The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Det är dags att skilja cuckarna från högern

Kategori: Högern slår tillbaka, Metapolitik, Politik, USA

 
Jag kan tänka mig att de flesta av er som läser detta är bekanta med det amerikanska begreppet cuckservative. Till er som mot förmodan inte vet har jag hittat en förvånansvärt bra definition på Wikipedia:  

Cuckservative (ofta förkortat till cuck) är ett politiskt epitet som används pejorativt för att beskriva en konservativ som har ”sålt sig”, har accepterat alla vänsterns grundläggande premisser och sympatiserar med liberala värderingar. Termen har sitt ursprung bland annat i internetforumet 4chan och används av bland andra alternativa högern. Den myntades 2015 i början av kampanjen inför 2016 års presidentval i USA.[1] Urban Dicitionary ger några definitioner av termen: ”En cuckservative är en som själv betecknar sig som ’konservativ’, men som fegt ’säljer ut’ och underminerar sitt hemlands folk, kultur och nationella intresse i syfte att vinna acceptans hos partier som är fientliga eller likgiltiga gentemot dem.” ”En högerpolitiker eller dito sympatisör som gör en stor sak av att försvara traditionella värden, men så snart påtryckningar förekommer rullar över på rygg för vänstern i varje fråga av rädsla för att bli kallad ’rasist’, ’sexist’ eller ’homofob’.”[2]

-Hämtat 6/1 2018.

Sammanfattningsvis kan man säga att en cuckservative, hädanefter bara ”cuck”, är en person som kallar sig höger och konservativ men som lever och agerar utifrån en i grunden liberal världsbild. Oavsett om de känner till det själva eller ej så blir deras ”konservatism” ett sätt att bevara liberala värden, trotts att konservatismen har egna innerboende värden som knappast är liberala. Dessa cucks har en egalitär grundsyn på människan, att vi alla på en fundamental (biologisk) nivå är jämlika och utbytbara. Samma individer är ofta globalistiskt och internationalistiskt lagda. 

En konservativ avart som kan beskrivas på detta sätt är neokonservatismen (i en europeisk kontext snarare betecknad ”liberalkonservatism”). För att göra en lång historia kort kan man sammanfatta det som att en grupp f.d trotskister under 1960 -och 70-talet bytte parti från Demokraterna till Republikanerna. Det är självklart lite mer nyanserat än såhär men av utrymmesskäl får detta bli en egen artikel i framtiden. De nya republikanerna förde in globalismen i GOP. Med tiden utvecklades partiet till att bli ytligt materialistiskt, krigshetsande, överdrivet pro-israeliskt, förespråka ökad överstatlighet i form av internationalistiska handelsavtal som NAFTA samt oförmögna att hantera vänsterns kulturkrig. De neokonservativa har aldrig varit intresserade av att bekämpa vänsterns progressivistiska kulturrevolution genom institutionerna. Istället har de offrat tusentals amerikanska liv och enorma resurser på onödiga krig i Mellanöstern med omnejd. 

De neokonservativa krigen är ett typexempel på deras liberala människosyn. Med hänvisning till bland annat demokratiseringen av Tyskland på 1940-50-talet arbetar de utifrån hypotesen att USA har en skyldighet, och en möjlighet, att med hjälp av militära interventioner sprida en liberal demokrati av västerländskt mått till länder i tredje världen. Detta visar på deras syn på människan som endast en utbytbar liten socioekonomisk atom. Bara det invaderade landet ockuperas tillräckligt länge så kommer demokratin att segra. När någonting går fel resonerar de på samma sätt som gamla kommunister. Anledningen till att exempelvis interventionen i Irak blev ett misslyckande berodde på att Obama började skicka tillbaka amerikanska trupper, att landet inte ockuperats tillräckligt länge, att man inte hörsammat John McCain, att det neokonservativa konceptet ”aldrig testats på riktigt”. 

Liberalismen kan också utrönas när det kommer till frågor om exempelvis handelspolitik och invandringspolicy. När det kommer till det senare har man varit minst sagt slapphänta och till och med välkomnat invasionen från söder. Genom globalistiska handelsavtal vill man öka USA integration med omvärlden, även om vanliga amerikaner far illa. Sist men inte minst är det viktigt att poängtera att kapitalismen, ”penningen”, i de neokonservativas värld är en överideologi istället för ett verktyg för att förbättra välståndet. Kapitalismen står med andra ord överst i hierarkin, överordnad alla transcendenta värden. En sådan kapitalism är till sin natur progressiv, vilket är ännu en förklaring till den moderna högerns oförmåga att försvara sig mot den kulturmarxistiska kulturkampen.  

Det är i denna kontext cucken måste förstås. Cucken har i grund och botten accepterat våra motståndares narrativ och grundfilosofi. När egalitärer genomfört reform X så förblir den outmanad och sedermera en grundförutsättning för framtida cuckars politiska världsbild. Man anpassar sig helt enkelt efter fiendens framgångar istället för att gå till motattack och rulla tillbaka dess segrar. 

Cucken förstår inte den fiende den säger sig bekämpa, heller inte dess målbild och vision. Därav blir den förlamad, tandlös och helt oförmögen till att göra kraftfullt motstånd. Den tycker att det är jobbigt att bli kallad rasist eller valfritt annat vänsterepitet. Den förstår inte att begreppen är konstruerade just för att demonisera och därefter sätta ramar för ens tankar. Begrepp som metapolitik och kulturkamp vet den oftast inte vad det är. I alla fall inte på djupet. 

Det finns även en tredje form av cuck; den opportunistiska cucken. Denna person är inte nödvändigtvis ”cuckig” i bemärkelsen jag beskrivit ovan. Det kan istället handla ren opportunism. Men ofta är det en kombination av båda. För ett tag sedan skrev jag en artikel med rubriken Fallet Jan Sjunnesson där jag skildrar ett typexempel på en cuck och dess beteende. Den opportunistiska cucken hänger ofta ihop med en oförståelse för sin motståndare. De verkar på fullaste allvar tro att de kommer bli förlåtna ifall de tar avstånd från kontroversiella saker de sagt. Ibland kommer dessa avståndstaganden helt oprovocerat, exempelvis Sjunnessons utfall mot Christoffer Dulny och Ingrid Carlqvist. 

Vilka exempel på cuckservatives har vi? För att underlätta för er som läsare har jag valt att ta fram en kortare lista på tydliga exempel på det jag menar. I en amerikansk kontext är bland annat några nämnvärda namn/grupper: 

-Paul Ryan.

-Familjen Bush (inkluderar de som varit och försökt bli president).

-Stora delar av det republikanska etablissemanget. 

-Glenn Beck (amerikansk radiopratare). 

-Dennis Prager/Prager University (även om de ibland gör bra saker).

-National Review (större neokonservativ tidskrift).

-Ben Shapiro. 

-Alt-light-rörelsen inklusive bland andra Gavin McInnes, Milo Yiannopoulos, Mike Cernovich m.f (även om dessa ibland kan vara goda kritiker av exempelvis feminism).

I en svensk kontext är dessa värda att nämna: 

-Jan Sjunnesson.

-John Gustavsson (bland annat skribent på Samhällsnytt).

-Roger Sahlström.

-SD:s partiledning (även blinda höns kan dock finna ett korn ibland). 

-De flesta kristdemokrater och KDU:are (det går att finna bra folk i främst ungdomsförbundet, men utåt är de hopplöst fega och PK). 

-”PeterSweden” (större twittrare)  

Ett extra gott exempel på en cuck bland dessa exempel är John Gustavsson på Samhällsnytt. Den som följt hans arbete inser ganska snart att han inte är som andra opinionsbildare inom högern. Gustavsson är en frenetisk motståndare av Trump i likhet med gelikar på andra sidan Atlanten. Han kallar sig konservativ samtidigt som han motiverar sitt ställningstagande med liberala ståndpunkter. Precis som hans cuckservativa kollegor i USA beskriver han gärna Trump som en man som gått över gränsen för det anständiga. Trumps personlighet är inte optimal, men denna bortförklaring är å andra sidan ett vanligt svepskäl för cuckar att kalla sig konservativa samtidigt som de ratar kandidater som skapar förändring på riktigt. Kanske därför att de själva inte tillhör den genuina högern utan snarare bör betraktas som någon sorts islamkritiska liberaler. 

Frågar du mig är det dags att skilja cuckarna från högern! 


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon 

Kulturrevolution från höger del 6

Kategori: Filosofi, Högern slår tillbaka, Kulturrevolution, Metapolitik, Politik, Taktik

 
I del 3 av min serie Kulturrevolution från höger gick jag igenom varför kulturmarxisterna segrat, hur deras maktövertagande gick till i praktiken. En viktigt pusselbit i detta är Saul Alinsky och hans bok Rules for radicals som inspirerade många i deras politiska kamp. Alinsky går i boken genom sina ”13 regler”, tumregler för hur ett maktövertagande skall gå till. I del 3 gick jag endast igenom dessa regler översiktligt. I denna artikel har jag valt att låta er läsare fördjupa er i dessa genom lite nutida exempel samt vad vi kan lära av dessa. Har du inte läst tidigare nämnd artikel rekommenderar jag att du först gör det här. 

Som källa till denna artikel har jag en bra och pedagogisk video från Stefan Molyneux som kan ses här. I detta blogginlägg har jag valt att sammanfatta de praktiska exempel Molyneux tar upp i sin timslånga video. 

Till att börja med gör Molyneux en intressant jämförelse mellan Rules for Radicals och Machiavellis Fursten från 1532. Enligt Molyneux är Rules for Radicals en uppochnedvänd version av Fursten. Där Fursten har ett uppifrånperspektiv slår Alinsky underifrån. Man kan säga att Rules for Radicals är en populasens furstespegel, en handbok i makt och hur den uppnås, ungefär som Fursten fast skriven för de maktlösa. 

Det finns flera intressanta nutida exempel på hur Alinskys idéer praktiserats. Han inleder med Alinskys första punkt:

1.”Power is not only what you have but what the enemy thinks you have.”

Här tar Molyneux upp den anti-bank/anti-kapitalistiska Occupy Wall Street/”We are the 99%”-rörelsen som utgav sig för att representera 99% av USA:s befolkning men som knappast kan tillskrivas det. 

Till denna artikel valde jag att kontakta Henrik Larsson, mest känd som barnskådespelare i Astrid Lindgrens Alla vi barn i Bullerbyn, som personligen deltog i denna rörelse då den var i sin linda. Larsson berättar att rörelsen ursprungligen var bred och på gräsrotsnivå, bestående av ett brett spektrum av människor med olika politiska hemvister. Med tiden tog dessvärre vänsterkrafter över och gjorde den till en socialistklubb för privilegierade New York-bor som knappast kunde sägas representera de 99 procenten. Poängen med rörelsens namn var dock att ge sken av att vara en stor rörelse med djup förankring hos ”the ’Have-nots”, för att använda en Alinsky-term. 

Idén i sig är inte dålig. En sägen jag hört säger att det bästa sättet att försvara sig mot ett vilddjur är att göra sig så stor som möjligt för att således skrämma bort det. Skall man utmana det finansiella/mediala/statliga odjuret är det minst lika viktigt att ha storleken på sin sida för att bli tagen på allvar. 

Hade SD denna regel i bakhuvudet när de myntade uttrycket uttrycket ”Sverigevän”? Man kanske borde fråga chefsideolog Karlsson? 

2.”Never go outside the expertise of your people."

Molyneux tar upp detta som ett exempel på att förmedla enkla budskap till oinformerade människor för att få med dem i leden. Detta oavsett om det förenklade budskapet stämmer eller ej. Ett praktiskt exempel är enligt Molyneux vänsterns felaktiga uppfattning att allt välstånd bygger på girighet och exploatering, utan att göra skillnad på hur välståndet uppståt, om det skett genom hårt arbete på en fri marknad eller genom tillförskansning av fiat-valuta (d.v.s en duktig företager kontra en bankir på Wall Street). Så fort en ekonomisk kris är ett faktum är det således ”kapitalismens” fel att det hände, inte de redan existerande regleringarna och statliga hindren. 

Även om denna taktik innebär att massan inom de egna leden blir felinformerad så ansåg Alinsky detta vara en bra taktik. Alternativet hade annars varit förvirring och oordning. Att hålla isär äpplen och päron, en verkligt fri marknad kontra illusionen av en fri marknad, är för komplext för många människor på botten. När massan skall mobiliseras duger inte vaga, otydliga, fiender och mål. Min tolkning är att förenklingen är själva förutsättningen för att få massan att agera överhuvudtaget. Libertarianer är kända för att historiskt aldrig riktigt lyckats. Anledningen är enligt många bedömare att rörelsen är för akademisk, för abstrakt, för svår att ta till sig för populasen. Därav hittar vi också libertarianernas kritik mot den moderna demokratin. De flesta människor är inte förmögna, ej heller villiga, att ta till sig alltför komplexa frågor. För att få dessa människor till handling krävs istället förenklingar, vilket gör att besluten riskerar att bli felaktiga. Det skall tilläggas att det libertarianska idealsamhället i stort sett saknar politik eftersom staten inte lägger sig i människors liv mer än nödvändigt. Politiska val blir därmed överflödiga om det inte finns något att rösta om. Som jag tolkar libertarianismen är det istället patricier som skall styra samhället, en naturlig elit som fått sin position på egna meriter.  

Nu lever vi dock inte i ett sådant samhället utan måste anpassa oss efter något man kan kalla ett pöbelvälde. Kanske är det så att framgången förutsätter en del populism, kanske till och med lögner. Om jag inte missminner mig så föreslår den tysk-amerikanske libertarianen Hans-Herrmann Hoppe just en libertariansk populism för att det skall vara möjligt för denna rörelse att vinna mark.

3. ”Whenever possible go outside the expertise of the enemy.”

Ett tydligt exempel på detta är enligt Molyneux när vänsterjournalister ställer överdrivet detaljerade, rentav dumma, frågor till republikanska presidenter/presidentkandidater (men givetvis inte till demokraterna). Exempel från Molyneux video:

Andy Hiller to George W. Bush 1999: ’Can you name the president of Chechnya? The president of Taiwan? The general who is in charge of Pakistan? The prime minister of India?’ ”

Genom att ställa patetiskt detaljerade frågor vill journalisten sätta sitt intervjuobjekt ur balans och få denne att framstå som obildad. Journalisten (snarare aktivisten) vill driva ut sin politiska motståndare ur sin s.k comfort zone. Alinskys tredje regel går ut på att få motståndaren att göra precis det man själv inte skall göra. Ganska självklart kan tyckas men likväl viktigt att tilläga. 

Personligen har jag noterat våra svenska journalister gärna ställer alltför detaljerade frågor till Jimmie Åkesson, frågor de vet att han inte kan svara på särskilt väl, i syfte att frångå den verkliga sakfrågan. Vet man vilka komfortzoner ens motståndare har kan detaljerade frågor vara ett utmärkt vapen för att rikta om diskussionen. Ta en fråga som din motståndare troligtvis har stort stöd för, ställ alltför detaljerade frågor som du vet att den inte exakt kan svara på, och därefter har du styrt om diskussionen. Din motståndare får därefter inte möjlighet att tala om det den vill utan tvingas förmedla detaljer få bryr sig om. 

4. ”Make the enemy live up to its own book of rules.”

Gör det så svårt som möjligt för dina motståndare att leva upp till sina egna principer. I bästa fall kan det göra att dina motståndare avstår från att ha principer eftersom det bara skadar dem själva. I förlängningen gör det att ens motståndare antingen framstår som hycklare/misslyckade, då de inte lyckas leva upp till sina egna regler, alternativt som viljelösa, då de saknar principer. Oavsett utkomst är detta bra för dig. 

5. ”Ridicule is man's most potent weapon.”

Detta har jag skrivit en del om redan. Humor är sannolikt den kritik som är svårast att värja sig emot. På något sätt är den också ett utmärkt sätt att övertyga människor på. Till och med den som är djupt förankrad i sin politiska övertygelse kan ryckas med när det är humor inblandat. Även jag kan uppskatta imitationer av Donald Trump, trotts att han framställs i dålig dager. 

Humorn kan vara ett prima verktyg för både vänster och höger. Det finns tyvärr få kända komiker på högerkanten. Den enda jag kan minnas på rak arm är Sam Hyde. Det finns förhoppningsvis fler. Högerns tillvägagångssätt i humor-kriget har istället blivit produktion av memer, en hittills framgångsrik taktik.

När det kommer till själva humorn finner vi den kanske viktigaste skillnaden mellan höger och vänster. Det är nämligen vänsterns humor som avslöjar deras schizofrena världsbild. Dagens vänster tror sig slå nerifrån, att de representerar ”the have-nots”, att de gör narr av makten. Inte sällan driver de dock med ”kränkta vita män på landsbygden”, eller med andra grupper som utgör samhällets bottenskikt. Delvis beror detta på kulturmarxismens idé om att vita män per definition är förtryckare och icke-vita är förtryckta. Men framförallt handlar det om att denna grupp hamnat i toppen av maktpyramiden, att de grupper de företräder idag har en privilegierad ställning. Dagens humorelit utgörs av den socialliberala klassen som styr oss. Därav är den sällan kontroversiell på riktigt, därav är den ofta (inte alltid) oförmögen till god satir, därav slår den alltid neråt. 

I det fall där den socialliberala elithumorn håller god kvalité är den oftast tveeggad, den slår åt flera håll. Exempel på detta är SVT:s Grotesco som inte dragit sig för att driva med flera grupper samtidigt. Å andra sidan är narrativet i grund och botten alltid vänster. Ett exempel från den senaste (3:e) säsongen är avsnitt 3 Ladies Night -ett psykologiskt drama som vid en första anblick kan tyckas driva med feminismens idé om patriarkatet men som i grund och botten mer eller mindre erkänner existensen av detsamma.  

6. ”A good tactic is one your people enjoy.”

Så sant som det är sagt. Medlemmar av en grupp som gillar det de gör behöver inte manas till handling, de gör det självmant. Exempel på detta är alternativhögerns förkärlek för memande och ”trollande”. Molyneux tar upp vänsterns motsvarigheter som går ut på att skylla alla sina egna problem på sociala strukturer, exempelvis sexism, rasism, homofobi etc. Vänsterfolk uppskattar att få sina egna tillkortakommande förklarade av saker utom deras egen påverkan för att slippa göra en självrannsakan. Detta är ett bekvämt sätt att förklara för sig själva att det är ”någon annans fel” att man inte uppnått det man viljat. Att skylla på ”strukturer” är en bekväm taktik för att uppnå politiska mål. Frågan är vem som är mest framgångsrik, alt-högern eller struktur-vänstern?

 
7. ”A tactic that drags on too long becomes a drag.” 

Tjata inte ut dina taktiker! Molyneux tar här upp ett mycket bra exempel. Vänsterns taktik har länge varit att tysta sina meningsmotståndare genom att kalla dem ”rasister”, ett ord som alltmer tappat mening hos vanligt folk. Ju mer uttjatat ordet rasist blir desto mindre betydelse får det. Utvecklingen går alltmer åt att folk inte bryr sig när de får epitetet. 

Högern bör också tänka på detta. Låt inte ett begrepp/epitet med negativ klang tappa mening genom att använda det på alla du inte gillar. Det fungerar inte i längden. 

8. ”Keep the pressure on.”

Slappna aldrig av, håll trycket uppe. Pröva olika taktiker och tillvägagångssätt. Molyneux tar upp vänsterns förkärlek för absurditeter som kan få även de mest rationella individer ur balans. Jag skall i ärlighetens namn medge att jag inte riktigt förstår varför hans exempel är relevanta på just denna punkt. Jag har ännu inte läst Rules for Radicals men som jag tolkat denna punkt så gäller det att ständigt pröva nya metoder så fort din motståndare lärt sig behärska din gamla. Syftet är att behålla motståndaren ur balans. 

9. ”The threat is usually more terrifying than the thing itself.”

Rädsla får människor att önska ordning som endast starka ledare kan ge. Genom rädsla blir människor villiga att ge upp makt och friheter för ökad trygghet. Molyneux använder 1960 -och 70-talets klimatforskares hypotes kring global nedkylning som exempel på att rädsla är en ypperlig metod att anförskaffa sig makt på. 

Det ligger mycket i detta. Rädsla skapar oordning. Därav ett sätt att bryta status quo. De som representerar status quo vill inte ha någon rädsla, annat än när de gynnar dem själva. Enligt etablissemanget ”skall vi inte vara rädda” för den massinvandring som håller på att deformera hela vår civilisation. Däremot skall vi vara oroliga för att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader. Allt för att förskjuta makten åt etablissemangets håll. 

Vi bör vara medvetna om att rädsla är ett verktyg som både vi och våra fiender kan använda. Våra motståndare kommer att försöka lugna folket när de bör vara oroliga, elda på rädslan när de borde vara lugna. Att ”sprida rädsla” om det demografiska hotet är att öka beredskapen och medvetenheten hos det svenska folket om vad som väntar oss. Det är vår skyldighet att sprida denna ”rädsla”! 

10. ”The major premise for tactics is the development of operations that will maintain a constant pressure upon the opposition.”

Exempel på detta är vänstermedias hysteriska massdrev mot individer och organisationer. Genom att pressa tillräckligt hård och länge ger offret upp. Exemplen är oändliga. Konsekvenserna är både kort -och långsiktiga. På kort sikt kan en person tvingas avgå/backa/ta avstånd/be om ursäkt, vilket kan vara en kortsiktig seger och ett ändamål med drevet. På långsikt skapas ramar för vad som är okej att uttrycka och göra. 

11. ”If you push a negative hard and deep enough it will break through into its counterside.”

Folk tenderar att få sympatier för ”underdogs”. Molyneux tar upp våldet mot medborgarrättsrörelsen som exempel på att våldsamheter kan gynna ens rörelse. BLM-medlemmars våld mot poliser har fått en liknande effekt. Frågan är hur mycket våld från vänstern svensken tål att se innan antalet högersympatisörer når en kritisk massa. 

12. ”The price of a successful attack is a constructive alternative.”

I regel är det svårare att skapa en lösning på ett problem än att klaga på det. Ibland tar detta sig absurda uttryck då politiker antingen väljer att inte lösa problemen, eller i värsta fall förvärrar dem. Om de löser problem X blir det svårare att klaga på att X inte fungerar. Att lösa vissa problem kan också få som konsekvens att viktiga väljare förloras. Om politikerna är egocentriska så blir detta ett enormt problem. 

Som politisk rörelse är det viktigt att föreslå goda lösningar för att inte kampen skall vara förgäves. Självklart kan tyckas men viktigt att minnas. Det är viljan till lösning som utgör rörelsens legitimitet. 

13. ”Pick the target, freeze it, personalize it, and polarize it.”

Denna regel har jag beskrivit i liknande termer förut (i del 3). Den 13:e regeln tar sig inte sällan uttryck som hysterier från media och den vänstervridna pöbeln. Den används flitigt av journalister som i samklang med varandra väljer en person att angripa, personifiera, pressa (regel nr. 10) och polarisera/distansierar från de olika hörnstenarna i personens liv (jobb, familj, karriär, vänner etc.). 

På detta sätt uppnås, som jag tolkar det, två syften. Dels avlägsnas motståndaren från rörelsen och sammanhanget den lever i, vilket försvagar individen och statuerar ett varnande exempel hos övriga rörelsemedlemmar. För det andra avlägsnas eventuellt också oppositionen från individen, vilket i vissa fall försvagar motståndarens rörelsen. Dock finns det risker med att praktisera denna regel för hårt. I värsta fall bryter man mot regel nummer 11. Det gäller att hitta en balans. 

Molyneux drar också en parallell till Alinskys 6:e regel. Vänstermobben älskar att förstöra livet för människor de inte tycker om, samtidigt som samma blodtörstighet ej går att finna inom högern.


Förhoppningsvis har ni som läst detta fått en ökad insikt kring Alinskys regler, taktiker ni själva kan använda i er egna politiska kamp. Jag skulle med denna artikel också vilja önska alla er som följer denna blogg en riktigt god jul. 

Nästa år kommer troligtvis bli mycket spännande politiskt. Det är nämligen valår och förhoppningsvis har jag hunnit skriva en bok till sommaren, en bok som i dagsläget endast är på idéstadiet. 

God jul och gott nytt år!   


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon 

Återstår endast reaktionen?

Kategori: Högern slår tillbaka, Kulturrevolution, Politik, Reaktion

 
Alla vi som betecknar oss som konservativa av något slag är utrotningshotade. Det handlar inte om att våra idéer inte skulle leva vidare, att det i framtiden inte kommer att finnas försvarare av våra ideal. Det handlar snarare om att vi, försvararna av det historiskt hävdvunna, inte kommer ha något hävdvunnet att försvara. Precis som ett folk som saknar land, kommer framtidens konservativa, om utvecklingen tillåts fortgå, vara utan något att försvara. Människorna kommer att finnas kvar. Dock inget att värna och skydda. 

Den nationella/fascistiska (ja, han har faktiskt kallat sig det) debattören Jonas De Geer skrev i det åttonde numret av Salt att han tagit avstånd från konservatismen då han anser att de värden som bör bevaras redan är sönderslagna av det moderna samhället. Det finns således ingenting att bevara. I någon mening har tyvärr De Geer rätt i detta påstående. Det existerar i princip inga institutioner som är värda att bevara i dagens form då de har tagits över av marxister som krossat de traditionella värdena. Och då skall vi komma ihåg att De Geer fällde detta yttrande redan 2001. Utifrån denna ståndpunkt hävdar De Geer att värdena istället måste återskapas, något han anser konservatismen oförmögen till. Därmed behövs istället en reaktion. De Geers andra invändning mot konservatismen är att den bekräftar egalitärernas paradigm om att konservativa värden skulle vara gamla och förlegade, istället för tidlösa och tillhöra framtiden.   

Liknande resonemang går att finna i De Geers f.d radiokollega Magnus Södermans artikel på Nordisk Alternativhöger med rubriken Är konservativa för anständiga för att kunna vinna?, en artikel jag för övrigt skickade in ett svar på. Söderman bekräftar i sin artikel en bild av konservatismen som jag även sett hos andra nationella. Söderman skriver att ”I den mån det finns en svensk konservatism så är den hopplöst ängslig, löjligt anständig och därmed fullständigt kraftlös. Medan de ser ovan nämnda strid och kamp som intellektuell förströelse menar vänstern blodigt allvar.” Som jag skrev i mitt svar så håller jag med i problembeskrivningen. Konservatismen har i modern tid blivit mesig, även om också Söderman skriver under på att så ej måste vara fallet. 

Man kan diskutera om konservatismen, på grund av sin påstådda svaghet, urvattnade ideologi och historiska bakslag ens är vatten värd. Svaret beror på hur man ser på den. Konservatismen som ideologi kan ta sig många olika former och uttryck. Kortfattat kan man säga att den står för att bevara det historiskt hävdvunna, det vill säga det som historien visat fungerar. Konservatismen står också för kontinuitet och motsätter sig därmed häftiga samhällsförändringar. Med det sagt kan konservatismen fortfarande vara revolutionär. Den amerikanska revolutionen var i mångt och mycket ett exempel på en sådan. Gamla rättigheter fick ny legitimitet i den nya nationen. 

Dock räcker inte ”konservatismen” i sig för att skapa en komplett ideologi. Oftast behöver den ett prefix som skapar dess inriktning, exemplevis national-, social-, liberal-, neo- eller paleokonservatism. Personlig föredrar jag en konservatism med grund i nationalismen och patriotismen, en konservatism som funkar som motvärn mot globalismen. Personligen står jag i en svensk kontext med ena foten i konservatismen och med den andra nationalismen. Jag trivs bra där. 

I synnerhet i nationella kretsar finner jag dock många ha svårt att se något mer med konservatismen än dess förespråkande av långsamma förändringar, dess arbetssätt. Utifrån det tankesättet förstår jag att många drar slutsatsen att konservatismen är svag och otillräcklig. Konservatismens förluster har bidragit till att underminera dess legitimitet som försvarare av de västerländska idealen. Det konservativa arbetssättet, att vara en bromskloss mot progressivismen och modernitet, att vilja bevara ett allt mindre arv, har i allra högsta grad blivit mer eller mindre irrelevant. 

Det som inte är irrelevant är de andra värdena som kan tillskrivas konservatismen; att stå som försvarare av det hävdvunna, nämligen den västerländska civilisationen med alla sina visdomar. Å andra sidan kan man fråga sig ifall en sådan försvarare snarare är en reaktionär, en person som vill återställa den gamla ordningen. Jag tror att det inom varje konservativ person finns en reaktionär om man borträknar de som i grunden är liberaler (liberalkonservativa och neokonservativa). Man kan därför fråga sig om endast reaktionen återstår. Är begreppet konservatism ens relevant för en person som traditionellt betecknats som konservativ? 

Ju närmare vi färdas mot den progressiva utopin, desto fler av oss kommer att börja kalla sig reaktionärer istället för konservativa. Än så långe finns det dock ett värde i att beteckna sig som konservativ. ”Reaktionär” har i dagsläget en negativ klang hos de flesta människor som vet vad begreppet betyder. Av taktiska skäl kan det därför vara bra att primärt kalla sig konservativ, ett mjukare begrepp som folk är mer bekanta med. En annan invändning man kan ha mot begreppet reaktionär att densamma som De Geer har mot konservatismen i tidigare nämnd artikel. Enligt De Geer ”godtar man också i någon mening att de värden man försvarar tillhör det förgångna” ifall man kallar sig konservativ, en kritik som likväl kan tillskrivas en reaktionär. 

Min egen slutsats är att konservatismen inte utesluter en reaktion. Det som är värt att bevara skall bevaras, det av värde som förlorats skall återtas. En kulturrevolution från höger är ett steg i detta. 

Länge leve reaktionen!


The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon