The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Den liberala krigshetsen

Kategori: Politik, USA, Utrikespolitik, Åsiktskorridoren

 
Det har nu gått ett par veckor sedan USA:s bombardemang av syriska mål. Jag har medvetet valt att ligga lite lågt och inte skriva något förrän saker och ting klarnat. Vi kan konstatera att Trumps missiler hittills inte följts upp av tyngre aktioner. Än så länge. Den västerländska utrikespolitiken (nej, inte bara den amerikanska) kan dock ge oss en del andra lärdomar, ett kvitto på liberalismens totala seger i modernitetens tid. 

De flesta av er som läser min blogg är säkert medvetna om att det inte spelar någon större roll vilken politisk sida som styr. Vissa saker förändras aldrig, de skall till varje pris drivas igenom oberoende av opinionen. Västvärldens etablissemang har, oavsett färg, en gemensam kollektiv vilja, en närmast religiös syn på vilka samhällsfrågor som skall drivas igenom. Detta har jag valt att kalla etablissemangets kollektiva vilja och det är den som formar åsiktskorridoren. 

Etablissemangets kollektiva viljan inkluderar ett flertal viktiga delar, vissa mer uppenbara än andra. En sådan del är agendan om folkutbytet. Det är en ”vilja” som alltmer börjar ifrågasättas. Normaliseringen, och upphöjningen, av diverse HBTQ-grupper är en annan ”vilja”.

Mot vad många inser är att etablissemangets utrikespolitiska vilja är den ”vilja” som kanske slagit igenom hårdast. Mot rådande utrikespolitik, som inkluderar bland annat rysshets, interventioner i Mellanöstern och en unipolär värld med endast en supermakt, existerar inget potent motstånd. Det är åtminstone långt ifrån tillräckligt starkt. Hur stark fredsrörelsen är i exempelvis USA är inte helt lätt att svara på. En hint kan man dock få genom att läsa Michael C. Desch artikel How Popular Is Peace  i decembernumret av The American Conservative från 2015. Enligt statistiken Desch presenterar är den generella uppfattningen hos den amerikanska befolkningen att USA skall ha en moderat roll som världsledare, även om en betydande majoritet fortfarande vill att landet skall ha en aktiv roll. Ytterst få är vad som elaka tungor brukar kalla ”isolationister”, människor som vill att USA träder tillbaka som dominant spelare i världspolitiken och istället vänder sig inåt, samt fokuserar på sina egna problem. De så kallade isolationisterna brukar främst komma från paleokonservativt, traditionalistiskt  och libertarianskt håll.

 

 

När det kommer till utrikesfrågor är det ofta svårt att mäta folkets stöd. Sannolikt beror detta på att människor i allmänhet är dåligt insatta, och på grund av frågornas ofta komplicerade natur. För att skapa ett tillfredställande underlag för sin övertygelse krävs ofta både intresse och ett kritiskt sinne. Intresse på grund av komplexiteten. Ett kritiskt sinne därför att media är förljugen och spyr ut propaganda. Inte sällan sprids desinformation från flera håll (nej, inte bara från Ryssland). Enligt en studie från Oxford är det därför inte säkert att trovärdigheten är särskilt hög i undersökningar som mäter folks åsikter om större utrikesfrågor; ”In the past, research on citizen opinions of world affairs was something of a hard case for those who hope for democratic control of policy. Citizens in most countries are not well informed on global issues, and on many issues they are understandably ambivalent. As a result, when the pollsters ask complicated questions about truly difficult decisions—such as the decision to go to war—citizens are likely to sway one way or the other, depending on the exact words that are put before them.

Å andra sidan kan man fråga sig vad det hade spelat för roll. Historien har visat att när eliten verkligen fått för sig att göra något så spelar ofta folkets vilja en minimal roll. Första världskriget är ett typexempel. Trotts en stark europeisk fredsrörelse drogs hela Occidenten in i ett krig som inte borde ha blivit särskilt stort. Det finns naturligtvis undantag, men i stort sett har folkets åsikter varit sekundära då krigen ofta korrelerat med etablissemangets kollektiva viljor. 

I dagens Väst, och inte minst i Sverige, har en åsiktskorridor i sedvanlig ordning skapats för att skydda brahminernas, ”den nya klassens”, intressen i utrikesfrågor. Jag skulle här varmt vilja rekommendera en mycket välskriven artikel av Joakim Andersen, en för mig stor intellektuell förebild. Andersen drar det träffsäkra likhetstecknet mellan att bli kallad ”rasist” och ”ryssvän”. Att vara ”Putins lakej” eller nyttiga idiot har blivit ett sorts substitut för andra epitet som alltfler väljer att strunta i. Ryss-hysterin fyller på ett intressant sätt ett flertal funktioner med den gemensamma nämnaren att alla har ett avlegitimerande mål. Som Andersen skriver får en ”ryssvän” dels mindre utrymme i offentligheten (om något alls). Min egen teori är att hysterin också har som mål att avlegitimisera framtida val. Skulle exempelvis SD gå fram kraftigt och/eller AfS komma in i riksdagen så har etablissemanget redan på förhand dömt ut deras framgångar och reducerat dem till ett av Putins verktyg för att skada den liberala världsdominansen. Eftersom de antiryska sentimenten redan är grundlagda är steget därefter inte långt för att ge de styrande ytterligare befogenheter att dra åt tumskruvarna. 

För att återgå till kärnan i denna artikel kan vi konstatera att kandidaten Donald Trumps icke-interventionistiska linje vunnit mångas hjärtan. Enligt de av Desch presenterade undersökningarna har kandidat Trumps linje framförallt stöd bland obundna väljare, inte bland republikaner. Dessa väljare kan mycket väl ha varit de människor som gav honom de sista avgörande procenten, människor som kanske aldrig röstar annars, eller som vände Clinton ryggen på grund av hennes hökaktighet. En nyckelfaktor till Trumps triumf var hans skickliga uppdelning mellan det folk han sade sig företräda och globalisterna han ville bekämpa, alltså Brahminerna, ”den nya klassen”, de personer som byggt åsiktskorridoren, en strategi som helt riktigt sammankopplar interventionism med massmigration. Deschs statistik visar också att vi över tid sett en kraftigt nedåtgående trend när det kommer till världspolisens popularitet, även om stödet fortfarande är högt. De framtida kandidater som går mot strömmen i dessa frågor har mycket att vinna på sikt.

För att knyta ihop säcken. Även om Trump gjort fel skall vi ännu inte måla fan på väggen. Trumps drag har hittills varit små och obetydliga. Dock finns det en lång rad intressesfärer som skulle tjäna på en amerikansk intervention, även om det innebär en storkonflikt, exempelvis det militärindustriella komplexet, den djupa staten, Israel/israellobbyn (som bland annat vill se försvagade grannstater) och andra finansiella intressenter som kan tänkas tjäna stora summor på att västerlänningar och araber dör i tusental. I kombination med allt detta finns den neokonservativa idén om en helt demokratiserad värld, samt liknande kulturimperialistiska idéer, tankegods som slagit rot hos både republikaner och demokrater.  Men mer om det i en annan artikel. 

Vi får hoppas att Trumps bombningar är ännu ett strategiskt drag för att uppnå något konstruktivt. Om inte bör vi ifrågasätta hans legitimitet som vår populistiska isbrytare. 


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon 

Far Cry 5 och kulturmarxismen inom spelindustrin

Kategori: Högern slår tillbaka, Kulturrevolution, Metapolitik, Politik, Spelbranschen, USA

 

Läsare av denna blogg är väl medvetna om vänsterns dominans inom allt som kan kallas kultur. Spelbranschen är dessvärre inget undantag, trots att de som konsumerar denna populärkultur till en övervägande del är vita män som antingen saknar politiskt intresse, eller är höger. Precis som med de flesta Hollywoodfilmer är spelindustrin full av antitraditionalistiska sentiment. Ett färskt exempel är det nya spelet Far Cry 5. 

Far Cry är en spelserie som sedan 2004 givits ut av det franska spelbolaget Ubisoft. Bolaget ligger bakom en rad andra succéspel som Assassin´s Creed och Prince of Persia. Far Cry-serien har ingen komplett röd tråd mer än att det är ett ”first person”-skjutar -och äventyrsspel som utspelar sig i vildmarken eller i en annan ogästvänlig miljö. Handlingen går oftast ut på att bekämpa någon form av despot, samt att överleva från farliga vilddjur.  

Del 5 i denna serie utgör inget undantag. Det nya spelet utspelar sig i den amerikanska delstaten Montana, i ett fiktivt county kallat Hope County. Precis som i de tidigare spelen uppenbarar sig en vacker vildmark. Redan från start kastas den kvinnliga karaktären Rook (ovanligt pojknamn som betyder ”orgin” = ursprung) in i en situation där hon tvingas fly från sekten Eden’s Gate och deras kultledare Joseph Seed. (*rättelse längst ner i artikeln).

Karaktäriseringen av spelets onda individer är signifikant för hur populärkulturen vill avporträttera människor som inte går i vänsterliberalernas ledband. Kulten och dess ledare är dels djupt troende kristna, vapenägare, separatister, antifederala och talar ofta i termer av hur centralregeringen tar deras friheter ifrån dem. Hope County är ingen vit etnostat, sekten har en del icke-vita anhängare. Dock utspelar sig handlingen i Montana, en av de delstater med höst andel vita i sin population. Sammantaget presenteras Joseph Seed och hans anhängare som psykopater, galningar och allmänt läskiga. 

De goda karaktärerna utgörs av den federala agenten Rook och ett antal andra individer som utgör den intärna motståndsrörelsen gentemot Seeds separatiststyre. Vidare går spelet ut på att sabotera för sekten, befria människor som inte vill vara en del av den och göra Montana fritt. 

 

Mitt första intryck av spelet (notera att jag inte själv spelat det, bara sett videos och annat material) är att det är som ett kassettband som upprepar sig. Precis som så många gånger förut, går spelet ut på att trampa på individer som det vänsterliberala etablissemanget ogillar. Först porträtteras de i negativ dager, i detta fall som fanatiska psykopater. Sedan går spelskaparna över till att ge de onda karaktärerna repliker, vars innehåll inte nödvändigtvis är fel, men som i de flesta människors öron låter negativt på grund av avsändaren. Samma taktik tillämpas på alternativmedia. Hur många gånger har man inte hört argument som att en artikels innehåll är fel därför att avsändaren är ”fel”? De flesta människor kan fortfarande inte läsa en artikel, hur sant och välskrivet innehållet än är, om den exempelvis är publicerad på Fria Tider eller Nyheter Idag. Avsändaren blir viktigare än innehållet på grund av den politiskt korrekta stigmatiseringen kring alternativmedia som predikats ut av etablissemangets megafoner. 

Vägen mot att stigmatisera ”fel” källor går via kulturen. Taktiken går ut på att i populärkulturen ge onda/omoraliska/smaklösa personer repliker där de säger saker som uttalas av kulturarbetarnas politiska motståndarna. När massan sedan konsumerar den kulturella produkten kommer de, medvetet eller omedvetet, att associera vissa politiska åsikter med de karaktärer de sett inom kulturen. Ett klassiskt exempel på denna taktik är en scener ur filmen American History X från 1998. Huvudkaraktären, nynazisten Derek Vinyard (Edward Norton), håller ett tal till sina likasinnade vänner: 

Länk till filmklipp: https://www.youtube.com/watch?v=b_A96zd-hps

Talet kan också läsas nedan: 

Derek: ”Alright, listen up. We need to open our eyes. There are over 2 million illegal immigrants bedding down in this state tonight! This state spent $3 billion last year, on services for those people who have no right to be here in the first place!$3 billion! $400 million just to lock up a bunch of illegal immigrant criminals, who only got into this country because the fuckin' INS decided, "It's not worth the effort to screen for convicted felons!" Who gives a shit? Our government doesn't give a shit! Our border policy's a joke! So, is anybody surprised that south of the border, they're laughing at us? Laughing at our laws? Every night, thousands of these parasites stream across the border like some fucking piñata exploded. 

[the skinheads laugh] 

Derek: ”Don’t laugh! 

[the skinheads immediately quiet down]

Derek:There’s nothin' funny goin' on here! This is about your life and mine; it's about decent, hard working Americans falling through the cracks and getting the shaft because their government cares more about the constitutional rights of a bunch of people who aren't even citizens of this country! On the Statue of Liberty it says "give me your tired your hungry, your poor..." well it's Americans who are tired and hungry and poor, and I say until you take care of that, close the fucking book! 'Cause we're losing, we're losing our right to pursue our destiny, we're losing our freedom, so that a bunch of fucking foreigners can come in here and exploit our country! And this isn't something that's going on far away, this isn't something that's happening places we cant do anything about it, it's happening right here, right in our neighborhood, right in that building behind you. Archie Miller ran that grocery store since we were kids here. Dave worked there, Mike worked there... He went under and now some fuckin' Korean owns it who fired these guys and is making a killing cause he hired 40 fuckin' border jumpers..I see this shit going on and I don't see anyone doing anything about it...and it fuckin' pisses me off!! So look around you,this isn't our fuckin' neighborhood this is a battlefield we are on a battlefield tonight..make a decision: are we gonna stand by the sidelines quietly standing while our country gets raped? "

 

Det Derek ger uttryck för är egentligen ett legitimt missnöje över hur amerikanerna, i synnerhet de vita, behandlas av sina egna folkvalda och myndigheter. Flera av hans vita vänner har förlorat sina jobb hos en koreansk arbetsgivare som istället anlitat illegala latinamerikaner. Reflektera över det som sagts. Om man subtraherar alla svordomar och grövre uttryck så kan ingen konservativ eller nationalist hävda att det han säger är direkt fel. Faktum är att samma yttranden, rent principiellt, skulle kunna ha kommit från den för filmen samtida republikanen Pat Buchanan. Kärnan i det som sägs är med andra ord sann. 

Scenen följs utav en stormning av butiken där personalen och ägaren trakasseras. Resten av filmen präglas av Dereks resa från skinnskalle till att bli ”normal”, samt hans kamp för att få bort sin lillebror från rörelsen (vars ledare åtminstone till utseendet liknar Lyndon LaRouche). 

Konsekvensen av kulturprodukter som Far Cry 5 och American History X är att massan manipuleras till att tro att vissa idéer och uttryck är extremare än de verkligen är. När massan sedermera lyssnar på en verklig debatt kommer många av dem tänka ungefär; ”Hm, var det inte liknande åsikter som den där nazisten yttrade i filmen jag såg nyligen?”. En rationell person kan alltid undgå att luras. Den rationelle inser att uttalandet inte nödvändigtvis är fel därför att man inte till fullo håller med avsändaren, att de flesta prickar rätt emellanåt. Tyvärr är de flesta människor inte tillräckligt rationella för att förstå detta. Alltför många, särskilt bland kvinnorna, låter sina känslor styra det rationella. På det planet har populärkulturen en enorm verkan. 

För att återgå till Far Cry 5 så är målet här istället att angripa kristna, frihetsälskande, vapenägande republikaner. Det är varken första eller sista gången det kommer att ske. Men principen är den samma. 

 

Avslutningsvis kan det vara intressant att diskutera vilka åtgärder högern kan vidta mot denna propaganda. Tyvärr inte så mycket mer än att varje högerman personligen bojkottar kulturuttrycken i fråga. Att skapa konkurrerande filmer och spel är nästintill omöjligt med tanke på de enorma resurser som krävs, tillgångar vår rörelse inte besitter. Så länge det inte sker ett större kulturellt och metapolitiskt genombrott är vi tyvärr försvarslösa mot Hollywood och de stora spelbolagen. 

När det kommer till spelvärlden finns det dock ljus i tunneln. Det som händer är nämligen att högern alltmer påverkar spelbolagens konsumenter; unga vita män. Denna demografiska grupp blir alltmer höger och motsträvig till mycket av det progressiva narrativet. Ett exempel på det är de starka reaktionerna som det svensktillverkade spelet Wolfenstein 2 mottog, vars handling går ut på att olika amerikanska minoritetspersoner bekämpar nazisterna som i ett fiktiva scenario tagit över USA. Oppositionen mot spelet var såpass högljutt att den fick stor medial uppmärksamhet så långt bort som i Sverige. En intressant artikel av Timbros Jacob Sidenvall kring detta kan läsas här. 

Det som händer är alltså att de större spelbolagen alltmer separeras från sin målgrupp och deras önskemål. Ett ytterligare problem är dock att större bolag, när det kommer till kritan, tenderar att frångå sitt intresse av vinstmaximering till förmån för politiskt korrekta överideologier. Å andra sidan kommer förutsättningarna för en framtida utmanare bara bli bättre och bättre ju längre processen tillåts fortgå. Därför tror jag att en politiskt inkorrekt uppstickare inom spelbranschen har goda chanser att lyckas om den pallar trycket från media. Egentligen behöver en sådan utmanare inte ens gå ”all in”, det räcker med en fingervisning om att man inte går i det progressiva ledbandet, exemplevis genom att kritisera feminism. Mer än så behövs inte. 


 *Rättelse: Vid närmare research har jag upptäkt att den kvinnliga huvudkaraktären inte heter Rook, utan saknar namn helt. Ber om ursäkt för denna miss. 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon

Det är dags att skilja cuckarna från högern

Kategori: Högern slår tillbaka, Metapolitik, Politik, USA

 
Jag kan tänka mig att de flesta av er som läser detta är bekanta med det amerikanska begreppet cuckservative. Till er som mot förmodan inte vet har jag hittat en förvånansvärt bra definition på Wikipedia:  

Cuckservative (ofta förkortat till cuck) är ett politiskt epitet som används pejorativt för att beskriva en konservativ som har ”sålt sig”, har accepterat alla vänsterns grundläggande premisser och sympatiserar med liberala värderingar. Termen har sitt ursprung bland annat i internetforumet 4chan och används av bland andra alternativa högern. Den myntades 2015 i början av kampanjen inför 2016 års presidentval i USA.[1] Urban Dicitionary ger några definitioner av termen: ”En cuckservative är en som själv betecknar sig som ’konservativ’, men som fegt ’säljer ut’ och underminerar sitt hemlands folk, kultur och nationella intresse i syfte att vinna acceptans hos partier som är fientliga eller likgiltiga gentemot dem.” ”En högerpolitiker eller dito sympatisör som gör en stor sak av att försvara traditionella värden, men så snart påtryckningar förekommer rullar över på rygg för vänstern i varje fråga av rädsla för att bli kallad ’rasist’, ’sexist’ eller ’homofob’.”[2]

-Hämtat 6/1 2018.

Sammanfattningsvis kan man säga att en cuckservative, hädanefter bara ”cuck”, är en person som kallar sig höger och konservativ men som lever och agerar utifrån en i grunden liberal världsbild. Oavsett om de känner till det själva eller ej så blir deras ”konservatism” ett sätt att bevara liberala värden, trotts att konservatismen har egna innerboende värden som knappast är liberala. Dessa cucks har en egalitär grundsyn på människan, att vi alla på en fundamental (biologisk) nivå är jämlika och utbytbara. Samma individer är ofta globalistiskt och internationalistiskt lagda. 

En konservativ avart som kan beskrivas på detta sätt är neokonservatismen (i en europeisk kontext snarare betecknad ”liberalkonservatism”). För att göra en lång historia kort kan man sammanfatta det som att en grupp f.d trotskister under 1960 -och 70-talet bytte parti från Demokraterna till Republikanerna. Det är självklart lite mer nyanserat än såhär men av utrymmesskäl får detta bli en egen artikel i framtiden. De nya republikanerna förde in globalismen i GOP. Med tiden utvecklades partiet till att bli ytligt materialistiskt, krigshetsande, överdrivet pro-israeliskt, förespråka ökad överstatlighet i form av internationalistiska handelsavtal som NAFTA samt oförmögna att hantera vänsterns kulturkrig. De neokonservativa har aldrig varit intresserade av att bekämpa vänsterns progressivistiska kulturrevolution genom institutionerna. Istället har de offrat tusentals amerikanska liv och enorma resurser på onödiga krig i Mellanöstern med omnejd. 

De neokonservativa krigen är ett typexempel på deras liberala människosyn. Med hänvisning till bland annat demokratiseringen av Tyskland på 1940-50-talet arbetar de utifrån hypotesen att USA har en skyldighet, och en möjlighet, att med hjälp av militära interventioner sprida en liberal demokrati av västerländskt mått till länder i tredje världen. Detta visar på deras syn på människan som endast en utbytbar liten socioekonomisk atom. Bara det invaderade landet ockuperas tillräckligt länge så kommer demokratin att segra. När någonting går fel resonerar de på samma sätt som gamla kommunister. Anledningen till att exempelvis interventionen i Irak blev ett misslyckande berodde på att Obama började skicka tillbaka amerikanska trupper, att landet inte ockuperats tillräckligt länge, att man inte hörsammat John McCain, att det neokonservativa konceptet ”aldrig testats på riktigt”. 

Liberalismen kan också utrönas när det kommer till frågor om exempelvis handelspolitik och invandringspolicy. När det kommer till det senare har man varit minst sagt slapphänta och till och med välkomnat invasionen från söder. Genom globalistiska handelsavtal vill man öka USA integration med omvärlden, även om vanliga amerikaner far illa. Sist men inte minst är det viktigt att poängtera att kapitalismen, ”penningen”, i de neokonservativas värld är en överideologi istället för ett verktyg för att förbättra välståndet. Kapitalismen står med andra ord överst i hierarkin, överordnad alla transcendenta värden. En sådan kapitalism är till sin natur progressiv, vilket är ännu en förklaring till den moderna högerns oförmåga att försvara sig mot den kulturmarxistiska kulturkampen.  

Det är i denna kontext cucken måste förstås. Cucken har i grund och botten accepterat våra motståndares narrativ och grundfilosofi. När egalitärer genomfört reform X så förblir den outmanad och sedermera en grundförutsättning för framtida cuckars politiska världsbild. Man anpassar sig helt enkelt efter fiendens framgångar istället för att gå till motattack och rulla tillbaka dess segrar. 

Cucken förstår inte den fiende den säger sig bekämpa, heller inte dess målbild och vision. Därav blir den förlamad, tandlös och helt oförmögen till att göra kraftfullt motstånd. Den tycker att det är jobbigt att bli kallad rasist eller valfritt annat vänsterepitet. Den förstår inte att begreppen är konstruerade just för att demonisera och därefter sätta ramar för ens tankar. Begrepp som metapolitik och kulturkamp vet den oftast inte vad det är. I alla fall inte på djupet. 

Det finns även en tredje form av cuck; den opportunistiska cucken. Denna person är inte nödvändigtvis ”cuckig” i bemärkelsen jag beskrivit ovan. Det kan istället handla ren opportunism. Men ofta är det en kombination av båda. För ett tag sedan skrev jag en artikel med rubriken Fallet Jan Sjunnesson där jag skildrar ett typexempel på en cuck och dess beteende. Den opportunistiska cucken hänger ofta ihop med en oförståelse för sin motståndare. De verkar på fullaste allvar tro att de kommer bli förlåtna ifall de tar avstånd från kontroversiella saker de sagt. Ibland kommer dessa avståndstaganden helt oprovocerat, exempelvis Sjunnessons utfall mot Christoffer Dulny och Ingrid Carlqvist. 

Vilka exempel på cuckservatives har vi? För att underlätta för er som läsare har jag valt att ta fram en kortare lista på tydliga exempel på det jag menar. I en amerikansk kontext är bland annat några nämnvärda namn/grupper: 

-Paul Ryan.

-Familjen Bush (inkluderar de som varit och försökt bli president).

-Stora delar av det republikanska etablissemanget. 

-Glenn Beck (amerikansk radiopratare). 

-Dennis Prager/Prager University (även om de ibland gör bra saker).

-National Review (större neokonservativ tidskrift).

-Ben Shapiro. 

-Alt-light-rörelsen inklusive bland andra Gavin McInnes, Milo Yiannopoulos, Mike Cernovich m.f (även om dessa ibland kan vara goda kritiker av exempelvis feminism).

I en svensk kontext är dessa värda att nämna: 

-Jan Sjunnesson.

-John Gustavsson (bland annat skribent på Samhällsnytt).

-Roger Sahlström.

-SD:s partiledning (även blinda höns kan dock finna ett korn ibland). 

-De flesta kristdemokrater och KDU:are (det går att finna bra folk i främst ungdomsförbundet, men utåt är de hopplöst fega och PK). 

-”PeterSweden” (större twittrare)  

Ett extra gott exempel på en cuck bland dessa exempel är John Gustavsson på Samhällsnytt. Den som följt hans arbete inser ganska snart att han inte är som andra opinionsbildare inom högern. Gustavsson är en frenetisk motståndare av Trump i likhet med gelikar på andra sidan Atlanten. Han kallar sig konservativ samtidigt som han motiverar sitt ställningstagande med liberala ståndpunkter. Precis som hans cuckservativa kollegor i USA beskriver han gärna Trump som en man som gått över gränsen för det anständiga. Trumps personlighet är inte optimal, men denna bortförklaring är å andra sidan ett vanligt svepskäl för cuckar att kalla sig konservativa samtidigt som de ratar kandidater som skapar förändring på riktigt. Kanske därför att de själva inte tillhör den genuina högern utan snarare bör betraktas som någon sorts islamkritiska liberaler. 

Frågar du mig är det dags att skilja cuckarna från högern! 


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon