The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Metapolitiken och våldsmonopolet

Kategori: Historia, Metapolitik, Politik, Våldsmonopol

 

I dagarna publicerades en artikel i Aftonbladet där det framgår att andelen utlänningar som ansöker till polisyrket påstås vara för låg, samt att en större proportion utlänningar ratas i Rekryteringsmyndighetens urvalsprocess än infödda. En högre andel utlänningar påstås ”ge bättre service” till de främlingar som inte behärskar svenska ordentligt, samt lyfta andra perspektiv. Varför utlänningar i extra hög grad ratas i urvalsprocessen kan ingen (eller mer troligt; vill ingen) förklara. Det största bortfallet, hör och häpna, sker vid det kombinerade testet för problemlösning och personlighet.

Ur ett svenskt perspektiv är avsaknaden av utlänningar inom rättsväsendet inget problem överhuvudtaget. Tvärtom. Vi vet vad som händer när främlingar skall praktisera och upprätthålla våra lagar. ”Sharia-domarna” är bara ett av en uppsjö exempel. Jag har många gånger skrivit om varför mångetniska samhällen är helt oförenliga med demokrati som vi känner det. Anledningen är att människors naturliga lojaliteter är länkade till familj och stam. Inget fel eller konstigt med det. Dock kräver dessa premisser en intern homogenitet inom varje grupps domän, det vill säga ett eget land, och en egen stat, för varje folk (förutsatt att det är möjligt). Så fort ett flertal folkgrupper tvingas dela på ett revir så uppstår en naturlig konkurrens och kamp grupperna emellan eftersom varje folk har olika intressen. Folkens särdrag innebär nämligen en naturlig ojämlikhet, vilket är själva upprinnelsen till kampen. Olika folk kommer helt enkelt vilja nyttja staten och landets resurser på olika vis. Denna intressekonflikt har historiskt alltid utmynnat i våld, splitring och kaos. Även då en stark man styrt i toppen eller när staten varit decentraliserad. 

De styrande eliterna i Västvärlden kommer dock inte tillåta en nationell frigörelse utan att först göra allt de kan för att deras personliga investeringar i multikulti-projektet inte skall vara förgäves. Här kommer kontroll av våldsmonopolet in. Historiskt sett har det varit vanligt i mångkulturella statsbildningar att härskarna använt sig av människor från folkgrupp X för att kuva folkgrupp Y, och människor från folkgrupp Y för att kuva X. Denna metod bottnar i samma princip som beskrivits ovan, nämligen individens naturliga lojalitet till sitt ursprung. De kanske tydligaste exemplen på detta har historiskt varit riken där adelns makt varit extra stark, exempelvis i det gamla polsk-litauiska väldet. I det polska samväldet var aristokratin, på polska kallad szlachtan, mycket distanserad till sina undersåtar (vissa delar av adeln ansågs sig t.o.m vara av annat etniskt ursprung än sina polska landsmän, vilket förstås var rena fantasier). Precis som med våra eliter av idag var solidariteten mellan adeln och folket närmast obefintlig. Detta, i kombination med aristokratins med tiden ökande makt, befogenheter och självständighet från monarkens styre, spädde på en redan illavarslande utveckling i bland annat polska Ukraina.  

För att maximera sina intäkter lejde adeln judiska undersåtar till att driva in skatter, tullar, sköta marknadsplatser, hyra ut kvarnar och bryggerier, samt administrera annan för bönderna nödvändig infrastruktur. Detta möjliggjorde överhetens förtryck av vanligt folk, men öppnade också dörren för den lokala judenheten att utöka sitt inflyttande, en dörr de inte tvekade att öppna. Med judarna som fogdar och indrivare röjdes alla eventuella emotionella hinder som annars hade kunnat uppståt om dessa vore inhemska. Följden blev ett enormt hat hos ukrainare och kosacker gentemot judar och deras polska, eller polskifierade ukrainska, härskare. Det är mot den bakgrunden inte särskilt långsökt att tro att orsaken till många ukrainares historiska iver att hjälpa till vid pogromer, och andra våldsamma handlingar mot judar, har sin bakgrund i de sentiment som växte fram under den polska kronan. För vidare läsning om detta kan jag rekommendera denna artikel från The Occidental Observer med översättning till svenska.

Vad har då detta med den svenska polisens nya rekryteringsambitioner att göra? Vår illasinnade elit vill, även om de givetvis inte formulerar det så, skapa ett rättsväsende som inte kommer att protestera när dammluckorna mot den globala södern förblir vidöppna och problemen fortsätter att hopa sig. Enligt Stefan Wehlin på polisens HR-avdelning är målet att få upp antalet sökande med utländsk bakgrund till 30-35%. Du som läser detta kan räkna med att denna målsiffra kommer att höjas i takt med folkutbytet fortskrider. Polisen skall ju vara ”representativ för samhället i stort”, som floskeln så fint heter. Detta är en mycket oroväckande utveckling. Särskilt i kombination med att försvarsmakten i åratal propagerat för att fler minoritetspersoner (från valfri ”tycka-synd-om”-grupp) skall söka till det militära, samtidigt som äkta patrioter kastas ut. Etablissemangets grepp om makten går alltmer över från att endast bestå i dominans av media, akademi och kultur, till att även inkludera den hårda makten. I takt med att vänsterliberalismen tappar mark i idékampen gör de allt för att rekrytera dem människor som på ett eller annat sätt tjänar på status quo till våldsutövande yrken.  

Den dag då en avgörande mängd svenskar insett att etablissemanget är dess fiende, den dag då kanske bägaren runnit över, den dag då ett liberaldemokratiskt systemet inte längre är ett fungerande medel för att uppnå en trygg framtid för svenska barn, då kommer utlänningspoliser kunna sättas in mot den del av befolkningen som har allt att vinna på att avskaffa den nuvarande ordningen. Den dagen lär bli blodig. 

Eller inte. Framtiden är aldrig huggen i sten. Warszawapakten föll i stort sett utan blodspillan med vissa enskilda undantag. Å andra sidan var dessa stater homogena, vilket definitivt bör ha underlättat processen. 

Måhända är det så att det metapolitiska arbetet bör riktas om något och i högre utsträckning möta den propagandavåg som idag kommer från försvarsmakten och polisen. Exakt hur den bör bemötas är inte helt lätt att säga. Dock skulle det förslagsvis kunna innebära en generell uppmuntran att göra militärtjänst (vilket förvisso redan är vanligt i diskursen), framtagning av guider för patriotiskt sinnade soldater och befälsämnen som är villiga att infiltrera det befintliga systemet, hjälp till meniga som vill sprida våra idéer till sina egna led, och så vidare. Emellanåt får vi ljusglimtar om att det fortfarande kryllar av bra folk i försvarsmakten och polisen, bland annat därför att den politiskt korrekta personligheten sällan korrelerar med soldatarketypen. Därför finns där goda möjligheter att påverka. Det är värt att beakta inför framtiden.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon 

Ideologiernas kommande fall

Kategori: Historia, Politik, Val2018

 

Lite förenklat kan man säga att alla politiska rörelser är sprungna ur egenintressen. Ideologier är sprungna ur filosofins möte med miljön. Den ideologiska politiska rörelsen är i sin tur en fusion av de individer som har som egenintresse att vara en del av den, utifrån den ideologi som representeras. Givetvis finns många historiska och moderna undantag till detta, alltifrån Olof Palme till jag själv. Det finns ibland också en genuin idealistisk ådra inom politiken, en strävan att faktiskt göra världen bättre, även om denna ådra blir alltmer sällsynt. Gemene väljare tänker dock sällan i abstrakta ideologiska banor utan utgår ifrån vad som är bäst för en själv, familjen och de allra mest närstående individerna. De flesta ”röstar efter plånboken” eller lever i andan av att ”det som inte händer mig, händer ingen annan”. 

Historiskt sett har dessa ideologiska ”intressegrupper” utgjorts av politiska partier och organisationer. Allt sedan den moderna politiken ”uppfanns” under 1700-talet har olika gruppintressen tagit sig uttryck genom för den tiden nykomna filosofier. Egalitarismens uppkomst under Upplysningen utvecklades till att bli borgarens rörelse för att erövra makten från kungen, kyrkan och adeln. Arbetarrörelsen var arbetarens sätt att tillskansa sig mer makt och välstånd på bekostnad av borgaren/kapitalet. Den ursprungliga nationalismen var minoritetsfolkens sätt att antingen slå sig fria från centralstyret (splittringen av de ryska och habsburgska imperierna), eller att själva skapa ett eget (enandet av Tyskland, Italien, Jugoslavien).

Under, efter och åren innan Första världskriget, när det moderna Europa började ta form, var därmed individens politiska åskådning i hög grad baserad på klass och identitet (nationell och/eller religiös). Med tiden, när den europeiska kartan alltmer blev synonym med den demografiska sammansättningen, skulle konflikten i allt högre grad gå mellan de krafter som antingen representerade; (1) ”Proletariatet”, (2) Borgerligheten och (3) De som ville begrava klasskampen till förmån för nationell enighet, samt utreda de missförstånd som möjliggjorde den. Vi vet alla att trean förlorade striden och att tvåan med tiden slets i tu. En del förblev sin ideologi trogen men gick under runt decennieskiftet 1989-90. Den andra delen uppgick i den liberala hegemonin i form av 68:a-vänstern.  

Det vi sett sedan den liberala hegemonins seger är att väljarna fortfarande baserar sina partisympatier på egenintressen men att ”intressegruppen” de tillhör har splittrats och atomiserats till förmån för radikal individualism. Äldre tiders väljare röstade för sin klass, dagens för sig själv. Kanske kan detta vara ett skäl till att äldre svenskar sympatiserar med partier som om de vore fotbollslag. Många lever mentalt kvar i sina respektive kollektiv utan att inse att klasskampen är förlegad, att ”deras” partier inte längre representerar deras intressen.  

Och någonstans fungerar det hjälpligt -så länge landet är etniskt homogent. När ett mångetniskt samhälle tar vid uppstår konflikter som inte fanns i det homogena samhället. Ni som följt mig sedan tidigare vet vad jag menar. Egalitarismen är en lögn. Människan är ojämlik, både mellan individer och grupper. När stora populationer av främmande folk etablerar sig så uppstår intressekonflikter mellan dem och majoritetsbefolkningen. Denna gång utgörs inte konflikten av klass eller socioekonomisk tillhörighet, utan utifrån organiska kollektiv i form av etnos.  

De flesta av er är medvetna om den etnocentrism som existerar hos många invandrargrupper och minoriteter, samt avsaknaden av detsamma bland västerlandets majoritetsbefolkningar. Mot bakgrund av den nya gryende intressekonflikten tar sig många invandrares gruppmedvetenhet sig uttryck i fantasisiffror för Socialdemokraterna. Samma mönster går igen i hela Väst. I takt med att den klassröstande väljarkåren dör ut fylls den moderna vänstern av importerat valboskap. Vänsterpartier blir utlänningspartier. Svensken har hittills inte förstått det. En dag kommer det dock gå upp för många att deras egna intressen går isär mellan dem själva och gruppen MENA-invandrare. Varje försök att få svenskar att ”klanrösta” (rösta för sin egen grupps intressen) betraktas dock som ”nazism, fascism och rasism”.  

Från politiskt korrekt borgerligt håll argumenteras det flitigt för att ”gräva ner” det man kallar identitetspolitik. Den liberalkonservative vill återgå till en tid där varje person röstade för sig själv och inte till favör för sitt självidentifierade eller medfödda kollektiv. Till viss del är det helt korrekt. Vissa konflikter, så som könskampen mellan män och kvinnor, bör avskaffas helt (män och kvinnor har inga skilda intressen i någon djupare mening). Men på grund av att borgerligheten baserar sina slutsatser på egalitära principer så begränsas deras förmåga att se det oundvikliga i det jag beskriver i ovanstående stycke. Kampen mellan folkgrupperna kommer göra några till vinnare, andra till förlorare. Därav tvingas svensken till ett kollektivistiskt ställningstagande såtillvida att den inte kan köpa sig fri från det. 

Den process vi bevittnar i vår samtid, en process vi bara sett början av, är ideologiernas död. De dör till förmån för ett politiskt landskap präglat av etniska intressekonflikter. I det nya landskapet kommer nationalismens roll att öka just för att den tar parti för den egna gruppen. Alternativ för Sverige må endast ha fått cirka 20 000 röster  i valet men deras anda är ett framtida vinnarkoncept. Som konservativ/nationell opposition bör inte endast vårt mål vara att få AfS att växa, utan snarare att få alla partier att bli som AfS i någon utsträckning. Moderaterna bör förespråka återvandring för ekonomins skull, Miljöpartiet av miljömässiga skäl, etc. Alla partier, från vänster till höger, borde återgå till det som historiskt varit en självklarhet; att svenska politiker företräder svenskars intressen. Tyvärr kommer det inte bli så. Den utländska infiltreringen av partierna kommer att fortsätta tills att det blir demografiskt möjligt för utlänningarna att slänga sina partiers gamla ideologier överbord och omvandla dem till renodlade intresseparti.  

 

Kan ideologierna komma tillbaka? 

Till sist skulle jag vilja spekulera lite om hur framtiden skulle kunna bli om svenskarna lyckades ”ta tillbaka sitt land”. Skulle det ideologiska politiska landskapet återvända om Sverige än en gång blev homogent? Svårt att säga. En sak som är säkert är dock att det post-mångkulturella Sverige skulle behöva någon form av garanti för att det som en gång hotat vårt lands existens aldrig upprepas. Någon garanti kan tyvärr aldrig ges, däremot skyddsmekanismer som bromsar ett eventuellt förfall. USA:s konstitution lyckades inte stoppa landets förfall. Däremot har traditionalister av olika slag vunnit tid. 

En framtida svensk konstitution, hård men skarpt avgränsad, måste stå över politiken och systemet. Ett sådant dokument skulle exempelvis kunna innehålla paragrafer om att politiska förslag aldrig får äventyra folkets långsiktiga överlevnad eller på annat sätt hota svenskarnas intressen. Grundprincipen måste alltid vara att, som AfS uttrycker det, ”alltid sätta svenska folket främst”. Hur detta sedan görs är en annan sak. Debatten kring det svenska folkets bästa måste föras av en mångfald aktörer med olika inriktningar, inte endast av ett parti. En pro-svensk hållning måste däremot alltid utgöra grunden.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

 

Den borgerliga konservatismens långsamma död

Kategori: Borgare, Historia, Högern slår tillbaka, Metapolitik, Politik

 Just nu pågår en strid om begreppet konservatism mellan en lös koalition borgare och en annan lös koalition sverigedemokratiska sympatisörer. Jag kommer i denna artikel försöka bena ut denna konflikt så att utomstående betraktare kan få grepp om vad som försegår. 

Under en tid har den s.k borgerliga tidningen Svenska Dagbladet (hädanefter förkortat SvD) ägnat en artikelserie åt begreppet konservatism och dess påstådda innebörd. Det mesta som skrivits har enligt mig inte varit av något större intresse för den upplyste. För att du som läsare skall slippa läsa igenom detta så har jag valt att sammanfatta striden om konservatismen som just nu pågår. 

För att göra en lång historia kort så har den konservativa rörelsen gått från att utgöras av individer som Rudolf Kjellén till den mer liberala kretsen kring Timbro. Idag försöker det sverigedemokratiska ledarskiktet överta begreppet från den borgerliga högern, ett steg i rätt riktning även om SD har minst sagt många tillkortakommanden när det kommer till deras förståelse av denna ideologi. I modern tid har konservatismens definition präglats av både liberalism och ogynnsamma historiska vindar. 

Konservatismen uppstod historiskt som en motreaktion på liberalismens uppgång i Europa genom turbulensen kring Franska revolutionen. Under de kommande hundra åren fungerade de konservativa rörelserna mer eller mindre som stoppklossar mot de jämlikhetstroende krafternas frammarsch i form av både liberalism och socialism. Drygt hundra år efter den Franska revolutionen skedde ännu en turbulent händelse i form av Första världskriget, som under några år fick som följd att det gamla Europa slogs i spillror. I maktvakuumet som uppstod tog modernitetens krafter över i form av både liberala, socialistiska/kommunistiska och olika mer eller mindre fascistiska/nationalsocialistiska krafter. Traditionalisten var slagen medvetslös. 

Efterkrigstiden ledde fram till det som sedermera skulle kallas Andra världskriget, ett krig där egalitära krafter av olika färger skulle stå som segrare; liberaler i väst, kommunister i öst. Förlorare var alla de högermän som inte gick i jämlikhetens ledband, oavsett om dessa identifierade sig som konservativa, nationella eller något mer radikalt. Detta är en förklaring till varför invandringskritik fram tills nyligen varit tabubelagt (samt varför många värdekonservativa hållningar fortfarande är det). I linje med denna utveckling blev de konservativa rörelserna i Västvärlden liberaliserade, med följden att högern/borgerligheten blev vek, tandlös och oförmögen att uppnå sitt påstådda mål. 

Till följd av liberaliseringen har även den moderna högerns egen bild av konservatismens förändrats. I modern tid har har konservatismen som ideologi definierats som ett sätt att bevara liberalism, alternativt som en strukturell konservatism (viljan att bevara status quo genom exempelvis en fortsatt socialdemokratisk hegemoni). Man har helt bortsett ifrån att konservatismen har egna värden och mål, samt att dessa ej är liberala. Det långsiktiga resultatet har blivit att en liberal blöt filt lagt sig över de konservativa och att alla utmanare av den liberala överideologin stämplats som extremister, alternativt som det inom borgerligheten vanliga epitet ”oanständiga”. Den liberala överideologin har orsakat att de som kallat sig konservativa i själva verket varit liberaler i varierande utsträckning, samt att de konservativa som vägrat gå i det liberala ledbandet blivit förpassade till den mer nationella periferin (läs Jonas De Geer). Under 2010-talet har dock någonting hänt. Från att i offentligheten legat i ide har konservatismens som begrepp åter hamnat på bordet genom bland annat SD:s interna omdaningar samt borgerliga ledarskribenter ökade tillnyktring och intresse för begreppet.  


 

Verkligheten kommer ikapp: 

 
Det vi sett historiskt med konservatismen är att det hittills skett en större kollision mellan konservatismen och verkligheten ungefär vart hundrade år. Det nya året innebär hundraårsjubileet för Första världskrigets formella slut, en konflikt som slog den konservativa ideologin i spillror. Kan det vara så att ännu en strid kommer att utkämpas de närmaste åren? Ja, antagligen. Just nu pågår en politisk utveckling bort ifrån liberalismen som ännu bara är i sin linda. Ju längre tiden går, desto tydligare kommer det bli för den konservative att det är dags att välja sida. Antingen blir den kvar i den liberala borgerligheten eller så går den med i den mer nationella högern. Ett ben i varje går inte. Just nu står SD-blocket mot det borgerliga om vem som lyckas definiera begreppet, men i framtiden är det inte osannolikt att ytterligare en part kan uppstå, som i sin tur representerar en än mer renlärig version av ideologin.

Den första skärmytsling i denna strid tycks just nu pågå i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Föreningens ledord är att verka för ”reformvänlig konservatism” men har historiskt stöttat borgerligheten. Jag är själv inte medlem av föreningen men har följt den under en längre tid. I takt med att borgerligheten liberaliserats har tidigare medlemmar av den valt att gå över till SD, vilket gjort en och annan moderat och kristdemokrat svettig. Under ett antal år tycks en konflikt ha bubblat under ytan men som nu verkar ta sig synbara uttryck. 

Det hela började med att en vänsterrekryt på SvD skrev ett reportage i samband med att partiledare Jimmie Åkesson höll föredrag på föreningen. Trotts att reportaget verkar ha haft många uppenbara brister valde föreningens seniorer att reagera kraftfullt med ett påföljande öppet svar till föreningen och SvD. Heimdals eget svar på reportaget har i skrivande stund ej publicerats men kan läsas här. 

Jag saknar dessvärre insider-information för att kunna dra några fullkomliga slutsatser, men jag har å andra sidan träffat tillräckligt många borgare i mina dagar för att kunna utröna två huvudsakliga konfliktlinjer: 

-Personkonflikt. Heimdal har i perioder varit betydligt mer liberalt än det är idag. Under 1990-talet var bland annat Anders Borg ordförande, vilket bör säga det mesta. I takt med att mer icke-liberala konservativa krafter börjat vinna mark har dessa seniorer börjat bli oroliga (tyvärr tror jag inte att SD har förmågan att förstå vikten av att överta institutioner, därav bör inte detta röra sig om ett infiltrationsförsök, utan på sin höjd självradikalisering internt).  Borgare tenderar i mina ögon att vilja vara lite ”finare” än alla andra. Vänsterns karikatyr av borgaren som en ”von-Oben”-typ är dessvärre alltför ofta sann. Något som gör saken värre är att orten, varpå föreningen är baserad, är en studentstad. Staden är en plats där många högutbildade, och sedermera framgångsrika, personer bor, en faktor som spär på ocharmiga karaktärsdrag som personlig karriärism, opportunism och egocentrism. När lite ”finare” individer sedan upptäcker att den föreningen de associerats med håller på att gå i en riktning som inte gynnar deras personliga ambitioner uppstår grogrund för konflikt. 

-Ideologisk konflikt. Skillnaden i ideologi handlar om att vissa individer på den SD-sympatiserande sidan valt att mer eller mindre frigöra sig från det liberala narrativet. Det accepteras ej av borgarna som väljer att lunka på som vanligt. Därmed har konflikten fått dubbla bottnar. Konflikten blir således mycket infekterad. Hur stor den liberala, -kontra traditionalistiska, sidan är går dessvärre ej att förtälja. 

Oavsett denna konflikts utfall så går vi mot en utveckling där liberalismen är på nedgång. Den liberala piken var i Kalla krigets slutskede, en tid som många av dess följare fortfarande befinner sig i mentalt. Ingenting varar dock för evigt. Den traditionella högern går med allt större steg framåt i takt med att den falska liberalismen visar sitt sanna tryne. Konflikten inom den etablerade högern kommer att fortgå samtidigt som nya alternativ reser sig. Förloraren kommer att bli den liberala högern samt den centeristiska vänstern som båda kommer dräneras till respektive polers glädje. De närmaste åren kommer att präglas av ytterligare polarisering och ett hårdare politiskt klimat, en uppskalning av den konflikt som i dagsläget präglar den konservativa rörelsen. 


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon