The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Några rader om ungsvenskor

Kategori: Feminism, Män/Kvinnor, Politik, Sverigedemokraterna, Taktik, Ungsvenskarna

 
Det är antagligen fler än jag som noterat att Sverigedemokraterna under en tid alltmer profilerat sig med yngre kvinnor, inte minst under den senaste valrörelsen. Jag skulle med denna korta artikel vilja måla ut lite för -och nackdelar med detta, samt lite potentiella fallgropar.

Det är inte någon raketforskning att förstå anledningarna till den alltmer tilltagande femininiseringen av SD. Partiet har länge haft ambitionen att locka fler kvinnliga sympatisörer för att på det sättet bredda sin väljargrupp. Mot bakgrund av detta har man ändrat om sin kommunikation till att exempelvis mer inkludera arbetsförhållanden i vården och andra ”mjukare” frågor som angår många kvinnor inom SD:s socialgrupp. I samband med att valrörelsen närmat sig har man dessutom lyckats dra till sig en rad yngre kvinnor till ungdomsförbundet, personer man gärna skyltar med. 

Fördelarna tror jag är uppenbara för de flesta av er: (1) Kvinnor lockas av andra kvinnor. (2) Unga kvinnor har en lugnande effekt då de ger ett betydligt mer behagligt intryck än sina manliga partikamrater. (3) I en mansdominerad rörelse är det per definition brist på kvinnor. Unga kvinnliga affischnamn kan både locka nya sådana förmågor, samt ge de ensamma männen något att fästa blicken vid. (4) Kvinnor representerar normalisering och status quo, något som SD desperat vill uppnå. Man vill konsekvent tvätta bort sin tidigare profilering som avant garde inom svensk politik (ex. ”Vi säger det du tänker”). SD har ju blivit ”ett stort parti nu” och måste därför också kommunicera det. 

Överlag är detta positivt. Någonstans måste vi förstå att SD bör ”spela ut sin roll”, det vill säga få inflytande i politiken, innan radikalare alternativ som AfS kan börja vinna mark. Unga kvinnors normaliseringseffekt är ett steg mot något bättre. Med det sagt finns det nackdelar, risker och tecken på dåligt genomförande av SD. Här är några tänkbara baksidor: (1) Kvinnorna riskerar att pacificera männen på samma sätt som porrindustrin gör. Handling stannar vid tanke. Drivkraften kanaliseras till att surfa runt på nätet. En annan, ännu större risk, är att ett större antal män medvetet eller undermedvetet anpassar sina egna uppfattningar efter kvinnornas i ett sätt att blidka dem, exempelvis genom att börja kalla sig ”konservativa feminister” bara för någon snygg tjej gör det. (2) Hur vet vi vilka drivkrafter dessa kvinnor har? Att vara ”höger” är idag ett enkelt sätt att få uppmärksamhet på som ung tjej. Kan man sedan göra en karriär inom SD på köpet så är det ännu en drivkraft. Notera att jag varken känner, eller ens har träffat, någon av de kvinnliga affischnamn jag syftar på. De har säkert vissa färdigheter. De har säkert också en del rent ideologiska motiv bakom sitt engagemang. Men hur ser prioriteringsordningen ut? Tyvärr vet vi idag att SD och Ungsvenskarna domineras av karriärister med egocentriska mål. Det verkar gälla dem flesta, kvinnor som män. (3) Är det rimligt att ge ungsvenskorna viktiga poster och uppdrag? Återigen så är det givetvis omöjligt för mig att med säkerhet avgöra huruvida en specifik ung tjej inom Ungsvenskarna är kvalificerad eller ej, samt kvalificerad i relation till sina manliga partikamrater. Dock kan man fråga sig om det verkligen är en bra idé att exempelvis utse en 18-årig småtjej till kommunalråd på Gotland. Vad vet man i den åldern? Mina kunskaper var minst sagt begränsade inom många viktiga områden då jag var 18. (4) Kan den kvinnliga närvaron korrumpera organisationen? Ja, det gör den antagligen redan. Jag får regelbundet reda på historier om degenererade beteenden inom SD med grenar. För en ung kvinna är det enkelt att nyttja sin kropp för att stilla sin hunger på makt, pengar och uppmärksamhet. Bör man därför stänga ute dem? Nej! Däremot måste ledningen ge rätt signaler och motarbeta vänskaps -och sexualkorruption. Tyvärr har åtminstone inte jag kunnat se något sådant. Förhoppningsvis har jag fel. (5) Vad får kvinnors närvaro för konsekvenser på sakpolitiken? Säkert en hel del. Det ämnet förtjänar dock en egen artikel. 

Kommer SD:s taktik att fungera? Sannolikt både ja och nej. Att använda kvinnor i valmaterialet är antagligen något bra. Att försöka locka med ”mjuka frågor” är däremot ingen vinnande strategi egentligen, även om jag anser att bättre förhållanden i vården är ett bra förslag i sig. Kvinnors sympatier är i hög grad baserade på redan rådande narrativ, oavsett vad dessa narrativ är. De går sällan i bräschen för nya idéer men kan vara bra som ”tipping point” när väl ens idéer börjar få fotfäste. De är också utmärkta försvarare av rådande narrativ, vilket även kommer gälla den dagen nationell konservatism styr. Kvinnor är nämligen primärt följare och försvarare, vilket är evolutionärt betingat. Kvinnans större behov av trygghet ger henne inte samma möjlighet att stå i frontlinjen för förändring (för att förtydliga är detta endast en tendens och det finns definitivt undantag hos båda könen). 

Den dagen SD normaliserats kommer kvinnorna komma följande efter oavsett politik. Se bara på Adolf Hitler och dennes höga populäritet hos det täckta könet. Möjligtvis skulle man kunna lyfta fram extra ”omhändertagande” frågor så som konservativ familjepolitik. Men att alltför hårt trycka på de mjuka knapparna kommer enbart utsätta partiet för en osund konkurrens från många andra partier med ett betydligt starkare varumärke inom detta politiska segment. Just det kan vara en av de största fallgroparna med tjej-taktiken. Med alltför många ”hippa brudar” i ledande positioner riskerar partiet, om vi har otur, att förflyttas till exakt de områden som både är osunda för både partiet som för landet. 


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon  

Ideologiernas kommande fall

Kategori: Historia, Politik, Val2018

 

Lite förenklat kan man säga att alla politiska rörelser är sprungna ur egenintressen. Ideologier är sprungna ur filosofins möte med miljön. Den ideologiska politiska rörelsen är i sin tur en fusion av de individer som har som egenintresse att vara en del av den, utifrån den ideologi som representeras. Givetvis finns många historiska och moderna undantag till detta, alltifrån Olof Palme till jag själv. Det finns ibland också en genuin idealistisk ådra inom politiken, en strävan att faktiskt göra världen bättre, även om denna ådra blir alltmer sällsynt. Gemene väljare tänker dock sällan i abstrakta ideologiska banor utan utgår ifrån vad som är bäst för en själv, familjen och de allra mest närstående individerna. De flesta ”röstar efter plånboken” eller lever i andan av att ”det som inte händer mig, händer ingen annan”. 

Historiskt sett har dessa ideologiska ”intressegrupper” utgjorts av politiska partier och organisationer. Allt sedan den moderna politiken ”uppfanns” under 1700-talet har olika gruppintressen tagit sig uttryck genom för den tiden nykomna filosofier. Egalitarismens uppkomst under Upplysningen utvecklades till att bli borgarens rörelse för att erövra makten från kungen, kyrkan och adeln. Arbetarrörelsen var arbetarens sätt att tillskansa sig mer makt och välstånd på bekostnad av borgaren/kapitalet. Den ursprungliga nationalismen var minoritetsfolkens sätt att antingen slå sig fria från centralstyret (splittringen av de ryska och habsburgska imperierna), eller att själva skapa ett eget (enandet av Tyskland, Italien, Jugoslavien).

Under, efter och åren innan Första världskriget, när det moderna Europa började ta form, var därmed individens politiska åskådning i hög grad baserad på klass och identitet (nationell och/eller religiös). Med tiden, när den europeiska kartan alltmer blev synonym med den demografiska sammansättningen, skulle konflikten i allt högre grad gå mellan de krafter som antingen representerade; (1) ”Proletariatet”, (2) Borgerligheten och (3) De som ville begrava klasskampen till förmån för nationell enighet, samt utreda de missförstånd som möjliggjorde den. Vi vet alla att trean förlorade striden och att tvåan med tiden slets i tu. En del förblev sin ideologi trogen men gick under runt decennieskiftet 1989-90. Den andra delen uppgick i den liberala hegemonin i form av 68:a-vänstern.  

Det vi sett sedan den liberala hegemonins seger är att väljarna fortfarande baserar sina partisympatier på egenintressen men att ”intressegruppen” de tillhör har splittrats och atomiserats till förmån för radikal individualism. Äldre tiders väljare röstade för sin klass, dagens för sig själv. Kanske kan detta vara ett skäl till att äldre svenskar sympatiserar med partier som om de vore fotbollslag. Många lever mentalt kvar i sina respektive kollektiv utan att inse att klasskampen är förlegad, att ”deras” partier inte längre representerar deras intressen.  

Och någonstans fungerar det hjälpligt -så länge landet är etniskt homogent. När ett mångetniskt samhälle tar vid uppstår konflikter som inte fanns i det homogena samhället. Ni som följt mig sedan tidigare vet vad jag menar. Egalitarismen är en lögn. Människan är ojämlik, både mellan individer och grupper. När stora populationer av främmande folk etablerar sig så uppstår intressekonflikter mellan dem och majoritetsbefolkningen. Denna gång utgörs inte konflikten av klass eller socioekonomisk tillhörighet, utan utifrån organiska kollektiv i form av etnos.  

De flesta av er är medvetna om den etnocentrism som existerar hos många invandrargrupper och minoriteter, samt avsaknaden av detsamma bland västerlandets majoritetsbefolkningar. Mot bakgrund av den nya gryende intressekonflikten tar sig många invandrares gruppmedvetenhet sig uttryck i fantasisiffror för Socialdemokraterna. Samma mönster går igen i hela Väst. I takt med att den klassröstande väljarkåren dör ut fylls den moderna vänstern av importerat valboskap. Vänsterpartier blir utlänningspartier. Svensken har hittills inte förstått det. En dag kommer det dock gå upp för många att deras egna intressen går isär mellan dem själva och gruppen MENA-invandrare. Varje försök att få svenskar att ”klanrösta” (rösta för sin egen grupps intressen) betraktas dock som ”nazism, fascism och rasism”.  

Från politiskt korrekt borgerligt håll argumenteras det flitigt för att ”gräva ner” det man kallar identitetspolitik. Den liberalkonservative vill återgå till en tid där varje person röstade för sig själv och inte till favör för sitt självidentifierade eller medfödda kollektiv. Till viss del är det helt korrekt. Vissa konflikter, så som könskampen mellan män och kvinnor, bör avskaffas helt (män och kvinnor har inga skilda intressen i någon djupare mening). Men på grund av att borgerligheten baserar sina slutsatser på egalitära principer så begränsas deras förmåga att se det oundvikliga i det jag beskriver i ovanstående stycke. Kampen mellan folkgrupperna kommer göra några till vinnare, andra till förlorare. Därav tvingas svensken till ett kollektivistiskt ställningstagande såtillvida att den inte kan köpa sig fri från det. 

Den process vi bevittnar i vår samtid, en process vi bara sett början av, är ideologiernas död. De dör till förmån för ett politiskt landskap präglat av etniska intressekonflikter. I det nya landskapet kommer nationalismens roll att öka just för att den tar parti för den egna gruppen. Alternativ för Sverige må endast ha fått cirka 20 000 röster  i valet men deras anda är ett framtida vinnarkoncept. Som konservativ/nationell opposition bör inte endast vårt mål vara att få AfS att växa, utan snarare att få alla partier att bli som AfS i någon utsträckning. Moderaterna bör förespråka återvandring för ekonomins skull, Miljöpartiet av miljömässiga skäl, etc. Alla partier, från vänster till höger, borde återgå till det som historiskt varit en självklarhet; att svenska politiker företräder svenskars intressen. Tyvärr kommer det inte bli så. Den utländska infiltreringen av partierna kommer att fortsätta tills att det blir demografiskt möjligt för utlänningarna att slänga sina partiers gamla ideologier överbord och omvandla dem till renodlade intresseparti.  

 

Kan ideologierna komma tillbaka? 

Till sist skulle jag vilja spekulera lite om hur framtiden skulle kunna bli om svenskarna lyckades ”ta tillbaka sitt land”. Skulle det ideologiska politiska landskapet återvända om Sverige än en gång blev homogent? Svårt att säga. En sak som är säkert är dock att det post-mångkulturella Sverige skulle behöva någon form av garanti för att det som en gång hotat vårt lands existens aldrig upprepas. Någon garanti kan tyvärr aldrig ges, däremot skyddsmekanismer som bromsar ett eventuellt förfall. USA:s konstitution lyckades inte stoppa landets förfall. Däremot har traditionalister av olika slag vunnit tid. 

En framtida svensk konstitution, hård men skarpt avgränsad, måste stå över politiken och systemet. Ett sådant dokument skulle exempelvis kunna innehålla paragrafer om att politiska förslag aldrig får äventyra folkets långsiktiga överlevnad eller på annat sätt hota svenskarnas intressen. Grundprincipen måste alltid vara att, som AfS uttrycker det, ”alltid sätta svenska folket främst”. Hur detta sedan görs är en annan sak. Debatten kring det svenska folkets bästa måste föras av en mångfald aktörer med olika inriktningar, inte endast av ett parti. En pro-svensk hållning måste däremot alltid utgöra grunden.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

 

En kort eftervalsanalys

Kategori: Alternativ för Sverige, Gustav Kasselstrand, Metapolitik, Politik, Sverigedemokraterna, Val2018

 

Detta är en kort analys av det svenska valet 2018. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga när redan ett större antal personer sagt sitt. Du som läser detta är antagligen lika besviken som jag över att både SD och AfS gjorde relativt dåliga val. 

Vilka negativa slutsatser kan vi då dra? Jo, följande: 

-Vi har överskattat vår egen storlek. Inte så konstigt. Vi har hamnat i ett läge där våra egna supportrar syns och hörs mycket på nätet och i sociala medier. Det är givetvis bra i sig men har bidragit till att trissa upp våra egna förväntningarna till orealistiska höjder. Den nationella/”Sverigevänliga” rörelsen har blivit samma sak på nätet som vänstern är på gatan. Vänstern framstår som större än den faktiskt är genom att mobilisera vid demonstrationer och torgmöten (även om mobiliseringen minskat). Samma sak kan härmed tillskrivas högern, fast på internet. 

-De mätinstitut som förra valet prickade SD bäst har i år varit katastrofalt felaktiga. Kan detta ha skapat en falsk säkerhet kring valets utfall? 

-Hjärntvätten sitter antagligen djupare hos många än vi kunnat ana. Att Sverige är ett extremt land vet vi. Men att väljarna i praktiken röstade för exakt samma parlamentariska läge är svårsmält för många av oss, inklusive mig. Tyvärr lever många svenskar efter devisen ”det som inte händer mig, händer ingen annan”. Så länge de flesta svenskar lever i en trygg och segregerad miljö så kommer inte mycket att ske.  

-Sossarnas relativa framgångar (eller att de åtminstone gjorde bättre ifrån sig än i mätningarna) beror som förra gången delvis på att icke-européer röstar på dem. Ingenting nytt eller sensationellt här.      

Finns det några positiva slutsatser vi kan dra? Ja, det gör det:  

-Precis som Tino Sanandaji påpekar så har retoriken från de andra partierna förändrats markant sedan valet 2014. Både S, M och KD har denna gång gått till val på att i olika utsträckning minska invandringen. Visst, man kan så klart ifrågasätta huruvida de kommer hålla sina löften och hur djupt rotad förändringen sitter (antagligen inte så djupt). Det intressantaste här är dock att cirka två tredjedelar av väljarkåren i någon utsträckning röstat för invandringsstopp (möjligtvis bör man dra av några procentenheter på sossarna då många av deras väljare är MENA-utlänningar). Det gör åtminstone samma väljarkår mottagliga för delar av vårt budskap, vilket i sin tur skapar en bra grogrund inför framtiden. 

-Det går inte bakåt i alla fall. Jag har en hel del personer i min bekantskapskrets som bytt från S till SD och som åtminstone inte är fientliga till AfS (några kanske till och med kan uppgradera sin röst till 2022). Tyvärr kan man tycka att det går för långsamt. 

-Gatuvänstern har kraftigt minskat. Det räcker att du mins förra valrörelsen för att notera detta uppenbara ras. Att SD:are och AfS:are varit fler än sina motdemonstranter på ett stort antal torgmöten är något positivt och lovande. Istället har aggressiva utlänningar blivit det stora hotet i offentligheten.

-Vänstern har blivit mindre batik. De allra värsta vänsterpartierna MP och F! har rasat till förmån för något mindre tokiga sådana. Utöver det har vänstern totalt minskat med ett antal procent. Är detta bra eller dåligt? Både och. Hellre sossar än miljöpartister. Å andra sidan är lite galenskap på vänsterkanten bra för att kristallisera vänsterns ideologi.  

Vad blir konsekvenserna av detta val? 

Det vore fel att hävda att allt är kört. Vi har fler tillfällen på oss att rädda Sverige, som Kasselstrand brukar uttrycka det. Med det sagt är vi alla medvetna om att klockan tickar. Den demografiska förskjutningen förminskar våra chanser för varje val. Under de kommande åren kommer ytterligare hundratusentals medborgarskap delas ut, varav nästan alla av dessa nya röstberättigade kommer rösta vänster. 

Utöver att S och V får nytt valboskap så kommer landet vanskötas ytterligare och det finns risk att damluckorna öppnas igen.

Vad måste göras?

Mycket berättigad fråga som inte är helt lätt att svara på. I det korta loppet blir metapolitiken ännu viktigare för att kunna påverka hela det politiska spektrat. Någon skrev på Twitter att 2018 års val kommer bli ungefär som presidentvalet i USA 2012. Alltfler svenskar kommer inse att vänsterpartier är utlänningspartier. Detta kan eventuellt bli en nyttig väckarklocka för många. Vi som bedriver metapolitik bör spä på detta narrativ. Gör det tydligt för folk att vänstern motarbetar deras intressen, både som grupp och som individer. 

Under kommande mandatperiod kommer sannolikt liberaler och socialister gå ihop för att stoppa SD:s inflytande. Till dem som sitter i Alliansen och samtidigt har något som helst konservativt sinnelag bör vi förstärka sambanden mellan liberalism och socialism, dessa två grupperingars likheter och tala om varför de har så lätt att samarbeta i alla viktiga frågor. På det sättet avdramatiseras riktig konservatism och steget till ett M-KD-SD-samarbete blir kortare.  


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon