The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Kort om radikaler och extremister

Kategori: Metapolitik, Nyspråk, Taktik

 
Ett återkommande epitet som kastas på oss till höger om åsiktskorridoren är begrepp som ”radikal” och ”extremism”. Jag tänkte i denna artikel kort gå igenom varför dessa begrepp egentligen är helt tomma och meningslösa, varför du som blir kallad detta ej bör ta till dig av kritiken. 

För att förstå det första begreppet, ”radikal”, kan det vara bra att undersöka dess etymologi. Begreppet kommer ifrån grekiskans radix som betyder ”rot”. En radikal går alltså till roten med sina idéer. En radikal är med andra ord en person som drar sin idétradition till sin spetts, som tillämpar sitt tankegods konsekvent på de frågor som ställs till den. Begreppet ensamt säger ingenting om personen utan måste kopplas till något annat för att få ett sammanhang, exempelvis radikal höger, radikal vänster eller radikal islam. I regel är radikalen en revolutionär, alltså en person som vill ha omfattande grundläggande förändringar, en motpart till status quo. ”Radikal” i den mening beskriven ovan innebär att jag också är radikal. Jag ser det som min uppgift att se till att konservatismen går till roten med sina idéer snarare än att hela tiden acceptera, utgå ifrån och bygga sina förslag på liberal grund. Det jag hittills kommit fram till är att dagens konservatism bör ha en väsentlig dos nationalism i sig för att kunna uppnå sitt syfte. Det nationella blir under rådande utveckling också det traditionella/konservativa. Det går varken att bevara, eller för den delen återställa, det forna Sverige utan inslag av nationellt tankegods. 

När det kommer till begreppet ”extremist” är möjligtvis denna benämning än mer luddig och otydlig. Begreppet är dubbelbottnat. Dels har vi den definition som man vanligtvis menar när man säger det, att ett tankegods dras till sin yttersta spets utan utrymme för pragmatism, kompromiss eller spelrum, alltså en sorts sekterism. Var gränsen går mellan att vara konsekvent och att vara sekteristisk är ibland svårt att utröna. Sedan finns det en annan definition. Den beskriver inte idén i sig själv, utan var den befinner sig i förhållande till andra enheter runtomkring. I Sverige räknas exempelvis NMR som en politisk extrem. Hade samma organisation verkat i Tredje riket hade dessa individer istället ansetts utgöra en politisk mitten. Den andra definitionen säger med andra ord ingenting om vem du är eller vad du vill åstadkomma. Den säger bara var du befinner dig i förhållande till dina fiender. Att vara extrem kan i vissa situationer vara bra, i andra fall dålig. Det beror helt på vad man tycker. Jag har exempelvis ingeting emot att vara en extremist i mitt motstånd mot den degenererade moderna kulturen och livsfilosofin. Däremot finns det andra lägen då det inte är befogat eller önskvärt. 

För vidare läsning kan jag varmt rekommendera Joakim Andersens artikel Vem är egentligen extremist?. Anders beskriver skickligt hur extremistbegreppet är ett av etablissemangets effektivaste vapen då de själva ”äger” begreppet. Etablissemanget har själva skapat begreppet och därmed byggt in en ensidig användning av det. Det fungerar inte att kalla en etablissemangets extremist för ”extremist” då själva begreppet bygger på att en sådan individ är motståndare till status quo, något en person från etablissemanget omöjligt kan vara. 

Men, som Andersen skriver, har bara extremistbegreppet tyngd om folket har förtroende och respekt för de som styr dem. Enligt Andersen krävs det att folket besitter en auktoritetstro, något som alltmer minskar i vårt land. Vi kan alltså dra slutsatsen att ju mer skuggstyret, etablissemanget, den liberala diktaturen, blir undergrävt när det kommer till förtroende, desto mindre tyngd kommer begreppet att få, vilket i sin tur gör att samhällseliten förlorar det tolkningsföreträde de idag besitter kring detta begrepp. Jag rekommenderar som sagt alla att läsa  Andersens artikel som är mycket träffande. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon

Existerar det ens ”vit makt”?

Kategori: Alternativhögern, Metapolitik, Nyspråk, Politik

 

I den offentliga debatten om den radikala högern stöter man ofta på begreppet ”vit makt”, på engelska ”white supremacy”. Men vad betyder detta egentligen? Och framförallt; existerar det överhuvudtaget? 

Begreppet är ett exempel på språkets makt över tanken, på ett orwellianskt nyspråk. Genom språkets utformning kan överheten rama in människors tankar utefter egna värderingar. På detta sätt kontrollerar de oss, då kritik mot företeelse X inte går att uttrycka språkligt utan att framstå som ond. Ett exempel på detta är etablissemangets benämning på de afghanska bidragsmigranterna, också kallade ”ensamkommande flyktingbarn”. Genom att kalla de unga männen barn gör man det genast mycket svårare att kritisera de styrandes beslut att ge dem asyl. 

Genom att förändra språket arbetar våra motståndare med att förändra våra tankar. ”Vit makt”-begreppet vill i detta fall få oss att associera vissa typer av personer och rörelser med en tanke om att vita människor, baserat på raslig överlägsenhet, skulle ha rätten att förslava och underordna icke-vita. Man vill gestalta sina meningsmotståndare likt kung Leopold II av Belgien, den brutale kung som en gång ägde hela Kongo som sin personliga egendom, och dessutom hårt exploaterade landet med många döda kongoleser som följd. I sin tur vill man koppla ideologiskt liknande individer till nuvarande nationella och/eller konservativa debattörer. 

”Vit makt” är en för länge sedan utdöd idé, möjligen sista gången manifesterad genom de tyska nationalsocialisternas idé om livsrum i öst. De individer som idag brukar kallas ”vit makt”-människor är snarare separatister av olika slag. De söker inte dominans av andra, snarare en geografisk skilsmässa. Begreppet ligger helt i linje med det moderna narrativet att patriotism och fosterlandskärlek skulle innebära hat gentemot andra folk och länder. Genom att begära geografisk separation, ett eget land för sitt folk, påstås man per automatik vilja neka andra folk samma rätt. Du som trogen läsare av min blogg förstår givetvis att detta är fel, eller för att citera Jimmie Åkesson; ”Man hatar inte andra familjer för att man älskar sin egen”. 

Begreppet är istället ännu ett skällsord som tyvärr blivit såpass vanligt att ytterst få ifrågasätter ordens giltighet. Precis som med så många andra företeelser i samhället har de blivit så vanliga att vi inte ens ser hur felaktiga de är. Även respektabla debattörer brukar detta begrepp när ”vit separatism” vore en betydligt mer träffande benämning. Dock vill ju separatister bryta sig loss, vilket gör att begreppet inte får den auktoritära/totalitära association man vill sprida.  

Man kan så klart ha synpunkter på ”vita separatister” inom exemplevis den alternativa högern. Men att påstå att de står för vit överhöghet är djupt intellektuellt ohederligt. Med andra ord kan man inte säga att det existerar någon ”vit makt”-rörelse i ordets verkliga bemärkelse.  


The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon