The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Det är dags att skilja cuckarna från högern

Kategori: Högern slår tillbaka, Metapolitik, Politik, USA

 
Jag kan tänka mig att de flesta av er som läser detta är bekanta med det amerikanska begreppet cuckservative. Till er som mot förmodan inte vet har jag hittat en förvånansvärt bra definition på Wikipedia:  

Cuckservative (ofta förkortat till cuck) är ett politiskt epitet som används pejorativt för att beskriva en konservativ som har ”sålt sig”, har accepterat alla vänsterns grundläggande premisser och sympatiserar med liberala värderingar. Termen har sitt ursprung bland annat i internetforumet 4chan och används av bland andra alternativa högern. Den myntades 2015 i början av kampanjen inför 2016 års presidentval i USA.[1] Urban Dicitionary ger några definitioner av termen: ”En cuckservative är en som själv betecknar sig som ’konservativ’, men som fegt ’säljer ut’ och underminerar sitt hemlands folk, kultur och nationella intresse i syfte att vinna acceptans hos partier som är fientliga eller likgiltiga gentemot dem.” ”En högerpolitiker eller dito sympatisör som gör en stor sak av att försvara traditionella värden, men så snart påtryckningar förekommer rullar över på rygg för vänstern i varje fråga av rädsla för att bli kallad ’rasist’, ’sexist’ eller ’homofob’.”[2]

-Hämtat 6/1 2018.

Sammanfattningsvis kan man säga att en cuckservative, hädanefter bara ”cuck”, är en person som kallar sig höger och konservativ men som lever och agerar utifrån en i grunden liberal världsbild. Oavsett om de känner till det själva eller ej så blir deras ”konservatism” ett sätt att bevara liberala värden, trotts att konservatismen har egna innerboende värden som knappast är liberala. Dessa cucks har en egalitär grundsyn på människan, att vi alla på en fundamental (biologisk) nivå är jämlika och utbytbara. Samma individer är ofta globalistiskt och internationalistiskt lagda. 

En konservativ avart som kan beskrivas på detta sätt är neokonservatismen (i en europeisk kontext snarare betecknad ”liberalkonservatism”). För att göra en lång historia kort kan man sammanfatta det som att en grupp f.d trotskister under 1960 -och 70-talet bytte parti från Demokraterna till Republikanerna. Det är självklart lite mer nyanserat än såhär men av utrymmesskäl får detta bli en egen artikel i framtiden. De nya republikanerna förde in globalismen i GOP. Med tiden utvecklades partiet till att bli ytligt materialistiskt, krigshetsande, överdrivet pro-israeliskt, förespråka ökad överstatlighet i form av internationalistiska handelsavtal som NAFTA samt oförmögna att hantera vänsterns kulturkrig. De neokonservativa har aldrig varit intresserade av att bekämpa vänsterns progressivistiska kulturrevolution genom institutionerna. Istället har de offrat tusentals amerikanska liv och enorma resurser på onödiga krig i Mellanöstern med omnejd. 

De neokonservativa krigen är ett typexempel på deras liberala människosyn. Med hänvisning till bland annat demokratiseringen av Tyskland på 1940-50-talet arbetar de utifrån hypotesen att USA har en skyldighet, och en möjlighet, att med hjälp av militära interventioner sprida en liberal demokrati av västerländskt mått till länder i tredje världen. Detta visar på deras syn på människan som endast en utbytbar liten socioekonomisk atom. Bara det invaderade landet ockuperas tillräckligt länge så kommer demokratin att segra. När någonting går fel resonerar de på samma sätt som gamla kommunister. Anledningen till att exempelvis interventionen i Irak blev ett misslyckande berodde på att Obama började skicka tillbaka amerikanska trupper, att landet inte ockuperats tillräckligt länge, att man inte hörsammat John McCain, att det neokonservativa konceptet ”aldrig testats på riktigt”. 

Liberalismen kan också utrönas när det kommer till frågor om exempelvis handelspolitik och invandringspolicy. När det kommer till det senare har man varit minst sagt slapphänta och till och med välkomnat invasionen från söder. Genom globalistiska handelsavtal vill man öka USA integration med omvärlden, även om vanliga amerikaner far illa. Sist men inte minst är det viktigt att poängtera att kapitalismen, ”penningen”, i de neokonservativas värld är en överideologi istället för ett verktyg för att förbättra välståndet. Kapitalismen står med andra ord överst i hierarkin, överordnad alla transcendenta värden. En sådan kapitalism är till sin natur progressiv, vilket är ännu en förklaring till den moderna högerns oförmåga att försvara sig mot den kulturmarxistiska kulturkampen.  

Det är i denna kontext cucken måste förstås. Cucken har i grund och botten accepterat våra motståndares narrativ och grundfilosofi. När egalitärer genomfört reform X så förblir den outmanad och sedermera en grundförutsättning för framtida cuckars politiska världsbild. Man anpassar sig helt enkelt efter fiendens framgångar istället för att gå till motattack och rulla tillbaka dess segrar. 

Cucken förstår inte den fiende den säger sig bekämpa, heller inte dess målbild och vision. Därav blir den förlamad, tandlös och helt oförmögen till att göra kraftfullt motstånd. Den tycker att det är jobbigt att bli kallad rasist eller valfritt annat vänsterepitet. Den förstår inte att begreppen är konstruerade just för att demonisera och därefter sätta ramar för ens tankar. Begrepp som metapolitik och kulturkamp vet den oftast inte vad det är. I alla fall inte på djupet. 

Det finns även en tredje form av cuck; den opportunistiska cucken. Denna person är inte nödvändigtvis ”cuckig” i bemärkelsen jag beskrivit ovan. Det kan istället handla ren opportunism. Men ofta är det en kombination av båda. För ett tag sedan skrev jag en artikel med rubriken Fallet Jan Sjunnesson där jag skildrar ett typexempel på en cuck och dess beteende. Den opportunistiska cucken hänger ofta ihop med en oförståelse för sin motståndare. De verkar på fullaste allvar tro att de kommer bli förlåtna ifall de tar avstånd från kontroversiella saker de sagt. Ibland kommer dessa avståndstaganden helt oprovocerat, exempelvis Sjunnessons utfall mot Christoffer Dulny och Ingrid Carlqvist. 

Vilka exempel på cuckservatives har vi? För att underlätta för er som läsare har jag valt att ta fram en kortare lista på tydliga exempel på det jag menar. I en amerikansk kontext är bland annat några nämnvärda namn/grupper: 

-Paul Ryan.

-Familjen Bush (inkluderar de som varit och försökt bli president).

-Stora delar av det republikanska etablissemanget. 

-Glenn Beck (amerikansk radiopratare). 

-Dennis Prager/Prager University (även om de ibland gör bra saker).

-National Review (större neokonservativ tidskrift).

-Ben Shapiro. 

-Alt-light-rörelsen inklusive bland andra Gavin McInnes, Milo Yiannopoulos, Mike Cernovich m.f (även om dessa ibland kan vara goda kritiker av exempelvis feminism).

I en svensk kontext är dessa värda att nämna: 

-Jan Sjunnesson.

-John Gustavsson (bland annat skribent på Samhällsnytt).

-Roger Sahlström.

-SD:s partiledning (även blinda höns kan dock finna ett korn ibland). 

-De flesta kristdemokrater och KDU:are (det går att finna bra folk i främst ungdomsförbundet, men utåt är de hopplöst fega och PK). 

-”PeterSweden” (större twittrare)  

Ett extra gott exempel på en cuck bland dessa exempel är John Gustavsson på Samhällsnytt. Den som följt hans arbete inser ganska snart att han inte är som andra opinionsbildare inom högern. Gustavsson är en frenetisk motståndare av Trump i likhet med gelikar på andra sidan Atlanten. Han kallar sig konservativ samtidigt som han motiverar sitt ställningstagande med liberala ståndpunkter. Precis som hans cuckservativa kollegor i USA beskriver han gärna Trump som en man som gått över gränsen för det anständiga. Trumps personlighet är inte optimal, men denna bortförklaring är å andra sidan ett vanligt svepskäl för cuckar att kalla sig konservativa samtidigt som de ratar kandidater som skapar förändring på riktigt. Kanske därför att de själva inte tillhör den genuina högern utan snarare bör betraktas som någon sorts islamkritiska liberaler. 

Frågar du mig är det dags att skilja cuckarna från högern! 


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon 

Till maskingevärets försvar

Kategori: Politik, USA, Vapen

NRA:s tidigare ordförande Charlton Heston 
 
I samband med den senaste masskjutningen i USA, den värsta i sitt slag, är det många människor i både Sverige och USA som högljutt ifrågasätter idén om landets fria vapenlagar. I Sverige råder det ingen debatt överhuvudtaget. Här råder en tyst konsensus kring att privat vapenägande är något negativt. Jag skulle med denna artikel vilja upplysa om varför de fria vapenlagarna finns, varför de är bra samt varför det är en dålig idé att vara emot det privata vapenägandet. 

I efterdyningarna av varje masskjutning eller skolmassaker uppkommer en debatt om huruvida de amerikanska vapenlagarna måste skärpas eller inte. I Sverige råder det ingen debatt. Här är alla överens om att privat vapeninnehav är dåligt, oftast utan att någon motivering överhuvudtaget. Med detta i åtanke är det inte konstigt att svensken inte vet någonting om USA:s vapenlagar och fördelarna med dessa. 

Det privata vapenägandet i USA grundar sig i den amerikanska konstitutionens andra tillägg som säger att: 

Enär en väl reglerad milis är nödvändig för en fri Stats säkerhet, skall Folkets rätt att inneha och bära vapen ej inskränkas.

För att översätta till dagens svenska så innebär det andra tillägget att den fria staten måste skyddas av en väl reglerad och organiserad milis. Försvaret av den fria staten, mot såväl inre och yttre hot, skall därmed skötas av mer eller mindre privata miliser och medborgargarden. En viktig aspekt av det privata försvaret är att det även innefattar ett skydd mot staten ifall den börjar bli för mäktig och långtgående. På detta sätt ville man skydda medborgarna mot tyranni. Många år har gått sedan 1788 då konstitutionen slutgiltigt godkändes men likväl är den fortfarande brännande aktuell.

Det finns många fördelar med fria vapenlagar. Jag skulle vilja börja med att ta avstamp i varför det överhuvudtaget finns vapen. I grund och botten handlar vapeninnehav om att skydda sin frihet, suveränitet och egendom. Mao Zedong sade någon gång att ”ett land alltid har en armé, sin egen eller någon annans”, vilket han hade helt rätt i. Detta faktum är skalbart och går att både förminska och förstora. En individ, en familj eller ett folk kan aldrig vara helt fri om den inte kan försvara sig själv. Kan den inte försvara sig själv lever den på nåder av någon annan, i de flesta fall en svulstig statsmakt. Det fria vapeninnehavet handlar om att göra individer och familjer, nationens minsta beståndsdelar, så fria som möjligt genom att ge dem rätten att försvara sig själva och sin egendom. Alternativet är att överlåta ansvaret av försvaret till staten, en stat vars rättsväsende måste vara mycket stort och omfattande för att ens vara i närheten av att kunna garantera samma säkerhet och trygghet. Du som läser detta bör fundera på vem du litar mest på. Är det dina anhöriga? Eller är det en kall och anonym stat, en stat som närsomhelst kan använda sina krafter, din berövade rätt till försvarsförmåga, emot dig? Vår trygghet får inte öka på bekostnad av friheten, eller som Benjamin Franklin så väl uttryckte det: ”Ett samhälle som ger upp lite frihet för att vinna lite säkerhet, förtjänar varken eller och kommer att förlora bägge.”

Med andra ord är det medborgarens möjlighet till självförsvar som avgör dess nivå av frihet. När försvaret, genom det statliga våldsmonopolet, överlätes till staten är medborgaren fri endast på statsmaktens nåder. För att skydda medborgaren mot interna hot, såväl i form av kriminalitet som mot en stor och hotfull statsmakt, gav de amerikanska grundlagsfäderna varje medborgare rätten att äga och bära vapen samt rätten att organisera reglerade miliser. Därav minskade behovet av en centralstyrd armé och polis då det statliga våldskapitalet decentraliseras till minsta möjliga enhet. Ur detta kommer ytterligare argument för de fria vapenlagarna. 

Ett sådant argument är att ett decentraliserat försvar minskar risken för krig samt förbättrar försvarsförmågan i händelse av väpnad konflikt. Risken för krig minskar dels därför att ingen stat lättvindigt kommer att ha potentialen att starta ett anfallskrig eftersom våldspotentialen är decentraliserad. Armén är i stort sett helt inriktat på försvar av det egna landet och därmed ej anpassat efter att inkräkta på andras domäner. Utifrån det faktumet höjs tröskeln för att en väpnad konflikt skall vara möjlig, både externt och internt. Även om fiendestatens försvar är utformat för anfall finns det fortfarande stora fördelar med den amerikanska modellen. Ett försvar som är decentraliserat är mycket svårt att beräkna förmågan på. Ett mer folkligt inriktat försvar är också mer uthålligt, vilket höjer priset på motståndarens aggression till den grad att den troligtvis uteblir. 

Några av er som läser detta tänker säkert att en armé bestående av medborgare med endast lättare vapen inte kan vinna något krig mot varken en yttre fiende eller sin egen stat. Ni har fel. Överlägsenhet i vapenmakt är inte den enda faktor som avgör ett krig. Titta bara på kriget i Vietnam, eller varför inte på det amerikanska frihetskriget. I båda exemplen förlorade de segrande sidorna de flesta slag de deltog i men lyckades ändå vinna i slutändan tack vare tålamod och uthållighet. Genom att endast dra ut på kriget lyckades både vietnameserna och amerikanerna få sina fiender att tröttna på konflikten och dra sig ut. Som jag tidigare beskrivit i artikeln Västerlandets förlorande segrare så handlar inte en seger om att vinna utan om att den skall vara värt att vinna. Även en vinnare är ibland en förlorare på grund av de ansträngningar man tvingats till för att deltaga i kriget. Denna realitet måste varje angripare ha i beaktning oavsett om det handlar om en främmande makt eller den egna staten. 


Generellt har inte det privata vapeninnehavet varit något problem historiskt sett. I modern tid har dock problem uppkommit som vänsterpolitiker försöker koppla till att privatpersoner äger skjutvapen. Problemen har varit alltifrån vapenrelaterad kriminalitet till regelrätta massakrer, likt den i Las Vegas nyligen. Detta är en stor fråga och jag kommer av utrymmesskäl inte ta upp alla aspekter av debatten. Dock skulle jag vilja ta upp några vanligt förekommande fenomen. 

Ett s.k ”vapenproblem” som kritiker ofta tar upp är den vapenrelaterade kriminaliteten. De hävdar att färre vapen skulle minska antalet skjutningar. Det finns många invändningar mot detta. Här är några av dem: 

-Det finns ingen korrelation mellan fler vapen och fler skjutningar (se bilden längre ner). Ingen människa har egentligen blivit dödad av ett vapen utan av individen som höll i det. För att förstå skjutningarna bör man snarare försöka förstå människorna som använt dem. 

 
-Det finns ingen korrelation mellan friare vapenlagar och fler mord/vapenvåld. Enligt en studie från 2014 (som kan läsas här) var 54% av USA:s counties fria från mord. Samtidigt stod 2% av alla counties för 51% av alla mord. Låt oss gräva lite djupare i denna statistik. Ett tydligt mönster man ser är att antalet mord är betydligt större i storstäderna och desto färre ju längre ut på landsbygden du kommer. Studien visar också på stora skillnader inom storstäderna. Däremot finns det inget samband mellan en hög nivå av vapenägande och många skjutningar. Vapenägandet på landsbygden var 2.11 gånger högre än i de urbana miljöerna, trotts det hade de flesta counties med högt vapenägande få eller inga mord. 
Rött betyder många mord, vitt få eller inga mord. Ser ni också ett samband?

-Utifrån denna studie kan, i alla fall jag, se andra tydliga mönster. De delstater med flest röda områden är också stater där som Demokraterna brukar vinna. I samma stater har man vanligtvis också hårdare vapenlagar, exempelvis i Kalifornien. Man kan då fråga sig om det är de striktare vapenlagarna i sig som skapar alla dessa skjutningar. Både ja och nej. Visst, striktare vapenlagar har sin nackdelar, exempelvis att privatpersoner inte längre får möjlighet att försvara sig själva, en faktor som annars blir en sorts utjämnare mellan den kriminelle och dess offer. Därav är det möjligt att kriminaliteten ökar. Vi vet att den som verkligen vill, kan få tag i ett vapen (exempelvis en kriminell) även om restriktioner kring vapenhandeln skulle försvåra något. Men det finns också ett annat mönster. 

-Det finns en anledning till att Demokraterna har det väljarstöd de har. Om det inte vore för att en hög andel afro -och latinamerikaner i dessa områden hade vapenvåldet gått ner avsevärt. Varför är icke-vita i allmänhet, och svart i synnerhet, så överrepresenterade inom dessa typer av brott? Vänstern försöker få det till en flummig idé ”strukturell rasism”, att polis och rättsväsende straffar svarta hårdare på raslig/etnisk grund. Jag tänker inte ens bemöda mig med att bemöta detta nonsens. Det handlar heller inte om socioekonomiska faktorer i någon högre grad. I så fall hade den relativt fattiga mellanvästern varit lika hårt drabbad av vapenkriminalitet som de våldsamma förorterna. 

-Mer rimliga förklaringsmodeller handlar dels om att den mexikanska gränsen är en passage för droger från Sydamerika, en handel som skördar många liv i gängkrigen. Det skulle kunna förklara den höga mordfrekvensen i exempelvis Kalifornien och delar av Texas. Den största överrepresentationen finns dock hos afro-amerikanerna. Enligt studien The Color of Crime från American Renaissance löper en svart man sex gånger större risk att begå ett mord än en vit man (2013). För den som är intresserad skulle jag varmt vilja rekommendera att läsa denna studie som är en sann ögonöppnare. Hursomhelst är USA:s svarta befolkning mycket kraftigt överrepresenterade när det kommer till kriminalitet i sin helhet, särskilt vid mord.

-Varför är de svarta såpass överrepresenterade? Detta är ett kontroversiellt område. Frågar du mig handlar den höga kriminaliteten om en blandning av arv och miljö. Dels vet vi att människor av afrikanskt ursprung har de biologiska oddsen emot sig när det kommer till att riskera ett liv i kriminalitet. Faktorer på gruppnivå så som en lägre nivå av IQ, sämre förmåga till framförhållning, högre halter av testosteron och en lägre grad av altruism är faktorer som kraftigt trissar upp antalet brott bland afro-amerikanerna. Jag har till denna artikel ej funnit någon studie där alla de faktorer jag nämner vävs samman i en och samma rapport och där det drar ett likhetstecken till de svartas kriminalitet. Däremot finns det enskilda studier, som exempelvis The Bell Curve (Murray, Herrnstein 1994), där enskilda likhetstecken dras så som kopplingen mellan låg IQ och hög risk för ett kriminellt liv. Dock krävs det ingen högre intelligens för att kunna lägga ihop ”ett och ett”. Till den som är intresserad rekommenderar jag Kristoffer Hugins samlade artiklar hos Nordisk Alternativhöger där du kan läsa om dessa områden och själv bilda dig en uppfattning.

-Andra faktorer är de kulturella. Sedan 1940-50-talet har de afro-amerikanska civilsamhället fullständigt havererat. Välfärdsstatens intåg, i samklang med destruktiva moderniteter så som kulturmarxismen, har skapat ett degenererat samhälle med splittrade familjer. Omkring 70-75% av alla svarta barn växer idag upp med enbart en förälder, i nästan samtliga fall med modern. Vi vet att dessa typ av familjeförhållanden innebär risker för både individen och samhället i sin helhet. Här är lite statistik för den som är skeptiskt. Vi vet att avsaknaden av en fadersgestalt, en man att se upp till, är en viktig orsak bakom att många unga svarta män dras in i gängkriminalitet. En anledning till att många svarta fäder lämnar sina familjer sägs vara införandet av sociala skyddsnät, något som gjort det möjligt för fadern att överge familjen då staten ändå står för försörjningen. I vilken grad detta stämmer kan jag dessvärre inte sia om. Dock vet vi att det afro-amerikanska samhället inte nödvändigtvis hade behövt vara lika illa som det är idag. USA:s svarta har levt under betydligt bättre förhållanden historiskt. En intressant anekdot är att afro-amerikanerna, mot vad man kan tro idag, historiskt varit betydligt religiösare och mer frekventa kyrkobesökare än de vita. Detta var innan gangsterkulturens tid.  

-En annan påstådd baksida av de fria vapenlagarna är de till synes helt irrationella skolmassakrer och masskjutningar som sedan ett kvarts sekel tillbaka blivit alltmer frekventa. En vanlig förklaring från högern brukar vara den nedmontering av den amerikanska psykvården som skett sedan 1960-talet. Människor som förr inte tilläts gå fria,  gör det idag. Min egen teori utöver detta är att kristendomens reträtt i samhället (även i det amerikanska) skapat en gudlös kultur som möjliggör dessa typer av handlingar. Men det är bara min teori. Det skall tilläggas att de vapen som använts vid massakrerna inte sällan redan varit olagliga till skillnad mot vad våra medier försöker få oss att tro. De vapenlagar som hittills finns har alltså inte lyckats stoppa nya tragedier från att inträffa. 


 

 
Om nu inte de nuvarande reglerna kring privat vapeninnehav givit utlovat utfall kan man fråga sig varför starka röster fortfarande förespråkar ökade restriktioner. Detta är en stor fråga som jag inte kommer ha möjlighet att helt bena ut i denna artikel. En möjlig förklaring är att staten vill stärka sitt grepp om medborgarna genom att ytterligare centralisera (förstatliga) våldspotentialen, det vill säga förminska medborgarens möjlighet till självförsvar till förmån för den statliga våldsmonopoliseringen som pågår i USA. Både demokrater och republikaner har bidragit till denna process, även om de gjort det på olika sätt och i olika omfattningar. Demokraterna kämpar för att begränsa medborgarens rätt att äga och bära vapen. Republikanerna är förvisso förespråkare av det privata vapeninnehavet men har å andra sidan bidragit till att förminska den lokala milisens betydelse för landets försvar. Detta genom att stödja en överjäst federal, centralstyrd, armé som genom sin storlek övertar rollen som landets försvarare. En neokonservativ politiker kan inte, på grund av sitt förespråkande av ”demokratifrämjande” utländska interventioner, vara helt konstitutionell enligt dess verkliga innerbörd. Eftersom den gamla amerikanska försvarsmodellen främst är inriktad på försvar blir exempelvis en invasion av Irak omöjlig. Därmed blir de neokonservativas dröm om en helt demokratiserad värld orealiserbar. 

Ett fulländat statligt våldsmonopol skulle innebära att alla de andra friheter amerikanerna tillhandahåller, riskeras att tas ifrån dem. I en tid när makten blir alltmer koncentrerad till en lite politisk, medial och finansel klick skulle det innebära en katastrof ifall det amerikanska folket tvingades leva på nåder av dessa människor. Samma personer som sitter i toppen känner till potentialen i den fria milisen. Ett exempel på det fria medborgargardets sprängkraft är händelserna kring Bundy Ranch i delstaten Nevada. Efter att ranchens ägare Cliven Bundy hamnat i konflikt med statsmakten, om en avgift avseende betesrätt för Bundys boskap, skickade de federala myndigheterna FBI till Bundys gård för att konfiskera hans kreatur tills dess att avgiften var betalad. Bundy, samt ett antal miliser, såg de federala myndigheternas agerande som icke-konstitutionellt, vilket fick samma miliser att ta sig till Bundys gård för att försvara honom och hans egendom mot FBI. I början av april 2014 fick världen se något ovanligt. För en gång skull nyttjade amerikanska medborgare sin rätt att bära vapen i syfte att motverka tyranniet inom den egna staten. Vad jag vet pågår konflikten fortfarande men för stunden vann Bundy mot staten. Efter ett antal dagars dödläge mellan miliserna och FBI, där bådas sikten var riktade mot varandra, valde de federala myndigheterna att dra sig tillbaka. Händelserna kring Cliven Bundys ranch skickade signaler över hela USA om potentialen i de privata miliserna.  


Vägen framåt för det amerikanska folket är inte att inskränka några vapenlagar. Istället är det andra förändringar som behöver ske. För att de amerikanska miliserna skall återfå sin roll som USA:s försvarare behöver det ske stora omställningar när det kommer till utrikes -och försvarspolitik. Armén behöver decentraliseras och utgöra ett försvar som inkluderar stora delar av landets manliga befolkning, ett försvar där varje man är en del av en mindre enhet som ansvarar för försvaret av deras egna område. Tyngre beväpning has tillhanda av milisernas ledning.

För att denna omställning skall vara möjlig måste USA omvärdera sin syn som världspolis. Istället för att vara demokratins och Västerlandets frontsoldat bör landet vara Västerlandets reservist, en roll de tidigare haft i historien (exempelvis under Första -och Andra världskriget). Orättfärdiga interventioner utomlands måste därmed upphöra. Sammanfattningsvis bör det privata vapeninnehavet institutionaliseras snarare än att förbjudas.  

Med denna artikel till de fria vapenlagarnas försvar har jag förhoppningsvis rätat ut ett och annat frågetecken hos dig som läsare. Glöm inte att sprida denna artikel vidare. I Sverige finns ingen saklig debatt om vapenfrågor. Delvis beror detta på okunskap kring ämnet. Hjälp till att råda bot på detta genom att rekommendera denna artikel till dina vänner.


The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon