The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Metapolitiken och våldsmonopolet

Kategori: Historia, Metapolitik, Politik, Våldsmonopol

 

I dagarna publicerades en artikel i Aftonbladet där det framgår att andelen utlänningar som ansöker till polisyrket påstås vara för låg, samt att en större proportion utlänningar ratas i Rekryteringsmyndighetens urvalsprocess än infödda. En högre andel utlänningar påstås ”ge bättre service” till de främlingar som inte behärskar svenska ordentligt, samt lyfta andra perspektiv. Varför utlänningar i extra hög grad ratas i urvalsprocessen kan ingen (eller mer troligt; vill ingen) förklara. Det största bortfallet, hör och häpna, sker vid det kombinerade testet för problemlösning och personlighet.

Ur ett svenskt perspektiv är avsaknaden av utlänningar inom rättsväsendet inget problem överhuvudtaget. Tvärtom. Vi vet vad som händer när främlingar skall praktisera och upprätthålla våra lagar. ”Sharia-domarna” är bara ett av en uppsjö exempel. Jag har många gånger skrivit om varför mångetniska samhällen är helt oförenliga med demokrati som vi känner det. Anledningen är att människors naturliga lojaliteter är länkade till familj och stam. Inget fel eller konstigt med det. Dock kräver dessa premisser en intern homogenitet inom varje grupps domän, det vill säga ett eget land, och en egen stat, för varje folk (förutsatt att det är möjligt). Så fort ett flertal folkgrupper tvingas dela på ett revir så uppstår en naturlig konkurrens och kamp grupperna emellan eftersom varje folk har olika intressen. Folkens särdrag innebär nämligen en naturlig ojämlikhet, vilket är själva upprinnelsen till kampen. Olika folk kommer helt enkelt vilja nyttja staten och landets resurser på olika vis. Denna intressekonflikt har historiskt alltid utmynnat i våld, splitring och kaos. Även då en stark man styrt i toppen eller när staten varit decentraliserad. 

De styrande eliterna i Västvärlden kommer dock inte tillåta en nationell frigörelse utan att först göra allt de kan för att deras personliga investeringar i multikulti-projektet inte skall vara förgäves. Här kommer kontroll av våldsmonopolet in. Historiskt sett har det varit vanligt i mångkulturella statsbildningar att härskarna använt sig av människor från folkgrupp X för att kuva folkgrupp Y, och människor från folkgrupp Y för att kuva X. Denna metod bottnar i samma princip som beskrivits ovan, nämligen individens naturliga lojalitet till sitt ursprung. De kanske tydligaste exemplen på detta har historiskt varit riken där adelns makt varit extra stark, exempelvis i det gamla polsk-litauiska väldet. I det polska samväldet var aristokratin, på polska kallad szlachtan, mycket distanserad till sina undersåtar (vissa delar av adeln ansågs sig t.o.m vara av annat etniskt ursprung än sina polska landsmän, vilket förstås var rena fantasier). Precis som med våra eliter av idag var solidariteten mellan adeln och folket närmast obefintlig. Detta, i kombination med aristokratins med tiden ökande makt, befogenheter och självständighet från monarkens styre, spädde på en redan illavarslande utveckling i bland annat polska Ukraina.  

För att maximera sina intäkter lejde adeln judiska undersåtar till att driva in skatter, tullar, sköta marknadsplatser, hyra ut kvarnar och bryggerier, samt administrera annan för bönderna nödvändig infrastruktur. Detta möjliggjorde överhetens förtryck av vanligt folk, men öppnade också dörren för den lokala judenheten att utöka sitt inflyttande, en dörr de inte tvekade att öppna. Med judarna som fogdar och indrivare röjdes alla eventuella emotionella hinder som annars hade kunnat uppståt om dessa vore inhemska. Följden blev ett enormt hat hos ukrainare och kosacker gentemot judar och deras polska, eller polskifierade ukrainska, härskare. Det är mot den bakgrunden inte särskilt långsökt att tro att orsaken till många ukrainares historiska iver att hjälpa till vid pogromer, och andra våldsamma handlingar mot judar, har sin bakgrund i de sentiment som växte fram under den polska kronan. För vidare läsning om detta kan jag rekommendera denna artikel från The Occidental Observer med översättning till svenska.

Vad har då detta med den svenska polisens nya rekryteringsambitioner att göra? Vår illasinnade elit vill, även om de givetvis inte formulerar det så, skapa ett rättsväsende som inte kommer att protestera när dammluckorna mot den globala södern förblir vidöppna och problemen fortsätter att hopa sig. Enligt Stefan Wehlin på polisens HR-avdelning är målet att få upp antalet sökande med utländsk bakgrund till 30-35%. Du som läser detta kan räkna med att denna målsiffra kommer att höjas i takt med folkutbytet fortskrider. Polisen skall ju vara ”representativ för samhället i stort”, som floskeln så fint heter. Detta är en mycket oroväckande utveckling. Särskilt i kombination med att försvarsmakten i åratal propagerat för att fler minoritetspersoner (från valfri ”tycka-synd-om”-grupp) skall söka till det militära, samtidigt som äkta patrioter kastas ut. Etablissemangets grepp om makten går alltmer över från att endast bestå i dominans av media, akademi och kultur, till att även inkludera den hårda makten. I takt med att vänsterliberalismen tappar mark i idékampen gör de allt för att rekrytera dem människor som på ett eller annat sätt tjänar på status quo till våldsutövande yrken.  

Den dag då en avgörande mängd svenskar insett att etablissemanget är dess fiende, den dag då kanske bägaren runnit över, den dag då ett liberaldemokratiskt systemet inte längre är ett fungerande medel för att uppnå en trygg framtid för svenska barn, då kommer utlänningspoliser kunna sättas in mot den del av befolkningen som har allt att vinna på att avskaffa den nuvarande ordningen. Den dagen lär bli blodig. 

Eller inte. Framtiden är aldrig huggen i sten. Warszawapakten föll i stort sett utan blodspillan med vissa enskilda undantag. Å andra sidan var dessa stater homogena, vilket definitivt bör ha underlättat processen. 

Måhända är det så att det metapolitiska arbetet bör riktas om något och i högre utsträckning möta den propagandavåg som idag kommer från försvarsmakten och polisen. Exakt hur den bör bemötas är inte helt lätt att säga. Dock skulle det förslagsvis kunna innebära en generell uppmuntran att göra militärtjänst (vilket förvisso redan är vanligt i diskursen), framtagning av guider för patriotiskt sinnade soldater och befälsämnen som är villiga att infiltrera det befintliga systemet, hjälp till meniga som vill sprida våra idéer till sina egna led, och så vidare. Emellanåt får vi ljusglimtar om att det fortfarande kryllar av bra folk i försvarsmakten och polisen, bland annat därför att den politiskt korrekta personligheten sällan korrelerar med soldatarketypen. Därför finns där goda möjligheter att påverka. Det är värt att beakta inför framtiden.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon 

Kälkpatrioter

Kategori: Borgare, Metapolitik, Nyspråk, Taktik, Åsiktskorridoren

 

Det svenska politiska landskapet har i modern historia varit indelat i tre huvudsakliga kategorier: vänster, höger och ”högerextremister”. För inte alltför länge sedan, och delvis fortfarande, räknades alla etablissemangskritiker till den sista gruppen. Med tiden har dock saker hänt. I samband med att åsiktskorridoren vidgats något så har det skapats utrymme för en större mångfald bland grupperingarna utanför den nyliberala foran. Den politiska paljetten har gått från att endast ha färgerna rött, blått och brunt till en större bredd färger och nyanser. Förutom den etablerade borgerligheten och oss s.k ”högerextrema” finns idag ytterligare en betydande höger-gruppering som denna artikel kommer kretsa kring.   

Denna höger definieras inte av partitillhörighet och dess ideologi är en balansgång mellan uppkäftig populism å ena sidan, ofta i form av att påpeka rena självklarheter eller att på annat sätt häckla de allra galnaste vänstermänniskorna, och att inte vara alltför systemkritiks å den andra. Den ”anständiga högern”, som vissa kallar den, är tillräckligt kontroversiell för att väcka debatt och uppmärksamhet i den trånga åsiktskorridoren, samtidigt som den aldrig tar anti-liberala uttryck. Den kan vara kritisk till invandring, men med invändningen att folkutbyte i sig inte är av ondo ”så länge invandrarna kan integreras”. Den kan vara kritisk till feminism med invändningen att den inte skapar jämställdhet enligt deras egna definition, samt att det feministiska projektet var något på spåret under 1940-60-talet men sedan tog fel vändning. ”Anständiga” högerpersoner har förmågan att både vara kontroversiella och samtidigt tjäna på det eftersom de inte utmanar den nuvarande ordningen på riktigt. 

Den ”anständiga högern” är vad en nationalkonservativ Marx av idag hade kallat kälkpatrioter. Det ursprungliga marxska begreppet syftade på människor ur den lägre medelklassen som genom sitt lilla företagande förvisso tjänade pengar på andras arbete, men inte i tillräckligt hög skala för att kunna utöva någon väsentlig makt över proletärerna. Småborgarna (synonym till kälkborgare) stod därmed varken på arbetarnas eller kapitalets sida. Ur Marx perspektiv var de småborgerliga en hybrid mellan den lilla människan han sade sig försvara och den makt hans mål var att förgöra. De var människor som i mångt och mycket skulle förlora på Marx reformer, samtidigt som de också var oförmögna att mäta sig med det större kapitalistiska systemet. 

Kälkpatrioten i sin tur är en hybrid mellan de två system som just nu kämpar om makten; vänsterliberalism/globalism och patriotism/anti-egalitarism. Det råder ingen tvekan om att kälkpatrioten tycker genuint illa om många samtida företeelser. Samtidigt skulle det samhälle som den djupare högern vill skapa ligga dem i fatet. Kälkpatrioten är knappast det största hotet mot vår civilisation. Men den utgör heller inte något potent motstånd mot rådande ordning. Den är på många sätt en ideologiskt rörlig spelare som står för allt och ingenting, alltså konservatism i dess sämsta och ytligaste bemärkelse, en konservatism som nöjer sig med att agera baksäteschaufför när vänsterliberalismen kör oss mot stupet. Kälkpatriotismen är en höger som håller käften tills att allt är för sent, väntar tills fienden har vunnit och ackumulerat sina segrar.

Kälkpatriotens personlighet är ofta präglad av opportunism och social acceptans från likasinnade ”anständiga”. Ibland söks även social acceptans från diametrala motståndare, så som när Mattias Karlsson sökte samarbete med vänsterextrema Expo. Denna tendens förstärks av det faktum att vi lever i en lättrörlig socialstruktur, vilket gör att individens yttre respektabilitet blir av större betydelse, som i sin tur skapar en intern konformism (ungefär som ovan nämnd balansgång).  

Frågan om vilka som skall räknas till kategorin kälkpatrioter har blivit brännande aktuell i samband med protesterna kring FN:s migrationsavtal. Den som har ett twitter-konto har under de senaste dagarna kunnat följa en konflikt mellan den del av den populistiska sfären som stödjer demonstrationerna på Mynttorget, kontra de som inte gör det. Konflikten började med att en av SD:s poster-tjejer, Hilda Frick, i sann Mattias Karlsson-anda yttrade att hon ville avslöja en av arrangörerna bakom nämnda demonstrationer (en person som verkar under pseudonym). Sedan gick det fort. En kort stund senare fick Frick de svar hon förtjänade.  

Lagom till helgen publicerade dessutom Expo en s.k granskning av den första demonstrations arrangörer, talare och besökare med det underliggande budskapet att Katerina Janousch allierat sig med en häxblandning ”högerextrema”. Allt i klassisk guilt-by-association-anda. Kälkpatrioterna kan i denna konflikt lite grovt sägas vara de ”höger”-debattörer som med mycket politiskt korrekta argument (och med hänvisning till Expo) tagit avstånd från demonstrationerna på Mynttorget. Notera att jag inte primärt hänvisar till allmän kritik av vissa närvarande individer, så som Nordisk ungdom, eller ens kritiken som framförts efter att Expo granskat en av arrangörernas delningar i sociala medier. Det kan finnas goda skäl för en debattör att inte gå ”all in”. Men en sådan person hade i så fall kunnat gå en annan väg, exempelvis att bara vara tyst. Tyvärr kan inte vissa personer hålla sig till detta. Aktuella exempel är just SD:s Hilda Frick, GP-skribenten Jenny Sonesson och den borgerliga debattören Ann Heberlein. De kände sig tvungna att norpa PK-poäng på andras bekostnad i ett läge där personer som Katerina Janousch behövde stöd och inte kritik. 

Än en gång. Kälkpatrioternas kritik mot Janousch handlar primärt om att upprätthålla ett socialt anseende och försvara sina egna positioner som rumsrena. Personer som Heberlein vill även i fortsättningen kunna kritisera offentlighetens mörknade av sexualbrott utan att hon själv associeras med ”högerextrema” grupper. Det handlar inte i lika hög utsträckning om att hon ogillar Nordisk ungdom. Konflikten bottnar främst i att s.k ”rumsrena” personer ur offentligheten sammanlänkas med kontroversiellare grupperingar på grund av politiska omständigheter.  

Är kälkpatrioterna helt av ondo, kanske några av er undrar? Nej, det är dem inte. Tvärtom kan de flytta djuphögerns tankar in i etablissemangets finare lokaler och därmed delvis förändra systemet inifrån. På det sättet kan man flytta Overtons fönster och åsiktskorridoren. Även kälkpatrioternas idéer skulle innebära väsentliga förbättringar, och det är i grunden positivt att de driver sina förslag vidare. Eftersom Sverige är ett land med flera partier finns också ett behov av direkta och indirekta samarbeten för att få realpolitisk makt. Därav kan det finnas anledning att inte alltför ofta slå ner på ”lätthögerns” debattörer (mot vad jag precis gjort). ”Anti-hanrej”-kulturen är amerikansk importvara som måste anpassas till svenska förhållanden. På andra sidan Atlanten är nämligen situationen annorlunda. Tvåpartisystemet är en skillnad, den institutionaliserade ”cuckservatismen” i GOP en annan. Demokraterna och Republikanerna har båda ”partier i partiet”, vilket skapar naturliga länkar mellan moderata konservativa och betydligt radikalare element. Dessa länkar finns ej inom den svenska högern. Det problemet måste vi lösa på något sätt. Läs gärna denna artikel av Biopolitik för en längre utläggning kring ämnet.  


Avslutningsvis skulle jag ytterligare vilja nyansera begreppet något för att underlätta användandet av det i den metapolitiska diskursen. Vad är fördelarna med begreppet kälkpatriot? Den kanske främsta fördelen är begreppets bredd som spänner över ett flertal grupper som annars kallas exemplevis ”liberalkonservativa”, ”socialkonservativa” eller helt enkelt hanrejer/”cucks”. Kälkpatrioter kan fungera som ett paraply för dem alla. Begreppet har också en viss historisk förankring med släktskapet till Marx. 

Till sist vill jag rikta ett tack till Twitter-pseudonymen DenEpiskeOden för att ha namngett begreppet.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

 

En kort eftervalsanalys

Kategori: Alternativ för Sverige, Gustav Kasselstrand, Metapolitik, Politik, Sverigedemokraterna, Val2018

 

Detta är en kort analys av det svenska valet 2018. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga när redan ett större antal personer sagt sitt. Du som läser detta är antagligen lika besviken som jag över att både SD och AfS gjorde relativt dåliga val. 

Vilka negativa slutsatser kan vi då dra? Jo, följande: 

-Vi har överskattat vår egen storlek. Inte så konstigt. Vi har hamnat i ett läge där våra egna supportrar syns och hörs mycket på nätet och i sociala medier. Det är givetvis bra i sig men har bidragit till att trissa upp våra egna förväntningarna till orealistiska höjder. Den nationella/”Sverigevänliga” rörelsen har blivit samma sak på nätet som vänstern är på gatan. Vänstern framstår som större än den faktiskt är genom att mobilisera vid demonstrationer och torgmöten (även om mobiliseringen minskat). Samma sak kan härmed tillskrivas högern, fast på internet. 

-De mätinstitut som förra valet prickade SD bäst har i år varit katastrofalt felaktiga. Kan detta ha skapat en falsk säkerhet kring valets utfall? 

-Hjärntvätten sitter antagligen djupare hos många än vi kunnat ana. Att Sverige är ett extremt land vet vi. Men att väljarna i praktiken röstade för exakt samma parlamentariska läge är svårsmält för många av oss, inklusive mig. Tyvärr lever många svenskar efter devisen ”det som inte händer mig, händer ingen annan”. Så länge de flesta svenskar lever i en trygg och segregerad miljö så kommer inte mycket att ske.  

-Sossarnas relativa framgångar (eller att de åtminstone gjorde bättre ifrån sig än i mätningarna) beror som förra gången delvis på att icke-européer röstar på dem. Ingenting nytt eller sensationellt här.      

Finns det några positiva slutsatser vi kan dra? Ja, det gör det:  

-Precis som Tino Sanandaji påpekar så har retoriken från de andra partierna förändrats markant sedan valet 2014. Både S, M och KD har denna gång gått till val på att i olika utsträckning minska invandringen. Visst, man kan så klart ifrågasätta huruvida de kommer hålla sina löften och hur djupt rotad förändringen sitter (antagligen inte så djupt). Det intressantaste här är dock att cirka två tredjedelar av väljarkåren i någon utsträckning röstat för invandringsstopp (möjligtvis bör man dra av några procentenheter på sossarna då många av deras väljare är MENA-utlänningar). Det gör åtminstone samma väljarkår mottagliga för delar av vårt budskap, vilket i sin tur skapar en bra grogrund inför framtiden. 

-Det går inte bakåt i alla fall. Jag har en hel del personer i min bekantskapskrets som bytt från S till SD och som åtminstone inte är fientliga till AfS (några kanske till och med kan uppgradera sin röst till 2022). Tyvärr kan man tycka att det går för långsamt. 

-Gatuvänstern har kraftigt minskat. Det räcker att du mins förra valrörelsen för att notera detta uppenbara ras. Att SD:are och AfS:are varit fler än sina motdemonstranter på ett stort antal torgmöten är något positivt och lovande. Istället har aggressiva utlänningar blivit det stora hotet i offentligheten.

-Vänstern har blivit mindre batik. De allra värsta vänsterpartierna MP och F! har rasat till förmån för något mindre tokiga sådana. Utöver det har vänstern totalt minskat med ett antal procent. Är detta bra eller dåligt? Både och. Hellre sossar än miljöpartister. Å andra sidan är lite galenskap på vänsterkanten bra för att kristallisera vänsterns ideologi.  

Vad blir konsekvenserna av detta val? 

Det vore fel att hävda att allt är kört. Vi har fler tillfällen på oss att rädda Sverige, som Kasselstrand brukar uttrycka det. Med det sagt är vi alla medvetna om att klockan tickar. Den demografiska förskjutningen förminskar våra chanser för varje val. Under de kommande åren kommer ytterligare hundratusentals medborgarskap delas ut, varav nästan alla av dessa nya röstberättigade kommer rösta vänster. 

Utöver att S och V får nytt valboskap så kommer landet vanskötas ytterligare och det finns risk att damluckorna öppnas igen.

Vad måste göras?

Mycket berättigad fråga som inte är helt lätt att svara på. I det korta loppet blir metapolitiken ännu viktigare för att kunna påverka hela det politiska spektrat. Någon skrev på Twitter att 2018 års val kommer bli ungefär som presidentvalet i USA 2012. Alltfler svenskar kommer inse att vänsterpartier är utlänningspartier. Detta kan eventuellt bli en nyttig väckarklocka för många. Vi som bedriver metapolitik bör spä på detta narrativ. Gör det tydligt för folk att vänstern motarbetar deras intressen, både som grupp och som individer. 

Under kommande mandatperiod kommer sannolikt liberaler och socialister gå ihop för att stoppa SD:s inflytande. Till dem som sitter i Alliansen och samtidigt har något som helst konservativt sinnelag bör vi förstärka sambanden mellan liberalism och socialism, dessa två grupperingars likheter och tala om varför de har så lätt att samarbeta i alla viktiga frågor. På det sättet avdramatiseras riktig konservatism och steget till ett M-KD-SD-samarbete blir kortare.  


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon