The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

En seriös analys av alternativhögern

Kategori: Alternativhögern, Politik, Taktik

 
Sveriges Radio Ekot publicerade i veckan en ”granskning” av Nordisk Alternativhöger (NAH) och dess galjonsfigur Christoffer Dulny. Reportaget var inte helt oväntat hårdvinklat vänsterut i sann maoistisk anda med syfte att måla upp NAH som en ”högerextrem” strömning med täta kopplingar till NMR. Jag brukar inte bemöda mig med att kommentera nonsens men väljer i detta fall att göra ett undantag.  

Till att börja med är det viktigt att i sammanhanget påpeka att den alternativa högern inte är en ideologi i sig. Rörelsen har inga egna skrifter som ligger till grund för dess filosofi, något som andra rörelser brukar ha. Alt.-högern bör istället sammanfattas som ett paraply av olika strömningar, något Ekot helt riktigt uppfattade. Människorna inom Alt.-högern kan vara alltifrån libertarianer (ex. Augustus Sol Invictus) till nationalsocialister (ex. Andrew Anglin). Som jag uppfattat saken finns det framförallt två fenomen som knyter dessa, annars mycket olika grupper, samman:

1. De olika grupperna är i olika utsträckning marginaliserade inom högern. De får inte vara med i etablissemangshögerns finklubb. 

2. Ideologiskt har de funnit en gemenskap i att alla inser att Västerlandet är döende, att européer och europeiskättade dör ut som folk och förlorar alltmer inflytande (inklusive i sina egna hemländer där de marginaliseras av sina egna regeringar). Hur detta sedan tar sig uttryck kan variera stort. För svensk del innefattar detta en traditionell syn på svenskhet som inkluderar historia, kultur och etnicitet/ras/biologisk uppbyggnad (något som skiljer dem från ”Alt.-light” och SD i Sverige).

Även om de ideologiska inriktningarna kan skifta inom alternativhögern är de flesta identitärer av något slag. Hur detta i sin tur tar sig uttryck varierar mellan länder och beror på hur befolkningens identitet ser ut. Tydligt blir detta när man observerar skillnaderna mellan exempelvis den amerikanska grenen, med Richard Spencer i spetsen, och den europeiska, med Generation Identitet och Martin Sellner som tydliga frontfigurer. USA skiljer sig gentemot Europa därför att stora delar av landets icke-vita befolkning delar samma språk, kultur och (delvis samma) historia. Därav blir fokuset på ras mycket mer dominerande än i Europa där man inte har någon direkt historisk erfarenhet av mångrasliga/multikulturella samhällen. Som jag förstått det vill den amerikanska rörelsen framförallt skapa en rasmedveten vit identitet som en reaktion på att den vita andelen av USA:s befolkning minskat drastiskt de senaste decennierna. Den europeiska grenen har istället sitt fokus riktat på helheten, med udden riktat mot såväl antivita tendenser i samhället som mot islams utbredning. Eftersom de icke-vita ”européerna” uteslutande invandrat i närtid, delar de heller inte samma kultur och språk som kontinentens urfolk. Därav förstärks skillnaderna i kultursyn, samt synen på den västerländska civilisationen. 

Eftersom den alternativa högern inte har något skriftligt ramverk, betyder det att olika grupper kan vara olika inflytelserika under paraplyet. De som leder den alternativa högern har därför en svår balansgång att gå för att hålla ihop de olika grupperingarna. Då jag själv i någon mening kan sägas tillhöra den alternativa högern (om man får tro Hans Hermann Hoppe är Alt.-right-rörelsen i mångt och mycket sprungen ur den paleokonservativa) ser jag det som min uppgift att försöka balansera en rörelse som annars riskerar att återgå till en primitiv nationalism 1.0. 

Till den som vill läsa lite seriös kritik av alternativhögern kan jag rekommendera Jan Olof Bengtssons artikel Nordisk alternativhöger i Charlottesville. Bengtsson hävdar i sin artikel att den alternativa högern är på väg att återgå till den ”gamla” högern, något som Bengtsson hävdar är en återgång till ”sunkbunkern”. Sedan Donald Trump tillkännagav sin kampanj har den alternativa högern, enligt Bengtsson, allierat sig med fel grupper och börjat tappa konceptet. Rörelsen började ta sig allt brutalare uttryck som frångick den utstakade, normaliseringsfrämjande, vägen rörelsen dittills hade gått. 

Trotts att jag inte kände till den alternativa högern innan Donald Trumps presidentvalskampanj tycker jag mig känna igen fenomenet Bengtsson beskriver. Det som lös igenom under demonstrationen i Charlottesville var att högeraktivisterna hade till synes svårt att hålla isär internetforumet 4chan med verkligheten. Stundtals brutala uttryck, som fungerar ypperligt på internet som en uppluckrare av den politiska korrektheten, gjorde sig uppenbarligen inte lika bra i verkligheten. Vissa av de närvarande hade till synes svårt att separera vad som passar sig i olika sammanhang och demonstrationen tappade delvis konceptet (notera att jag inte var på plats, kritiken är baserad på den information jag lyckats tillhandahålla). De allra mest radikala uttrycken, så som hakkorsflaggor och KKK-kåpor (i den mån de nu fanns), borde inte ha fått någon plats i manifestationen överhuvudtaget. Inte bara av estetiska, och taktiska, skäl utan därför att de är inaktuella uttryck från en gammal höger som inte lyckats ta sig framåt. 

Visst, en del missöden är bara ”barnsjukdomar”, som Åkesson brukar säga. En ung rörelse gör alltid misstag. Dock gäller det att alternativhögern inte halkar och blir förknippad med den gamla nationella rörelsen, exemplevis genom att ha för täta kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen. Som sagt handlar det om en balansgång. Hurvida NAH:s ledning skulle vara någon form av nationalsocialister, minus socialismen, som Ekot försöker hävda, får de berörda själva svara för. Jag kan bara svara för mig själv. Jag tror och hoppas dock att NAH:s ledning lyckas med sin balansgång att hålla ihop de olika politiska enheterna. Men Bengtssons kritik är absolut värd att ta till sig.  


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon

En gillrad fälla

Kategori: Politik, Taktik

En på många sätt intressant debatt har blossat upp i samband med att Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) genomförde en demonstration i Göteborg som de inte sökt tillstånd för. Plötsligt verkar alla partier, från SD till V, ha enats om att restriktionerna kring nationalsocialistisk symbolik skall skärpas. Jimmie Åkesson går så långt som att helt vilja förbjuda NMR. Varför sker allt detta? Här är min teori.   

Personligen har jag en avvisande hållning till nationalsocialismen. Det finns flera anledningar till detta. Dels är nationalsocialismen ännu en (ras)materialistisk och modernistisk ideologi med revolutionära förtecken. Historiskt sett har nationalsocialismen strävat efter att skapa ett nytt superfolk, en i mångt och mycket progressiv idé, istället för att, som hos sedvanliga nationalister, vilja fördjupa de rötter som redan finns. Historiskt sett har heller inte nationalsocialismen visat någon vilja till samnationalism, en nationalism som respekterar andra folks rätt till en egen nation (exempel på detta är Hitlers idé om Lebensraum). Istället är nationalsocialismen ett endimensionellt strävande mot raslig förfining, stundtals på bekostnad av traditionerna, som historiskt fått okristliga och gudlösa utgångar. Rasen blir en sorts kvasireligion som står överst på prioriteringslistan, en prioritering som riskerar att rättfärdiga omänskliga handlingar som inte går ihop med traditionella västerländska värderingar. 

Hur dagens nationalsocialistiska rörelse, och i synnerhet NMR, tolkar den historiska nationalsocialismen har jag dessvärre inte benhård koll på. Exempelvis vet jag inte vad de har för hållning till Hitler idéer om Lebensraum samt de brott som de själva erkänner att NS-Tyskland begick under kriget. Oavsett huruvida det dog 6 miljoner judar eller ”bara” 700 000 så är det fortfarande en stor tragedi som kan tillskrivas nationalsocialismen (även om man utgår från en revisionistisk version om att de flesta dog i tyfus). Jag kommer av utrymmesskäl skriva mer om detta vid ett senare tillfälle. En annan lite märklig tendens man kan se hos denna typ av höger är att de gärna romantiserar om framtida ”Finspångrättegångar”, samtidigt som man problematiserar Nürnbergrättegångarna eftersom de dömde folk postumt för handlingar som inte var brottsrubricerade då de skulle ha begåtts.  Visst, utgår man från FN:s definition av folkmord kan våra folkvaldas handlingar ses som brottsliga. Å andra sidan är inte mitt intryck att NS-högern aktar FN särskilt högt i andra frågor. Personligen är jag ingen förespråkare av att hänga meningsmotståndare i lyktstolpar även om de handlingar de begått är vidriga. På sin höjd kan politiskt våld vara ett nödvändigt ont ifall vi skulle hamna i en situation där kommunister riskerar att ta makten. Dock är det inte samma sak som att avrätta meningsmotståndare efter ett maktövertagande. Jacobinska samhällsförändringar a ’la Robespierre är varken nödvändiga eller önskvärda. 

Men åter till huvudfrågan. Varför är det en dum idé att förbjuda NMR? Det vanligaste argumentet emot ett förbud är att det riskerar att bli ett sluttande plan. Hurvida en organisation är extrem eller inte är i mångt och mycket beroende av kontexten den verkar i. Skulle samhällsklimatet förskjutas ytterligare åt ett vänsterliberalt håll kommer människor på högerkanten att i ännu högre grad framstå som radikala och extrema. Därav finns det en risk att ett förbud mot NMR bara är ett första steg mot att förbjuda fler, betydligt mildare, organisationer. Extra farligt blir det av att politiska motpoler som Vänsterpartiet tillåts vara med i förhandlingarna. 

När det kommer till frågan huruvida NMR är en terrororganisation eller ej, skall jag börja med att förtydliga att jag i skrivande stund inte grävt ner mig tillräckligt i ämnet. Min hållning just nu lutar åt att så ej är fallet. Även om det finns en s.k ”våldsbejakande miljö” så är organisationen i sig inte våldsam annat än i självförsvar. Visst, avhoppade medlemmar har begått våldsdåd, som exempelvis de i Göteborg, för inte alltför länge sedan. Men är det politiskt våld man vill komma åt är det vänsterut man skall slå. De våldsammaste grupperna finns inom vänstern, exempelvis AFA. Detta hyckleri, från höger till vänster, kan man ha teorier om. Dels handlar det om att journalistkåren sympatiserar med dessa grupper. Det handlar också om att grupper som AFA är en kontrollerad, och i mångt och mycket regimtrogen, opposition (”Soros små horor”, som Christoffer Dulny skulle ha uttryckt det). 

Ett annat argument mot ett förbud är att det kommer att spä på konflikten mellan NMR och den svenska staten. Som tidigare nämnt på denna blogg är det en dålig idé att pressa sina motståndare för hårt eftersom det riskerar att pressa motståndaren till verklig handling. I NMR:s fall pratar vi troligen om aktivt väpnat motstånd. Även om NMR officiellt inte förespråkar våld som politiskt metod så är de varken demokrater eller pacifister. Om den demokratiska dörren stängs är våldet den enda vägen framåt. Medlemmarna är knappast några duvungar och många av dem är definitivt kapabla till renodlad väpnad kamp. Vid ett förbud går vi en våldsammare tid till mötes. Meningsmotståndare till NMR kommer att få sätta livet till, och etablissemanget vill det. En väpnad kamp är knappast en fungerande väg till seger för någon politisk fraktion i den tid vi lever i. Tvärtom kommer attentat mot meningsmotståndare vara kontraproduktiv av flera anledningar. Vid ett/flera attentat kommer medias bild av NMR att bekräftas. Attentaten kan sedan användas som argument för en ytterligare inskränkning av yttrandefriheten (för alla) samt för ökad övervakning. En ökad polarisering, och ett eskalerat politiskt våld, är vad etablissemanget vill ha. De räds inte att offra några av sina egna i syfte att ytterligare stärka sitt grepp om samhällsmedborgaren. 

Samma tendens som vi ser i Sverige ser vi också i USA. I takt med att högerradikala rörelser, av olika slag, vinner alltmer mark försöker staten och samhället öka motståndets pris. Man försöker göra det svårare att vara höger. Ett exempel på detta är polisens medvetna tjänstefel i Charlottesville. Om snaran dras åt ytterligare riskerar människor att gå under jorden och bli våldsamma på riktigt. Som sagt, våldet är vad de vill ha. Våldsdåd kommer både smutsa ner rörelsens anseende och öka staten befogenheter att förstärka sin makt. Genom att förstärka sin makt vinner de tid, men knappast striden. Trycket i pannan kommer att öka ytterligare och förändringens skärningspunkt* närma sig. Men på kort sikt kommer rörelser som NMR vara förlorare.  

Är du medlem i NMR och läser detta råder jag dig att inte gå i fällan och begå något våldsbrott. Det är vad dina meningsmotståndare vill. Jag ger dig inte rådet därför att jag håller med dig ideologiskt, utan för att jag inte vill se en ökad frekvensen av ett politiskt våld som bara kommer att öka statsmaktens grepp om det egna folket. Gå inte i fällan!  

*punkten då motståndets pris blir lägre än passivitetens kostnad. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon 

Det privatiserade åsiktsförtrycket

Kategori: Aktivism, Högern slår tillbaka, Taktik

Jag har den senaste tiden skrivit en hel del om frihetliga frågor i kombination med det mångetniska samhället, om hur vår frihet hotas av den ökade ”mångfalden”. Detta inlägg kommer istället att i högre utsträckning beskriva hur dagens åsiktsförtryck går till i praktiken. 

Än så länge är inte vi högermän, i någon större utsträckning, förtryckta av staten. Lagen om Hets mot folkgrupp, HMF, är ett undantag som riktar sin udd mot den svenska befolkningen, en lag som vill begränsa vår yttrandefrihet. Men generellt sett kan inte den svenska statsapparaten betraktas som något man i folkmun kallar för diktatur. Politiska dissidenter kastas inte i fängelse, om man bortser från enskilda HMF-fall. Ute i Europa finns dock lagar som förbjuder en alltför kraftig revidering av Förintelsen, vilket är fel ur ett yttrandefrihetsperspektiv. Dessa undantag berättigar dock inte en likställning med verkliga historiska diktaturer. 

Däremot finns det ett annat, socialt och privat, åsiktsförtryck. Det privata åsiktsförtrycket gör statliga åtgärder överflödiga. För att förstå drivkrafterna bakom det privata åsiktsförtrycket, eller i förläggningen vilken politisk kamp som helst, måste man förstå mekanismerna bakom politiken. Låt mig anknyta till min tidigare artikel, Välnärda slavar rymmer inte, där jag i korthet förklarar anledningarna till varför våra motståndare agerar som de gör:

”Varje politisk ansträngning har ett pris. Detta pris måste vägas mot vad man uppnår politiskt. En smart ledare pressar inte sina politiska motståndare för hårt eftersom motståndarnas incitament att försöka avsätta sin ledare ökar. I en desperat situation står en opposition, av vilket slag det än är, inför ett val. Antingen förblir de passiva och förlorar, eller så går de till anfall och får en liten chans att vinna. De krafter som styr oss kommer att försöka sätta ett såpass högt pris på förändringen att de gör oss passiva. Vi som vill ha förändring måste motivera massan att priset är lågt, eller åtminstone rimligt. 

Genom olika typer av trakasserier, hot, censur och förföljelser försöker våra motståndare sätta ett tillräckligt högt pris på vårt politiska engagemang att vi avvaktar, blir passiva eller helt tystas. Som jag tidigare skrivit så behöver alla som vill bli politiskt aktiva på något sätt göra en självransakan, komma på vad de själva är bäst på, och vad som är bäst att göra utifrån ens egna livssituation. Jag har valt skrivande aktivism eftersom jag finner ro i att praktisera det samt att det passar mig som person. 

Tillvägagångssätten för att höja priset på politiskt engagemang skiftar och är av olika proportioner. Det senaste tillvägagångssättet är att storbolag, med en praktiskt taget monopolställning på marknaden, nekar sina tjänster till personer och organisationer de inte gillar, alternativt på grund av att en vänstermobb dragit igång ett drev mot företaget i syfte att få dem att göra detsamma. I en tid när IT-jättar som Facebook, Twitter och Google med flera, tillåts missbruka sitt inflytande på detta sätt borde lagstiftningen träda in för att säkerställa att alla får tillgång till det demokratiska systemet. Tyvärr är så inte fallet. Tvärtom går istället utveckligen i motsatt riktning med argument som att ”motverka näthat” till att förhindra påstådda ryska försök att rigga våra politiska val. Självklart är allt detta bara mer eller mindre svepsjäl till att inskränka vår yttrandefrihet på ett sätt så att massan inte uppfattar att det sker. Man vill ge sken av att man bara censurerar irrationellt hat och diverse andra aktiviteter som polariserar och uppviglar. Censuren blir till slut, i likhet med så många andra fenomen i samhället, med tiden en osynlig självklarhet ”som bara finns där”. Få kommer därefter att ifrågasätta censuren överhuvudtaget. 

Ett av de viktigaste verktygen för att höja engagemangets pris är den etablerade median. Genom drev och karaktärsmord blir det möjligt att göra offren arbetslösa och få familjära problem. Genom att emellanåt statuera hårda exempel skrämmer man helt enkelt andra till tystnad. De vet att de aldrig kommer kunna tysta alla. Däremot vet de hur man skademinimerar, exempelvis genom att begränsa antalet oppositionella genom skrämselpropaganda. Detta är en beprövad taktik av vänstern som bland annat nämns i Alinskys Rules for radicals under punkt 9. ”Hotet om X är oftast mer skräckinjagande än X självt”. Alinskys 13:e regel är också flitigt använd av media. Här är ett utdrag från min artikel Kulturrevolution från höger -del 3 om detta: 

”Pick the target, freeze it, personalize it, and polarize it”. Enligt Alinsky bör man kapa motståndarens stöttepelare och sedan ”isolera” målet från sympatier från andra. Man bör gå på privatpersoner snarare än institutioner då dessa är enklare att angripa. Privatpersoner tar stryk snabbare än institutioner. Denna regel har praktiserats oändligt många gånger av vår journalistkår. De hittar sitt ”mål” och hänger sedan ut det i media genom en hårdvinklad artikel i syfte att svartmåla ”målet”. ”Målet” riskerar sedan att förlora sitt anseende, jobb, familj, relationer och få besök av extremvänstern. En mycket effektiv arbetsmetod. Alinskys 13:e regel fungerade också bra som arbetsmetod ihop med Marcuses politiska korrekthet.

Tillvägagångssätten kan också vara av mer individuell karaktär. Exempel på detta är diverse grupper i sociala medier som trakasserar sina meningsmotståndare i form av drev, massanmälningar, skriftliga trakasserier eller genom att exempelvis kontakta någons arbetsgivare eller familj. Allt detta gör man med svepskälet att ”bekämpa hat”. Vad som är ”hat” kan de däremot sällan, om ens någon gång, förklarar på ett vettigt sätt. Andra typer av privata initiativ är rena skadegörelser och våldsaktioner som främst utförs av grupper som AFA, grupper som är öppet demokratifientliga. 

Det senaste fallet av trakasserier av privat karaktär är nedstängningen av Granskning Sveriges facebooksida, som av en ren tillfällighet hade börjat gräva i gruppen bakom #JagÄrHär. Bakgrunden till nedstängningen är, i skrivande stund, med all sannolikhet det ganska offensiva inlägg om #JagÄrHär som Granskning Sverige publicerade strax innan. Jag har i efterhand fått se en skärmdump på inlägget och tycker att det borde ha skrivits annorlunda samt att Granskning Sverige går för långt när de kallar #JagÄrHär för ”terror”. Att de granskar denna obskyra grupp är givetvis bra men kommunikationen utåt borde ske på annat sätt. Med det sagt är det givetvis fel av Facebook att godtycklig, och med ideologiska förtecken, konstant avlägsna innehåll som bolagets ledning ogillar. Associationsrätten är i detta fall inget bra argument till IT-jättarnas försvar då dessa IT-jättar besitter en oligarkställning inom sociala medier. De alternativ som finns är, åtminstone idag, praktiskt taget enbart en plattform för de redan frälsta inom högern, vilket gör att plattformarna saknar ”vanligt folk”. När IT-jättarna stänger ner oliktänkare innebär det att dessa stängs ute från det demokratiska samtalet de säger sig värna. Våra makthavare vill få oss tillbaka till en tid när alltför radikala kritiker enkelt stängdes ute från debatten eftersom all media drevs och ägdes av dem som blidkade makten. Internet gjorde det möjligt att bryta tystnaden, vilket länge oroat etablissemanget. 

Det etablissemanget inte förstår är att man inte kan stoppa en tanke, en idé, en ideologi som är på frammarsch bara genom att agera odemokratiskt. Visst, man kan hejda utvecklingen och vinna tid. Men sakta men säkert kommer trycket i ångpannan att öka. Det enda sättet att minska trycket i pannan är att bemöta åtminstone några av folkets krav. I annat fall kommer bara trycket att öka, öka och öka. Kanske finns det något positivt i det som sker. Kanske känner sig snart den svenska oppositionen såpass pressad av övermakten att en verklig politisk förändring blir möjlig. Håller passivitetens pris på att öka till den grad att det blir ”billigare” att göra motstånd? Jag vill gärna tro att den dagen kommer under min livstid men just nu är det långt dit. Svensken är hopplöst endimensionellt materialistisk. Å andra sidan kommer inte ens ”bröd och skådespel” kunna väga upp för de förändringar som kommer att skölja i mångkulturens spår.  

Det bästa vi som opposition kan göra är att fortsätta med vårt motstånd. Bollen är redan satt i rullning och egalitärernas desperation kommer få dem att försöka höja motståndets pris. Vi på högerkanten måste därför göra vad vi kan för att sänka det. Några förslag på hur vi sänker motståndets pris hittar du här. Vid en viss tidpunkt, vid en viss skärningspunkt, kommer passivitetens pris att vara högre än motståndets. Ju tidigare vi når den skärningspunkten desto bättre. Ju bättre vi blir på att sänka motståndets pris, desto mindre illa behöver samhället bli för att öka passivitetens kostnad.


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon