The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Några rader om ungsvenskor

Kategori: Feminism, Män/Kvinnor, Politik, Sverigedemokraterna, Taktik, Ungsvenskarna

 
Det är antagligen fler än jag som noterat att Sverigedemokraterna under en tid alltmer profilerat sig med yngre kvinnor, inte minst under den senaste valrörelsen. Jag skulle med denna korta artikel vilja måla ut lite för -och nackdelar med detta, samt lite potentiella fallgropar.

Det är inte någon raketforskning att förstå anledningarna till den alltmer tilltagande femininiseringen av SD. Partiet har länge haft ambitionen att locka fler kvinnliga sympatisörer för att på det sättet bredda sin väljargrupp. Mot bakgrund av detta har man ändrat om sin kommunikation till att exempelvis mer inkludera arbetsförhållanden i vården och andra ”mjukare” frågor som angår många kvinnor inom SD:s socialgrupp. I samband med att valrörelsen närmat sig har man dessutom lyckats dra till sig en rad yngre kvinnor till ungdomsförbundet, personer man gärna skyltar med. 

Fördelarna tror jag är uppenbara för de flesta av er: (1) Kvinnor lockas av andra kvinnor. (2) Unga kvinnor har en lugnande effekt då de ger ett betydligt mer behagligt intryck än sina manliga partikamrater. (3) I en mansdominerad rörelse är det per definition brist på kvinnor. Unga kvinnliga affischnamn kan både locka nya sådana förmågor, samt ge de ensamma männen något att fästa blicken vid. (4) Kvinnor representerar normalisering och status quo, något som SD desperat vill uppnå. Man vill konsekvent tvätta bort sin tidigare profilering som avant garde inom svensk politik (ex. ”Vi säger det du tänker”). SD har ju blivit ”ett stort parti nu” och måste därför också kommunicera det. 

Överlag är detta positivt. Någonstans måste vi förstå att SD bör ”spela ut sin roll”, det vill säga få inflytande i politiken, innan radikalare alternativ som AfS kan börja vinna mark. Unga kvinnors normaliseringseffekt är ett steg mot något bättre. Med det sagt finns det nackdelar, risker och tecken på dåligt genomförande av SD. Här är några tänkbara baksidor: (1) Kvinnorna riskerar att pacificera männen på samma sätt som porrindustrin gör. Handling stannar vid tanke. Drivkraften kanaliseras till att surfa runt på nätet. En annan, ännu större risk, är att ett större antal män medvetet eller undermedvetet anpassar sina egna uppfattningar efter kvinnornas i ett sätt att blidka dem, exempelvis genom att börja kalla sig ”konservativa feminister” bara för någon snygg tjej gör det. (2) Hur vet vi vilka drivkrafter dessa kvinnor har? Att vara ”höger” är idag ett enkelt sätt att få uppmärksamhet på som ung tjej. Kan man sedan göra en karriär inom SD på köpet så är det ännu en drivkraft. Notera att jag varken känner, eller ens har träffat, någon av de kvinnliga affischnamn jag syftar på. De har säkert vissa färdigheter. De har säkert också en del rent ideologiska motiv bakom sitt engagemang. Men hur ser prioriteringsordningen ut? Tyvärr vet vi idag att SD och Ungsvenskarna domineras av karriärister med egocentriska mål. Det verkar gälla dem flesta, kvinnor som män. (3) Är det rimligt att ge ungsvenskorna viktiga poster och uppdrag? Återigen så är det givetvis omöjligt för mig att med säkerhet avgöra huruvida en specifik ung tjej inom Ungsvenskarna är kvalificerad eller ej, samt kvalificerad i relation till sina manliga partikamrater. Dock kan man fråga sig om det verkligen är en bra idé att exempelvis utse en 18-årig småtjej till kommunalråd på Gotland. Vad vet man i den åldern? Mina kunskaper var minst sagt begränsade inom många viktiga områden då jag var 18. (4) Kan den kvinnliga närvaron korrumpera organisationen? Ja, det gör den antagligen redan. Jag får regelbundet reda på historier om degenererade beteenden inom SD med grenar. För en ung kvinna är det enkelt att nyttja sin kropp för att stilla sin hunger på makt, pengar och uppmärksamhet. Bör man därför stänga ute dem? Nej! Däremot måste ledningen ge rätt signaler och motarbeta vänskaps -och sexualkorruption. Tyvärr har åtminstone inte jag kunnat se något sådant. Förhoppningsvis har jag fel. (5) Vad får kvinnors närvaro för konsekvenser på sakpolitiken? Säkert en hel del. Det ämnet förtjänar dock en egen artikel. 

Kommer SD:s taktik att fungera? Sannolikt både ja och nej. Att använda kvinnor i valmaterialet är antagligen något bra. Att försöka locka med ”mjuka frågor” är däremot ingen vinnande strategi egentligen, även om jag anser att bättre förhållanden i vården är ett bra förslag i sig. Kvinnors sympatier är i hög grad baserade på redan rådande narrativ, oavsett vad dessa narrativ är. De går sällan i bräschen för nya idéer men kan vara bra som ”tipping point” när väl ens idéer börjar få fotfäste. De är också utmärkta försvarare av rådande narrativ, vilket även kommer gälla den dagen nationell konservatism styr. Kvinnor är nämligen primärt följare och försvarare, vilket är evolutionärt betingat. Kvinnans större behov av trygghet ger henne inte samma möjlighet att stå i frontlinjen för förändring (för att förtydliga är detta endast en tendens och det finns definitivt undantag hos båda könen). 

Den dagen SD normaliserats kommer kvinnorna komma följande efter oavsett politik. Se bara på Adolf Hitler och dennes höga populäritet hos det täckta könet. Möjligtvis skulle man kunna lyfta fram extra ”omhändertagande” frågor så som konservativ familjepolitik. Men att alltför hårt trycka på de mjuka knapparna kommer enbart utsätta partiet för en osund konkurrens från många andra partier med ett betydligt starkare varumärke inom detta politiska segment. Just det kan vara en av de största fallgroparna med tjej-taktiken. Med alltför många ”hippa brudar” i ledande positioner riskerar partiet, om vi har otur, att förflyttas till exakt de områden som både är osunda för både partiet som för landet. 


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon  

Kort om radikaler och extremister

Kategori: Metapolitik, Nyspråk, Taktik

 
Ett återkommande epitet som kastas på oss till höger om åsiktskorridoren är begrepp som ”radikal” och ”extremism”. Jag tänkte i denna artikel kort gå igenom varför dessa begrepp egentligen är helt tomma och meningslösa, varför du som blir kallad detta ej bör ta till dig av kritiken. 

För att förstå det första begreppet, ”radikal”, kan det vara bra att undersöka dess etymologi. Begreppet kommer ifrån grekiskans radix som betyder ”rot”. En radikal går alltså till roten med sina idéer. En radikal är med andra ord en person som drar sin idétradition till sin spetts, som tillämpar sitt tankegods konsekvent på de frågor som ställs till den. Begreppet ensamt säger ingenting om personen utan måste kopplas till något annat för att få ett sammanhang, exempelvis radikal höger, radikal vänster eller radikal islam. I regel är radikalen en revolutionär, alltså en person som vill ha omfattande grundläggande förändringar, en motpart till status quo. ”Radikal” i den mening beskriven ovan innebär att jag också är radikal. Jag ser det som min uppgift att se till att konservatismen går till roten med sina idéer snarare än att hela tiden acceptera, utgå ifrån och bygga sina förslag på liberal grund. Det jag hittills kommit fram till är att dagens konservatism bör ha en väsentlig dos nationalism i sig för att kunna uppnå sitt syfte. Det nationella blir under rådande utveckling också det traditionella/konservativa. Det går varken att bevara, eller för den delen återställa, det forna Sverige utan inslag av nationellt tankegods. 

När det kommer till begreppet ”extremist” är möjligtvis denna benämning än mer luddig och otydlig. Begreppet är dubbelbottnat. Dels har vi den definition som man vanligtvis menar när man säger det, att ett tankegods dras till sin yttersta spets utan utrymme för pragmatism, kompromiss eller spelrum, alltså en sorts sekterism. Var gränsen går mellan att vara konsekvent och att vara sekteristisk är ibland svårt att utröna. Sedan finns det en annan definition. Den beskriver inte idén i sig själv, utan var den befinner sig i förhållande till andra enheter runtomkring. I Sverige räknas exempelvis NMR som en politisk extrem. Hade samma organisation verkat i Tredje riket hade dessa individer istället ansetts utgöra en politisk mitten. Den andra definitionen säger med andra ord ingenting om vem du är eller vad du vill åstadkomma. Den säger bara var du befinner dig i förhållande till dina fiender. Att vara extrem kan i vissa situationer vara bra, i andra fall dålig. Det beror helt på vad man tycker. Jag har exempelvis ingeting emot att vara en extremist i mitt motstånd mot den degenererade moderna kulturen och livsfilosofin. Däremot finns det andra lägen då det inte är befogat eller önskvärt. 

För vidare läsning kan jag varmt rekommendera Joakim Andersens artikel Vem är egentligen extremist?. Anders beskriver skickligt hur extremistbegreppet är ett av etablissemangets effektivaste vapen då de själva ”äger” begreppet. Etablissemanget har själva skapat begreppet och därmed byggt in en ensidig användning av det. Det fungerar inte att kalla en etablissemangets extremist för ”extremist” då själva begreppet bygger på att en sådan individ är motståndare till status quo, något en person från etablissemanget omöjligt kan vara. 

Men, som Andersen skriver, har bara extremistbegreppet tyngd om folket har förtroende och respekt för de som styr dem. Enligt Andersen krävs det att folket besitter en auktoritetstro, något som alltmer minskar i vårt land. Vi kan alltså dra slutsatsen att ju mer skuggstyret, etablissemanget, den liberala diktaturen, blir undergrävt när det kommer till förtroende, desto mindre tyngd kommer begreppet att få, vilket i sin tur gör att samhällseliten förlorar det tolkningsföreträde de idag besitter kring detta begrepp. Jag rekommenderar som sagt alla att läsa  Andersens artikel som är mycket träffande. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon

Kulturrevolution från höger del 6

Kategori: Filosofi, Högern slår tillbaka, Kulturrevolution, Metapolitik, Politik, Taktik

 
I del 3 av min serie Kulturrevolution från höger gick jag igenom varför kulturmarxisterna segrat, hur deras maktövertagande gick till i praktiken. En viktigt pusselbit i detta är Saul Alinsky och hans bok Rules for radicals som inspirerade många i deras politiska kamp. Alinsky går i boken genom sina ”13 regler”, tumregler för hur ett maktövertagande skall gå till. I del 3 gick jag endast igenom dessa regler översiktligt. I denna artikel har jag valt att låta er läsare fördjupa er i dessa genom lite nutida exempel samt vad vi kan lära av dessa. Har du inte läst tidigare nämnd artikel rekommenderar jag att du först gör det här. 

Som källa till denna artikel har jag en bra och pedagogisk video från Stefan Molyneux som kan ses här. I detta blogginlägg har jag valt att sammanfatta de praktiska exempel Molyneux tar upp i sin timslånga video. 

Till att börja med gör Molyneux en intressant jämförelse mellan Rules for Radicals och Machiavellis Fursten från 1532. Enligt Molyneux är Rules for Radicals en uppochnedvänd version av Fursten. Där Fursten har ett uppifrånperspektiv slår Alinsky underifrån. Man kan säga att Rules for Radicals är en populasens furstespegel, en handbok i makt och hur den uppnås, ungefär som Fursten fast skriven för de maktlösa. 

Det finns flera intressanta nutida exempel på hur Alinskys idéer praktiserats. Han inleder med Alinskys första punkt:

1.”Power is not only what you have but what the enemy thinks you have.”

Här tar Molyneux upp den anti-bank/anti-kapitalistiska Occupy Wall Street/”We are the 99%”-rörelsen som utgav sig för att representera 99% av USA:s befolkning men som knappast kan tillskrivas det. 

Till denna artikel valde jag att kontakta Henrik Larsson, mest känd som barnskådespelare i Astrid Lindgrens Alla vi barn i Bullerbyn, som personligen deltog i denna rörelse då den var i sin linda. Larsson berättar att rörelsen ursprungligen var bred och på gräsrotsnivå, bestående av ett brett spektrum av människor med olika politiska hemvister. Med tiden tog dessvärre vänsterkrafter över och gjorde den till en socialistklubb för privilegierade New York-bor som knappast kunde sägas representera de 99 procenten. Poängen med rörelsens namn var dock att ge sken av att vara en stor rörelse med djup förankring hos ”the ’Have-nots”, för att använda en Alinsky-term. 

Idén i sig är inte dålig. En sägen jag hört säger att det bästa sättet att försvara sig mot ett vilddjur är att göra sig så stor som möjligt för att således skrämma bort det. Skall man utmana det finansiella/mediala/statliga odjuret är det minst lika viktigt att ha storleken på sin sida för att bli tagen på allvar. 

Hade SD denna regel i bakhuvudet när de myntade uttrycket uttrycket ”Sverigevän”? Man kanske borde fråga chefsideolog Karlsson? 

2.”Never go outside the expertise of your people."

Molyneux tar upp detta som ett exempel på att förmedla enkla budskap till oinformerade människor för att få med dem i leden. Detta oavsett om det förenklade budskapet stämmer eller ej. Ett praktiskt exempel är enligt Molyneux vänsterns felaktiga uppfattning att allt välstånd bygger på girighet och exploatering, utan att göra skillnad på hur välståndet uppståt, om det skett genom hårt arbete på en fri marknad eller genom tillförskansning av fiat-valuta (d.v.s en duktig företager kontra en bankir på Wall Street). Så fort en ekonomisk kris är ett faktum är det således ”kapitalismens” fel att det hände, inte de redan existerande regleringarna och statliga hindren. 

Även om denna taktik innebär att massan inom de egna leden blir felinformerad så ansåg Alinsky detta vara en bra taktik. Alternativet hade annars varit förvirring och oordning. Att hålla isär äpplen och päron, en verkligt fri marknad kontra illusionen av en fri marknad, är för komplext för många människor på botten. När massan skall mobiliseras duger inte vaga, otydliga, fiender och mål. Min tolkning är att förenklingen är själva förutsättningen för att få massan att agera överhuvudtaget. Libertarianer är kända för att historiskt aldrig riktigt lyckats. Anledningen är enligt många bedömare att rörelsen är för akademisk, för abstrakt, för svår att ta till sig för populasen. Därav hittar vi också libertarianernas kritik mot den moderna demokratin. De flesta människor är inte förmögna, ej heller villiga, att ta till sig alltför komplexa frågor. För att få dessa människor till handling krävs istället förenklingar, vilket gör att besluten riskerar att bli felaktiga. Det skall tilläggas att det libertarianska idealsamhället i stort sett saknar politik eftersom staten inte lägger sig i människors liv mer än nödvändigt. Politiska val blir därmed överflödiga om det inte finns något att rösta om. Som jag tolkar libertarianismen är det istället patricier som skall styra samhället, en naturlig elit som fått sin position på egna meriter.  

Nu lever vi dock inte i ett sådant samhället utan måste anpassa oss efter något man kan kalla ett pöbelvälde. Kanske är det så att framgången förutsätter en del populism, kanske till och med lögner. Om jag inte missminner mig så föreslår den tysk-amerikanske libertarianen Hans-Herrmann Hoppe just en libertariansk populism för att det skall vara möjligt för denna rörelse att vinna mark.

3. ”Whenever possible go outside the expertise of the enemy.”

Ett tydligt exempel på detta är enligt Molyneux när vänsterjournalister ställer överdrivet detaljerade, rentav dumma, frågor till republikanska presidenter/presidentkandidater (men givetvis inte till demokraterna). Exempel från Molyneux video:

Andy Hiller to George W. Bush 1999: ’Can you name the president of Chechnya? The president of Taiwan? The general who is in charge of Pakistan? The prime minister of India?’ ”

Genom att ställa patetiskt detaljerade frågor vill journalisten sätta sitt intervjuobjekt ur balans och få denne att framstå som obildad. Journalisten (snarare aktivisten) vill driva ut sin politiska motståndare ur sin s.k comfort zone. Alinskys tredje regel går ut på att få motståndaren att göra precis det man själv inte skall göra. Ganska självklart kan tyckas men likväl viktigt att tilläga. 

Personligen har jag noterat våra svenska journalister gärna ställer alltför detaljerade frågor till Jimmie Åkesson, frågor de vet att han inte kan svara på särskilt väl, i syfte att frångå den verkliga sakfrågan. Vet man vilka komfortzoner ens motståndare har kan detaljerade frågor vara ett utmärkt vapen för att rikta om diskussionen. Ta en fråga som din motståndare troligtvis har stort stöd för, ställ alltför detaljerade frågor som du vet att den inte exakt kan svara på, och därefter har du styrt om diskussionen. Din motståndare får därefter inte möjlighet att tala om det den vill utan tvingas förmedla detaljer få bryr sig om. 

4. ”Make the enemy live up to its own book of rules.”

Gör det så svårt som möjligt för dina motståndare att leva upp till sina egna principer. I bästa fall kan det göra att dina motståndare avstår från att ha principer eftersom det bara skadar dem själva. I förlängningen gör det att ens motståndare antingen framstår som hycklare/misslyckade, då de inte lyckas leva upp till sina egna regler, alternativt som viljelösa, då de saknar principer. Oavsett utkomst är detta bra för dig. 

5. ”Ridicule is man's most potent weapon.”

Detta har jag skrivit en del om redan. Humor är sannolikt den kritik som är svårast att värja sig emot. På något sätt är den också ett utmärkt sätt att övertyga människor på. Till och med den som är djupt förankrad i sin politiska övertygelse kan ryckas med när det är humor inblandat. Även jag kan uppskatta imitationer av Donald Trump, trotts att han framställs i dålig dager. 

Humorn kan vara ett prima verktyg för både vänster och höger. Det finns tyvärr få kända komiker på högerkanten. Den enda jag kan minnas på rak arm är Sam Hyde. Det finns förhoppningsvis fler. Högerns tillvägagångssätt i humor-kriget har istället blivit produktion av memer, en hittills framgångsrik taktik.

När det kommer till själva humorn finner vi den kanske viktigaste skillnaden mellan höger och vänster. Det är nämligen vänsterns humor som avslöjar deras schizofrena världsbild. Dagens vänster tror sig slå nerifrån, att de representerar ”the have-nots”, att de gör narr av makten. Inte sällan driver de dock med ”kränkta vita män på landsbygden”, eller med andra grupper som utgör samhällets bottenskikt. Delvis beror detta på kulturmarxismens idé om att vita män per definition är förtryckare och icke-vita är förtryckta. Men framförallt handlar det om att denna grupp hamnat i toppen av maktpyramiden, att de grupper de företräder idag har en privilegierad ställning. Dagens humorelit utgörs av den socialliberala klassen som styr oss. Därav är den sällan kontroversiell på riktigt, därav är den ofta (inte alltid) oförmögen till god satir, därav slår den alltid neråt. 

I det fall där den socialliberala elithumorn håller god kvalité är den oftast tveeggad, den slår åt flera håll. Exempel på detta är SVT:s Grotesco som inte dragit sig för att driva med flera grupper samtidigt. Å andra sidan är narrativet i grund och botten alltid vänster. Ett exempel från den senaste (3:e) säsongen är avsnitt 3 Ladies Night -ett psykologiskt drama som vid en första anblick kan tyckas driva med feminismens idé om patriarkatet men som i grund och botten mer eller mindre erkänner existensen av detsamma.  

6. ”A good tactic is one your people enjoy.”

Så sant som det är sagt. Medlemmar av en grupp som gillar det de gör behöver inte manas till handling, de gör det självmant. Exempel på detta är alternativhögerns förkärlek för memande och ”trollande”. Molyneux tar upp vänsterns motsvarigheter som går ut på att skylla alla sina egna problem på sociala strukturer, exempelvis sexism, rasism, homofobi etc. Vänsterfolk uppskattar att få sina egna tillkortakommande förklarade av saker utom deras egen påverkan för att slippa göra en självrannsakan. Detta är ett bekvämt sätt att förklara för sig själva att det är ”någon annans fel” att man inte uppnått det man viljat. Att skylla på ”strukturer” är en bekväm taktik för att uppnå politiska mål. Frågan är vem som är mest framgångsrik, alt-högern eller struktur-vänstern?

 
7. ”A tactic that drags on too long becomes a drag.” 

Tjata inte ut dina taktiker! Molyneux tar här upp ett mycket bra exempel. Vänsterns taktik har länge varit att tysta sina meningsmotståndare genom att kalla dem ”rasister”, ett ord som alltmer tappat mening hos vanligt folk. Ju mer uttjatat ordet rasist blir desto mindre betydelse får det. Utvecklingen går alltmer åt att folk inte bryr sig när de får epitetet. 

Högern bör också tänka på detta. Låt inte ett begrepp/epitet med negativ klang tappa mening genom att använda det på alla du inte gillar. Det fungerar inte i längden. 

8. ”Keep the pressure on.”

Slappna aldrig av, håll trycket uppe. Pröva olika taktiker och tillvägagångssätt. Molyneux tar upp vänsterns förkärlek för absurditeter som kan få även de mest rationella individer ur balans. Jag skall i ärlighetens namn medge att jag inte riktigt förstår varför hans exempel är relevanta på just denna punkt. Jag har ännu inte läst Rules for Radicals men som jag tolkat denna punkt så gäller det att ständigt pröva nya metoder så fort din motståndare lärt sig behärska din gamla. Syftet är att behålla motståndaren ur balans. 

9. ”The threat is usually more terrifying than the thing itself.”

Rädsla får människor att önska ordning som endast starka ledare kan ge. Genom rädsla blir människor villiga att ge upp makt och friheter för ökad trygghet. Molyneux använder 1960 -och 70-talets klimatforskares hypotes kring global nedkylning som exempel på att rädsla är en ypperlig metod att anförskaffa sig makt på. 

Det ligger mycket i detta. Rädsla skapar oordning. Därav ett sätt att bryta status quo. De som representerar status quo vill inte ha någon rädsla, annat än när de gynnar dem själva. Enligt etablissemanget ”skall vi inte vara rädda” för den massinvandring som håller på att deformera hela vår civilisation. Däremot skall vi vara oroliga för att jordens medeltemperatur ökar med mer än 2 grader. Allt för att förskjuta makten åt etablissemangets håll. 

Vi bör vara medvetna om att rädsla är ett verktyg som både vi och våra fiender kan använda. Våra motståndare kommer att försöka lugna folket när de bör vara oroliga, elda på rädslan när de borde vara lugna. Att ”sprida rädsla” om det demografiska hotet är att öka beredskapen och medvetenheten hos det svenska folket om vad som väntar oss. Det är vår skyldighet att sprida denna ”rädsla”! 

10. ”The major premise for tactics is the development of operations that will maintain a constant pressure upon the opposition.”

Exempel på detta är vänstermedias hysteriska massdrev mot individer och organisationer. Genom att pressa tillräckligt hård och länge ger offret upp. Exemplen är oändliga. Konsekvenserna är både kort -och långsiktiga. På kort sikt kan en person tvingas avgå/backa/ta avstånd/be om ursäkt, vilket kan vara en kortsiktig seger och ett ändamål med drevet. På långsikt skapas ramar för vad som är okej att uttrycka och göra. 

11. ”If you push a negative hard and deep enough it will break through into its counterside.”

Folk tenderar att få sympatier för ”underdogs”. Molyneux tar upp våldet mot medborgarrättsrörelsen som exempel på att våldsamheter kan gynna ens rörelse. BLM-medlemmars våld mot poliser har fått en liknande effekt. Frågan är hur mycket våld från vänstern svensken tål att se innan antalet högersympatisörer når en kritisk massa. 

12. ”The price of a successful attack is a constructive alternative.”

I regel är det svårare att skapa en lösning på ett problem än att klaga på det. Ibland tar detta sig absurda uttryck då politiker antingen väljer att inte lösa problemen, eller i värsta fall förvärrar dem. Om de löser problem X blir det svårare att klaga på att X inte fungerar. Att lösa vissa problem kan också få som konsekvens att viktiga väljare förloras. Om politikerna är egocentriska så blir detta ett enormt problem. 

Som politisk rörelse är det viktigt att föreslå goda lösningar för att inte kampen skall vara förgäves. Självklart kan tyckas men viktigt att minnas. Det är viljan till lösning som utgör rörelsens legitimitet. 

13. ”Pick the target, freeze it, personalize it, and polarize it.”

Denna regel har jag beskrivit i liknande termer förut (i del 3). Den 13:e regeln tar sig inte sällan uttryck som hysterier från media och den vänstervridna pöbeln. Den används flitigt av journalister som i samklang med varandra väljer en person att angripa, personifiera, pressa (regel nr. 10) och polarisera/distansierar från de olika hörnstenarna i personens liv (jobb, familj, karriär, vänner etc.). 

På detta sätt uppnås, som jag tolkar det, två syften. Dels avlägsnas motståndaren från rörelsen och sammanhanget den lever i, vilket försvagar individen och statuerar ett varnande exempel hos övriga rörelsemedlemmar. För det andra avlägsnas eventuellt också oppositionen från individen, vilket i vissa fall försvagar motståndarens rörelsen. Dock finns det risker med att praktisera denna regel för hårt. I värsta fall bryter man mot regel nummer 11. Det gäller att hitta en balans. 

Molyneux drar också en parallell till Alinskys 6:e regel. Vänstermobben älskar att förstöra livet för människor de inte tycker om, samtidigt som samma blodtörstighet ej går att finna inom högern.


Förhoppningsvis har ni som läst detta fått en ökad insikt kring Alinskys regler, taktiker ni själva kan använda i er egna politiska kamp. Jag skulle med denna artikel också vilja önska alla er som följer denna blogg en riktigt god jul. 

Nästa år kommer troligtvis bli mycket spännande politiskt. Det är nämligen valår och förhoppningsvis har jag hunnit skriva en bok till sommaren, en bok som i dagsläget endast är på idéstadiet. 

God jul och gott nytt år!   


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon