The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Kort om radikaler och extremister

Kategori: Metapolitik, Nyspråk, Taktik

 
Ett återkommande epitet som kastas på oss till höger om åsiktskorridoren är begrepp som ”radikal” och ”extremism”. Jag tänkte i denna artikel kort gå igenom varför dessa begrepp egentligen är helt tomma och meningslösa, varför du som blir kallad detta ej bör ta till dig av kritiken. 

För att förstå det första begreppet, ”radikal”, kan det vara bra att undersöka dess etymologi. Begreppet kommer ifrån grekiskans radix som betyder ”rot”. En radikal går alltså till roten med sina idéer. En radikal är med andra ord en person som drar sin idétradition till sin spetts, som tillämpar sitt tankegods konsekvent på de frågor som ställs till den. Begreppet ensamt säger ingenting om personen utan måste kopplas till något annat för att få ett sammanhang, exempelvis radikal höger, radikal vänster eller radikal islam. I regel är radikalen en revolutionär, alltså en person som vill ha omfattande grundläggande förändringar, en motpart till status quo. ”Radikal” i den mening beskriven ovan innebär att jag också är radikal. Jag ser det som min uppgift att se till att konservatismen går till roten med sina idéer snarare än att hela tiden acceptera, utgå ifrån och bygga sina förslag på liberal grund. Det jag hittills kommit fram till är att dagens konservatism bör ha en väsentlig dos nationalism i sig för att kunna uppnå sitt syfte. Det nationella blir under rådande utveckling också det traditionella/konservativa. Det går varken att bevara, eller för den delen återställa, det forna Sverige utan inslag av nationellt tankegods. 

När det kommer till begreppet ”extremist” är möjligtvis denna benämning än mer luddig och otydlig. Begreppet är dubbelbottnat. Dels har vi den definition som man vanligtvis menar när man säger det, att ett tankegods dras till sin yttersta spets utan utrymme för pragmatism, kompromiss eller spelrum, alltså en sorts sekterism. Var gränsen går mellan att vara konsekvent och att vara sekteristisk är ibland svårt att utröna. Sedan finns det en annan definition. Den beskriver inte idén i sig själv, utan var den befinner sig i förhållande till andra enheter runtomkring. I Sverige räknas exempelvis NMR som en politisk extrem. Hade samma organisation verkat i Tredje riket hade dessa individer istället ansetts utgöra en politisk mitten. Den andra definitionen säger med andra ord ingenting om vem du är eller vad du vill åstadkomma. Den säger bara var du befinner dig i förhållande till dina fiender. Att vara extrem kan i vissa situationer vara bra, i andra fall dålig. Det beror helt på vad man tycker. Jag har exempelvis ingeting emot att vara en extremist i mitt motstånd mot den degenererade moderna kulturen och livsfilosofin. Däremot finns det andra lägen då det inte är befogat eller önskvärt. 

För vidare läsning kan jag varmt rekommendera Joakim Andersens artikel Vem är egentligen extremist?. Anders beskriver skickligt hur extremistbegreppet är ett av etablissemangets effektivaste vapen då de själva ”äger” begreppet. Etablissemanget har själva skapat begreppet och därmed byggt in en ensidig användning av det. Det fungerar inte att kalla en etablissemangets extremist för ”extremist” då själva begreppet bygger på att en sådan individ är motståndare till status quo, något en person från etablissemanget omöjligt kan vara. 

Men, som Andersen skriver, har bara extremistbegreppet tyngd om folket har förtroende och respekt för de som styr dem. Enligt Andersen krävs det att folket besitter en auktoritetstro, något som alltmer minskar i vårt land. Vi kan alltså dra slutsatsen att ju mer skuggstyret, etablissemanget, den liberala diktaturen, blir undergrävt när det kommer till förtroende, desto mindre tyngd kommer begreppet att få, vilket i sin tur gör att samhällseliten förlorar det tolkningsföreträde de idag besitter kring detta begrepp. Jag rekommenderar som sagt alla att läsa  Andersens artikel som är mycket träffande. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon

Kulturrevolution från höger del 6

Kategori: Filosofi, Högern slår tillbaka, Kulturrevolution, Metapolitik, Politik, Taktik

 
I del 3 av min serie Kulturrevolution från höger gick jag igenom varför kulturmarxisterna segrat, hur deras maktövertagande gick till i praktiken. En viktigt pusselbit i detta är Saul Alinsky och hans bok Rules for radicals som inspirerade många i deras politiska kamp. Alinsky går i boken genom sina ”13 regler”, tumregler för hur ett maktövertagande skall gå till. I del 3 gick jag endast igenom dessa regler översiktligt. I denna artikel har jag valt att låta er läsare fördjupa er i dessa genom lite nutida exempel samt vad vi kan lära av dessa. Har du inte läst tidigare nämnd artikel rekommenderar jag att du först gör det här. 

Som källa till denna artikel har jag en bra och pedagogisk video från Stefan Molyneux som kan ses här. I detta blogginlägg har jag valt att sammanfatta de praktiska exempel Molyneux tar upp i sin timslånga video. 

Till att börja med gör Molyneux en intressant jämförelse mellan Rules for Radicals och Machiavellis Fursten från 1532. Enligt Molyneux är Rules for Radicals en uppochnedvänd version av Fursten. Där Fursten har ett uppifrånperspektiv slår Alinsky underifrån. Man kan säga att Rules for Radicals är en populasens furstespegel, en handbok i makt och hur den uppnås, ungefär som Fursten fast skriven för de maktlösa. 

Det finns flera intressanta nutida exempel på hur Alinskys idéer praktiserats. Han inleder med Alinskys första punkt:

1.”Power is not only what you have but what the enemy thinks you have.”

Här tar Molyneux upp den anti-bank/anti-kapitalistiska Occupy Wall Street/”We are the 99%”-rörelsen som utgav sig för att representera 99% av USA:s befolkning men som knappast kan tillskrivas det. 

Till denna artikel valde jag att kontakta Henrik Larsson, mest känd som barnskådespelare i Astrid Lindgrens Alla vi barn i Bullerbyn, som personligen deltog i denna rörelse då den var i sin linda. Larsson berättar att rörelsen ursprungligen var bred och på gräsrotsnivå, bestående av ett brett spektrum av människor med olika politiska hemvister. Med tiden tog dessvärre vänsterkrafter över och gjorde den till en socialistklubb för privilegierade New York-bor som knappast kunde sägas representera de 99 procenten. Poängen med rörelsens namn var dock att ge sken av att vara en stor rörelse med djup förankring hos ”the ’Have-nots”, för att använda en Alinsky-term. 

Idén i sig är inte dålig. En sägen jag hört säger att det bästa sättet att försvara sig mot ett vilddjur är att göra sig så stor som möjligt för att således skrämma bort det. Skall man utmana det finansiella/mediala/statliga odjuret är det minst lika viktigt att ha storleken på sin sida för att bli tagen på allvar. 

Hade SD denna regel i bakhuvudet när de myntade uttrycket uttrycket ”Sverigevän”? Man kanske borde fråga chefsideolog Karlsson? 

2.”Never go outside the expertise of your people."

Molyneux tar upp detta som ett exempel på att förmedla enkla budskap till oinformerade människor för att få med dem i leden. Detta oavsett om det förenklade budskapet stämmer eller ej. Ett praktiskt exempel är enligt Molyneux vänsterns felaktiga uppfattning att allt välstånd bygger på girighet och exploatering, utan att göra skillnad på hur välståndet uppståt, om det skett genom hårt arbete på en fri marknad eller genom tillförskansning av fiat-valuta (d.v.s en duktig företager kontra en bankir på Wall Street). Så fort en ekonomisk kris är ett faktum är det således ”kapitalismens” fel att det hände, inte de redan existerande regleringarna och statliga hindren. 

Även om denna taktik innebär att massan inom de egna leden blir felinformerad så ansåg Alinsky detta vara en bra taktik. Alternativet hade annars varit förvirring och oordning. Att hålla isär äpplen och päron, en verkligt fri marknad kontra illusionen av en fri marknad, är för komplext för många människor på botten. När massan skall mobiliseras duger inte vaga, otydliga, fiender och mål. Min tolkning är att förenklingen är själva förutsättningen för att få massan att agera överhuvudtaget. Libertarianer är kända för att historiskt aldrig riktigt lyckats. Anledningen är enligt många bedömare att rörelsen är för akademisk, för abstrakt, för svår att ta till sig för populasen. Därav hittar vi också libertarianernas kritik mot den moderna demokratin. De flesta människor är inte förmögna, ej heller villiga, att ta till sig alltför komplexa frågor. För att få dessa människor till handling krävs istället förenklingar, vilket gör att besluten riskerar att bli felaktiga. Det skall tilläggas att det libertarianska idealsamhället i stort sett saknar politik eftersom staten inte lägger sig i människors liv mer än nödvändigt. Politiska val blir därmed överflödiga om det inte finns något att rösta om. Som jag tolkar libertarianismen är det istället patricier som skall styra samhället, en naturlig elit som fått sin position på egna meriter.  

Nu lever vi dock inte i ett sådant samhället utan måste anpassa oss efter något man kan kalla ett pöbelvälde. Kanske är det så att framgången förutsätter en del populism, kanske till och med lögner. Om jag inte missminner mig så föreslår den tysk-amerikanske libertarianen Hans-Herrmann Hoppe just en libertariansk populism för att det skall vara möjligt för denna rörelse att vinna mark.

3. ”Whenever possible go outside the expertise of the enemy.”

Ett tydligt exempel på detta är enligt Molyneux när vänsterjournalister ställer överdrivet detaljerade, rentav dumma, frågor till republikanska presidenter/presidentkandidater (men givetvis inte till demokraterna). Exempel från Molyneux video:

Andy Hiller to George W. Bush 1999: ’Can you name the president of Chechnya? The president of Taiwan? The general who is in charge of Pakistan? The prime minister of India?’ ”

Genom att ställa patetiskt detaljerade frågor vill journalisten sätta sitt intervjuobjekt ur balans och få denne att framstå som obildad. Journalisten (snarare aktivisten) vill driva ut sin politiska motståndare ur sin s.k comfort zone. Alinskys tredje regel går ut på att få motståndaren att göra precis det man själv inte skall göra. Ganska självklart kan tyckas men likväl viktigt att tilläga. 

Personligen har jag noterat våra svenska journalister gärna ställer alltför detaljerade frågor till Jimmie Åkesson, frågor de vet att han inte kan svara på särskilt väl, i syfte att frångå den verkliga sakfrågan. Vet man vilka komfortzoner ens motståndare har kan detaljerade frågor vara ett utmärkt vapen för att rikta om diskussionen. Ta en fråga som din motståndare troligtvis har stort stöd för, ställ alltför detaljerade frågor som du vet att den inte exakt kan svara på, och därefter har du styrt om diskussionen. Din motståndare får därefter inte möjlighet att tala om det den vill utan tvingas förmedla detaljer få bryr sig om. 

4. ”Make the enemy live up to its own book of rules.”

Gör det så svårt som möjligt för dina motståndare att leva upp till sina egna principer. I bästa fall kan det göra att dina motståndare avstår från att ha principer eftersom det bara skadar dem själva. I förlängningen gör det att ens motståndare antingen framstår som hycklare/misslyckade, då de inte lyckas leva upp till sina egna regler, alternativt som viljelösa, då de saknar principer. Oavsett utkomst är detta bra för dig. 

5. ”Ridicule is man's most potent weapon.”

Detta har jag skrivit en del om redan. Humor är sannolikt den kritik som är svårast att värja sig emot. På något sätt är den också ett utmärkt sätt att övertyga människor på. Till och med den som är djupt förankrad i sin politiska övertygelse kan ryckas med när det är humor inblandat. Även jag kan uppskatta imitationer av Donald Trump, trotts att han framställs i dålig dager. 

Humorn kan vara ett prima verktyg för både vänster och höger. Det finns tyvärr få kända komiker på högerkanten. Den enda jag kan minnas på rak arm är Sam Hyde. Det finns förhoppningsvis fler. Högerns tillvägagångssätt i humor-kriget har istället blivit produktion av memer, en hittills framgångsrik taktik.

När det kommer till själva humorn finner vi den kanske viktigaste skillnaden mellan höger och vänster. Det är nämligen vänsterns humor som avslöjar deras schizofrena världsbild. Dagens vänster tror sig slå nerifrån, att de representerar ”the have-nots”, att de gör narr av makten. Inte sällan driver de dock med ”kränkta vita män på landsbygden”, eller med andra grupper som utgör samhällets bottenskikt. Delvis beror detta på kulturmarxismens idé om att vita män per definition är förtryckare och icke-vita är förtryckta. Men framförallt handlar det om att denna grupp hamnat i toppen av maktpyramiden, att de grupper de företräder idag har en privilegierad ställning. Dagens humorelit utgörs av den socialliberala klassen som styr oss. Därav är den sällan kontroversiell på riktigt, därav är den ofta (inte alltid) oförmögen till god satir, därav slår den alltid neråt. 

I det fall där den socialliberala elithumorn håller god kvalité är den oftast tveeggad, den slår åt flera håll. Exempel på detta är SVT:s Grotesco som inte dragit sig för att driva med flera grupper samtidigt. Å andra sidan är narrativet i grund och botten alltid vänster. Ett exempel från den senaste (3:e) säsongen är avsnitt 3 Ladies Night -ett psykologiskt drama som vid en första anblick kan tyckas driva med feminismens idé om patriarkatet men som i grund och botten mer eller mindre erkänner existensen av detsamma.  

6. ”A good tactic is one your people enjoy.”

Så sant som det är sagt. Medlemmar av en grupp som gillar det de gör behöver inte manas till handling, de gör det självmant. Exempel på detta är alternativhögerns förkärlek för memande och ”trollande”. Molyneux tar upp vänsterns motsvarigheter som går ut på att skylla alla sina egna problem på sociala strukturer, exempelvis sexism, rasism, homofobi etc. Vänsterfolk uppskattar att få sina egna tillkortakommande förklarade av saker utom deras egen påverkan för att slippa göra en självrannsakan. Detta är ett bekvämt sätt att förklara för sig själva att det är ”någon annans fel” att man inte uppnått det man viljat. Att skylla på ”strukturer” är en bekväm taktik för att uppnå politiska mål. Frågan är vem som är mest framgångsrik, alt-högern eller struktur-vänstern?

 
7. ”A tactic that drags on too long becomes a drag.” 

Tjata inte ut dina taktiker! Molyneux tar här upp ett mycket bra exempel. Vänsterns taktik har länge varit att tysta sina meningsmotståndare genom att kalla dem ”rasister”, ett ord som alltmer tappat mening hos vanligt folk. Ju mer uttjatat ordet rasist blir desto mindre betydelse får det. Utvecklingen går alltmer åt att folk inte bryr sig när de får epitetet. 

Högern bör också tänka på detta. Låt inte ett begrepp/epitet med negativ klang tappa mening genom att använda det på alla du inte gillar. Det fungerar inte i längden. 

8. ”Keep the pressure on.”

Slappna aldrig av, håll trycket uppe. Pröva olika taktiker och tillvägagångssätt. Molyneux tar upp vänsterns förkärlek för absurditeter som kan få även de mest rationella individer ur balans. Jag skall i ärlighetens namn medge att jag inte riktigt förstår varför hans exempel är relevanta på just denna punkt. Jag har ännu inte läst Rules for Radicals men som jag tolkat denna punkt så gäller det att ständigt pröva nya metoder så fort din motståndare lärt sig behärska din gamla. Syftet är att behålla motståndaren ur balans. 

9. ”The threat is usually more terrifying than the thing itself.”

Rädsla får människor att önska ordning som endast starka ledare kan ge. Genom rädsla blir människor villiga att ge upp makt och friheter för ökad trygghet. Molyneux använder 1960 -och 70-talets klimatforskares hypotes kring global nedkylning som exempel på att rädsla är en ypperlig metod att anförskaffa sig makt på. 

Det ligger mycket i detta. Rädsla skapar oordning. Därav ett sätt att bryta status quo. De som representerar status quo vill inte ha någon rädsla, annat än när de gynnar dem själva. Enligt etablissemanget ”skall vi inte vara rädda” för den massinvandring som håller på att deformera hela vår civilisation. Däremot skall vi vara oroliga för att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader. Allt för att förskjuta makten åt etablissemangets håll. 

Vi bör vara medvetna om att rädsla är ett verktyg som både vi och våra fiender kan använda. Våra motståndare kommer att försöka lugna folket när de bör vara oroliga, elda på rädslan när de borde vara lugna. Att ”sprida rädsla” om det demografiska hotet är att öka beredskapen och medvetenheten hos det svenska folket om vad som väntar oss. Det är vår skyldighet att sprida denna ”rädsla”! 

10. ”The major premise for tactics is the development of operations that will maintain a constant pressure upon the opposition.”

Exempel på detta är vänstermedias hysteriska massdrev mot individer och organisationer. Genom att pressa tillräckligt hård och länge ger offret upp. Exemplen är oändliga. Konsekvenserna är både kort -och långsiktiga. På kort sikt kan en person tvingas avgå/backa/ta avstånd/be om ursäkt, vilket kan vara en kortsiktig seger och ett ändamål med drevet. På långsikt skapas ramar för vad som är okej att uttrycka och göra. 

11. ”If you push a negative hard and deep enough it will break through into its counterside.”

Folk tenderar att få sympatier för ”underdogs”. Molyneux tar upp våldet mot medborgarrättsrörelsen som exempel på att våldsamheter kan gynna ens rörelse. BLM-medlemmars våld mot poliser har fått en liknande effekt. Frågan är hur mycket våld från vänstern svensken tål att se innan antalet högersympatisörer når en kritisk massa. 

12. ”The price of a successful attack is a constructive alternative.”

I regel är det svårare att skapa en lösning på ett problem än att klaga på det. Ibland tar detta sig absurda uttryck då politiker antingen väljer att inte lösa problemen, eller i värsta fall förvärrar dem. Om de löser problem X blir det svårare att klaga på att X inte fungerar. Att lösa vissa problem kan också få som konsekvens att viktiga väljare förloras. Om politikerna är egocentriska så blir detta ett enormt problem. 

Som politisk rörelse är det viktigt att föreslå goda lösningar för att inte kampen skall vara förgäves. Självklart kan tyckas men viktigt att minnas. Det är viljan till lösning som utgör rörelsens legitimitet. 

13. ”Pick the target, freeze it, personalize it, and polarize it.”

Denna regel har jag beskrivit i liknande termer förut (i del 3). Den 13:e regeln tar sig inte sällan uttryck som hysterier från media och den vänstervridna pöbeln. Den används flitigt av journalister som i samklang med varandra väljer en person att angripa, personifiera, pressa (regel nr. 10) och polarisera/distansierar från de olika hörnstenarna i personens liv (jobb, familj, karriär, vänner etc.). 

På detta sätt uppnås, som jag tolkar det, två syften. Dels avlägsnas motståndaren från rörelsen och sammanhanget den lever i, vilket försvagar individen och statuerar ett varnande exempel hos övriga rörelsemedlemmar. För det andra avlägsnas eventuellt också oppositionen från individen, vilket i vissa fall försvagar motståndarens rörelsen. Dock finns det risker med att praktisera denna regel för hårt. I värsta fall bryter man mot regel nummer 11. Det gäller att hitta en balans. 

Molyneux drar också en parallell till Alinskys 6:e regel. Vänstermobben älskar att förstöra livet för människor de inte tycker om, samtidigt som samma blodtörstighet ej går att finna inom högern.


Förhoppningsvis har ni som läst detta fått en ökad insikt kring Alinskys regler, taktiker ni själva kan använda i er egna politiska kamp. Jag skulle med denna artikel också vilja önska alla er som följer denna blogg en riktigt god jul. 

Nästa år kommer troligtvis bli mycket spännande politiskt. Det är nämligen valår och förhoppningsvis har jag hunnit skriva en bok till sommaren, en bok som i dagsläget endast är på idéstadiet. 

God jul och gott nytt år!   


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon 

En seriös analys av alternativhögern

Kategori: Alternativhögern, Politik, Taktik

 
Sveriges Radio Ekot publicerade i veckan en ”granskning” av Nordisk Alternativhöger (NAH) och dess galjonsfigur Christoffer Dulny. Reportaget var inte helt oväntat hårdvinklat vänsterut i sann maoistisk anda med syfte att måla upp NAH som en ”högerextrem” strömning med täta kopplingar till NMR. Jag brukar inte bemöda mig med att kommentera nonsens men väljer i detta fall att göra ett undantag.  

Till att börja med är det viktigt att i sammanhanget påpeka att den alternativa högern inte är en ideologi i sig. Rörelsen har inga egna skrifter som ligger till grund för dess filosofi, något som andra rörelser brukar ha. Alt.-högern bör istället sammanfattas som ett paraply av olika strömningar, något Ekot helt riktigt uppfattade. Människorna inom Alt.-högern kan vara alltifrån libertarianer (ex. Augustus Sol Invictus) till nationalsocialister (ex. Andrew Anglin). Som jag uppfattat saken finns det framförallt två fenomen som knyter dessa, annars mycket olika grupper, samman:

1. De olika grupperna är i olika utsträckning marginaliserade inom högern. De får inte vara med i etablissemangshögerns finklubb. 

2. Ideologiskt har de funnit en gemenskap i att alla inser att Västerlandet är döende, att européer och europeiskättade dör ut som folk och förlorar alltmer inflytande (inklusive i sina egna hemländer där de marginaliseras av sina egna regeringar). Hur detta sedan tar sig uttryck kan variera stort. För svensk del innefattar detta en traditionell syn på svenskhet som inkluderar historia, kultur och etnicitet/ras/biologisk uppbyggnad (något som skiljer dem från ”Alt.-light” och SD i Sverige).

Även om de ideologiska inriktningarna kan skifta inom alternativhögern är de flesta identitärer av något slag. Hur detta i sin tur tar sig uttryck varierar mellan länder och beror på hur befolkningens identitet ser ut. Tydligt blir detta när man observerar skillnaderna mellan exempelvis den amerikanska grenen, med Richard Spencer i spetsen, och den europeiska, med Generation Identitet och Martin Sellner som tydliga frontfigurer. USA skiljer sig gentemot Europa därför att stora delar av landets icke-vita befolkning delar samma språk, kultur och (delvis samma) historia. Därav blir fokuset på ras mycket mer dominerande än i Europa där man inte har någon direkt historisk erfarenhet av mångrasliga/multikulturella samhällen. Som jag förstått det vill den amerikanska rörelsen framförallt skapa en rasmedveten vit identitet som en reaktion på att den vita andelen av USA:s befolkning minskat drastiskt de senaste decennierna. Den europeiska grenen har istället sitt fokus riktat på helheten, med udden riktat mot såväl antivita tendenser i samhället som mot islams utbredning. Eftersom de icke-vita ”européerna” uteslutande invandrat i närtid, delar de heller inte samma kultur och språk som kontinentens urfolk. Därav förstärks skillnaderna i kultursyn, samt synen på den västerländska civilisationen. 

Eftersom den alternativa högern inte har något skriftligt ramverk, betyder det att olika grupper kan vara olika inflytelserika under paraplyet. De som leder den alternativa högern har därför en svår balansgång att gå för att hålla ihop de olika grupperingarna. Då jag själv i någon mening kan sägas tillhöra den alternativa högern (om man får tro Hans Hermann Hoppe är Alt.-right-rörelsen i mångt och mycket sprungen ur den paleokonservativa) ser jag det som min uppgift att försöka balansera en rörelse som annars riskerar att återgå till en primitiv nationalism 1.0. 

Till den som vill läsa lite seriös kritik av alternativhögern kan jag rekommendera Jan Olof Bengtssons artikel Nordisk alternativhöger i Charlottesville. Bengtsson hävdar i sin artikel att den alternativa högern är på väg att återgå till den ”gamla” högern, något som Bengtsson hävdar är en återgång till ”sunkbunkern”. Sedan Donald Trump tillkännagav sin kampanj har den alternativa högern, enligt Bengtsson, allierat sig med fel grupper och börjat tappa konceptet. Rörelsen började ta sig allt brutalare uttryck som frångick den utstakade, normaliseringsfrämjande, vägen rörelsen dittills hade gått. 

Trotts att jag inte kände till den alternativa högern innan Donald Trumps presidentvalskampanj tycker jag mig känna igen fenomenet Bengtsson beskriver. Det som lös igenom under demonstrationen i Charlottesville var att högeraktivisterna hade till synes svårt att hålla isär internetforumet 4chan med verkligheten. Stundtals brutala uttryck, som fungerar ypperligt på internet som en uppluckrare av den politiska korrektheten, gjorde sig uppenbarligen inte lika bra i verkligheten. Vissa av de närvarande hade till synes svårt att separera vad som passar sig i olika sammanhang och demonstrationen tappade delvis konceptet (notera att jag inte var på plats, kritiken är baserad på den information jag lyckats tillhandahålla). De allra mest radikala uttrycken, så som hakkorsflaggor och KKK-kåpor (i den mån de nu fanns), borde inte ha fått någon plats i manifestationen överhuvudtaget. Inte bara av estetiska, och taktiska, skäl utan därför att de är inaktuella uttryck från en gammal höger som inte lyckats ta sig framåt. 

Visst, en del missöden är bara ”barnsjukdomar”, som Åkesson brukar säga. En ung rörelse gör alltid misstag. Dock gäller det att alternativhögern inte halkar och blir förknippad med den gamla nationella rörelsen, exemplevis genom att ha för täta kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen. Som sagt handlar det om en balansgång. Hurvida NAH:s ledning skulle vara någon form av nationalsocialister, minus socialismen, som Ekot försöker hävda, får de berörda själva svara för. Jag kan bara svara för mig själv. Jag tror och hoppas dock att NAH:s ledning lyckas med sin balansgång att hålla ihop de olika politiska enheterna. Men Bengtssons kritik är absolut värd att ta till sig.  


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon