The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Kälkpatrioter

Kategori: Borgare, Metapolitik, Nyspråk, Taktik, Åsiktskorridoren

 

Det svenska politiska landskapet har i modern historia varit indelat i tre huvudsakliga kategorier: vänster, höger och ”högerextremister”. För inte alltför länge sedan, och delvis fortfarande, räknades alla etablissemangskritiker till den sista gruppen. Med tiden har dock saker hänt. I samband med att åsiktskorridoren vidgats något så har det skapats utrymme för en större mångfald bland grupperingarna utanför den nyliberala foran. Den politiska paljetten har gått från att endast ha färgerna rött, blått och brunt till en större bredd färger och nyanser. Förutom den etablerade borgerligheten och oss s.k ”högerextrema” finns idag ytterligare en betydande höger-gruppering som denna artikel kommer kretsa kring.   

Denna höger definieras inte av partitillhörighet och dess ideologi är en balansgång mellan uppkäftig populism å ena sidan, ofta i form av att påpeka rena självklarheter eller att på annat sätt häckla de allra galnaste vänstermänniskorna, och att inte vara alltför systemkritiks å den andra. Den ”anständiga högern”, som vissa kallar den, är tillräckligt kontroversiell för att väcka debatt och uppmärksamhet i den trånga åsiktskorridoren, samtidigt som den aldrig tar anti-liberala uttryck. Den kan vara kritisk till invandring, men med invändningen att folkutbyte i sig inte är av ondo ”så länge invandrarna kan integreras”. Den kan vara kritisk till feminism med invändningen att den inte skapar jämställdhet enligt deras egna definition, samt att det feministiska projektet var något på spåret under 1940-60-talet men sedan tog fel vändning. ”Anständiga” högerpersoner har förmågan att både vara kontroversiella och samtidigt tjäna på det eftersom de inte utmanar den nuvarande ordningen på riktigt. 

Den ”anständiga högern” är vad en nationalkonservativ Marx av idag hade kallat kälkpatrioter. Det ursprungliga marxska begreppet syftade på människor ur den lägre medelklassen som genom sitt lilla företagande förvisso tjänade pengar på andras arbete, men inte i tillräckligt hög skala för att kunna utöva någon väsentlig makt över proletärerna. Småborgarna (synonym till kälkborgare) stod därmed varken på arbetarnas eller kapitalets sida. Ur Marx perspektiv var de småborgerliga en hybrid mellan den lilla människan han sade sig försvara och den makt hans mål var att förgöra. De var människor som i mångt och mycket skulle förlora på Marx reformer, samtidigt som de också var oförmögna att mäta sig med det större kapitalistiska systemet. 

Kälkpatrioten i sin tur är en hybrid mellan de två system som just nu kämpar om makten; vänsterliberalism/globalism och patriotism/anti-egalitarism. Det råder ingen tvekan om att kälkpatrioten tycker genuint illa om många samtida företeelser. Samtidigt skulle det samhälle som den djupare högern vill skapa ligga dem i fatet. Kälkpatrioten är knappast det största hotet mot vår civilisation. Men den utgör heller inte något potent motstånd mot rådande ordning. Den är på många sätt en ideologiskt rörlig spelare som står för allt och ingenting, alltså konservatism i dess sämsta och ytligaste bemärkelse, en konservatism som nöjer sig med att agera baksäteschaufför när vänsterliberalismen kör oss mot stupet. Kälkpatriotismen är en höger som håller käften tills att allt är för sent, väntar tills fienden har vunnit och ackumulerat sina segrar.

Kälkpatriotens personlighet är ofta präglad av opportunism och social acceptans från likasinnade ”anständiga”. Ibland söks även social acceptans från diametrala motståndare, så som när Mattias Karlsson sökte samarbete med vänsterextrema Expo. Denna tendens förstärks av det faktum att vi lever i en lättrörlig socialstruktur, vilket gör att individens yttre respektabilitet blir av större betydelse, som i sin tur skapar en intern konformism (ungefär som ovan nämnd balansgång).  

Frågan om vilka som skall räknas till kategorin kälkpatrioter har blivit brännande aktuell i samband med protesterna kring FN:s migrationsavtal. Den som har ett twitter-konto har under de senaste dagarna kunnat följa en konflikt mellan den del av den populistiska sfären som stödjer demonstrationerna på Mynttorget, kontra de som inte gör det. Konflikten började med att en av SD:s poster-tjejer, Hilda Frick, i sann Mattias Karlsson-anda yttrade att hon ville avslöja en av arrangörerna bakom nämnda demonstrationer (en person som verkar under pseudonym). Sedan gick det fort. En kort stund senare fick Frick de svar hon förtjänade.  

Lagom till helgen publicerade dessutom Expo en s.k granskning av den första demonstrations arrangörer, talare och besökare med det underliggande budskapet att Katerina Janousch allierat sig med en häxblandning ”högerextrema”. Allt i klassisk guilt-by-association-anda. Kälkpatrioterna kan i denna konflikt lite grovt sägas vara de ”höger”-debattörer som med mycket politiskt korrekta argument (och med hänvisning till Expo) tagit avstånd från demonstrationerna på Mynttorget. Notera att jag inte primärt hänvisar till allmän kritik av vissa närvarande individer, så som Nordisk ungdom, eller ens kritiken som framförts efter att Expo granskat en av arrangörernas delningar i sociala medier. Det kan finnas goda skäl för en debattör att inte gå ”all in”. Men en sådan person hade i så fall kunnat gå en annan väg, exempelvis att bara vara tyst. Tyvärr kan inte vissa personer hålla sig till detta. Aktuella exempel är just SD:s Hilda Frick, GP-skribenten Jenny Sonesson och den borgerliga debattören Ann Heberlein. De kände sig tvungna att norpa PK-poäng på andras bekostnad i ett läge där personer som Katerina Janousch behövde stöd och inte kritik. 

Än en gång. Kälkpatrioternas kritik mot Janousch handlar primärt om att upprätthålla ett socialt anseende och försvara sina egna positioner som rumsrena. Personer som Heberlein vill även i fortsättningen kunna kritisera offentlighetens mörknade av sexualbrott utan att hon själv associeras med ”högerextrema” grupper. Det handlar inte i lika hög utsträckning om att hon ogillar Nordisk ungdom. Konflikten bottnar främst i att s.k ”rumsrena” personer ur offentligheten sammanlänkas med kontroversiellare grupperingar på grund av politiska omständigheter.  

Är kälkpatrioterna helt av ondo, kanske några av er undrar? Nej, det är dem inte. Tvärtom kan de flytta djuphögerns tankar in i etablissemangets finare lokaler och därmed delvis förändra systemet inifrån. På det sättet kan man flytta Overtons fönster och åsiktskorridoren. Även kälkpatrioternas idéer skulle innebära väsentliga förbättringar, och det är i grunden positivt att de driver sina förslag vidare. Eftersom Sverige är ett land med flera partier finns också ett behov av direkta och indirekta samarbeten för att få realpolitisk makt. Därav kan det finnas anledning att inte alltför ofta slå ner på ”lätthögerns” debattörer (mot vad jag precis gjort). ”Anti-hanrej”-kulturen är amerikansk importvara som måste anpassas till svenska förhållanden. På andra sidan Atlanten är nämligen situationen annorlunda. Tvåpartisystemet är en skillnad, den institutionaliserade ”cuckservatismen” i GOP en annan. Demokraterna och Republikanerna har båda ”partier i partiet”, vilket skapar naturliga länkar mellan moderata konservativa och betydligt radikalare element. Dessa länkar finns ej inom den svenska högern. Det problemet måste vi lösa på något sätt. Läs gärna denna artikel av Biopolitik för en längre utläggning kring ämnet.  


Avslutningsvis skulle jag ytterligare vilja nyansera begreppet något för att underlätta användandet av det i den metapolitiska diskursen. Vad är fördelarna med begreppet kälkpatriot? Den kanske främsta fördelen är begreppets bredd som spänner över ett flertal grupper som annars kallas exemplevis ”liberalkonservativa”, ”socialkonservativa” eller helt enkelt hanrejer/”cucks”. Kälkpatrioter kan fungera som ett paraply för dem alla. Begreppet har också en viss historisk förankring med släktskapet till Marx. 

Till sist vill jag rikta ett tack till Twitter-pseudonymen DenEpiskeOden för att ha namngett begreppet.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

 

Kort om radikaler och extremister

Kategori: Metapolitik, Nyspråk, Taktik

 
Ett återkommande epitet som kastas på oss till höger om åsiktskorridoren är begrepp som ”radikal” och ”extremism”. Jag tänkte i denna artikel kort gå igenom varför dessa begrepp egentligen är helt tomma och meningslösa, varför du som blir kallad detta ej bör ta till dig av kritiken. 

För att förstå det första begreppet, ”radikal”, kan det vara bra att undersöka dess etymologi. Begreppet kommer ifrån grekiskans radix som betyder ”rot”. En radikal går alltså till roten med sina idéer. En radikal är med andra ord en person som drar sin idétradition till sin spetts, som tillämpar sitt tankegods konsekvent på de frågor som ställs till den. Begreppet ensamt säger ingenting om personen utan måste kopplas till något annat för att få ett sammanhang, exempelvis radikal höger, radikal vänster eller radikal islam. I regel är radikalen en revolutionär, alltså en person som vill ha omfattande grundläggande förändringar, en motpart till status quo. ”Radikal” i den mening beskriven ovan innebär att jag också är radikal. Jag ser det som min uppgift att se till att konservatismen går till roten med sina idéer snarare än att hela tiden acceptera, utgå ifrån och bygga sina förslag på liberal grund. Det jag hittills kommit fram till är att dagens konservatism bör ha en väsentlig dos nationalism i sig för att kunna uppnå sitt syfte. Det nationella blir under rådande utveckling också det traditionella/konservativa. Det går varken att bevara, eller för den delen återställa, det forna Sverige utan inslag av nationellt tankegods. 

När det kommer till begreppet ”extremist” är möjligtvis denna benämning än mer luddig och otydlig. Begreppet är dubbelbottnat. Dels har vi den definition som man vanligtvis menar när man säger det, att ett tankegods dras till sin yttersta spets utan utrymme för pragmatism, kompromiss eller spelrum, alltså en sorts sekterism. Var gränsen går mellan att vara konsekvent och att vara sekteristisk är ibland svårt att utröna. Sedan finns det en annan definition. Den beskriver inte idén i sig själv, utan var den befinner sig i förhållande till andra enheter runtomkring. I Sverige räknas exempelvis NMR som en politisk extrem. Hade samma organisation verkat i Tredje riket hade dessa individer istället ansetts utgöra en politisk mitten. Den andra definitionen säger med andra ord ingenting om vem du är eller vad du vill åstadkomma. Den säger bara var du befinner dig i förhållande till dina fiender. Att vara extrem kan i vissa situationer vara bra, i andra fall dålig. Det beror helt på vad man tycker. Jag har exempelvis ingeting emot att vara en extremist i mitt motstånd mot den degenererade moderna kulturen och livsfilosofin. Däremot finns det andra lägen då det inte är befogat eller önskvärt. 

För vidare läsning kan jag varmt rekommendera Joakim Andersens artikel Vem är egentligen extremist?. Anders beskriver skickligt hur extremistbegreppet är ett av etablissemangets effektivaste vapen då de själva ”äger” begreppet. Etablissemanget har själva skapat begreppet och därmed byggt in en ensidig användning av det. Det fungerar inte att kalla en etablissemangets extremist för ”extremist” då själva begreppet bygger på att en sådan individ är motståndare till status quo, något en person från etablissemanget omöjligt kan vara. 

Men, som Andersen skriver, har bara extremistbegreppet tyngd om folket har förtroende och respekt för de som styr dem. Enligt Andersen krävs det att folket besitter en auktoritetstro, något som alltmer minskar i vårt land. Vi kan alltså dra slutsatsen att ju mer skuggstyret, etablissemanget, den liberala diktaturen, blir undergrävt när det kommer till förtroende, desto mindre tyngd kommer begreppet att få, vilket i sin tur gör att samhällseliten förlorar det tolkningsföreträde de idag besitter kring detta begrepp. Jag rekommenderar som sagt alla att läsa  Andersens artikel som är mycket träffande. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon

Existerar det ens ”vit makt”?

Kategori: Alternativhögern, Metapolitik, Nyspråk, Politik

 

I den offentliga debatten om den radikala högern stöter man ofta på begreppet ”vit makt”, på engelska ”white supremacy”. Men vad betyder detta egentligen? Och framförallt; existerar det överhuvudtaget? 

Begreppet är ett exempel på språkets makt över tanken, på ett orwellianskt nyspråk. Genom språkets utformning kan överheten rama in människors tankar utefter egna värderingar. På detta sätt kontrollerar de oss, då kritik mot företeelse X inte går att uttrycka språkligt utan att framstå som ond. Ett exempel på detta är etablissemangets benämning på de afghanska bidragsmigranterna, också kallade ”ensamkommande flyktingbarn”. Genom att kalla de unga männen barn gör man det genast mycket svårare att kritisera de styrandes beslut att ge dem asyl. 

Genom att förändra språket arbetar våra motståndare med att förändra våra tankar. ”Vit makt”-begreppet vill i detta fall få oss att associera vissa typer av personer och rörelser med en tanke om att vita människor, baserat på raslig överlägsenhet, skulle ha rätten att förslava och underordna icke-vita. Man vill gestalta sina meningsmotståndare likt kung Leopold II av Belgien, den brutale kung som en gång ägde hela Kongo som sin personliga egendom, och dessutom hårt exploaterade landet med många döda kongoleser som följd. I sin tur vill man koppla ideologiskt liknande individer till nuvarande nationella och/eller konservativa debattörer. 

”Vit makt” är en för länge sedan utdöd idé, möjligen sista gången manifesterad genom de tyska nationalsocialisternas idé om livsrum i öst. De individer som idag brukar kallas ”vit makt”-människor är snarare separatister av olika slag. De söker inte dominans av andra, snarare en geografisk skilsmässa. Begreppet ligger helt i linje med det moderna narrativet att patriotism och fosterlandskärlek skulle innebära hat gentemot andra folk och länder. Genom att begära geografisk separation, ett eget land för sitt folk, påstås man per automatik vilja neka andra folk samma rätt. Du som trogen läsare av min blogg förstår givetvis att detta är fel, eller för att citera Jimmie Åkesson; ”Man hatar inte andra familjer för att man älskar sin egen”. 

Begreppet är istället ännu ett skällsord som tyvärr blivit såpass vanligt att ytterst få ifrågasätter ordens giltighet. Precis som med så många andra företeelser i samhället har de blivit så vanliga att vi inte ens ser hur felaktiga de är. Även respektabla debattörer brukar detta begrepp när ”vit separatism” vore en betydligt mer träffande benämning. Dock vill ju separatister bryta sig loss, vilket gör att begreppet inte får den auktoritära/totalitära association man vill sprida.  

Man kan så klart ha synpunkter på ”vita separatister” inom exemplevis den alternativa högern. Men att påstå att de står för vit överhöghet är djupt intellektuellt ohederligt. Med andra ord kan man inte säga att det existerar någon ”vit makt”-rörelse i ordets verkliga bemärkelse.  


The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon