The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

En kort eftervalsanalys

Kategori: Alternativ för Sverige, Gustav Kasselstrand, Metapolitik, Politik, Sverigedemokraterna, Val2018

 

Detta är en kort analys av det svenska valet 2018. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga när redan ett större antal personer sagt sitt. Du som läser detta är antagligen lika besviken som jag över att både SD och AfS gjorde relativt dåliga val. 

Vilka negativa slutsatser kan vi då dra? Jo, följande: 

-Vi har överskattat vår egen storlek. Inte så konstigt. Vi har hamnat i ett läge där våra egna supportrar syns och hörs mycket på nätet och i sociala medier. Det är givetvis bra i sig men har bidragit till att trissa upp våra egna förväntningarna till orealistiska höjder. Den nationella/”Sverigevänliga” rörelsen har blivit samma sak på nätet som vänstern är på gatan. Vänstern framstår som större än den faktiskt är genom att mobilisera vid demonstrationer och torgmöten (även om mobiliseringen minskat). Samma sak kan härmed tillskrivas högern, fast på internet. 

-De mätinstitut som förra valet prickade SD bäst har i år varit katastrofalt felaktiga. Kan detta ha skapat en falsk säkerhet kring valets utfall? 

-Hjärntvätten sitter antagligen djupare hos många än vi kunnat ana. Att Sverige är ett extremt land vet vi. Men att väljarna i praktiken röstade för exakt samma parlamentariska läge är svårsmält för många av oss, inklusive mig. Tyvärr lever många svenskar efter devisen ”det som inte händer mig, händer ingen annan”. Så länge de flesta svenskar lever i en trygg och segregerad miljö så kommer inte mycket att ske.  

-Sossarnas relativa framgångar (eller att de åtminstone gjorde bättre ifrån sig än i mätningarna) beror som förra gången delvis på att icke-européer röstar på dem. Ingenting nytt eller sensationellt här.      

Finns det några positiva slutsatser vi kan dra? Ja, det gör det:  

-Precis som Tino Sanandaji påpekar så har retoriken från de andra partierna förändrats markant sedan valet 2014. Både S, M och KD har denna gång gått till val på att i olika utsträckning minska invandringen. Visst, man kan så klart ifrågasätta huruvida de kommer hålla sina löften och hur djupt rotad förändringen sitter (antagligen inte så djupt). Det intressantaste här är dock att cirka två tredjedelar av väljarkåren i någon utsträckning röstat för invandringsstopp (möjligtvis bör man dra av några procentenheter på sossarna då många av deras väljare är MENA-utlänningar). Det gör åtminstone samma väljarkår mottagliga för delar av vårt budskap, vilket i sin tur skapar en bra grogrund inför framtiden. 

-Det går inte bakåt i alla fall. Jag har en hel del personer i min bekantskapskrets som bytt från S till SD och som åtminstone inte är fientliga till AfS (några kanske till och med kan uppgradera sin röst till 2022). Tyvärr kan man tycka att det går för långsamt. 

-Gatuvänstern har kraftigt minskat. Det räcker att du mins förra valrörelsen för att notera detta uppenbara ras. Att SD:are och AfS:are varit fler än sina motdemonstranter på ett stort antal torgmöten är något positivt och lovande. Istället har aggressiva utlänningar blivit det stora hotet i offentligheten.

-Vänstern har blivit mindre batik. De allra värsta vänsterpartierna MP och F! har rasat till förmån för något mindre tokiga sådana. Utöver det har vänstern totalt minskat med ett antal procent. Är detta bra eller dåligt? Både och. Hellre sossar än miljöpartister. Å andra sidan är lite galenskap på vänsterkanten bra för att kristallisera vänsterns ideologi.  

Vad blir konsekvenserna av detta val? 

Det vore fel att hävda att allt är kört. Vi har fler tillfällen på oss att rädda Sverige, som Kasselstrand brukar uttrycka det. Med det sagt är vi alla medvetna om att klockan tickar. Den demografiska förskjutningen förminskar våra chanser för varje val. Under de kommande åren kommer ytterligare hundratusentals medborgarskap delas ut, varav nästan alla av dessa nya röstberättigade kommer rösta vänster. 

Utöver att S och V får nytt valboskap så kommer landet vanskötas ytterligare och det finns risk att damluckorna öppnas igen.

Vad måste göras?

Mycket berättigad fråga som inte är helt lätt att svara på. I det korta loppet blir metapolitiken ännu viktigare för att kunna påverka hela det politiska spektrat. Någon skrev på Twitter att 2018 års val kommer bli ungefär som presidentvalet i USA 2012. Alltfler svenskar kommer inse att vänsterpartier är utlänningspartier. Detta kan eventuellt bli en nyttig väckarklocka för många. Vi som bedriver metapolitik bör spä på detta narrativ. Gör det tydligt för folk att vänstern motarbetar deras intressen, både som grupp och som individer. 

Under kommande mandatperiod kommer sannolikt liberaler och socialister gå ihop för att stoppa SD:s inflytande. Till dem som sitter i Alliansen och samtidigt har något som helst konservativt sinnelag bör vi förstärka sambanden mellan liberalism och socialism, dessa två grupperingars likheter och tala om varför de har så lätt att samarbeta i alla viktiga frågor. På det sättet avdramatiseras riktig konservatism och steget till ett M-KD-SD-samarbete blir kortare.  


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

 

AfS = det egentliga SD

Kategori: Alternativ för Sverige, Boomers, Gustav Kasselstrand, Sverigedemokraterna, Tips

 

Denna artikel är specifikt riktad till dig som är en del av, alternativt sympatiserar med, den sverigevänliga rörelsen och som dessutom är lite äldre. Du är antagligen född mellan 1940-1960 och brukar räknas som en klassisk baby-boomer. Till skillnad från andra skribenter inom min sfär författar jag inte denna text för att klanka ner på dig, utan för att bidra med hjälp och vägledning. 

Jag har varit inne i era Facebook-grupper och kan konstatera att vissa av er är helt oresonliga när det kommer till att diskutera huruvida man ska lägga sin röst på SD eller AfS. Eftersom du har läst så här långt är du antagligen inte en av dem. En del av er är vad man kallar ”nyvakna” i era politiska övertygelser. Ni har röstat på sossarna och moderaterna i alla val fram tills ganska nyligen. Ni har upptäckt att de gamla partierna inte längre tjänar era intressen och att de är skadliga för vårt land. I fyra år har ni väntat. Väntat på att få ta hämnd genom en röst på SD. Kanske har du redan bestämt dig. Men om du fortfarande har ett öppet sinne så skulle jag vilja att du fortsätter läsa. 

När Alternativ för Sverige lanserades i mars bidrog det till att röra runt i grytan. Plötsligt var inte din analys lika vattentät längre då SD plötsligt fått konkurrens från en uppstudsig nykomling. Jag kan förstå din initiala motvilja mot AfS. Det är inte kul att tvingas omvärdera sina resonemang. Särskilt inte om man hatar att ha fel (jag känner en och annan sådan person). Själv har jag omvärderat ett antal större resonemang och då är jag ganska ung. 

En sådan omprövning var min syn på först borgerligheten och sedermera även SD. Jag har alltid varit konservativ/”höger”. Den första stora omvälvningen inom mitt politiska liv var då jag insåg att borgerligheten aldrig kommer att åstadkomma någonting, samt att de heller egentligen inte vill göra det. Därefter sympatiserade jag med SD, även om jag aldrig blev medlem i partiet. Tiden gick och jag kunde identifiera två större brister inom Sverigedemokraterna: 

-Partikulturen. Efter riksdagsinträdet började fel folk att dra sig till partiet. Partifolket utgjordes dessförinnan av en övervägande del idealister. Efter inträdet blev det mycket mer opportunt att vara sverigedemokrat. Därav drog partiet till sig karriärister som framförallt tjänade sig själva istället för ”saken”. Därtill skedde förändringar internt i takt med att ledande SD-företrädare korrumperades av makt och höga löner (detta är för övrigt ganska naturligt, även om det inte är försvarbart). Det första symptomet på detta problem var omotiverade uteslutningar och att karriäristerna klippte banden med idealisterna (läs: gamla ungdomsförbundet SDU). 

-Partiets liberalisering. Partiets väg bort från nationalismen har pågått länge och har hittills varit ett framgångsrecept sett till opinionssiffror. Med tiden kände jag dock att partiet tappat siktet mot målet. Syftet med den politiska kampen var inte längre att förändra helheten, att förändra hela det politiska spektrumet. Syftet blev att ”bli ett stort parti” oavsett hur mycket budskapet urvattnades. Denna strategi, i kombination med karriärismen, gav förödande synergieffekter då inte enbart fel typer av personligheter drogs till partiet, utan också personer av helt annan ideologi. Resultatet kan vi se idag. SD:s närmande till Moderaterna har inte enbart med taktik att göra (även om det är en komponent). Det handlar också om en liberalisering som fått konsekvensen att partiet varken förespråkar det som deras sympatisörer vill ha eller det som de tror att SD vill. 

Sverigedemokraterna sitter i en underlig sitts som är både positiv och negativ för dem. SD:s sympatisörer, där du själv antagligen ingår, tror att SD är radikalare än vad de egentligen är. Medias svartmålning av partiet är en orsak. En annan tror jag är många människors ointresse för politik. I detta fall är felbilden av SD till en övervägande del positiv för partiet. Det paradoxala är dock att samma felbild förhindrar samarbeten mellan SD och andra partier. Alltså har vi en situation där SD både kan plocka väljare som är radikalare än dem själva, samt väljare som är mer mittenorienterade i linje med det nya SD. Samtidigt är felbilden ett hinder för Sverigedemokraternas verkliga maktinträde, trots att de fått många nya väljare. Därav försöker man närma sig Moderaterna i i stort sett alla viktiga frågor (EU, NATO, invandring/återvandring etc.). Hittills har taktiken fungerat då man ”ändå plockar alla invandringskritiker”. 

I just detta läge kommer AfS in i bilden. Partiet är i positiv mening det som SD var förr (om man subtraherar SD:s många barnsjukdomar) i både politisk och strukturell mening. Människorna bakom är idealister som gått sin egen väg. Deras lojalitet till de sverigevänliga idealen är redan beprövad då de själva valde att kastas ut ur partiet istället för att lägga sig platt inför liberaliseringen i utbyte mot fina positioner (Kasselstrand själv erbjöds, i utbyte mot hans avgång som ungdomsförbundets ordförande, en topposition som partiets budgetchef). Rent politiskt så ligger AfS:s politik närmare dina förväntningar om SD, än vad de faktiskt gör till SD. Detta har sagts många gånger förut men vi tar det igen: 

-SD vill tyvärr inte att människor som kommit hit och inte bidragit till vårt land ska åka hem. Att bara skicka tillbaka kriminella och några tusen zigenska tiggare duger inte för att återställa Sverige och rädda dina pensionspengar. 

-SD visar ingen vilja att få ut Sverige ur den sammanslutning som gör svenska politiker (och i förlängningen dig!) maktlösa inför utländska byråkrater, närmare bestämt Europeiska unionen. Att bara förespråka en folkomröstning (en votering man för övrigt inte kommer att driva vid förhandlingsbordet) är i sig inget stöd för en Swexit. 

-SD förespråkar inte ett invandringsstopp, även om deras förslag skulle minska inflödet jämfört med dagens nivåer. Liberaliseringen har gått för långt. 

-SD är på väg att lämna kravet på svensk neutralitet då kritiken mot svenskt NATO-medlemskap allt mer tonas ner. I övrigt blir partiet mer och mer influerat av neokonservativa strömmingar. 

-SD kan inte beskrivas som ett särskilt värdekonservativt parti då man förespråkar både fri abort (om än sänkt abortgräns), ”homogifte” och homoadoptioner. 

-Som om detta inte räckte så är min tyngsta kritik av SD att partiet helt verkar sakna en helhetsbild över de problem vi har och de lösningar vi behöver. Trots att problemen i samhället eskalerat så väljer SD-ledningen att föreslå mellanmjölkslösningar. De förstår inte att om problemen förvärras måste lösningarna bli radikalare. Sverigedemokraterna har därmed tyvärr blivit en del av etablissemanget, vilket är en mycket tragisk utveckling som jag gärna hade sluppit att konstatera.

Det du som baby boomer borde fundera på till valet är om det överhuvudtaget spelar någon roll ifall SD blir största parti, om de ändå är så urvattnade att de inte är villiga att skapa den förändring vi önskar.  


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon 

Den liberala krigshetsen

Kategori: Politik, USA, Utrikespolitik, Åsiktskorridoren

 
Det har nu gått ett par veckor sedan USA:s bombardemang av syriska mål. Jag har medvetet valt att ligga lite lågt och inte skriva något förrän saker och ting klarnat. Vi kan konstatera att Trumps missiler hittills inte följts upp av tyngre aktioner. Än så länge. Den västerländska utrikespolitiken (nej, inte bara den amerikanska) kan dock ge oss en del andra lärdomar, ett kvitto på liberalismens totala seger i modernitetens tid. 

De flesta av er som läser min blogg är säkert medvetna om att det inte spelar någon större roll vilken politisk sida som styr. Vissa saker förändras aldrig, de skall till varje pris drivas igenom oberoende av opinionen. Västvärldens etablissemang har, oavsett färg, en gemensam kollektiv vilja, en närmast religiös syn på vilka samhällsfrågor som skall drivas igenom. Detta har jag valt att kalla etablissemangets kollektiva vilja och det är den som formar åsiktskorridoren. 

Etablissemangets kollektiva viljan inkluderar ett flertal viktiga delar, vissa mer uppenbara än andra. En sådan del är agendan om folkutbytet. Det är en ”vilja” som alltmer börjar ifrågasättas. Normaliseringen, och upphöjningen, av diverse HBTQ-grupper är en annan ”vilja”.

Mot vad många inser är att etablissemangets utrikespolitiska vilja är den ”vilja” som kanske slagit igenom hårdast. Mot rådande utrikespolitik, som inkluderar bland annat rysshets, interventioner i Mellanöstern och en unipolär värld med endast en supermakt, existerar inget potent motstånd. Det är åtminstone långt ifrån tillräckligt starkt. Hur stark fredsrörelsen är i exempelvis USA är inte helt lätt att svara på. En hint kan man dock få genom att läsa Michael C. Desch artikel How Popular Is Peace  i decembernumret av The American Conservative från 2015. Enligt statistiken Desch presenterar är den generella uppfattningen hos den amerikanska befolkningen att USA skall ha en moderat roll som världsledare, även om en betydande majoritet fortfarande vill att landet skall ha en aktiv roll. Ytterst få är vad som elaka tungor brukar kalla ”isolationister”, människor som vill att USA träder tillbaka som dominant spelare i världspolitiken och istället vänder sig inåt, samt fokuserar på sina egna problem. De så kallade isolationisterna brukar främst komma från paleokonservativt, traditionalistiskt  och libertarianskt håll.

 

 

När det kommer till utrikesfrågor är det ofta svårt att mäta folkets stöd. Sannolikt beror detta på att människor i allmänhet är dåligt insatta, och på grund av frågornas ofta komplicerade natur. För att skapa ett tillfredställande underlag för sin övertygelse krävs ofta både intresse och ett kritiskt sinne. Intresse på grund av komplexiteten. Ett kritiskt sinne därför att media är förljugen och spyr ut propaganda. Inte sällan sprids desinformation från flera håll (nej, inte bara från Ryssland). Enligt en studie från Oxford är det därför inte säkert att trovärdigheten är särskilt hög i undersökningar som mäter folks åsikter om större utrikesfrågor; ”In the past, research on citizen opinions of world affairs was something of a hard case for those who hope for democratic control of policy. Citizens in most countries are not well informed on global issues, and on many issues they are understandably ambivalent. As a result, when the pollsters ask complicated questions about truly difficult decisions—such as the decision to go to war—citizens are likely to sway one way or the other, depending on the exact words that are put before them.

Å andra sidan kan man fråga sig vad det hade spelat för roll. Historien har visat att när eliten verkligen fått för sig att göra något så spelar ofta folkets vilja en minimal roll. Första världskriget är ett typexempel. Trotts en stark europeisk fredsrörelse drogs hela Occidenten in i ett krig som inte borde ha blivit särskilt stort. Det finns naturligtvis undantag, men i stort sett har folkets åsikter varit sekundära då krigen ofta korrelerat med etablissemangets kollektiva viljor. 

I dagens Väst, och inte minst i Sverige, har en åsiktskorridor i sedvanlig ordning skapats för att skydda brahminernas, ”den nya klassens”, intressen i utrikesfrågor. Jag skulle här varmt vilja rekommendera en mycket välskriven artikel av Joakim Andersen, en för mig stor intellektuell förebild. Andersen drar det träffsäkra likhetstecknet mellan att bli kallad ”rasist” och ”ryssvän”. Att vara ”Putins lakej” eller nyttiga idiot har blivit ett sorts substitut för andra epitet som alltfler väljer att strunta i. Ryss-hysterin fyller på ett intressant sätt ett flertal funktioner med den gemensamma nämnaren att alla har ett avlegitimerande mål. Som Andersen skriver får en ”ryssvän” dels mindre utrymme i offentligheten (om något alls). Min egen teori är att hysterin också har som mål att avlegitimisera framtida val. Skulle exempelvis SD gå fram kraftigt och/eller AfS komma in i riksdagen så har etablissemanget redan på förhand dömt ut deras framgångar och reducerat dem till ett av Putins verktyg för att skada den liberala världsdominansen. Eftersom de antiryska sentimenten redan är grundlagda är steget därefter inte långt för att ge de styrande ytterligare befogenheter att dra åt tumskruvarna. 

För att återgå till kärnan i denna artikel kan vi konstatera att kandidaten Donald Trumps icke-interventionistiska linje vunnit mångas hjärtan. Enligt de av Desch presenterade undersökningarna har kandidat Trumps linje framförallt stöd bland obundna väljare, inte bland republikaner. Dessa väljare kan mycket väl ha varit de människor som gav honom de sista avgörande procenten, människor som kanske aldrig röstar annars, eller som vände Clinton ryggen på grund av hennes hökaktighet. En nyckelfaktor till Trumps triumf var hans skickliga uppdelning mellan det folk han sade sig företräda och globalisterna han ville bekämpa, alltså Brahminerna, ”den nya klassen”, de personer som byggt åsiktskorridoren, en strategi som helt riktigt sammankopplar interventionism med massmigration. Deschs statistik visar också att vi över tid sett en kraftigt nedåtgående trend när det kommer till världspolisens popularitet, även om stödet fortfarande är högt. De framtida kandidater som går mot strömmen i dessa frågor har mycket att vinna på sikt.

För att knyta ihop säcken. Även om Trump gjort fel skall vi ännu inte måla fan på väggen. Trumps drag har hittills varit små och obetydliga. Dock finns det en lång rad intressesfärer som skulle tjäna på en amerikansk intervention, även om det innebär en storkonflikt, exempelvis det militärindustriella komplexet, den djupa staten, Israel/israellobbyn (som bland annat vill se försvagade grannstater) och andra finansiella intressenter som kan tänkas tjäna stora summor på att västerlänningar och araber dör i tusental. I kombination med allt detta finns den neokonservativa idén om en helt demokratiserad värld, samt liknande kulturimperialistiska idéer, tankegods som slagit rot hos både republikaner och demokrater.  Men mer om det i en annan artikel. 

Vi får hoppas att Trumps bombningar är ännu ett strategiskt drag för att uppnå något konstruktivt. Om inte bör vi ifrågasätta hans legitimitet som vår populistiska isbrytare. 


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon