The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Riskerna med ateism och sekularism

Kategori: Filosofi, Religion

Ibland hör man, enligt mig fåniga, påståenden om kristendomen eller ”religioner” i allmänhet. Det talas om att religiositet hämmar utveckling, skapar förtryck och slår ut det sunda förnuftet. Särskilt på senare tid har jag från olika håll konfronterats med detta påstående. Med denna artikel vill jag motbevisa ett antal vanliga påståenden om religiositet. 

Det är inte helt enkelt att veta vart man skall börja. I dagens hypersekulariserade samhälle har ateism och nihilism upphöjts till den nya statsreligionen, vilken fått som konsekvens att svensken i allmänhet har en minst sagt skeptisk syn på religiositet, något den ofta betraktar som ren vidskepelse. Anledningarna till den radikala sekularismen kan delvis spåras tillbaka till Frankfurtskolan med dess kulturmarxistiska filosofi (även om exempelvis liberalismen också är en viktig orsak). Utöver att marxismen är emot religiositet i stort, är i synnerhet angreppen mot kristendomen en anledning till sekularismens framgång. Antikristna tongångar har blivit en naturlig del inom kulturbranschen, vilket har format den moderna människans syn på den religion som ligger till grund för vår civilisation. Konsekvenserna av kristendomens tillbakagång blir bara mer och mer synliga. 

Ett vanligt förekommande argument av icke-troende ”Einsteins” är att religion överlag, men i synnerhet kristendomen, skulle hämma den teknologiska och materiella utvecklingen. Argumentationen brukar exempelvis lyda att den katolska kyrkan historiskt sett fängslat vetenskapsmän, att kristna är emot vissa typer av forskning (exempelvis forskning på embryon), att en del kristna förkastar Darwins teorier om evolutionen. Vad dessa skrivbordsfilosofer inte förstår är att det mesta av dagens teknologi och vetenskap har uppkommit ur en kristen civilisation, av kristna människor. Ett sådant exempel är Charles Darwin själv som var djupt troende kristen. Med andra ord har inte kristendomen varit något hinder för de enorma tekniska framsteg som skett de senaste seklerna. 

Ett annat argument ”mot” religion är att den skulle skapa lidande, förtryck och i värsta fall ond bråd död. När det kommer till sådana påståenden blir jag stundtals provocerad med tanke på hur fel det är. Visst, hemskheter har förekommit inom alla religioner. Och, visst har människor dödats i religioners namn. Inte minst söder om Medelhavet. Dock är detta inget argument för att ateism, eller någon annan form av icke-tro, inte skulle besitta den potentialen. Tvärtom. Som substitut till religioner, enligt sedvanlig definition, uppstår istället  kvasireligioner, en annan form av tro som fyller det själsliga tomrum som religionen lämnade, en tro som skall fylla livet med mening. Ett sådant exempel är den s.k antirasismen, vars anhängare inte sällan hyser en sådan fanatism att den endast kan vara en nedströmning utav någon form av universell/andlig tro. Samma tendenser finner vi också historiskt inom både kommunismen och nationalsocialismen, en ideologi där rasmaterialismen står över alla spirituella värden. Även om man summerar alla de brott som ägd rum i de stora religionernas namn så bleknar dessa i omfattning jämfört med alla de brott begångna av ateister i exempelvis Sovjet, Kina och NS-Tyskland. 

Poängen jag vill komma till är att ateism och trolöshet är betydligt farligare för ett samhälle än de flesta religioner (islam är möjligen ett undantag som kan likställas med vilken totalitärism som helst). En person som saknar tro på ett liv efter döden löper enligt mig betydligt större risk att begå avskyvärda handlingar. Saknas man en tro på frälsning, eller bestraffning, efter döden har man betydligt färre incitament att leva ett etiskt liv. Eftersom man i så fall ”bara lever en gång” finns det inga egentliga anledningar till att inte bara leva ut alla livets lustar utan hänsyn till arv, omgivning och samhälle. Ateismen är individualismens bästa vän. I värsta fall kan samma icketro få människor att begå handlingar som personen inte begått ifall han/hon hade haft en tro på livet efter döden. Därav finns det risker med ateism. 

Man kan givetvis vända på perspektivet och hävda att strävan mot himmelriket också kan få liknande konsekvenser. Inom islam är det i hög grad så. Inom exempelvis kristendomen har det också förekommit, trotts att mord och andra barbariska behandlingar av människor, under alla omständigheter är strikt förbjudna. Här är det snarare teologin som är avgörande. 

Överlag har alltså människans värsta handlingar begåtts av ateister och andra icketroende. Därav blir det patetiskt när sådana människor tror att de besitter en moralisk överlägsenhet gentemot den troende. I bästa fall handlar det om okunskap, i värsta fall om att den icketroende tillber någon av de existerande kvasireligionerna. Om du som ateist läser detta så skall du inte nödvändigtvis ta illa upp. Jag menar inte att du per definition skulle vara omoralisk eller oetisk. Däremot tror jag det är viktigt att man lever sitt liv som om det fortsatte efter döden (även om man inte tror på det). Du som dessutom identifierar dig som höger bör också komma ihåg att avsaknaden av spiritualitet är egalitärernas bästa vän då människan istället blir endimensionellt materialistisk, individualistisk och kortsiktig, en människa som inte tar hänsyn till kedjan som binder det förflutna med framtiden.     

Avslutningsvis skulle jag vilja säga några ord om sekulariseringen på ett samhälleligt plan. Min hållning idag är den att det västerländska samhället ej bör vara sekulariserat i den mening att religionen bara bör vara en privatsak. Hela vår civilisation vilar på ett i grunden religiöst fundament, vilket krackelerar i sekularismens spår. Befolkningens tro är ett nollsummespel där den ena trons framgång innebär den andras tillbakagång. Då kulturen delvis är en nedströmning av religionen innebär det att vi rycks upp med rötterna, att våra traditioner delvis tappar sin mening, att kittet som håller samhället ihop ramlar isär. Visst, ett begränsat mått av religiös mångfald, exempelvis genom olika interreligiösa trosinriktningar (ex. katoliker, protestanter m.f), kan så klart fungera, särskilt i ett decentraliserat samhälle. USA är ett gott exempel på detta. Dock blir det problematiskt när de religiösa skillnaderna är för stora. Då förloras den interreligiösa sammanhållningen som annars gör att människor oproblematiskt kan leva sida vid sida. Generellt kan ju exempelvis inte kristna och muslimer leva ett konfliktfritt liv ihop då skillnaderna dem emellan är för stora. För att undvika religiösa splittringar av detta slag bör därför samhället ha en stark förankring i den tro varpå den gemensamma kulturen vilar. Problemet med sekularismen är att den inte kan ge den garantin. Sekularismen, i kombination med en ökande ateism, bidrar till att i grunden splittra västerlandets folk. På ett kulturellt plan delas våra folk upp mellan mer eller mindre traditionalistiska individer och de ofta rotlösa, ”progressiva” och anti-traditionella medlemmarna av samhället. Den kulturella/spirituella splittringen har kraftigt försvagat vår motståndskraft mot yttre hot gentemot vår civilisation, exempelvis massinvandringen från Tredje världen. För att återgå till inledningen av denna artikel så kan vi konstatera att kulturmarxismen haft en viktig betydelse för denna utveckling även om sedvanliga liberalism också är en orsak. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon