The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Återstår endast reaktionen?

Kategori: Högern slår tillbaka, Kulturrevolution, Politik, Reaktion

 
Alla vi som betecknar oss som konservativa av något slag är utrotningshotade. Det handlar inte om att våra idéer inte skulle leva vidare, att det i framtiden inte kommer att finnas försvarare av våra ideal. Det handlar snarare om att vi, försvararna av det historiskt hävdvunna, inte kommer ha något hävdvunnet att försvara. Precis som ett folk som saknar land, kommer framtidens konservativa, om utvecklingen tillåts fortgå, vara utan något att försvara. Människorna kommer att finnas kvar. Dock inget att värna och skydda. 

Den nationella/fascistiska (ja, han har faktiskt kallat sig det) debattören Jonas De Geer skrev i det åttonde numret av Salt att han tagit avstånd från konservatismen då han anser att de värden som bör bevaras redan är sönderslagna av det moderna samhället. Det finns således ingenting att bevara. I någon mening har tyvärr De Geer rätt i detta påstående. Det existerar i princip inga institutioner som är värda att bevara i dagens form då de har tagits över av marxister som krossat de traditionella värdena. Och då skall vi komma ihåg att De Geer fällde detta yttrande redan 2001. Utifrån denna ståndpunkt hävdar De Geer att värdena istället måste återskapas, något han anser konservatismen oförmögen till. Därmed behövs istället en reaktion. De Geers andra invändning mot konservatismen är att den bekräftar egalitärernas paradigm om att konservativa värden skulle vara gamla och förlegade, istället för tidlösa och tillhöra framtiden.   

Liknande resonemang går att finna i De Geers f.d radiokollega Magnus Södermans artikel på Nordisk Alternativhöger med rubriken Är konservativa för anständiga för att kunna vinna?, en artikel jag för övrigt skickade in ett svar på. Söderman bekräftar i sin artikel en bild av konservatismen som jag även sett hos andra nationella. Söderman skriver att ”I den mån det finns en svensk konservatism så är den hopplöst ängslig, löjligt anständig och därmed fullständigt kraftlös. Medan de ser ovan nämnda strid och kamp som intellektuell förströelse menar vänstern blodigt allvar.” Som jag skrev i mitt svar så håller jag med i problembeskrivningen. Konservatismen har i modern tid blivit mesig, även om också Söderman skriver under på att så ej måste vara fallet. 

Man kan diskutera om konservatismen, på grund av sin påstådda svaghet, urvattnade ideologi och historiska bakslag ens är vatten värd. Svaret beror på hur man ser på den. Konservatismen som ideologi kan ta sig många olika former och uttryck. Kortfattat kan man säga att den står för att bevara det historiskt hävdvunna, det vill säga det som historien visat fungerar. Konservatismen står också för kontinuitet och motsätter sig därmed häftiga samhällsförändringar. Med det sagt kan konservatismen fortfarande vara revolutionär. Den amerikanska revolutionen var i mångt och mycket ett exempel på en sådan. Gamla rättigheter fick ny legitimitet i den nya nationen. 

Dock räcker inte ”konservatismen” i sig för att skapa en komplett ideologi. Oftast behöver den ett prefix som skapar dess inriktning, exemplevis national-, social-, liberal-, neo- eller paleokonservatism. Personlig föredrar jag en konservatism med grund i nationalismen och patriotismen, en konservatism som funkar som motvärn mot globalismen. Personligen står jag i en svensk kontext med ena foten i konservatismen och med den andra nationalismen. Jag trivs bra där. 

I synnerhet i nationella kretsar finner jag dock många ha svårt att se något mer med konservatismen än dess förespråkande av långsamma förändringar, dess arbetssätt. Utifrån det tankesättet förstår jag att många drar slutsatsen att konservatismen är svag och otillräcklig. Konservatismens förluster har bidragit till att underminera dess legitimitet som försvarare av de västerländska idealen. Det konservativa arbetssättet, att vara en bromskloss mot progressivismen och modernitet, att vilja bevara ett allt mindre arv, har i allra högsta grad blivit mer eller mindre irrelevant. 

Det som inte är irrelevant är de andra värdena som kan tillskrivas konservatismen; att stå som försvarare av det hävdvunna, nämligen den västerländska civilisationen med alla sina visdomar. Å andra sidan kan man fråga sig ifall en sådan försvarare snarare är en reaktionär, en person som vill återställa den gamla ordningen. Jag tror att det inom varje konservativ person finns en reaktionär om man borträknar de som i grunden är liberaler (liberalkonservativa och neokonservativa). Man kan därför fråga sig om endast reaktionen återstår. Är begreppet konservatism ens relevant för en person som traditionellt betecknats som konservativ? 

Ju närmare vi färdas mot den progressiva utopin, desto fler av oss kommer att börja kalla sig reaktionärer istället för konservativa. Än så långe finns det dock ett värde i att beteckna sig som konservativ. ”Reaktionär” har i dagsläget en negativ klang hos de flesta människor som vet vad begreppet betyder. Av taktiska skäl kan det därför vara bra att primärt kalla sig konservativ, ett mjukare begrepp som folk är mer bekanta med. En annan invändning man kan ha mot begreppet reaktionär att densamma som De Geer har mot konservatismen i tidigare nämnd artikel. Enligt De Geer ”godtar man också i någon mening att de värden man försvarar tillhör det förgångna” ifall man kallar sig konservativ, en kritik som likväl kan tillskrivas en reaktionär. 

Min egen slutsats är att konservatismen inte utesluter en reaktion. Det som är värt att bevara skall bevaras, det av värde som förlorats skall återtas. En kulturrevolution från höger är ett steg i detta. 

Länge leve reaktionen!


The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon

Välnärda slavar rymmer inte

Kategori: Filosofi, Frihet, Kulturrevolution

 
Vilket är egentligen det bästa sättet att upprätthålla ett slaveri? Enligt den amerikanske libertarianen Augustus Invictus är det tryggheten, ett relativt välstånd och ”bröd och skådespel”. 

Vad är det som får människor att acceptera hårda diktaturer utan att ens försöka göra motstånd? En anledningen är så klart hotet om våld mot sig själv och sina anhöriga. Våldsmonopolet ligger ju till grund för att en totalitär stats existens, utan det kan den aldrig upprätthålla sig själv. Men någonting mer måste till. Det kanske bästa grogrunden för uppror är desperation. Människor som inte har något att förlora är livsfarliga, likt en katt som är inträngd i ett hörn. Desperationen är aldrig de totalitäras mål då det underminerar deras makt. 

Ett visst mått av välstånd ligger därmed i maktens intresse, något som motbevisar vänsterns historierevisionistiska syn på våra förflutna makthavare som omättliga utsugare av sin egen befolkning. Välståndet gör en befolkning passiv och obenägen att vilja ändra på status quo då det skulle innebära ett skutt ut i mörkret. Sovjetimperiet föll inte på grund av folkliga uppror utan på grund av en ekonomisk kollaps som sedan olika nationer nyttjade till att slå sig fria från Ryssland. Än idag går det att finna människor som är nostalgiska när det kommer till sovjetkommunismen. Samma människor såg vad som hände när status quo ändrades till det sämre. På kort sikt innebar Sovjets fall en katastrof för människorna som bodde där. De sovjetiska folken kastades ner i djup fattigdom och armod. Sedan dess har vardera ländernas ekonomier och välstånd förbättrats men likväl blev fallet en varningsklocka om att frihetens pris ibland kan vara högt. Det är rimligt att anta att många diktatorer runt om i världen sitter kvar just på grund av folkets rädsla för en negativ förändring av status quo.

Ett mindre extremt fall av samma tendens finner vi i debatten om britternas EU-utträde och den processen som just nu pågår. Brexit handlade om att förändra, om att avlägsna status quo, genom att begära utträde ur EU. De britter som röstade för EU-utträdet tog en risk. De som röstade mot valde att satsa på det ”säkra kortet”, att inte ta någon risk, de röstade på status quo. Bremain förlorade trotts att de hade oddsen på sin sida. Att bevara status quo är ofta lättare än att förändra det. Anledningen är att de som förespråkar den nuvarande ordningen i stort sett kan peka på vad väljarna får om de väljer att behålla dem vid makten. De som vill förändra har ofta svårare att förutse konsekvenserna av deras förslag, vilket påverkar valets utfall. De som föredrar tryggheten kommer att rösta för att bevara status quo medan de som är villiga att offra en del av sin säkerhet, i utbytte mot frihet, kommer att rösta för förändring. Hur denna saga slutar vet vi ännu inte men vi vet att Brexit innebär en risk, men en risk som ger en möjlighet till ökad frihet för både britterna och Europa i sin helhet. 

Varje politisk ansträngning har ett pris. Detta pris måste vägas mot vad man uppnår politiskt. En smart ledare pressar inte sina politiska motståndare för hårt eftersom motståndarnas incitament att försöka avsätta sin ledare ökar. I en desperat situation står en opposition, av vilket slag det än är, inför ett val. Antingen förblir de passiva och förlorar, eller så går de till anfall och får en liten chans att vinna. De krafter som styr oss kommer att försöka sätta ett såpass högt pris på förändringen att de gör oss passiva. Vi som vill ha förändring måste motivera massan att priset är lågt, eller åtminstone rimligt. 

En person som också förstått detta är den amerikanske libertarianen Augustus Sol Invictus (som inför en större publik blivit känd som en libertariansk figur inom alternativhögern). I april 2016 höll han ett inspirerande tal på det libertarianska partiets partikongress i Florida. Talet var mycket influerat av Malcom X:s tal The House Negro and the Field Negro från 1963. I likhet med Malcom X tar Invictus upp samma problematik som jag nämnt ovan. Välnärda slavar rymmer inte, de väljer att vara en del av systemet trotts att de innebär ofrihet. En utbrytning vore en materialistisk nedgång. Man undgås inte att dra kopplingar till den svenska medelklassen vars svaga ryggrad och konflikträdsla kan härledas till samma princip. Materialismen är viktigare än något annat spirituellt, oavsett om det handlar om en kristen tro eller patriotism. 

Bild: Augustus Sol Invictus. Kandidat till den amerikanska senaten från Florida 

Ett viktigt steg mot ett återupprättat Västerland är att krossa det materialistiska narrativet. Vi måste inse att materialism aldrig kan ersätta livets sanna värden; familj, tradition, tro och nation. Visst, många traditionalistiska beslut skulle säkert innebära en försämrad ekonomi och utebliven tillväxt. Det kan tyckas som en självklarhet med tanke på att den äkta högern ej förutsättningslöst eftersträvar maximal ekonomisk profit då den, till skillnad från de egalitära ideologierna, inte är materialistisk. Å andra sidan är det ju inte välståndet som är poängen. Friheten och självstyret är två värden som alltid kommer att väga tyngst i den politiska vågskålen. Vad spelar rikedomen för roll om vi ändå är ofria och oförmögna att forma våra egna liv? Ett försämrat välstånd är kanske, paradoxalt nog, exakt vad vi behöver för att få en verklig politisk reaktion från massan. Så länge frihetens pris är för högt kommer massan att förbli passiv.  

En god vän till mig jämförde vid något tillfälle den nationella högerns historiska parlamentariska problem med ett hus med ”lågt tak och högt golv”. Den äkta högern får inte sina röster ifrån människor som ”chansar”, från människor som egentligen inte riktigt vet vart de står politiskt. För många är det ett stort steg att gå från att rösta på ett mittenparti till att rösta på ett mer radikalt. Denna process är för många lång. Men när de väl nått till en viss punkt, där de väljer att rösta på den traditionella högern, brukar de vara det nya partiet lojalt. Högern har således svårt att samla ”spontanröster” men när de väl lyckats värva en ny röst så brukar den stanna. Det är jobbigt och besvärligt att flytta in i det trånga huset med ”lågt tak och högt golv”, men när de väl är ”hemma” så flyttar de inte. Det kommer att ta lång tid att omkullkasta nuvarande status quo men när förändringen väl skett så förblir den över längre tid.   


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon 

Kulturrevolution från höger -del 5

Kategori: Kulturrevolution, Politik, Taktik

 
Kulturmarxismens grundare betonade gärna vikten av att avlägsna status quo* ur folkets medvetande. Detta gjorde de genom att konstruera nya konfliktytor som de i sin tur indoktrinerade människor i tro på. Indoktrineringen gick ut på att upplysa människor om att de borde vara missnöjda med det rådande samhället. Fanns det inte redan ett missnöje så skapade man ett. Detta tankesätt ökar faran med kulturmarxismen då kampen, likt inom den äldre marxismen, aldrig slutar. Det är ”kampen” som driver samhällsutvecklingen framåt, vilket är en orsak till kulturmarxismens absurda och morbida uttryck. Högern bör inte betrakta ”kampen” som samhällets drivkraft men bör däremot motarbeta status quo i folkets sinnen. 

I någon mening arbetar högern mot status quo ante**, det vill säga mot ett samhälle ”som det var förr”. Detta är dock en haltande jämförelse då status quo ante skulle innebära att man bara vrider tillbaka klockan till ”fem i tolv”, att allt återigen kommer att upprepas och att grundproblemet förblir olöst. 

Nej, högern bör istället arbeta i motsatt riktning. Där vänstern vill skapa konflikt och kaos skall högern skapa fred och stabilitet. Ett samhälle baserat på ständig kamp och strid är varken sunt eller hållbart. Ju absurdare uttryck ”kampen” tar sig, ju längre den frångår den mänskliga naturen, ju mer samhället förfaller på grund av den, ju mer utrymme kommer en framtida opposition att få. Som jag tidigare skrivit på denna blogg så vet vi att naturen segrar i slutändan. Det vi inte vet är hur mycket av vårt arv som kommer att stryka med i egalitärernas svarta hål. 

Den för vår civilisation livsnödvändiga segern mot kulturmarxismen kommer att gå genom att begrava de konfliktytor den skapat. Ett återuppbyggt traditionalistiskt samhälle bygger per automatik på att skapa enighet och stabilitet då det traditionalistiska samhället utgår ifrån människans natur och bygger samhället utifrån dessa premisser, till skillnad från egalitärer som bygger sitt samhälle utefter hur de vill att samhället skall vara utan att ta hänsyn till människans natur. Därav skapar det traditionella samhället en naturlig harmoni i samklang med människans fundamentala karaktär. 

Låt mig utgå från ett exempel. Traditionella sociala lagar och normer finns till av en anledning. De finns där därför att de överlevt en evolutionsliknande process som ibland sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Sociala beteenden som visat sig vara destruktiva för ett civiliserat samhälle har med tiden sållats bort till förmån för konstruktiva idéer. Ett sådant exempel är den traditionella synen på män, kvinnor och deras respektive roller. De finns inte till därför att män skulle ha en irrationell önskan att förtrycka kvinnor. De finns där därför att traditionella könsroller har visat sig framgångsrika historiskt. Det är ingen slump att i princip alla civiliserade samhällen, oberoende av varandra, har haft en likartad syn på de båda könen.  

En traditionell familjesyn, där mannen har huvudansvaret för familjens försörjning och säkerhet, där kvinnan förväntas ha huvudansvaret för barnens uppfostran och hemmets skötsel, är inget förtryck för varken kvinnan eller mannen då det egentligen handlar om att respektive kön skall förväntas ha en roll anpassad efter deras naturliga egenskaper. Traditionella könsroller skapar goda förutsättningar för att respektive kön skall kunna göra det naturen gjort dem mest lämpade för. Det är således inget förtryck av kvinnor ifall samhället är konstruerat till att de inte skall yrkesarbeta i lika hög grad som männen. Ett samhälle där sambeskattning praktiserats, där kvinnors löner är lägre än mannens (även för lika arbete), där de flesta kvinnor inte arbetar när de bildat familj, där färre kvinnor går vidare till högre utbildning är således inget förtryck eftersom det är nödvändigheter för att skapa ett hållbart samhälle. 

Med en feministisk måttstock skulle man i så fall kunna argumentera för att mannen också är förtryckt i ett traditionalistiskt samhälle. Varför skall mannen tvingas att försörja och skydda familjen, bara för att han är man? Svaret är den enkla anledningen att mannen av naturliga orsaker är bättre anpassad än kvinnan till att göra detta. För att skapa ett sunt samhälle behöver vi, som sagt, utgå ifrån människans natur när vi konstruerar vårt samhälle och inte utifrån ett samhällsideal som vi försöker förändra människan efter. Det fungerar helt enkelt inte. 


 
Utifrån tesen att konservativa normer finns till av naturliga skäl kan vi konstatera att många av de konflikter som vänstern skapat inte existerar. Utifrån denna tes vet vi att det inte existerar någon feministisk konflikt mellan kvinnor och män. Denna förståelse bygger dock på en anti-egalitär grundsyn. Utan den blir det omöjligt att motivera exempelvis traditionella könsroller. Förutsätter man att män och kvinnor är fundamentalt jämlika så finns det inga skäl till att inte lika gärna mannen kan dela lika på ansvaret för barn och hushåll.   

För att högern skall kunna bygga ett framtida samhälle på anrika traditionella idéer måste massan göras medveten om att jämlikhet endast existerar som filosofisk idé och saknar grund i naturen. Jag anser att högerns sätt att avlägsna status quo ur massans medvetande bör vara genom att sprida idén om människans ojämlikhet. Massan måste upplysas om att deras iver för jämlikhet i själva verket är skadligt för samhället i sin helhet. Denna kritik tror jag måste framföras bitvis. Inledningsvis bör högern arbeta för att öka medvetenheten om skillnaderna mellan könen då detta tankesätt fortfarande finns intuitivt hos de flesta människor.

Hursomhelst. Min poäng är att om inte folk förstår att de borde vara missnöjda, med säg feminism eller HBTQ-lobbyn, så måste högern upplysa dem om att de borde vara det. Dock skall målet vara att nedmontera alla kulturmarxistiska konfliktkonstruktioner. Dessa kan däremot aldrig nedmonteras genom kompromisser eftersom en kulturmarxist aldrig ger upp. Komihåg att det är kampen som driver utvecklingen. Därav kommer kampen alltid att fortsätta hur många kompromisser som än görs. Den moderna högern tycks ha en föreställning om att vänstern kommer att sänka gardet ifall man kompromissar med dem. Så är inte fallet. Säg att vänstern begär att samhället bör införa abort, homoäktenskap och feminism i förskolan. Även om högern genom kompromiss skulle lyckas stoppa ett par av dessa begär så vore det ändå en förlust då det var vänstern som gick framåt. Även om vänstern inte lyckades ta alla tre steg framåt, tvingades högern backa ett. 

Genom att på anti-egalitär väg gräva ner stridsyxan mellan olika grupper kommer en seger nås hos de bred folklagren som främst söker stabilitet. De flesta är framförallt måna om att leva ett vanligt ”Svensson”-liv och är således inga rättvisekrigare. Därmed inte sagt att våra motståndare kommer att lägga ned sina vapen. Det kommer inte att hända. Men genom att avlägsna det socialliberala status quo ur massans medvetande kommer de kulturmarxistiska krafterna att tappa greppet om de breda folklagren, precis som högern en gång gjorde. 

*Begreppet Status quo betyder ”oförändrat tillstånd”. Innebär att ingen förändring sker.

**Begreppet Status quo ante betyder ”som det var förr/före”.


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon