The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Den borgerliga konservatismens långsamma död

Kategori: Borgare, Historia, Högern slår tillbaka, Metapolitik, Politik

 Just nu pågår en strid om begreppet konservatism mellan en lös koalition borgare och en annan lös koalition sverigedemokratiska sympatisörer. Jag kommer i denna artikel försöka bena ut denna konflikt så att utomstående betraktare kan få grepp om vad som försegår. 

Under en tid har den s.k borgerliga tidningen Svenska Dagbladet (hädanefter förkortat SvD) ägnat en artikelserie åt begreppet konservatism och dess påstådda innebörd. Det mesta som skrivits har enligt mig inte varit av något större intresse för den upplyste. För att du som läsare skall slippa läsa igenom detta så har jag valt att sammanfatta striden om konservatismen som just nu pågår. 

För att göra en lång historia kort så har den konservativa rörelsen gått från att utgöras av individer som Rudolf Kjellén till den mer liberala kretsen kring Timbro. Idag försöker det sverigedemokratiska ledarskiktet överta begreppet från den borgerliga högern, ett steg i rätt riktning även om SD har minst sagt många tillkortakommanden när det kommer till deras förståelse av denna ideologi. I modern tid har konservatismens definition präglats av både liberalism och ogynnsamma historiska vindar. 

Konservatismen uppstod historiskt som en motreaktion på liberalismens uppgång i Europa genom turbulensen kring Franska revolutionen. Under de kommande hundra åren fungerade de konservativa rörelserna mer eller mindre som stoppklossar mot de jämlikhetstroende krafternas frammarsch i form av både liberalism och socialism. Drygt hundra år efter den Franska revolutionen skedde ännu en turbulent händelse i form av Första världskriget, som under några år fick som följd att det gamla Europa slogs i spillror. I maktvakuumet som uppstod tog modernitetens krafter över i form av både liberala, socialistiska/kommunistiska och olika mer eller mindre fascistiska/nationalsocialistiska krafter. Traditionalisten var slagen medvetslös. 

Efterkrigstiden ledde fram till det som sedermera skulle kallas Andra världskriget, ett krig där egalitära krafter av olika färger skulle stå som segrare; liberaler i väst, kommunister i öst. Förlorare var alla de högermän som inte gick i jämlikhetens ledband, oavsett om dessa identifierade sig som konservativa, nationella eller något mer radikalt. Detta är en förklaring till varför invandringskritik fram tills nyligen varit tabubelagt (samt varför många värdekonservativa hållningar fortfarande är det). I linje med denna utveckling blev de konservativa rörelserna i Västvärlden liberaliserade, med följden att högern/borgerligheten blev vek, tandlös och oförmögen att uppnå sitt påstådda mål. 

Till följd av liberaliseringen har även den moderna högerns egen bild av konservatismens förändrats. I modern tid har har konservatismen som ideologi definierats som ett sätt att bevara liberalism, alternativt som en strukturell konservatism (viljan att bevara status quo genom exempelvis en fortsatt socialdemokratisk hegemoni). Man har helt bortsett ifrån att konservatismen har egna värden och mål, samt att dessa ej är liberala. Det långsiktiga resultatet har blivit att en liberal blöt filt lagt sig över de konservativa och att alla utmanare av den liberala överideologin stämplats som extremister, alternativt som det inom borgerligheten vanliga epitet ”oanständiga”. Den liberala överideologin har orsakat att de som kallat sig konservativa i själva verket varit liberaler i varierande utsträckning, samt att de konservativa som vägrat gå i det liberala ledbandet blivit förpassade till den mer nationella periferin (läs Jonas De Geer). Under 2010-talet har dock någonting hänt. Från att i offentligheten legat i ide har konservatismens som begrepp åter hamnat på bordet genom bland annat SD:s interna omdaningar samt borgerliga ledarskribenter ökade tillnyktring och intresse för begreppet.  


 

Verkligheten kommer ikapp: 

 
Det vi sett historiskt med konservatismen är att det hittills skett en större kollision mellan konservatismen och verkligheten ungefär vart hundrade år. Det nya året innebär hundraårsjubileet för Första världskrigets formella slut, en konflikt som slog den konservativa ideologin i spillror. Kan det vara så att ännu en strid kommer att utkämpas de närmaste åren? Ja, antagligen. Just nu pågår en politisk utveckling bort ifrån liberalismen som ännu bara är i sin linda. Ju längre tiden går, desto tydligare kommer det bli för den konservative att det är dags att välja sida. Antingen blir den kvar i den liberala borgerligheten eller så går den med i den mer nationella högern. Ett ben i varje går inte. Just nu står SD-blocket mot det borgerliga om vem som lyckas definiera begreppet, men i framtiden är det inte osannolikt att ytterligare en part kan uppstå, som i sin tur representerar en än mer renlärig version av ideologin.

Den första skärmytsling i denna strid tycks just nu pågå i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Föreningens ledord är att verka för ”reformvänlig konservatism” men har historiskt stöttat borgerligheten. Jag är själv inte medlem av föreningen men har följt den under en längre tid. I takt med att borgerligheten liberaliserats har tidigare medlemmar av den valt att gå över till SD, vilket gjort en och annan moderat och kristdemokrat svettig. Under ett antal år tycks en konflikt ha bubblat under ytan men som nu verkar ta sig synbara uttryck. 

Det hela började med att en vänsterrekryt på SvD skrev ett reportage i samband med att partiledare Jimmie Åkesson höll föredrag på föreningen. Trotts att reportaget verkar ha haft många uppenbara brister valde föreningens seniorer att reagera kraftfullt med ett påföljande öppet svar till föreningen och SvD. Heimdals eget svar på reportaget har i skrivande stund ej publicerats men kan läsas här. 

Jag saknar dessvärre insider-information för att kunna dra några fullkomliga slutsatser, men jag har å andra sidan träffat tillräckligt många borgare i mina dagar för att kunna utröna två huvudsakliga konfliktlinjer: 

-Personkonflikt. Heimdal har i perioder varit betydligt mer liberalt än det är idag. Under 1990-talet var bland annat Anders Borg ordförande, vilket bör säga det mesta. I takt med att mer icke-liberala konservativa krafter börjat vinna mark har dessa seniorer börjat bli oroliga (tyvärr tror jag inte att SD har förmågan att förstå vikten av att överta institutioner, därav bör inte detta röra sig om ett infiltrationsförsök, utan på sin höjd självradikalisering internt).  Borgare tenderar i mina ögon att vilja vara lite ”finare” än alla andra. Vänsterns karikatyr av borgaren som en ”von-Oben”-typ är dessvärre alltför ofta sann. Något som gör saken värre är att orten, varpå föreningen är baserad, är en studentstad. Staden är en plats där många högutbildade, och sedermera framgångsrika, personer bor, en faktor som spär på ocharmiga karaktärsdrag som personlig karriärism, opportunism och egocentrism. När lite ”finare” individer sedan upptäcker att den föreningen de associerats med håller på att gå i en riktning som inte gynnar deras personliga ambitioner uppstår grogrund för konflikt. 

-Ideologisk konflikt. Skillnaden i ideologi handlar om att vissa individer på den SD-sympatiserande sidan valt att mer eller mindre frigöra sig från det liberala narrativet. Det accepteras ej av borgarna som väljer att lunka på som vanligt. Därmed har konflikten fått dubbla bottnar. Konflikten blir således mycket infekterad. Hur stor den liberala, -kontra traditionalistiska, sidan är går dessvärre ej att förtälja. 

Oavsett denna konflikts utfall så går vi mot en utveckling där liberalismen är på nedgång. Den liberala piken var i Kalla krigets slutskede, en tid som många av dess följare fortfarande befinner sig i mentalt. Ingenting varar dock för evigt. Den traditionella högern går med allt större steg framåt i takt med att den falska liberalismen visar sitt sanna tryne. Konflikten inom den etablerade högern kommer att fortgå samtidigt som nya alternativ reser sig. Förloraren kommer att bli den liberala högern samt den centeristiska vänstern som båda kommer dräneras till respektive polers glädje. De närmaste åren kommer att präglas av ytterligare polarisering och ett hårdare politiskt klimat, en uppskalning av den konflikt som i dagsläget präglar den konservativa rörelsen. 


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon 

Den kontantlösa ofriheten

Kategori: Ekonomi, Frihet, Historia, Nya Dagbladet

 
Inom bara några år beräknas Sverige vara fritt från kontanter, en mycket farlig process som egentligen pågått länge, men som beräknas vara avslutad inom några år. Alla frihetsälskare bör vara mycket skeptisk till det kontantlösa samhället. Här är varför.  

Inom min egen bekantskapskrets tar jag ibland upp riskerna med ett samhälle utan kontanter, att det riskerar att leda till ökad ofrihet, ett påstående jag inte sällan blir snudden på utskrattad för och stämplad som foliehatt. Naivitet hos dessa individer är bottenlös, vilket den ofta är hos många människor, inte minst bland ungdomar. Enligt den officiella versionen är kontanterna på väg att fasas ut då de anses omoderna, ineffektiva och därför bör försvinna till förmån för digitala pengar. Den officiella versionen försöker få oss att tro att det egentligen handlar om att förenkla livet för oss medborgare, att det handlar om effektivisering. Och visst finns det en sanning i detta. Det finns definitivt fördelar med digitala pengar när det kommer till att använda dem. Jag är egentligen inte motståndare till digitala pengar per se. Det jag är motståndare till är den ökade graden av minskade valmöjligheter samt den centralisering av makt det innebär. 

Enligt propagandan är utvecklingen mot det kontantlösa samhället driven av konsumenterna själva som ser de tekniska fördelarna med kortbetalningar. Precis som med så många andra politiska frågor handlar folkets förkärlek till sina kort snarare om att massan lätthet att manipulera genom billig propaganda från etablerade medier och banker. Värdetransportbolag och banker ökar alltmer sina priser på kontanthantering, samtidigt som media gör vad de kan för att påpeka kontanternas påstådda baksidor, exempelvis att kontanter är ohygieniska, risken för rån och att kontanterna skulle vara dåliga för miljön då de måste transporteras. Kombinationen av propaganda och minskade incitament för kontanthantering manipulerar således populasen att stödja utvecklingen, vilket i sin tur underlättar för alltfler företag att införs policys om att inte ta emot kontanter. Konsekvensen blir att allt kapitalflöde till slut måste gå via bankerna och deras kortterminaler. 

Detta är vad bankerna, och för den delen staten, vill. Målet är inte att primärt att underlätta för samhällsmedborgaren, även om det är en effekt i just detta fall, utan om att centrera sin makt och kontroll av människors kapital. Bankerna kan använda denna kontroll till att exempelvis sänka räntorna på besparingar, höja avgifterna på bankens tjänster samt exkludera människor som banken av någon anledning inte gillar. Man kan försöka  argumentera för att substitut kommer att tillkomma ifall bankerna missköter sig. Till den skulle jag vilja påpeka svårigheten i att grunda en bank eller andra hållbara alternativ till dessa. 

Staten kan använda bankernas penningmonopol till att höja skatter eller konfiskera medborgarnas pengar, något som hände på Cypern i samband med finanskrisen där 2012-2013. För att den cypriotiska staten skulle få nödlån till att rädda bankerna, tvingades Cyperns bankkunderna att betala genom att staten tog ut en engångssumma från deras konto. Faran ökar med tanke på att världens maktbalans i allt högre grad baseras på ekonomiska enheters muskler istället för nationalstaternas styrka. Högst upp i maktpyramiden står inte längre världens nationalstater utan snarare globala storbanker och storföretag. I takt med att världens makt och resurser alltmer centreras till en global elit, växer dessa olika enheter ihop till en. Nationalstaterna blir därmed bankernas och storföretagens verktyg, istället för tvärtom. Det är inte ett orimligt påstående att hävda att bankerna själva, genom deras penningmakt, använde den cypriotiska statens våldsmonopol till att rädda sig själva från en kris de själva skapat.

Det största hotet mot penningcentraliseringen har emellertid demokratiska förtecken. I en tid när makten alltmer baseras på privata enheters ekonomiska styrka innebär en uteslutning från det finansiella systemet en slutgiltig utestängning från det demokratiska, och i förlängningen samhället i sin helhet. Den som inte kan använda sina finansiella tillgångar är dömd att leva på annans nåder. Dissidenter ligger därmed pyrt till. Den som av politiska skäl ogillas av bankeliten kommer få det svårt att använda sina demokratiska rättigheter då de ekonomiska tillgångarna närsomhelst kan låsas av dess motståndare. 

För att sammanfatta allt detta: den finansiella digitaliseringen syftar inte primärt till att göra livet enklare för dig som medborgare och konsument, utan om att öka etablissemangets kontroll.


Jag har till denna artikel försökt finna lösningar på det kontantlösa samhällsproblemet. För trotts allt finns det stora hinder som kontanterna svårligen kan lösa (eller där lösningarna blir mycket opraktiska). Hur skulle man exempelvis göra vid större köp utan att fylla sin skottkärra med papper? För att få en inblick i tänkbara lösningar valde jag att kontakta Nya Dagbladets krönikör Isac Boman, författare till den mycket läsvärda boken Penningmakten, om hur man förr löste dessa problem. Enligt Boman användes framförallt checkar, en pappershandling som ger mottagaren rätten att lyfte det överenskomna beloppet från köparens konto. En check i detta fall kunde vara både en check i modern mening, men också något vi idag kallar sedel. I tider då valutan garanterades av en guldreserv kunde ägaren av sedeln när den ville plocka ut sedelns valör i ädelmetaller. Därav parallellen med en modern check. 

Boman konstaterar också en annan mycket intressant sak. På samma sätt som det idag inte finns tillräckligt med kontanter för att alla skall kunna få ut sin besparingar i sedlar, fanns det heller inte alltid tillräckligt med ädelmetaller i bankernas valv för att alla skulle kunna växla sina sedlar. Visst, då, precis som idag, behövde banken ha en viss täckningsgrad, det vill säga ett minimum av ädelmetaller i reserv hos riksbanken (idag gäller samma sak fast med kontanter). Dock fanns det även i äldre tider pengar som bara existerade på pappret i form av lån och sedlar. Ju mer ädelmetaller folk satte in, ju fler lån kunde banken ge ut. Av samma anledning vill dagens banker ha nya sparare hos sig. Ju mer pengar in i banken, ju fler lån kan de ge ut. Ifall däremot fler än väntat valde att ta ut sina besparingar i guld, kunde småbanken låna ädelmetaller av centralbanken mot en ränta. Därav uppstod ett incitament för hur mycket banken borde, och inte borde, låna ut. Småbankens intresse var ju att inte låna av centralbanken då det skulle minska lönsamheten. En annan funktion hos centralbanken var att den kunde ge ut sedlar (checkar) som alla banker kunde låna ut, istället för att varje lokal bank gav ut egna, något som var fallet i äldre tider. Centralbankens sedlar blev därmed en garanti för att sedeln kunde växla ut motsvarande värde i guld. 

Min slutsats av Bomans svar är dock att en liknande problematik kvarstår även ifall kontanternas ställning stärks. Kanske ligger inte problemet främst i att de digitala pengarna saknar materia, felet ligger i att kontrollen av de finansiella medlen är centraliserat till bankerna. Även checken har sina problem då man måste gå via banken för att den skall vara användbar. På något sätt måste större mängder pengar kunna hanteras utan bankens inblandning. Här kan jag dessvärre inte ge några svar på konkreta lösningar. Kanske vore det bra ifall det uppstod företag som, mot en avgift, bara förvarade sin kunders finansiella tillgångar, utan ränta men med större trygghet och utom bankernas kontroll. Kanske behöver inte ens alla pengar vara fysiska så länge bankerna inte har monopol på förvaringen. 

I Bomans bok Penningmakten fastslår han att alternativa valutor är önskvärda, något jag håller med om. Som sagt så måste det finnas valmöjligheter, både när det kommer till olika betalningsätt men även när det kommer till valuta. Ett aktietips för nybörjare brukar heta att ”inte lägga alla ägg i samma korg”, att sprida sitt innehav mellan olika aktier. På samma sätt finns här en öppning i den digitala tidsåldern vi befinner oss i. Finns det olika valutor, finns det också alternativ till den som inte vill vara en kugge i banksystemet. På det sättet minskas riskerna med de digitala pengarna. 

Tyvärr är det få människor som tänker i de banor jag just beskrivit för er. Istället har andra saker tagit över den västerländska människans mentalitet. Våra västerländska samhällen har en längre tid genomgått förändringar som inneburit ökad bekvämlighet på bekostnad av friheten. Ett exempel på sådana förändringar är införandet av välfärdsstaten, en bekvämlighet på bekostnad av friheten. Vägen mot det helt kontantlösa samhället är ett nytt steg i denna process. Latheten vinner över friheten. Krafter som vill oss som individer, och i slutändan vår civilisation, illa, utnyttjar människans naturliga strävan efter bekvämlighet till att i större och större utsträckning förslava oss. Det kan låta högtravande men är en möjlig realitet. Hurvida du tror på detta, eller anser att jag är en konspirationsteoretiker, beror på vilken inställning du har till dina största auktoriteter, överstatligheten, den nationella staten, storbankerna och storföretagen. Har du, i likhet med många av mina bekanta, en naiv hållning till dessa kan jag tyvärr inte hjälpa dig till insikt med denna artikel. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon

En kolonialism för det 21:a århundradet

Kategori: Historia, Modern kolonialism

 
Har Väst något som helst ansvar att sprida sina idéer till andra folk? Detta är en fråga jag länge brottats med och som jag fortfarande inte har ett rakt svar på. Ett av skälen är att det kommer till väldigt många nya frågor så fort man börjar diskutera ämnet. I denna artikel försöker jag räta ut några frågetecken kring en eventuellt framtida kolonialism. Är en modern europeisk expansion i exempelvis Afrika önskvärd? Vilka för -och motargument finns i så fall? Notera att denna artikel är av spekulativ karaktär och att jag inte besitter raka svar på alla frågor.  

Min uppfattning är den att man bör dela upp kolonifrågan i två delar. Den ena delen handlar om våra eventuella skyldighet (om vi nu har någon) att sprida våra idéer och civilisation till andra delar av världen. Den andra delen bygger snarare på ren geopolitik och den krassa verkligheten. Jag skulle vilja börja med att diskutera den första aspekten av frågan.  

Värdepolitiska argument för 

Har vi västerlänningar en skyldighet att sprida vår civilisation till andra delar av världen? Vi vet att alla jordens folk lever ett mycket bättre liv med oss än utan oss. Detta kan de flesta av oss hålla med om. Har vi, under förutsättningen att vi är den bästa civilisationen, i så fall en moralisk plikt att se till, eller åtminstone på frivillig basis säkerställa, att andra tar del av samma framsteg? Det är ingen lätt fråga att svara på. Det finns många olika sätt att vrida och vända på frågan. Vi kan resonera att vi har en universell skyldighet att, i egenskap av att vara ett civiliserat folk, kliva in och sätta stopp för andra folks barbarism. I vissa fall kan det tyckas självklart att västerlänningar skall kliva in. Om det inte vore för kristna européer hade Amerikas indianer fortsatt med sina människooffer. Om det inte vore för britterna hade man kanske fortfarande avrättat/offrat kvinnor i Indien i samband med en makes död. Om det inte vore för oss västerlänningar hade kanske Afrikas slaveri fortfarande pågått. 

Man kan också försvara samma kolonialismen med materialistiska argument. Det sägs att när belgarna kom till Kongo hade folken där inte ens lyckats uppfinna hjulet. Något som definitivt räddade, och förlängde, många liv i det forna kolonierna var att graden av civilisation ökade. Under avkolonialiseringen skedde det motsatta. Exemplen är många men syns extra tydligt i länder som ”Zimbabwe” (f.d Rhodesia) och på senare tid i Sydafrika. Notera att jag inte inkluderar alla kolonier när jag diskuterar detta. Levnadsstandarden kan knappast sägas ha förbättrats i alla kolonier, speciellt inte i länder som Kongo under kung Leopold. Men generellt ökade den materiella standarden. Att standarden i kolonierna inte var jämlik den i Väst är knappast ett argument mot kolonialismen. Det är många gånger ojämlikheten som får livskvalitén att öka för befolkningen i sin helhet. Rhodesia må ha blivit jämlikare efter att de svarta tagit makten men den generella livskvalitén har sjunkit kraftigt. Dock fanns det givetvis många andra faktorer som gjorde att afrikanerna aldrig blev lika framgångsrika som oss, alltifrån ren utsugning av befolkningen (exempelvis i Kongo) till att de kolonialiserade folken av olika biokulturella anledningar inte hade möjligheten att nyttja den nya civilisationen till sin fördel. Som sagt var hjulet en nyhet i stora delar av Afrika fram till 1800-talet. 

 
Värdepolitiska argument mot

Argumentationen emot ovan nämnt resonemang har många bottnar. Man kan dels fråga sig mer specifikt vilka värden som skall spridas till Tredje Världen. Idag pågår redan en form värdeimperialism i form av diverse feministiska HBTQ-projekt från västligt håll. För att förtydliga är en spridning av ”västerländska” värden i form av kulturmarxism inget önskvärt. En vilja att sprida demokrati världen över bör också ifrågasättas eftersom det är praktiskt möjligt, om ens önskvärt. Även om den amerikanska (neokonservativa) utrikespolitiken verkligen är utformad i syfte att sprida liberala värden världen över är det således fel. Det neokonservativa projekten har visat sina innerboende brister både när det kommer till motivering av strategi, där Saudiarabien blir en allierad samtidigt som relativt fredliga och stabila stater blir fiender, och i sitt utförande. Inte sällan argumenterar de neokonservativa på samma sätt som kommunistiska sovjetnostalgiker. Egna misslyckanden beror alltid på att deras egna teorier inte praktiserats ”tillräckligt” eller ”på rätt sätt”. Kan det bero på att neokonservatismen faktiskt grundades av f.d marxister?  

Men frågeställning återstår. Vilka värden är det som skall spridas? Är det kristendomen? Är det västerlandets filosofiska traditioner? Romersk juridik? Nu blir det knepigare. Utöver detta kan man fråga sig i vilken grad idéerna skall spridas. Hur mycket skall lokala traditioner och sedvänjor backa till förmån för västerländska influenser? Vore det moralsikt att inskränka andra folks rätt till kulturellt självbevarande? Frågorna hopar sig. Jag kommer inte kunna reda ut allt detta av den enkla orsaken att jag inte besitter alla svar.  

Om vi väljer att utgå från ett nationalistiskt perspektiv så vore det lämpligt att först ta avstamp i nationalismens idé om varje folks rätt till sitt eget land samt rättigheten att låta sina rötter växa djupare. Idén om alla folks rätt till en nation är inte alltid helt enkel. Det blir exempelvis svårt att bedöma icke-bofasta folks rätt till sitt land då det ej finns några historiska gränser. Ibland finns inte ens en uppfattning om äganderätt. Ett kluster av stammar, bofasta eller ej, kan inte räknas som en nation i västerländsk bemärkelse. Betyder det att dessa folk inte har rätt till att bevara sitt arv eller att ha ett eget landområde? Nej, inte om du frågar mig. Däremot blir det svårt att garantera folkens rättigheter på det lokala folkets villkor. Idag är det ytterst få folk som lever på detta sätt av historiska orsaker. Därav kan inte längre gamla tiders argument appliceras på en modern kolonialism. Vore det då fel att neka exempelvis afrikanska folk sin suveränitet? Ja, kanske. 

Om vi återgår till värdena så finns det, som jag tidigare varit inne på, en problematik kring avgränsningen av vilka västerländska värden som är önskvärda att sprida. Kristendomen skulle enligt mig kunna vara en önskvärd sak att sprida då den dels motverkar islam och samtidigt gör världen till en bättre plats. Med kristendomen försvinner också det värsta barbariet samtidigt som den underlättar för andra positiva idéströmningar att etablera sig. Å andra sidan kan man fråga sig ifall ett spridande av kristendomen motiverar en äldre typ av interventionistisk kolonialism. Troligen inte. Missionärer har historiskt skickats ut utan militär hjälp. Till skillnad från islam har kristendomen nästan alltid sprits på frivillig grund istället för med svärdet. Denna policy kan egentligen enbart motivera någon form av intervention ifall kristna intressen hotas (ungefär som under korstågens tid). En sådan insatts måste också genomföras försiktigt och begränsat. Man kan dock återigen vända på perspektivet och fråga sig om vi har rätt att försöka påverka andra folks levnadssätt. Trotts allt skulle ett kristnande av dessa folk innebära att de rycks upp med rötterna. Visst, en ny identitet skulle blidas ur kristenheten, men den identiteten kan knappast räknas som densamma. Utifrån ett kristet perspektiv är motargumentet att ett kristnade av folken är en godhetshandling eftersom de, genom sin konvertering, förs närmare Gud samt blir en del av den kristna gemenskapen. Utifrån ett kristet perspektiv har vi därmed en skyldighet att sprida kristenheten. 

Även om vi med tiden skulle enas kring ett antal värden som bör spridas så finns det nya problem. Man kan exempelvis ifrågasätta hur spridningen skall gå till i praktiken. USA:s demokratiprojekt i MENA-regionen har ju visats sig misslyckade, till stor del på grund av svårigheten i att implementera demokratin uppifrån i länder som är fundamentalt olika oss. Samma sak skulle med all sannolikhet ske om man på en bred front hade försökt implementera våra grundläggande värden på fritt främmande folk. Den mångåriga brittiska ockupationen av Indien lyckades inte anglofiera indierna till en högre grad än att de flesta behärskar en lustig form av engelska. Visst, man lyckades avskaffa de grymmaste inslagen i den indiska kulturen men man gjorde dem aldrig till britter. Därav kan man fråga sig nyttan med ambitiösa civiliseringsförsök. Nej, våra västerländska värden finns inte till av en slump utan är en produkt av vårt ursprung, såväl biologiskt som miljömässigt. Även om det genom kolonial intervention går att påverka en kultur så är det i stort sett omöjligt att i grunden förändra ett folk. Förändringen måste ske på organisk grund och, likt kristendomens spridning, ske på frivillig basis. 

Geopolitiska argument för 

Vi lever i en tid när den västerländska civilisationen på allvar fått konkurrens från icke-europeiska folkslag. Vår kanske största konkurrent är kineserna. Även om Kinas tillväxt har avtagit något de senaste åren är landet likväl en makt att räkna med. Enbart landets storlek är en maktfaktor i sig. Utöver det är också Kina ett mycket homogent land med en högintelligent befolkning. Landet har en historia av uppfinningsrikedom och besitter en stor inre potential. Just nu använder Kina sin rikedom och sitt inflytande till att befästa sin makt internationellt, framförallt i Afrika. 

 

Afrika är som bekant en kontinent rik på naturtillgångar. Resurser har alltid inneburit en maktfaktor, en maktfaktor som bara kommer att bli viktigare ju mindre det finns av dem. Under andra halvan av 1800-talet ägde en kapplöpning rum mellan Europas stater om vem som kunde lägga beslag på Afrika. År 1884 ägde det rum en konferens i Berlin mellan Europas stater där man delade upp kontinenten mellan sig. I slutet av seklet styrdes i princip hela Afrika av någon europeisk kolonialmakt. En ny kapplöpning kommer antagligen äga rum i framtiden mellan Väst och Öst, en kapplöpning där Kina redan ligger före. Väst har på grund av interna problem inga egentliga möjligheter att expandera. En annan kinesisk konkurrensfördel ligger i landets homogenitet. Europa består av många olika folk och en kolonial expansion behöver därför vara en enad aktion av länderna tillsammans. Inget enskilt land är starkt nog att konkurrera med en jätte som Kina. Därav behöver insatsen vara en enad europeisk front. 

Att gå in och ta Afrikas resurser kan låta grymt men är dessvärre en geopolitisk nödvändighet. Notera att jag inte förespråkar rofferi eller omänskliga behandlingar av människor. Miljön runt omkring skall heller inte förstöras. För det mesta kommer folken som bor i områdena få vara ifred och utvecklas i sin egen takt. Idén är snarare att dels hjälpa till med att utvinna resurser som afrikanerna av olika anledningar har svårt att ta tillvara på själva. Ett annat motiv är att förhindra att andra stormakter lyckas få alltför stor geopolitisk makt på bekostnad av oss västerlänningar. Frågar du mig så anser jag dessutom att de afrikanska folken förtjänar en rimlig ersättning för att vi får utvinna deras resurser. Förutom att få en del av vinsten från utvinningen så kommer västerländska krafter i landet att öka stabiliteten, och nivån av civilisation, då det kommer att ligga i vårt intresse. Som sagt, en öka nivå av civilisation ökar välståndet. En ”win-win”-situation med andra ord. 

Övriga argument för

En av den tidigare kolonialismens största baksidor var splittringen som den medförde folkslag emellan. Dels skapades nya nationer utifrån en uppdelning av Afrika mellan stormakterna, istället för att nationer skapades naturligt utifrån folktillhörighet. Konsekvenserna har varit svåra för många länder som till följd av detta drabbats av inre stridigheter. Splittringen förvärrades genom att kolonialmakterna valde att alliera sig med vissa grupperingar på bekostnad av andra i syfte att befästa sin egen makt (läs gärna min artikel Den liberala diktaturen som handlar om just detta). Spåren av detta kan ses i både Afrika och Mellanöstern. I vissa fall har konsekvenserna blivit mycket blodiga. Ett exempel är folkmordet på tutsier i Rwanda. Ett viktigt steg framåt för Afrika vore om dess stater i högre grad kunde anpassas efter vilka som faktiskt bor där. Om Europa återigen träder in i Afrika skulle en viktig insatts kunna vara att stabilisera kontinenten genom att rita om kartorna efter demografi istället för kolonial historia. 

 
 Ett annat argument för en intervention i Afrika är att säkra boernas existens som folk. Idag riskerar Sydafrikas vita befolkning, i synnerhet boerna, att utsättas för ett grymt folkmord som redan idag pågår på mikronivå. En egen stat är en legitim åtgärd för att rädda Sydafrikas vita urbefolkning. För att helt undvika ett folkmord kan det vara nödvändigt med en stat även för de brittiskättade sydafrikanerna, som också är hotade, men som av historiska orsaker inte kan vara en del av en återupprättat Boerestaat. I Sydafrika är läget dock akut. Åtgärder för att skydda den vita befolkningen hade behövt gjorts för länge sedan.   
 
 Det röda området är ett förslag på en ny Boerestaat från boerna själva.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis bör en modern kolonialism för 2000-talets förhållanden delvis vara materiellt baserad, delvis värdebaserad. Det finns också motiv som går ut på att skapa stabilitet. I mångt och mycket skulle en hel del länder, speciellt i Afrika, må bra av en begränsad och sund kolonialism. Idag utgörs hjälpen från Väst av bistånd som, mot vad många tror, faktiskt gör skillnad. Man kan dock dels ifrågasätta effektiviteten av dessa allmosor. Men framförallt finns det risker med denna typ av hjälp. Även om biståndet, vad jag vet, alltmer fokuseras på ”hjälp till självhjälp” så kvarstår problematiken kring mottagarnas beroendeställning gentemot Väst. Vårt ekonomiska bistånd riskerar nämligen att födda upp en befolkning som inte är kapabel att ta hand om sig själv. Om biståndet plötsligt skulle strypas av någon anledning så skulle det få digra konsekvenser för de som är beroende av det. Som sagt, bistånd är inte alltigenom dåligt, och har faktiskt hjälpt många människor ut ur fattigdom, men är inte utvecklingen organisk så är den artificiell. Är den artificiell kommer utvecklingen med tiden att avstanna, och rullas tillbaka, så fort respiratorn stängs av.  

I stort bör Afrikas folk lämnas ifred både när det kommer till materiel uppbyggnad och när det kommer till värdepolitik. Vi vill trotts allt inte att världens naturliga mångfald skall försvinna. Dock kommer man inte bort ifrån det faktum att det var vår upptäckarlust och expansionslust som utvecklade vår civilisation till det den är idag. En spridning av kristendomen är önskvärd eftersom den tar död på det värsta barbariet samt motar islam i grind. I övrigt är det varken praktiskt eller önskvärt att lägga sig i de afrikanska folkens utveckling.  

För Västs del kommer det bli nödvändigt att ta tillvara Afrikas resurser. Eftersom afrikanerna av naturliga orsaker kommer att ha svårt att ta dem tillvara, kommer de annars att hamna hos någon annan större enhet, exempelvis Kina och/eller Indien. Även om detta kan låta som stöld, alternativt orättvis exploatering, så måste vi västerlänningar inse att geopolitiken ibland kan vara lika hård som naturen själv. Om inte vi tar hand om resurserna, och ger folken i områdena en rimlig ersättning, kommer andra att göra det. Varför skulle en kinesisk expansion vara bättre? Kineserna skulle knappast ta hänsyn till varken människor eller miljö. Trotts allt har historien visat att det är européer som stått för den humanaste behandlingen av människan och naturen. Om andra civilisationer får dominans över områdena riskerar folken där att istället utsättas för en betydligt sämre behandling. Humanismen är trotts allt Västerländsk. 

 
Sammanfattningsvis bör därför Europa, om vår civilisation återfår sin storhet, återigen överväga att träda in på den afrikanska arenan. Dock skall man inte genomföra större interventioner än vad som är nödvändigt för att uppnå de på förhand formulerade målen. För att göra interventionen starkare bör den vara en paneuropistisk insatts. Det är en modern kolonialism för det 21:a århundradet!

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon