The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Kälkpatrioter

Kategori: Borgare, Metapolitik, Nyspråk, Taktik, Åsiktskorridoren

 

Det svenska politiska landskapet har i modern historia varit indelat i tre huvudsakliga kategorier: vänster, höger och ”högerextremister”. För inte alltför länge sedan, och delvis fortfarande, räknades alla etablissemangskritiker till den sista gruppen. Med tiden har dock saker hänt. I samband med att åsiktskorridoren vidgats något så har det skapats utrymme för en större mångfald bland grupperingarna utanför den nyliberala foran. Den politiska paljetten har gått från att endast ha färgerna rött, blått och brunt till en större bredd färger och nyanser. Förutom den etablerade borgerligheten och oss s.k ”högerextrema” finns idag ytterligare en betydande höger-gruppering som denna artikel kommer kretsa kring.   

Denna höger definieras inte av partitillhörighet och dess ideologi är en balansgång mellan uppkäftig populism å ena sidan, ofta i form av att påpeka rena självklarheter eller att på annat sätt häckla de allra galnaste vänstermänniskorna, och att inte vara alltför systemkritiks å den andra. Den ”anständiga högern”, som vissa kallar den, är tillräckligt kontroversiell för att väcka debatt och uppmärksamhet i den trånga åsiktskorridoren, samtidigt som den aldrig tar anti-liberala uttryck. Den kan vara kritisk till invandring, men med invändningen att folkutbyte i sig inte är av ondo ”så länge invandrarna kan integreras”. Den kan vara kritisk till feminism med invändningen att den inte skapar jämställdhet enligt deras egna definition, samt att det feministiska projektet var något på spåret under 1940-60-talet men sedan tog fel vändning. ”Anständiga” högerpersoner har förmågan att både vara kontroversiella och samtidigt tjäna på det eftersom de inte utmanar den nuvarande ordningen på riktigt. 

Den ”anständiga högern” är vad en nationalkonservativ Marx av idag hade kallat kälkpatrioter. Det ursprungliga marxska begreppet syftade på människor ur den lägre medelklassen som genom sitt lilla företagande förvisso tjänade pengar på andras arbete, men inte i tillräckligt hög skala för att kunna utöva någon väsentlig makt över proletärerna. Småborgarna (synonym till kälkborgare) stod därmed varken på arbetarnas eller kapitalets sida. Ur Marx perspektiv var de småborgerliga en hybrid mellan den lilla människan han sade sig försvara och den makt hans mål var att förgöra. De var människor som i mångt och mycket skulle förlora på Marx reformer, samtidigt som de också var oförmögna att mäta sig med det större kapitalistiska systemet. 

Kälkpatrioten i sin tur är en hybrid mellan de två system som just nu kämpar om makten; vänsterliberalism/globalism och patriotism/anti-egalitarism. Det råder ingen tvekan om att kälkpatrioten tycker genuint illa om många samtida företeelser. Samtidigt skulle det samhälle som den djupare högern vill skapa ligga dem i fatet. Kälkpatrioten är knappast det största hotet mot vår civilisation. Men den utgör heller inte något potent motstånd mot rådande ordning. Den är på många sätt en ideologiskt rörlig spelare som står för allt och ingenting, alltså konservatism i dess sämsta och ytligaste bemärkelse, en konservatism som nöjer sig med att agera baksäteschaufför när vänsterliberalismen kör oss mot stupet. Kälkpatriotismen är en höger som håller käften tills att allt är för sent, väntar tills fienden har vunnit och ackumulerat sina segrar.

Kälkpatriotens personlighet är ofta präglad av opportunism och social acceptans från likasinnade ”anständiga”. Ibland söks även social acceptans från diametrala motståndare, så som när Mattias Karlsson sökte samarbete med vänsterextrema Expo. Denna tendens förstärks av det faktum att vi lever i en lättrörlig socialstruktur, vilket gör att individens yttre respektabilitet blir av större betydelse, som i sin tur skapar en intern konformism (ungefär som ovan nämnd balansgång).  

Frågan om vilka som skall räknas till kategorin kälkpatrioter har blivit brännande aktuell i samband med protesterna kring FN:s migrationsavtal. Den som har ett twitter-konto har under de senaste dagarna kunnat följa en konflikt mellan den del av den populistiska sfären som stödjer demonstrationerna på Mynttorget, kontra de som inte gör det. Konflikten började med att en av SD:s poster-tjejer, Hilda Frick, i sann Mattias Karlsson-anda yttrade att hon ville avslöja en av arrangörerna bakom nämnda demonstrationer (en person som verkar under pseudonym). Sedan gick det fort. En kort stund senare fick Frick de svar hon förtjänade.  

Lagom till helgen publicerade dessutom Expo en s.k granskning av den första demonstrations arrangörer, talare och besökare med det underliggande budskapet att Katerina Janousch allierat sig med en häxblandning ”högerextrema”. Allt i klassisk guilt-by-association-anda. Kälkpatrioterna kan i denna konflikt lite grovt sägas vara de ”höger”-debattörer som med mycket politiskt korrekta argument (och med hänvisning till Expo) tagit avstånd från demonstrationerna på Mynttorget. Notera att jag inte primärt hänvisar till allmän kritik av vissa närvarande individer, så som Nordisk ungdom, eller ens kritiken som framförts efter att Expo granskat en av arrangörernas delningar i sociala medier. Det kan finnas goda skäl för en debattör att inte gå ”all in”. Men en sådan person hade i så fall kunnat gå en annan väg, exempelvis att bara vara tyst. Tyvärr kan inte vissa personer hålla sig till detta. Aktuella exempel är just SD:s Hilda Frick, GP-skribenten Jenny Sonesson och den borgerliga debattören Ann Heberlein. De kände sig tvungna att norpa PK-poäng på andras bekostnad i ett läge där personer som Katerina Janousch behövde stöd och inte kritik. 

Än en gång. Kälkpatrioternas kritik mot Janousch handlar primärt om att upprätthålla ett socialt anseende och försvara sina egna positioner som rumsrena. Personer som Heberlein vill även i fortsättningen kunna kritisera offentlighetens mörknade av sexualbrott utan att hon själv associeras med ”högerextrema” grupper. Det handlar inte i lika hög utsträckning om att hon ogillar Nordisk ungdom. Konflikten bottnar främst i att s.k ”rumsrena” personer ur offentligheten sammanlänkas med kontroversiellare grupperingar på grund av politiska omständigheter.  

Är kälkpatrioterna helt av ondo, kanske några av er undrar? Nej, det är dem inte. Tvärtom kan de flytta djuphögerns tankar in i etablissemangets finare lokaler och därmed delvis förändra systemet inifrån. På det sättet kan man flytta Overtons fönster och åsiktskorridoren. Även kälkpatrioternas idéer skulle innebära väsentliga förbättringar, och det är i grunden positivt att de driver sina förslag vidare. Eftersom Sverige är ett land med flera partier finns också ett behov av direkta och indirekta samarbeten för att få realpolitisk makt. Därav kan det finnas anledning att inte alltför ofta slå ner på ”lätthögerns” debattörer (mot vad jag precis gjort). ”Anti-hanrej”-kulturen är amerikansk importvara som måste anpassas till svenska förhållanden. På andra sidan Atlanten är nämligen situationen annorlunda. Tvåpartisystemet är en skillnad, den institutionaliserade ”cuckservatismen” i GOP en annan. Demokraterna och Republikanerna har båda ”partier i partiet”, vilket skapar naturliga länkar mellan moderata konservativa och betydligt radikalare element. Dessa länkar finns ej inom den svenska högern. Det problemet måste vi lösa på något sätt. Läs gärna denna artikel av Biopolitik för en längre utläggning kring ämnet.  


Avslutningsvis skulle jag ytterligare vilja nyansera begreppet något för att underlätta användandet av det i den metapolitiska diskursen. Vad är fördelarna med begreppet kälkpatriot? Den kanske främsta fördelen är begreppets bredd som spänner över ett flertal grupper som annars kallas exemplevis ”liberalkonservativa”, ”socialkonservativa” eller helt enkelt hanrejer/”cucks”. Kälkpatrioter kan fungera som ett paraply för dem alla. Begreppet har också en viss historisk förankring med släktskapet till Marx. 

Till sist vill jag rikta ett tack till Twitter-pseudonymen DenEpiskeOden för att ha namngett begreppet.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon