The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Återstår endast reaktionen?

Kategori: Högern slår tillbaka, Kulturrevolution, Politik, Reaktion

 
Alla vi som betecknar oss som konservativa av något slag är utrotningshotade. Det handlar inte om att våra idéer inte skulle leva vidare, att det i framtiden inte kommer att finnas försvarare av våra ideal. Det handlar snarare om att vi, försvararna av det historiskt hävdvunna, inte kommer ha något hävdvunnet att försvara. Precis som ett folk som saknar land, kommer framtidens konservativa, om utvecklingen tillåts fortgå, vara utan något att försvara. Människorna kommer att finnas kvar. Dock inget att värna och skydda. 

Den nationella/fascistiska (ja, han har faktiskt kallat sig det) debattören Jonas De Geer skrev i det åttonde numret av Salt att han tagit avstånd från konservatismen då han anser att de värden som bör bevaras redan är sönderslagna av det moderna samhället. Det finns således ingenting att bevara. I någon mening har tyvärr De Geer rätt i detta påstående. Det existerar i princip inga institutioner som är värda att bevara i dagens form då de har tagits över av marxister som krossat de traditionella värdena. Och då skall vi komma ihåg att De Geer fällde detta yttrande redan 2001. Utifrån denna ståndpunkt hävdar De Geer att värdena istället måste återskapas, något han anser konservatismen oförmögen till. Därmed behövs istället en reaktion. De Geers andra invändning mot konservatismen är att den bekräftar egalitärernas paradigm om att konservativa värden skulle vara gamla och förlegade, istället för tidlösa och tillhöra framtiden.   

Liknande resonemang går att finna i De Geers f.d radiokollega Magnus Södermans artikel på Nordisk Alternativhöger med rubriken Är konservativa för anständiga för att kunna vinna?, en artikel jag för övrigt skickade in ett svar på. Söderman bekräftar i sin artikel en bild av konservatismen som jag även sett hos andra nationella. Söderman skriver att ”I den mån det finns en svensk konservatism så är den hopplöst ängslig, löjligt anständig och därmed fullständigt kraftlös. Medan de ser ovan nämnda strid och kamp som intellektuell förströelse menar vänstern blodigt allvar.” Som jag skrev i mitt svar så håller jag med i problembeskrivningen. Konservatismen har i modern tid blivit mesig, även om också Söderman skriver under på att så ej måste vara fallet. 

Man kan diskutera om konservatismen, på grund av sin påstådda svaghet, urvattnade ideologi och historiska bakslag ens är vatten värd. Svaret beror på hur man ser på den. Konservatismen som ideologi kan ta sig många olika former och uttryck. Kortfattat kan man säga att den står för att bevara det historiskt hävdvunna, det vill säga det som historien visat fungerar. Konservatismen står också för kontinuitet och motsätter sig därmed häftiga samhällsförändringar. Med det sagt kan konservatismen fortfarande vara revolutionär. Den amerikanska revolutionen var i mångt och mycket ett exempel på en sådan. Gamla rättigheter fick ny legitimitet i den nya nationen. 

Dock räcker inte ”konservatismen” i sig för att skapa en komplett ideologi. Oftast behöver den ett prefix som skapar dess inriktning, exemplevis national-, social-, liberal-, neo- eller paleokonservatism. Personlig föredrar jag en konservatism med grund i nationalismen och patriotismen, en konservatism som funkar som motvärn mot globalismen. Personligen står jag i en svensk kontext med ena foten i konservatismen och med den andra nationalismen. Jag trivs bra där. 

I synnerhet i nationella kretsar finner jag dock många ha svårt att se något mer med konservatismen än dess förespråkande av långsamma förändringar, dess arbetssätt. Utifrån det tankesättet förstår jag att många drar slutsatsen att konservatismen är svag och otillräcklig. Konservatismens förluster har bidragit till att underminera dess legitimitet som försvarare av de västerländska idealen. Det konservativa arbetssättet, att vara en bromskloss mot progressivismen och modernitet, att vilja bevara ett allt mindre arv, har i allra högsta grad blivit mer eller mindre irrelevant. 

Det som inte är irrelevant är de andra värdena som kan tillskrivas konservatismen; att stå som försvarare av det hävdvunna, nämligen den västerländska civilisationen med alla sina visdomar. Å andra sidan kan man fråga sig ifall en sådan försvarare snarare är en reaktionär, en person som vill återställa den gamla ordningen. Jag tror att det inom varje konservativ person finns en reaktionär om man borträknar de som i grunden är liberaler (liberalkonservativa och neokonservativa). Man kan därför fråga sig om endast reaktionen återstår. Är begreppet konservatism ens relevant för en person som traditionellt betecknats som konservativ? 

Ju närmare vi färdas mot den progressiva utopin, desto fler av oss kommer att börja kalla sig reaktionärer istället för konservativa. Än så långe finns det dock ett värde i att beteckna sig som konservativ. ”Reaktionär” har i dagsläget en negativ klang hos de flesta människor som vet vad begreppet betyder. Av taktiska skäl kan det därför vara bra att primärt kalla sig konservativ, ett mjukare begrepp som folk är mer bekanta med. En annan invändning man kan ha mot begreppet reaktionär att densamma som De Geer har mot konservatismen i tidigare nämnd artikel. Enligt De Geer ”godtar man också i någon mening att de värden man försvarar tillhör det förgångna” ifall man kallar sig konservativ, en kritik som likväl kan tillskrivas en reaktionär. 

Min egen slutsats är att konservatismen inte utesluter en reaktion. Det som är värt att bevara skall bevaras, det av värde som förlorats skall återtas. En kulturrevolution från höger är ett steg i detta. 

Länge leve reaktionen!


The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon

Det privatiserade åsiktsförtrycket

Kategori: Aktivism, Högern slår tillbaka, Taktik

Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om frihetliga frågor i kombination med det mångetniska samhället, om hur vår frihet hotas av den ökade ”mångfalden”. Detta inlägg kommer istället att i högre utsträckning beskriva hur dagens åsiktsförtryck går till i praktiken. 

Än så länge är inte vi högermän, i någon större utsträckning, förtryckta av staten. Lagen om Hets mot folkgrupp, HMF, är ett undantag som riktar sin udd mot den svenska befolkningen, en lag som vill begränsa vår yttrandefrihet. Men generellt sett kan inte den svenska statsapparaten betraktas som något man i folkmun kallar för diktatur. Politiska dissidenter kastas inte i fängelse, om man bortser från enskilda HMF-fall. Ute i Europa finns dock lagar som förbjuder en alltför kraftig revidering av Förintelsen, vilket är fel ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Dessa undantag berättigar dock inte en likställning med verkliga historiska diktaturer. 

Däremot finns det ett annat, socialt och privat, åsiktsförtryck. Det privata åsiktsförtrycket gör statliga åtgärder överflödiga. För att förstå drivkrafterna bakom det privata åsiktsförtrycket, eller i förläggningen vilken politisk kamp som helst, måste man förstå mekanismerna bakom politiken. Låt mig anknyta till min tidigare artikel, Välnärda slavar rymmer inte, där jag i korthet förklarar anledningarna till varför våra motståndare agerar som de gör:

”Varje politisk ansträngning har ett pris. Detta pris måste vägas mot vad man uppnår politiskt. En smart ledare pressar inte sina politiska motståndare för hårt eftersom motståndarnas incitament att försöka avsätta sin ledare ökar. I en desperat situation står en opposition, av vilket slag det än är, inför ett val. Antingen förblir de passiva och förlorar, eller så går de till anfall och får en liten chans att vinna. De krafter som styr oss kommer att försöka sätta ett såpass högt pris på förändringen att de gör oss passiva. Vi som vill ha förändring måste motivera massan att priset är lågt, eller åtminstone rimligt. 

Genom olika typer av trakasserier, hot, censur och förföljelser försöker våra motståndare sätta ett tillräckligt högt pris på vårt politiska engagemang att vi avvaktar, blir passiva eller helt tystas. Som jag tidigare skrivit så behöver alla som vill bli politiskt aktiva på något sätt göra en självransakan, komma på vad de själva är bäst på, och vad som är bäst att göra utifrån ens egna livssituation. Jag har valt skrivande aktivism eftersom jag finner ro i att praktisera det samt att det passar mig som person. 

Tillvägagångssätten för att höja priset på politiskt engagemang skiftar och är av olika proportioner. Det senaste tillvägagångssättet är att storbolag, med en praktiskt taget monopolställning på marknaden, nekar sina tjänster till personer och organisationer de inte gillar, alternativt på grund av att en vänstermobb dragit igång ett drev mot företaget i syfte att få dem att göra detsamma. I en tid när IT-jättar som Facebook, Twitter och Google med flera, tillåts missbruka sitt inflytande på detta sätt borde lagstiftningen träda in för att säkerställa att alla får tillgång till det demokratiska systemet. Tyvärr är så inte fallet. Tvärtom går istället utveckligen i motsatt riktning med argument som att ”motverka näthat” till att förhindra påstådda ryska försök att rigga våra politiska val. Självklart är allt detta bara mer eller mindre svepsjäl till att inskränka vår yttrandefrihet på ett sätt så att massan inte uppfattar att det sker. Man vill ge sken av att man bara censurerar irrationellt hat och diverse andra aktiviteter som polariserar och uppviglar. Censuren blir till slut, i likhet med så många andra fenomen i samhället, med tiden en osynlig självklarhet ”som bara finns där”. Få kommer därefter att ifrågasätta censuren överhuvudtaget. 

Ett av de viktigaste verktygen för att höja engagemangets pris är den etablerade median. Genom drev och karaktärsmord blir det möjligt att göra offren arbetslösa och få familjära problem. Genom att emellanåt statuera hårda exempel skrämmer man helt enkelt andra till tystnad. De vet att de aldrig kommer kunna tysta alla. Däremot vet de hur man skademinimerar, exempelvis genom att begränsa antalet oppositionella genom skrämselpropaganda. Detta är en beprövad taktik av vänstern som bland annat nämns i Alinskys Rules for radicals under punkt 9. ”Hotet om X är oftast mer skräckinjagande än X självt”. Alinskys 13:e regel är också flitigt använd av media. Här är ett utdrag från min artikel Kulturrevolution från höger -del 3 om detta: 

”Pick the target, freeze it, personalize it, and polarize it”. Enligt Alinsky bör man kapa motståndarens stöttepelare och sedan ”isolera” målet från sympatier från andra. Man bör gå på privatpersoner snarare än institutioner då dessa är enklare att angripa. Privatpersoner tar stryk snabbare än institutioner. Denna regel har praktiserats oändligt många gånger av vår journalistkår. De hittar sitt ”mål” och hänger sedan ut det i media genom en hårdvinklad artikel i syfte att svartmåla ”målet”. ”Målet” riskerar sedan att förlora sitt anseende, jobb, familj, relationer och få besök av extremvänstern. En mycket effektiv arbetsmetod. Alinskys 13:e regel fungerade också bra som arbetsmetod ihop med Marcuses politiska korrekthet.

Tillvägagångssätten kan också vara av mer individuell karaktär. Exempel på detta är diverse grupper i sociala medier som trakasserar sina meningsmotståndare i form av drev, massanmälningar, skriftliga trakasserier eller genom att exempelvis kontakta någons arbetsgivare eller familj. Allt detta gör man med svepskälet att ”bekämpa hat”. Vad som är ”hat” kan de däremot sällan, om ens någon gång, förklarar på ett vettigt sätt. Andra typer av privata initiativ är rena skadegörelser och våldsaktioner som främst utförs av grupper som AFA, grupper som är öppet demokratifientliga. 

Det senaste fallet av trakasserier av privat karaktär är nedstängningen av Granskning Sveriges facebooksida, som av en ren tillfällighet hade börjat gräva i gruppen bakom #JagÄrHär. Bakgrunden till nedstängningen är, i skrivande stund, med all sannolikhet det ganska offensiva inlägg om #JagÄrHär som Granskning Sverige publicerade strax innan. Jag har i efterhand fått se en skärmdump på inlägget och tycker att det borde ha skrivits annorlunda samt att Granskning Sverige går för långt när de kallar #JagÄrHär för ”terror”. Att de granskar denna obskyra grupp är givetvis bra men kommunikationen utåt borde ske på annat sätt. Med det sagt är det givetvis fel av Facebook att godtycklig, och med ideologiska förtecken, konstant avlägsna innehåll som bolagets ledning ogillar. Associationsrätten är i detta fall inget bra argument till IT-jättarnas försvar då dessa IT-jättar besitter en oligarkställning inom sociala medier. De alternativ som finns är, åtminstone idag, praktiskt taget enbart en plattform för de redan frälsta inom högern, vilket gör att plattformarna saknar ”vanligt folk”. När IT-jättarna stänger ner oliktänkare innebär det att dessa stängs ute från det demokratiska samtalet de säger sig värna. Våra makthavare vill få oss tillbaka till en tid när alltför radikala kritiker enkelt stängdes ute från debatten eftersom all media drevs och ägdes av dem som blidkade makten. Internet gjorde det möjligt att bryta tystnaden, vilket länge oroat etablissemanget. 

Det etablissemanget inte förstår är att man inte kan stoppa en tanke, en idé, en ideologi som är på frammarsch bara genom att agera odemokratiskt. Visst, man kan hejda utvecklingen och vinna tid. Men sakta men säkert kommer trycket i ångpannan att öka. Det enda sättet att minska trycket i pannan är att bemöta åtminstone några av folkets krav. I annat fall kommer bara trycket att öka, öka och öka. Kanske finns det något positivt i det som sker. Kanske känner sig snart den svenska oppositionen såpass pressad av övermakten att en verklig politisk förändring blir möjlig. Håller passivitetens pris på att öka till den grad att det blir ”billigare” att göra motstånd? Jag vill gärna tro att den dagen kommer under min livstid men just nu är det långt dit. Svensken är hopplöst endimensionellt materialistisk. Å andra sidan kommer inte ens ”bröd och skådespel” kunna väga upp för de förändringar som kommer att skölja i mångkulturens spår.  

Det bästa vi som opposition kan göra är att fortsätta med vårt motstånd. Bollen är redan satt i rullning och egalitärernas desperation kommer få dem att försöka höja motståndets pris. Vi på högerkanten måste därför göra vad vi kan för att sänka det. Några förslag på hur vi sänker motståndets pris hittar du här. Vid en viss tidpunkt, vid en viss skärningspunkt, kommer passivitetens pris att vara högre än motståndets. Ju tidigare vi når den skärningspunkten desto bättre. Ju bättre vi blir på att sänka motståndets pris, desto mindre illa behöver samhället bli för att öka passivitetens kostnad.


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon  

Frihetens kriterier

Kategori: Biologi, Historia, Högern slår tillbaka, Politik

 
Vad är egentligen förutsättningarna, det yttersta kriterierna, för frihet? Att grundläggande lagar och regler behövs behöver vi inte ens diskutera. Men hur många fler lagar behövs det utöver dessa? Frågar du en libertarian så behövs det egentligen inga fler lagar än de mest grundläggande. Frågar du mig så kan det absolut vara så -under rätt förhållanden. Men vad definierar de ”rätta förhållandena”? Personligen identifierar jag dessa värden som tillit, laglydighet, gemensamma värden och sammanhållning. Ett samhälle präglat av gemensamma värden, god sammanhållning, låg kriminalitet och en nästan familjär anda skapar en hög tillit. Ett sådant samhälle behöver inte särskilt många skrivna lagar då de flesta förstår de sociala koderna, lever efter dessa och litar på att alla andra också gör det. Ett sådant samhälle behöver inte heller någon större övervakningsapparat eller polisväsende då samhället är kapabelt att försvara sig självt. 

Ett gott exempel på detta är USA och deras fria vapenlagar, vars förutsättning för dess existens är just de kriterier jag nämnde ovan. Enligt grundlagsfäderna förutsatte dock konstitutionen att befolkningen var kristen (gemensamma värden). Tyvärr lever vi i en tid där värden som de jag nämnde ständigt undergrävs. USA:s fria vapenlagar blir alltmer ifrågasatta då de anses utgöra ett problem. Det som sällan nämns är att privat vapeninnehav aldrig utgjorde något problem förr. Innan 1990-talets skolmassakrer och eskalerande antal dödsskjutningar var snarare vapnen en del av lösningen på samhällets problem. 

Vad beror undergrävningen på? Det handlar om både kulturella och icke-kulturella orsaker. Hela västvärlden har, men i synnerhet USA, splittrats och polariserats på många olika plan. Kulturmarxism har skapat konfliktytor som inte fanns överhuvudtaget för bara några decennier sedan. De icke-kulturella orsakerna kommer jag till längre fram. 

Den mest betydelsefulla konfliktytan som kulturmarxismen skapat är det mångkulturella/mångetniska samhället. Forskning visar invandringen minskar vår tillit till våra medmänniskor. Det kommer i sin tur minska sammanhållningen, vilket i längden orsakar ett behov av fler lagar. Jag vet att de flesta människor på högerkanten kan acceptera denna tes. Kulturella faktorer är dock inte de faktorerna i allt detta. Nej, vår frihet är inte enbart beroende av en sund kultur utan också av en befolkning som är kapabel att upprätthålla det fria samhället. 

Det du som läsare bör fundera på innan jag går vidare med min poäng är: Är det en slump att frihetens högborg uppstod i Västerlandet och i synnerhet i USA? Är det en slump att världens idéer om frihet kommer ifrån oss? Är det en slump att det var västerländska folk som i någon mening ”uppfann” friheten? Nej, det var ingen slump. Låt mig förklara varför. 

Nyckeln till svaret finner vi i USA. Det intressanta med USA är att landet ger oss en hint om vad som komma skall för vår del. USA har en mångetnisk befolkningen men som har ungefär samma kultur (även om detta över tid förändras genom att nya immigranter inte assimileras). Det finns så klart mindre skillnader beroende på vart de har sitt ursprung men de flesta av dem kallar sig i alla fall amerikaner. Det intressanta med USA blir därmed att rasliga skillnader, i förhållande till livsutfall, blir extra tydliga. Visst, afroamerikanerna har förvisso en helt annan historia än de vita amerikanerna, men nu har det gått såpass lång tid sedan de-segregeringen att historien fått en mindre betydelse. Massvis med studier bekräftar att icke-vita, i synnerhet afroamerikaner, på gruppnivå, tenderar att i högre grad sakna de egenskaper som krävs för att kunna upprätthålla frihetens krav. En större studie från organisationen American Renaissance vid namn The Color of Crime visar att USA:s svarta befolkning är avsevärt mycket mer kriminell än resten av befolkningen och att detta även gäller kriminalitet över rasgränserna.  

En större mängd forskning visar att en stor del av brottsligheten är mer eller mindre ärftligt betingad, det vill säga att risken att du blir kriminell ökar ifall du tillhör en viss raslig grupp. Tre av de mest betydande ärftliga dragen som ökar risken för ett kriminellt liv är exempelvis låg IQ-nivå, dålig förmåga till framförhållning och hög halt av testosteron. Alla dessa drag finner vi överrepresenterade hos den svarta befolkningen oavsett i vilken miljö, eller land, de kommer ifrån. Vad kan vi dra för slutsatser om detta? Jo, vi kan dra slutsatsen att icke-européer har svårare att leva up till de krav som krävs för att ett samhälle skall kunna vara så fritt som möjligt. Ju sämre förmåga ett folk har att uppnå frihetens kriterier desto fler lagar och regler kommer samhället att behöva ha för att hålla ihop. De demografiska förändringarna som just nu pågår i Väst för oss därmed närmare ofriheten. 

Så, nej, det är ingen slump att folken i Väst trotts allt är de friaste. Idéer är dock inte det enda som har betydelse utan också befolkningens förmåga att förvalta dem. Ett historiskt exempel som ytterligare bevisar min tes är Liberias historia. Liberia grundades av vita amerikaner under 1820-talet genom att de skeppade dit frigivna slavar. Den amerikanska regeringen var rädd att frigivna slavar skulle uppmana till slavuppror. Därav valde man att repatriera dem till den nygrundade staten Liberia. Huvudstaden heter än idag Monrovia efter USA:s dåvarande president James Monroe. De vita amerikaner som var med och grundlade landet byggde den nya nationen efter amerikansk förebild och lät år 1847 landet stå på egna ben. Liberia var nu en egen republik med samma statsskick, konstitution och kultur som den amerikanska med den enda skillnaden att befolkningen var helt afroamerikansk. 

Vad hände med Liberia? En av de första sakerna som hände var att americano-liberianerna, benämningen på de f.d slavarna, började förslava de redan existerande svarta stammar som fanns i landet. Slavhandeln pågick fram till slutet på 1920-talet (!) då föregångaren till FN, Nationernas Förbund (NF), ingrep. Landets nya härskare införde dessutom ett apartheidliknande system i landet för att särskilja dem från ursprungsbefolkningen. Den amerikanska konstitutionen förkastades inom kort av landets svarta ledare. Allmän rösträtt infördes först 1944. Liberia har sedan dess grundande präglats av fattigdom och blodiga interna stridigheter. Vissa försöker släta över detta påstående med argument som att amerikanska företag ”exploaterat” landet och dess naturtillgångar. Detta argument förklarar dock inte landets historia av ofrihet och snabba avamerikanisering. Idag är Liberia, enligt Wikipedia, ”på god väg mot att bli en allt mer välfungerande demokrati”. Vi får se hur det blir med det. 

För att återigen gå tillbaka till USA så kan det vara intressant att studera vilka grupper som främst identifierar sig som frihetliga. Sett till politiska sympatier vet vi att det är USA:s vita befolkning som upprätthåller landets tradition av frihet och starka band till konstitutionen. På gruppnivå är det den vita befolkningen som vill bevara en lite statsapparat, låga skatter, färre regleringar och förespråkar mindre övervakning. Det är generellt den vita befolkningen som håller det konstitutionella arvet vid liv. Vita tenderar att välja en minskad trygghet i utbyte mot ökad frihet. Icke-vita tenderar att välja en ökad trygghet i utbyte mot en ökad ofrihet. 

”Ett samhälle som ger upp lite frihet för att vinna lite säkerhet, förtjänar varken eller och kommer att förlora bägge.” 

-Benjamin Franklin  

Den vita andelen av befolkningen är dock minskande. I samma takt som de demografiska förändringarna sker går också USA mot en ökande ofrihet. Successivt har de fria vapenlagarna inskränkts, ett omfattande övervakningssamhälle införts och statsapparaten har svält, oavsett partifärg på presidenten. USA har alltmer blivit något som jag väljer att kalla en ”skuggstyrd” nation. Landet styrs likt en bläckfisk med dess tentakler, men det är inte de folkvalda som utgör huvudet.  

Vad är egentligen nästa steg mot den liberala diktaturen? Nästa steg är inskränkande av yttrandefriheten. Att etablerad media redan är kontrollerad av de som vill oss illa vet vi. Dock tillåter fortfarande systemet att alternativa röster finns till och att dessa utnyttjar sina demokratiska rättigheter. Fram tills nu. I takt med den traditionella högerns framsteg blir etablissemanget alltmer desperat. Nästa steg är statligt påtvingad politisk korrekthet. Ett uttryck för detta är nationalgardets agerande mot manifestationen Unite the Right som ägde rum i staden Charlottesville i delstaten Virginia nu i lördags. Demonstrationen enade diverse högergrupper med det gemensamma intresset att stoppa USA:s demografiska utveckling. 

 
Trotts att demonstrationen hade fått grönt ljus från federalt håll deklarerade stadens statsledning att demonstrationen var olaglig och att den genast skulle upplösas. Strax därefter uppstod hårda gatustrider mellan vita nationalister och diverse kommunistiska grupper. I motsatts till vad president Trump hävdar så gjorde inte ordningsmakten ett bra jobb. Alt-högern kom dit för att hålla en icke-våldsam manifestation som de hade demokratisk rätt att göra. Vänstern kom dit för att stoppa detta. Inget annat. Trotts rekordmånga poliser, inklusive nationalgardet, lyckades inte polisen hålla de två grupperna i sär. Eller så ville de inte det. Hade polisen gjort sitt jobb hade de avlägsnat vänstern till en plats som gjort det möjligt för manifestationen att fortgå. Så var dock inte fallet. 

Någonting har hänt. Det som hänt är att etablissemanget känner sig såpass hotat att de anser sig behöva använda våldsmonopolet. Detta är en skrämmande varningsklocka till alla er som älskar sin frihet.

Detta, kära läsare, är följden av ett mångetniskt samhälle. Skuggstyret är inte enbart ute efter att krossa det västerländska samhället med hjälp av kulturmarxistiska idékonstruktioner. De är ute efter att förslava oss genom liberal totalitärism. Detta bör alla ni som kallar er ”frihetliga” eller libertarianer ha i åtanke. Ökad ”mångfald” innebär ökad ofrihet. Ju mindre västerländskt Västerlandet blir, ju sämre befolkningen blir på att uppnå frihetens kriterier, desto mindre frihet kan du räkna med att få. 

Bevarandet av Västerlandet är inte enbart en skyldighet gentemot ”de döda, de levande och de ännu icke födda” utan också en förutsättning för att västerlandets folk skall kunna leva i frihet. 

Högermän, från libertarianer till nationalister, förena eder. Leve friheten! 


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon