltför ofta sann. Något som gör saken värre är att orten, varpå föreningen är baserad, är en studentstad. Staden är en plats där många högutbildade, och sedermera framgångsrika, personer bor, en faktor som spär på ocharmiga karaktärsdrag som personlig karriärism, opportunism och egocentrism. När lite ”finare” individer sedan upptäcker att den föreningen de associerats med håller på att gå i en riktning som inte gynnar deras personliga ambitioner uppstår grogrund för konflikt. 

-Ideologisk konflikt. Skillnaden i ideologi handlar om att vissa individer på den SD-sympatiserande sidan valt att mer eller mindre frigöra sig från det liberala narrativet. Det accepteras ej av borgarna som väljer att lunka på som vanligt. Därmed har konflikten fått dubbla bottnar. Konflikten blir således mycket infekterad. Hur stor den liberala, -kontra traditionalistiska, sidan är går dessvärre ej att förtälja. 

Oavsett denna konflikts utfall så går vi mot en utveckling där liberalismen är på nedgång. Den liberala piken var i Kalla krigets slutskede, en tid som många av dess följare fortfarande befinner sig i mentalt. Ingenting varar dock för evigt. Den traditionella högern går med allt större steg framåt i takt med att den falska liberalismen visar sitt sanna tryne. Konflikten inom den etablerade högern kommer att fortgå samtidigt som nya alternativ reser sig. Förloraren kommer att bli den liberala högern samt den centeristiska vänstern som båda kommer dräneras till respektive polers glädje. De närmaste åren kommer att präglas av ytterligare polarisering och ett hårdare politiskt klimat, en uppskalning av den konflikt som i dagsläget präglar den konservativa rörelsen. 


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon 

Den kontantlösa ofriheten

Kategori: Ekonomi, Frihet, Historia, Nya Dagbladet

 
Inom bara några år beräknas Sverige vara fritt från kontanter, en mycket farlig process som egentligen pågått länge, men som beräknas vara avslutad inom några år. Alla frihetsälskare bör vara mycket skeptisk till det kontantlösa samhället. Här är varför.  

Inom min egen bekantskapskrets tar jag ibland upp riskerna med ett samhälle utan kontanter, att det riskerar att leda till ökad ofrihet, ett påstående jag inte sällan blir snudden på utskrattad för och stämplad som foliehatt. Naivitet hos dessa individer är bottenlös, vilket den ofta är hos många människor, inte minst bland ungdomar. Enligt den officiella versionen är kontanterna på väg att fasas ut då de anses omoderna, ineffektiva och därför bör försvinna till förmån för digitala pengar. Den officiella versionen försöker få oss att tro att det egentligen handlar om att förenkla livet för oss medborgare, att det handlar om effektivisering. Och visst finns det en sanning i detta. Det finns definitivt fördelar med digitala pengar när det kommer till att använda dem. Jag är egentligen inte motståndare till digitala pengar per se. Det jag är motståndare till är den ökade graden av minskade valmöjligheter samt den centralisering av makt det innebär. 

Enligt propagandan är utvecklingen mot det kontantlösa samhället driven av konsumenterna själva som ser de tekniska fördelarna med kortbetalningar. Precis som med så många andra politiska frågor handlar folkets förkärlek till sina kort snarare om att massan lätthet att manipulera genom billig propaganda från etablerade medier och banker. Värdetransportbolag och banker ökar alltmer sina priser på kontanthantering, samtidigt som media gör vad de kan för att påpeka kontanternas påstådda baksidor, exempelvis att kontanter är ohygieniska, risken för rån och att kontanterna skulle vara dåliga för miljön då de måste transporteras. Kombinationen av propaganda och minskade incitament för kontanthantering manipulerar således populasen att stödja utvecklingen, vilket i sin tur underlättar för alltfler företag att införs policys om att inte ta emot kontanter. Konsekvensen blir att allt kapitalflöde till slut måste gå via bankerna och deras kortterminaler. 

Detta är vad bankerna, och för den delen staten, vill. Målet är inte att primärt att underlätta för samhällsmedborgaren, även om det är en effekt i just detta fall, utan om att centrera sin makt och kontroll av människors kapital. Bankerna kan använda denna kontroll till att exempelvis sänka räntorna på besparingar, höja avgifterna på bankens tjänster samt exkludera människor som banken av någon anledning inte gillar. Man kan försöka  argumentera för att substitut kommer att tillkomma ifall bankerna missköter sig. Till den skulle jag vilja påpeka svårigheten i att grunda en bank eller andra hållbara alternativ till dessa. 

Staten kan använda bankernas penningmonopol till att höja skatter eller konfiskera medborgarnas pengar, något som hände på Cypern i samband med finanskrisen där 2012-2013. För att den cypriotiska staten skulle få nödlån till att rädda bankerna, tvingades Cyperns bankkunderna att betala genom att staten tog ut en engångssumma från deras konto. Faran ökar med tanke på att världens maktbalans i allt högre grad baseras på ekonomiska enheters muskler istället för nationalstaternas styrka. Högst upp i maktpyramiden står inte längre världens nationalstater utan snarare globala storbanker och storföretag. I takt med att världens makt och resurser alltmer centreras till en global elit, växer dessa olika enheter ihop till en. Nationalstaterna blir därmed bankernas och storföretagens verktyg, istället för tvärtom. Det är inte ett orimligt påstående att hävda att bankerna själva, genom deras penningmakt, använde den cypriotiska statens våldsmonopol till att rädda sig själva från en kris de själva skapat.

Det största hotet mot penningcentraliseringen har emellertid demokratiska förtecken. I en tid när makten alltmer baseras på privata enheters ekonomiska styrka innebär en uteslutning från det finansiella systemet en slutgiltig utestängning från det demokratiska, och i förlängningen samhället i sin helhet. Den som inte kan använda sina finansiella tillgångar är dömd att leva på annans nåder. Dissidenter ligger därmed pyrt till. Den som av politiska skäl ogillas av bankeliten kommer få det svårt att använda sina demokratiska rättigheter då de ekonomiska tillgångarna närsomhelst kan låsas av dess motståndare. 

För att sammanfatta allt detta: den finansiella digitaliseringen syftar inte primärt till att göra livet enklare för dig som medborgare och konsument, utan om att öka etablissemangets kontroll.


Jag har till denna artikel försökt finna lösningar på det kontantlösa samhällsproblemet. För trotts allt finns det stora hinder som kontanterna svårligen kan lösa (eller där lösningarna blir mycket opraktiska). Hur skulle man exempelvis göra vid större köp utan att fylla sin skottkärra med papper? För att få en inblick i tänkbara lösningar valde jag att kontakta Nya Dagbladets krönikör Isac Boman, författare till den mycket läsvärda boken Penningmakten, om hur man förr löste dessa problem. Enligt Boman användes framförallt checkar, en pappershandling som ger mottagaren rätten att lyfte det överenskomna beloppet från köparens konto. En check i detta fall kunde vara både en check i modern mening, men också något vi idag kallar sedel. I tider då valutan garanterades av en guldreserv kunde ägaren av sedeln när den ville plocka ut sedelns valör i ädelmetaller. Därav parallellen med en modern check. 

Boman konstaterar också en annan mycket intressant sak. På samma sätt som det idag inte finns tillräckligt med kontanter för att alla skall kunna få ut sin besparingar i sedlar, fanns det heller inte alltid tillräckligt med ädelmetaller i bankernas valv för att alla skulle kunna växla sina sedlar. Visst, då, precis som idag, behövde banken ha en viss täckningsgrad, det vill säga ett minimum av ädelmetaller i reserv hos riksbanken (idag gäller samma sak fast med kontanter). Dock fanns det även i äldre tider pengar som bara existerade på pappret i form av lån och sedlar. Ju mer ädelmetaller folk satte in, ju fler lån kunde banken ge ut. Av samma anledning vill dagens banker ha nya sparare hos sig. Ju mer pengar in i banken, ju fler lån kan de ge ut. Ifall däremot fler än väntat valde att ta ut sina besparingar i guld, kunde småbanken låna ädelmetaller av centralbanken mot en ränta. Därav uppstod ett incitament för hur mycket banken borde, och inte borde, låna ut. Småbankens intresse var ju att inte låna av centralbanken då det skulle minska lönsamheten. En annan funktion hos centralbanken var att den kunde ge ut sedlar (checkar) som alla banker kunde låna ut, istället för att varje lokal bank gav ut egna, något som var fallet i äldre tider. Centralbankens sedlar blev därmed en garanti för att sedeln kunde växla ut motsvarande värde i guld. 

Min slutsats av Bomans svar är dock att en liknande problematik kvarstår även ifall kontanternas ställning stärks. Kanske ligger inte problemet främst i att de digitala pengarna saknar materia, felet ligger i att kontrollen av de finansiella medlen är centraliserat till bankerna. Även checken har sina problem då man måste gå via banken för att den skall vara användbar. På något sätt måste större mängder pengar kunna hanteras utan bankens inblandning. Här kan jag dessvärre inte ge några svar på konkreta lösningar. Kanske vore det bra ifall det uppstod företag som, mot en avgift, bara förvarade sin kunders finansiella tillgångar, utan ränta men med större trygghet och utom bankernas kontroll. Kanske behöver inte ens alla pengar vara fysiska så länge bankerna inte har monopol på förvaringen. 

I Bomans bok Penningmakten fastslår han att alternativa valutor är önskvärda, något jag håller med om. Som sagt så måste det finnas valmöjligheter, både när det kommer till olika betalningsätt men även när det kommer till valuta. Ett aktietips för nybörjare brukar heta att ”inte lägga alla ägg i samma korg”, att sprida sitt innehav mellan olika aktier. På samma sätt finns här en öppning i den digitala tidsåldern vi befinner oss i. Finns det olika valutor, finns det också alternativ till den som inte vill vara en kugge i banksystemet. På det sättet minskas riskerna med de digitala pengarna. 

Tyvärr är det få människor som tänker i de banor jag just beskrivit för er. Istället har andra saker tagit över den västerländska människans mentalitet. Våra västerländska samhällen har en längre tid genomgått förändringar som inneburit ökad bekvämlighet på bekostnad av friheten. Ett exempel på sådana förändringar är införandet av välfärdsstaten, en bekvämlighet på bekostnad av friheten. Vägen mot det helt kontantlösa samhället är ett nytt steg i denna process. Latheten vinner över friheten. Krafter som vill oss som individer, och i slutändan vår civilisation, illa, utnyttjar människans naturliga strävan efter bekvämlighet till att i större och större utsträckning förslava oss. Det kan låta högtravande men är en möjlig realitet. Hurvida du tror på detta, eller anser att jag är en konspirationsteoretiker, beror på vilken inställning du har till dina största auktoriteter, överstatligheten, den nationella staten, storbankerna och storföretagen. Har du, i likhet med många av mina bekanta, en naiv hållning till dessa kan jag tyvärr inte hjälpa dig till insikt med denna artikel. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon