The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Far Cry 5 och kulturmarxismen inom spelindustrin

Kategori: Högern slår tillbaka, Kulturrevolution, Metapolitik, Politik, Spelbranschen, USA

 

Läsare av denna blogg är väl medvetna om vänsterns dominans inom allt som kan kallas kultur. Spelbranschen är dessvärre inget undantag, trots att de som konsumerar denna populärkultur till en övervägande del är vita män som antingen saknar politiskt intresse, eller är höger. Precis som med de flesta Hollywoodfilmer är spelindustrin full av antitraditionalistiska sentiment. Ett färskt exempel är det nya spelet Far Cry 5. 

Far Cry är en spelserie som sedan 2004 givits ut av det franska spelbolaget Ubisoft. Bolaget ligger bakom en rad andra succéspel som Assassin´s Creed och Prince of Persia. Far Cry-serien har ingen komplett röd tråd mer än att det är ett ”first person”-skjutar -och äventyrsspel som utspelar sig i vildmarken eller i en annan ogästvänlig miljö. Handlingen går oftast ut på att bekämpa någon form av despot, samt att överleva från farliga vilddjur.  

Del 5 i denna serie utgör inget undantag. Det nya spelet utspelar sig i den amerikanska delstaten Montana, i ett fiktivt county kallat Hope County. Precis som i de tidigare spelen uppenbarar sig en vacker vildmark. Redan från start kastas den kvinnliga karaktären Rook (ovanligt pojknamn som betyder ”orgin” = ursprung) in i en situation där hon tvingas fly från sekten Eden’s Gate och deras kultledare Joseph Seed. (*rättelse längst ner i artikeln).

Karaktäriseringen av spelets onda individer är signifikant för hur populärkulturen vill avporträttera människor som inte går i vänsterliberalernas ledband. Kulten och dess ledare är dels djupt troende kristna, vapenägare, separatister, antifederala och talar ofta i termer av hur centralregeringen tar deras friheter ifrån dem. Hope County är ingen vit etnostat, sekten har en del icke-vita anhängare. Dock utspelar sig handlingen i Montana, en av de delstater med höst andel vita i sin population. Sammantaget presenteras Joseph Seed och hans anhängare som psykopater, galningar och allmänt läskiga. 

De goda karaktärerna utgörs av den federala agenten Rook och ett antal andra individer som utgör den intärna motståndsrörelsen gentemot Seeds separatiststyre. Vidare går spelet ut på att sabotera för sekten, befria människor som inte vill vara en del av den och göra Montana fritt. 

 

Mitt första intryck av spelet (notera att jag inte själv spelat det, bara sett videos och annat material) är att det är som ett kassettband som upprepar sig. Precis som så många gånger förut, går spelet ut på att trampa på individer som det vänsterliberala etablissemanget ogillar. Först porträtteras de i negativ dager, i detta fall som fanatiska psykopater. Sedan går spelskaparna över till att ge de onda karaktärerna repliker, vars innehåll inte nödvändigtvis är fel, men som i de flesta människors öron låter negativt på grund av avsändaren. Samma taktik tillämpas på alternativmedia. Hur många gånger har man inte hört argument som att en artikels innehåll är fel därför att avsändaren är ”fel”? De flesta människor kan fortfarande inte läsa en artikel, hur sant och välskrivet innehållet än är, om den exempelvis är publicerad på Fria Tider eller Nyheter Idag. Avsändaren blir viktigare än innehållet på grund av den politiskt korrekta stigmatiseringen kring alternativmedia som predikats ut av etablissemangets megafoner. 

Vägen mot att stigmatisera ”fel” källor går via kulturen. Taktiken går ut på att i populärkulturen ge onda/omoraliska/smaklösa personer repliker där de säger saker som uttalas av kulturarbetarnas politiska motståndarna. När massan sedan konsumerar den kulturella produkten kommer de, medvetet eller omedvetet, att associera vissa politiska åsikter med de karaktärer de sett inom kulturen. Ett klassiskt exempel på denna taktik är en scener ur filmen American History X från 1998. Huvudkaraktären, nynazisten Derek Vinyard (Edward Norton), håller ett tal till sina likasinnade vänner: 

Länk till filmklipp: https://www.youtube.com/watch?v=b_A96zd-hps

Talet kan också läsas nedan: 

Derek: ”Alright, listen up. We need to open our eyes. There are over 2 million illegal immigrants bedding down in this state tonight! This state spent $3 billion last year, on services for those people who have no right to be here in the first place!$3 billion! $400 million just to lock up a bunch of illegal immigrant criminals, who only got into this country because the fuckin' INS decided, "It's not worth the effort to screen for convicted felons!" Who gives a shit? Our government doesn't give a shit! Our border policy's a joke! So, is anybody surprised that south of the border, they're laughing at us? Laughing at our laws? Every night, thousands of these parasites stream across the border like some fucking piñata exploded. 

[the skinheads laugh] 

Derek: ”Don’t laugh! 

[the skinheads immediately quiet down]

Derek:There’s nothin' funny goin' on here! This is about your life and mine; it's about decent, hard working Americans falling through the cracks and getting the shaft because their government cares more about the constitutional rights of a bunch of people who aren't even citizens of this country! On the Statue of Liberty it says "give me your tired your hungry, your poor..." well it's Americans who are tired and hungry and poor, and I say until you take care of that, close the fucking book! 'Cause we're losing, we're losing our right to pursue our destiny, we're losing our freedom, so that a bunch of fucking foreigners can come in here and exploit our country! And this isn't something that's going on far away, this isn't something that's happening places we cant do anything about it, it's happening right here, right in our neighborhood, right in that building behind you. Archie Miller ran that grocery store since we were kids here. Dave worked there, Mike worked there... He went under and now some fuckin' Korean owns it who fired these guys and is making a killing cause he hired 40 fuckin' border jumpers..I see this shit going on and I don't see anyone doing anything about it...and it fuckin' pisses me off!! So look around you,this isn't our fuckin' neighborhood this is a battlefield we are on a battlefield tonight..make a decision: are we gonna stand by the sidelines quietly standing while our country gets raped? "

 

Det Derek ger uttryck för är egentligen ett legitimt missnöje över hur amerikanerna, i synnerhet de vita, behandlas av sina egna folkvalda och myndigheter. Flera av hans vita vänner har förlorat sina jobb hos en koreansk arbetsgivare som istället anlitat illegala latinamerikaner. Reflektera över det som sagts. Om man subtraherar alla svordomar och grövre uttryck så kan ingen konservativ eller nationalist hävda att det han säger är direkt fel. Faktum är att samma yttranden, rent principiellt, skulle kunna ha kommit från den för filmen samtida republikanen Pat Buchanan. Kärnan i det som sägs är med andra ord sann. 

Scenen följs utav en stormning av butiken där personalen och ägaren trakasseras. Resten av filmen präglas av Dereks resa från skinnskalle till att bli ”normal”, samt hans kamp för att få bort sin lillebror från rörelsen (vars ledare åtminstone till utseendet liknar Lyndon LaRouche). 

Konsekvensen av kulturprodukter som Far Cry 5 och American History X är att massan manipuleras till att tro att vissa idéer och uttryck är extremare än de verkligen är. När massan sedermera lyssnar på en verklig debatt kommer många av dem tänka ungefär; ”Hm, var det inte liknande åsikter som den där nazisten yttrade i filmen jag såg nyligen?”. En rationell person kan alltid undgå att luras. Den rationelle inser att uttalandet inte nödvändigtvis är fel därför att man inte till fullo håller med avsändaren, att de flesta prickar rätt emellanåt. Tyvärr är de flesta människor inte tillräckligt rationella för att förstå detta. Alltför många, särskilt bland kvinnorna, låter sina känslor styra det rationella. På det planet har populärkulturen en enorm verkan. 

För att återgå till Far Cry 5 så är målet här istället att angripa kristna, frihetsälskande, vapenägande republikaner. Det är varken första eller sista gången det kommer att ske. Men principen är den samma. 

 

Avslutningsvis kan det vara intressant att diskutera vilka åtgärder högern kan vidta mot denna propaganda. Tyvärr inte så mycket mer än att varje högerman personligen bojkottar kulturuttrycken i fråga. Att skapa konkurrerande filmer och spel är nästintill omöjligt med tanke på de enorma resurser som krävs, tillgångar vår rörelse inte besitter. Så länge det inte sker ett större kulturellt och metapolitiskt genombrott är vi tyvärr försvarslösa mot Hollywood och de stora spelbolagen. 

När det kommer till spelvärlden finns det dock ljus i tunneln. Det som händer är nämligen att högern alltmer påverkar spelbolagens konsumenter; unga vita män. Denna demografiska grupp blir alltmer höger och motsträvig till mycket av det progressiva narrativet. Ett exempel på det är de starka reaktionerna som det svensktillverkade spelet Wolfenstein 2 mottog, vars handling går ut på att olika amerikanska minoritetspersoner bekämpar nazisterna som i ett fiktiva scenario tagit över USA. Oppositionen mot spelet var såpass högljutt att den fick stor medial uppmärksamhet så långt bort som i Sverige. En intressant artikel av Timbros Jacob Sidenvall kring detta kan läsas här. 

Det som händer är alltså att de större spelbolagen alltmer separeras från sin målgrupp och deras önskemål. Ett ytterligare problem är dock att större bolag, när det kommer till kritan, tenderar att frångå sitt intresse av vinstmaximering till förmån för politiskt korrekta överideologier. Å andra sidan kommer förutsättningarna för en framtida utmanare bara bli bättre och bättre ju längre processen tillåts fortgå. Därför tror jag att en politiskt inkorrekt uppstickare inom spelbranschen har goda chanser att lyckas om den pallar trycket från media. Egentligen behöver en sådan utmanare inte ens gå ”all in”, det räcker med en fingervisning om att man inte går i det progressiva ledbandet, exemplevis genom att kritisera feminism. Mer än så behövs inte. 


 *Rättelse: Vid närmare research har jag upptäkt att den kvinnliga huvudkaraktären inte heter Rook, utan saknar namn helt. Ber om ursäkt för denna miss. 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon

Den borgerliga konservatismens långsamma död

Kategori: Borgare, Historia, Högern slår tillbaka, Metapolitik, Politik

 Just nu pågår en strid om begreppet konservatism mellan en lös koalition borgare och en annan lös koalition sverigedemokratiska sympatisörer. Jag kommer i denna artikel försöka bena ut denna konflikt så att utomstående betraktare kan få grepp om vad som försegår. 

Under en tid har den s.k borgerliga tidningen Svenska Dagbladet (hädanefter förkortat SvD) ägnat en artikelserie åt begreppet konservatism och dess påstådda innebörd. Det mesta som skrivits har enligt mig inte varit av något större intresse för den upplyste. För att du som läsare skall slippa läsa igenom detta så har jag valt att sammanfatta striden om konservatismen som just nu pågår. 

För att göra en lång historia kort så har den konservativa rörelsen gått från att utgöras av individer som Rudolf Kjellén till den mer liberala kretsen kring Timbro. Idag försöker det sverigedemokratiska ledarskiktet överta begreppet från den borgerliga högern, ett steg i rätt riktning även om SD har minst sagt många tillkortakommanden när det kommer till deras förståelse av denna ideologi. I modern tid har konservatismens definition präglats av både liberalism och ogynnsamma historiska vindar. 

Konservatismen uppstod historiskt som en motreaktion på liberalismens uppgång i Europa genom turbulensen kring Franska revolutionen. Under de kommande hundra åren fungerade de konservativa rörelserna mer eller mindre som stoppklossar mot de jämlikhetstroende krafternas frammarsch i form av både liberalism och socialism. Drygt hundra år efter den Franska revolutionen skedde ännu en turbulent händelse i form av Första världskriget, som under några år fick som följd att det gamla Europa slogs i spillror. I maktvakuumet som uppstod tog modernitetens krafter över i form av både liberala, socialistiska/kommunistiska och olika mer eller mindre fascistiska/nationalsocialistiska krafter. Traditionalisten var slagen medvetslös. 

Efterkrigstiden ledde fram till det som sedermera skulle kallas Andra världskriget, ett krig där egalitära krafter av olika färger skulle stå som segrare; liberaler i väst, kommunister i öst. Förlorare var alla de högermän som inte gick i jämlikhetens ledband, oavsett om dessa identifierade sig som konservativa, nationella eller något mer radikalt. Detta är en förklaring till varför invandringskritik fram tills nyligen varit tabubelagt (samt varför många värdekonservativa hållningar fortfarande är det). I linje med denna utveckling blev de konservativa rörelserna i Västvärlden liberaliserade, med följden att högern/borgerligheten blev vek, tandlös och oförmögen att uppnå sitt påstådda mål. 

Till följd av liberaliseringen har även den moderna högerns egen bild av konservatismens förändrats. I modern tid har har konservatismen som ideologi definierats som ett sätt att bevara liberalism, alternativt som en strukturell konservatism (viljan att bevara status quo genom exempelvis en fortsatt socialdemokratisk hegemoni). Man har helt bortsett ifrån att konservatismen har egna värden och mål, samt att dessa ej är liberala. Det långsiktiga resultatet har blivit att en liberal blöt filt lagt sig över de konservativa och att alla utmanare av den liberala överideologin stämplats som extremister, alternativt som det inom borgerligheten vanliga epitet ”oanständiga”. Den liberala överideologin har orsakat att de som kallat sig konservativa i själva verket varit liberaler i varierande utsträckning, samt att de konservativa som vägrat gå i det liberala ledbandet blivit förpassade till den mer nationella periferin (läs Jonas De Geer). Under 2010-talet har dock någonting hänt. Från att i offentligheten legat i ide har konservatismens som begrepp åter hamnat på bordet genom bland annat SD:s interna omdaningar samt borgerliga ledarskribenter ökade tillnyktring och intresse för begreppet.  


 

Verkligheten kommer ikapp: 

 
Det vi sett historiskt med konservatismen är att det hittills skett en större kollision mellan konservatismen och verkligheten ungefär vart hundrade år. Det nya året innebär hundraårsjubileet för Första världskrigets formella slut, en konflikt som slog den konservativa ideologin i spillror. Kan det vara så att ännu en strid kommer att utkämpas de närmaste åren? Ja, antagligen. Just nu pågår en politisk utveckling bort ifrån liberalismen som ännu bara är i sin linda. Ju längre tiden går, desto tydligare kommer det bli för den konservative att det är dags att välja sida. Antingen blir den kvar i den liberala borgerligheten eller så går den med i den mer nationella högern. Ett ben i varje går inte. Just nu står SD-blocket mot det borgerliga om vem som lyckas definiera begreppet, men i framtiden är det inte osannolikt att ytterligare en part kan uppstå, som i sin tur representerar en än mer renlärig version av ideologin.

Den första skärmytsling i denna strid tycks just nu pågå i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Föreningens ledord är att verka för ”reformvänlig konservatism” men har historiskt stöttat borgerligheten. Jag är själv inte medlem av föreningen men har följt den under en längre tid. I takt med att borgerligheten liberaliserats har tidigare medlemmar av den valt att gå över till SD, vilket gjort en och annan moderat och kristdemokrat svettig. Under ett antal år tycks en konflikt ha bubblat under ytan men som nu verkar ta sig synbara uttryck. 

Det hela började med att en vänsterrekryt på SvD skrev ett reportage i samband med att partiledare Jimmie Åkesson höll föredrag på föreningen. Trotts att reportaget verkar ha haft många uppenbara brister valde föreningens seniorer att reagera kraftfullt med ett påföljande öppet svar till föreningen och SvD. Heimdals eget svar på reportaget har i skrivande stund ej publicerats men kan läsas här. 

Jag saknar dessvärre insider-information för att kunna dra några fullkomliga slutsatser, men jag har å andra sidan träffat tillräckligt många borgare i mina dagar för att kunna utröna två huvudsakliga konfliktlinjer: 

-Personkonflikt. Heimdal har i perioder varit betydligt mer liberalt än det är idag. Under 1990-talet var bland annat Anders Borg ordförande, vilket bör säga det mesta. I takt med att mer icke-liberala konservativa krafter börjat vinna mark har dessa seniorer börjat bli oroliga (tyvärr tror jag inte att SD har förmågan att förstå vikten av att överta institutioner, därav bör inte detta röra sig om ett infiltrationsförsök, utan på sin höjd självradikalisering internt).  Borgare tenderar i mina ögon att vilja vara lite ”finare” än alla andra. Vänsterns karikatyr av borgaren som en ”von-Oben”-typ är dessvärre alltför ofta sann. Något som gör saken värre är att orten, varpå föreningen är baserad, är en studentstad. Staden är en plats där många högutbildade, och sedermera framgångsrika, personer bor, en faktor som spär på ocharmiga karaktärsdrag som personlig karriärism, opportunism och egocentrism. När lite ”finare” individer sedan upptäcker att den föreningen de associerats med håller på att gå i en riktning som inte gynnar deras personliga ambitioner uppstår grogrund för konflikt. 

-Ideologisk konflikt. Skillnaden i ideologi handlar om att vissa individer på den SD-sympatiserande sidan valt att mer eller mindre frigöra sig från det liberala narrativet. Det accepteras ej av borgarna som väljer att lunka på som vanligt. Därmed har konflikten fått dubbla bottnar. Konflikten blir således mycket infekterad. Hur stor den liberala, -kontra traditionalistiska, sidan är går dessvärre ej att förtälja. 

Oavsett denna konflikts utfall så går vi mot en utveckling där liberalismen är på nedgång. Den liberala piken var i Kalla krigets slutskede, en tid som många av dess följare fortfarande befinner sig i mentalt. Ingenting varar dock för evigt. Den traditionella högern går med allt större steg framåt i takt med att den falska liberalismen visar sitt sanna tryne. Konflikten inom den etablerade högern kommer att fortgå samtidigt som nya alternativ reser sig. Förloraren kommer att bli den liberala högern samt den centeristiska vänstern som båda kommer dräneras till respektive polers glädje. De närmaste åren kommer att präglas av ytterligare polarisering och ett hårdare politiskt klimat, en uppskalning av den konflikt som i dagsläget präglar den konservativa rörelsen. 


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon 

Kort om radikaler och extremister

Kategori: Metapolitik, Nyspråk, Taktik

 
Ett återkommande epitet som kastas på oss till höger om åsiktskorridoren är begrepp som ”radikal” och ”extremism”. Jag tänkte i denna artikel kort gå igenom varför dessa begrepp egentligen är helt tomma och meningslösa, varför du som blir kallad detta ej bör ta till dig av kritiken. 

För att förstå det första begreppet, ”radikal”, kan det vara bra att undersöka dess etymologi. Begreppet kommer ifrån grekiskans radix som betyder ”rot”. En radikal går alltså till roten med sina idéer. En radikal är med andra ord en person som drar sin idétradition till sin spetts, som tillämpar sitt tankegods konsekvent på de frågor som ställs till den. Begreppet ensamt säger ingenting om personen utan måste kopplas till något annat för att få ett sammanhang, exempelvis radikal höger, radikal vänster eller radikal islam. I regel är radikalen en revolutionär, alltså en person som vill ha omfattande grundläggande förändringar, en motpart till status quo. ”Radikal” i den mening beskriven ovan innebär att jag också är radikal. Jag ser det som min uppgift att se till att konservatismen går till roten med sina idéer snarare än att hela tiden acceptera, utgå ifrån och bygga sina förslag på liberal grund. Det jag hittills kommit fram till är att dagens konservatism bör ha en väsentlig dos nationalism i sig för att kunna uppnå sitt syfte. Det nationella blir under rådande utveckling också det traditionella/konservativa. Det går varken att bevara, eller för den delen återställa, det forna Sverige utan inslag av nationellt tankegods. 

När det kommer till begreppet ”extremist” är möjligtvis denna benämning än mer luddig och otydlig. Begreppet är dubbelbottnat. Dels har vi den definition som man vanligtvis menar när man säger det, att ett tankegods dras till sin yttersta spets utan utrymme för pragmatism, kompromiss eller spelrum, alltså en sorts sekterism. Var gränsen går mellan att vara konsekvent och att vara sekteristisk är ibland svårt att utröna. Sedan finns det en annan definition. Den beskriver inte idén i sig själv, utan var den befinner sig i förhållande till andra enheter runtomkring. I Sverige räknas exempelvis NMR som en politisk extrem. Hade samma organisation verkat i Tredje riket hade dessa individer istället ansetts utgöra en politisk mitten. Den andra definitionen säger med andra ord ingenting om vem du är eller vad du vill åstadkomma. Den säger bara var du befinner dig i förhållande till dina fiender. Att vara extrem kan i vissa situationer vara bra, i andra fall dålig. Det beror helt på vad man tycker. Jag har exempelvis ingeting emot att vara en extremist i mitt motstånd mot den degenererade moderna kulturen och livsfilosofin. Däremot finns det andra lägen då det inte är befogat eller önskvärt. 

För vidare läsning kan jag varmt rekommendera Joakim Andersens artikel Vem är egentligen extremist?. Anders beskriver skickligt hur extremistbegreppet är ett av etablissemangets effektivaste vapen då de själva ”äger” begreppet. Etablissemanget har själva skapat begreppet och därmed byggt in en ensidig användning av det. Det fungerar inte att kalla en etablissemangets extremist för ”extremist” då själva begreppet bygger på att en sådan individ är motståndare till status quo, något en person från etablissemanget omöjligt kan vara. 

Men, som Andersen skriver, har bara extremistbegreppet tyngd om folket har förtroende och respekt för de som styr dem. Enligt Andersen krävs det att folket besitter en auktoritetstro, något som alltmer minskar i vårt land. Vi kan alltså dra slutsatsen att ju mer skuggstyret, etablissemanget, den liberala diktaturen, blir undergrävt när det kommer till förtroende, desto mindre tyngd kommer begreppet att få, vilket i sin tur gör att samhällseliten förlorar det tolkningsföreträde de idag besitter kring detta begrepp. Jag rekommenderar som sagt alla att läsa  Andersens artikel som är mycket träffande. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon