The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Metapolitiken och våldsmonopolet

Kategori: Historia, Metapolitik, Politik, Våldsmonopol

 

I dagarna publicerades en artikel i Aftonbladet där det framgår att andelen utlänningar som ansöker till polisyrket påstås vara för låg, samt att en större proportion utlänningar ratas i Rekryteringsmyndighetens urvalsprocess än infödda. En högre andel utlänningar påstås ”ge bättre service” till de främlingar som inte behärskar svenska ordentligt, samt lyfta andra perspektiv. Varför utlänningar i extra hög grad ratas i urvalsprocessen kan ingen (eller mer troligt; vill ingen) förklara. Det största bortfallet, hör och häpna, sker vid det kombinerade testet för problemlösning och personlighet.

Ur ett svenskt perspektiv är avsaknaden av utlänningar inom rättsväsendet inget problem överhuvudtaget. Tvärtom. Vi vet vad som händer när främlingar skall praktisera och upprätthålla våra lagar. ”Sharia-domarna” är bara ett av en uppsjö exempel. Jag har många gånger skrivit om varför mångetniska samhällen är helt oförenliga med demokrati som vi känner det. Anledningen är att människors naturliga lojaliteter är länkade till familj och stam. Inget fel eller konstigt med det. Dock kräver dessa premisser en intern homogenitet inom varje grupps domän, det vill säga ett eget land, och en egen stat, för varje folk (förutsatt att det är möjligt). Så fort ett flertal folkgrupper tvingas dela på ett revir så uppstår en naturlig konkurrens och kamp grupperna emellan eftersom varje folk har olika intressen. Folkens särdrag innebär nämligen en naturlig ojämlikhet, vilket är själva upprinnelsen till kampen. Olika folk kommer helt enkelt vilja nyttja staten och landets resurser på olika vis. Denna intressekonflikt har historiskt alltid utmynnat i våld, splitring och kaos. Även då en stark man styrt i toppen eller när staten varit decentraliserad. 

De styrande eliterna i Västvärlden kommer dock inte tillåta en nationell frigörelse utan att först göra allt de kan för att deras personliga investeringar i multikulti-projektet inte skall vara förgäves. Här kommer kontroll av våldsmonopolet in. Historiskt sett har det varit vanligt i mångkulturella statsbildningar att härskarna använt sig av människor från folkgrupp X för att kuva folkgrupp Y, och människor från folkgrupp Y för att kuva X. Denna metod bottnar i samma princip som beskrivits ovan, nämligen individens naturliga lojalitet till sitt ursprung. De kanske tydligaste exemplen på detta har historiskt varit riken där adelns makt varit extra stark, exempelvis i det gamla polsk-litauiska väldet. I det polska samväldet var aristokratin, på polska kallad szlachtan, mycket distanserad till sina undersåtar (vissa delar av adeln ansågs sig t.o.m vara av annat etniskt ursprung än sina polska landsmän, vilket förstås var rena fantasier). Precis som med våra eliter av idag var solidariteten mellan adeln och folket närmast obefintlig. Detta, i kombination med aristokratins med tiden ökande makt, befogenheter och självständighet från monarkens styre, spädde på en redan illavarslande utveckling i bland annat polska Ukraina.  

För att maximera sina intäkter lejde adeln judiska undersåtar till att driva in skatter, tullar, sköta marknadsplatser, hyra ut kvarnar och bryggerier, samt administrera annan för bönderna nödvändig infrastruktur. Detta möjliggjorde överhetens förtryck av vanligt folk, men öppnade också dörren för den lokala judenheten att utöka sitt inflyttande, en dörr de inte tvekade att öppna. Med judarna som fogdar och indrivare röjdes alla eventuella emotionella hinder som annars hade kunnat uppståt om dessa vore inhemska. Följden blev ett enormt hat hos ukrainare och kosacker gentemot judar och deras polska, eller polskifierade ukrainska, härskare. Det är mot den bakgrunden inte särskilt långsökt att tro att orsaken till många ukrainares historiska iver att hjälpa till vid pogromer, och andra våldsamma handlingar mot judar, har sin bakgrund i de sentiment som växte fram under den polska kronan. För vidare läsning om detta kan jag rekommendera denna artikel från The Occidental Observer med översättning till svenska.

Vad har då detta med den svenska polisens nya rekryteringsambitioner att göra? Vår illasinnade elit vill, även om de givetvis inte formulerar det så, skapa ett rättsväsende som inte kommer att protestera när dammluckorna mot den globala södern förblir vidöppna och problemen fortsätter att hopa sig. Enligt Stefan Wehlin på polisens HR-avdelning är målet att få upp antalet sökande med utländsk bakgrund till 30-35%. Du som läser detta kan räkna med att denna målsiffra kommer att höjas i takt med folkutbytet fortskrider. Polisen skall ju vara ”representativ för samhället i stort”, som floskeln så fint heter. Detta är en mycket oroväckande utveckling. Särskilt i kombination med att försvarsmakten i åratal propagerat för att fler minoritetspersoner (från valfri ”tycka-synd-om”-grupp) skall söka till det militära, samtidigt som äkta patrioter kastas ut. Etablissemangets grepp om makten går alltmer över från att endast bestå i dominans av media, akademi och kultur, till att även inkludera den hårda makten. I takt med att vänsterliberalismen tappar mark i idékampen gör de allt för att rekrytera dem människor som på ett eller annat sätt tjänar på status quo till våldsutövande yrken.  

Den dag då en avgörande mängd svenskar insett att etablissemanget är dess fiende, den dag då kanske bägaren runnit över, den dag då ett liberaldemokratiskt systemet inte längre är ett fungerande medel för att uppnå en trygg framtid för svenska barn, då kommer utlänningspoliser kunna sättas in mot den del av befolkningen som har allt att vinna på att avskaffa den nuvarande ordningen. Den dagen lär bli blodig. 

Eller inte. Framtiden är aldrig huggen i sten. Warszawapakten föll i stort sett utan blodspillan med vissa enskilda undantag. Å andra sidan var dessa stater homogena, vilket definitivt bör ha underlättat processen. 

Måhända är det så att det metapolitiska arbetet bör riktas om något och i högre utsträckning möta den propagandavåg som idag kommer från försvarsmakten och polisen. Exakt hur den bör bemötas är inte helt lätt att säga. Dock skulle det förslagsvis kunna innebära en generell uppmuntran att göra militärtjänst (vilket förvisso redan är vanligt i diskursen), framtagning av guider för patriotiskt sinnade soldater och befälsämnen som är villiga att infiltrera det befintliga systemet, hjälp till meniga som vill sprida våra idéer till sina egna led, och så vidare. Emellanåt får vi ljusglimtar om att det fortfarande kryllar av bra folk i försvarsmakten och polisen, bland annat därför att den politiskt korrekta personligheten sällan korrelerar med soldatarketypen. Därför finns där goda möjligheter att påverka. Det är värt att beakta inför framtiden.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon 

Kälkpatrioter

Kategori: Borgare, Metapolitik, Nyspråk, Taktik, Åsiktskorridoren

 

Det svenska politiska landskapet har i modern historia varit indelat i tre huvudsakliga kategorier: vänster, höger och ”högerextremister”. För inte alltför länge sedan, och delvis fortfarande, räknades alla etablissemangskritiker till den sista gruppen. Med tiden har dock saker hänt. I samband med att åsiktskorridoren vidgats något så har det skapats utrymme för en större mångfald bland grupperingarna utanför den nyliberala foran. Den politiska paljetten har gått från att endast ha färgerna rött, blått och brunt till en större bredd färger och nyanser. Förutom den etablerade borgerligheten och oss s.k ”högerextrema” finns idag ytterligare en betydande höger-gruppering som denna artikel kommer kretsa kring.   

Denna höger definieras inte av partitillhörighet och dess ideologi är en balansgång mellan uppkäftig populism å ena sidan, ofta i form av att påpeka rena självklarheter eller att på annat sätt häckla de allra galnaste vänstermänniskorna, och att inte vara alltför systemkritiks å den andra. Den ”anständiga högern”, som vissa kallar den, är tillräckligt kontroversiell för att väcka debatt och uppmärksamhet i den trånga åsiktskorridoren, samtidigt som den aldrig tar anti-liberala uttryck. Den kan vara kritisk till invandring, men med invändningen att folkutbyte i sig inte är av ondo ”så länge invandrarna kan integreras”. Den kan vara kritisk till feminism med invändningen att den inte skapar jämställdhet enligt deras egna definition, samt att det feministiska projektet var något på spåret under 1940-60-talet men sedan tog fel vändning. ”Anständiga” högerpersoner har förmågan att både vara kontroversiella och samtidigt tjäna på det eftersom de inte utmanar den nuvarande ordningen på riktigt. 

Den ”anständiga högern” är vad en nationalkonservativ Marx av idag hade kallat kälkpatrioter. Det ursprungliga marxska begreppet syftade på människor ur den lägre medelklassen som genom sitt lilla företagande förvisso tjänade pengar på andras arbete, men inte i tillräckligt hög skala för att kunna utöva någon väsentlig makt över proletärerna. Småborgarna (synonym till kälkborgare) stod därmed varken på arbetarnas eller kapitalets sida. Ur Marx perspektiv var de småborgerliga en hybrid mellan den lilla människan han sade sig försvara och den makt hans mål var att förgöra. De var människor som i mångt och mycket skulle förlora på Marx reformer, samtidigt som de också var oförmögna att mäta sig med det större kapitalistiska systemet. 

Kälkpatrioten i sin tur är en hybrid mellan de två system som just nu kämpar om makten; vänsterliberalism/globalism och patriotism/anti-egalitarism. Det råder ingen tvekan om att kälkpatrioten tycker genuint illa om många samtida företeelser. Samtidigt skulle det samhälle som den djupare högern vill skapa ligga dem i fatet. Kälkpatrioten är knappast det största hotet mot vår civilisation. Men den utgör heller inte något potent motstånd mot rådande ordning. Den är på många sätt en ideologiskt rörlig spelare som står för allt och ingenting, alltså konservatism i dess sämsta och ytligaste bemärkelse, en konservatism som nöjer sig med att agera baksäteschaufför när vänsterliberalismen kör oss mot stupet. Kälkpatriotismen är en höger som håller käften tills att allt är för sent, väntar tills fienden har vunnit och ackumulerat sina segrar.

Kälkpatriotens personlighet är ofta präglad av opportunism och social acceptans från likasinnade ”anständiga”. Ibland söks även social acceptans från diametrala motståndare, så som när Mattias Karlsson sökte samarbete med vänsterextrema Expo. Denna tendens förstärks av det faktum att vi lever i en lättrörlig socialstruktur, vilket gör att individens yttre respektabilitet blir av större betydelse, som i sin tur skapar en intern konformism (ungefär som ovan nämnd balansgång).  

Frågan om vilka som skall räknas till kategorin kälkpatrioter har blivit brännande aktuell i samband med protesterna kring FN:s migrationsavtal. Den som har ett twitter-konto har under de senaste dagarna kunnat följa en konflikt mellan den del av den populistiska sfären som stödjer demonstrationerna på Mynttorget, kontra de som inte gör det. Konflikten började med att en av SD:s poster-tjejer, Hilda Frick, i sann Mattias Karlsson-anda yttrade att hon ville avslöja en av arrangörerna bakom nämnda demonstrationer (en person som verkar under pseudonym). Sedan gick det fort. En kort stund senare fick Frick de svar hon förtjänade.  

Lagom till helgen publicerade dessutom Expo en s.k granskning av den första demonstrations arrangörer, talare och besökare med det underliggande budskapet att Katerina Janousch allierat sig med en häxblandning ”högerextrema”. Allt i klassisk guilt-by-association-anda. Kälkpatrioterna kan i denna konflikt lite grovt sägas vara de ”höger”-debattörer som med mycket politiskt korrekta argument (och med hänvisning till Expo) tagit avstånd från demonstrationerna på Mynttorget. Notera att jag inte primärt hänvisar till allmän kritik av vissa närvarande individer, så som Nordisk ungdom, eller ens kritiken som framförts efter att Expo granskat en av arrangörernas delningar i sociala medier. Det kan finnas goda skäl för en debattör att inte gå ”all in”. Men en sådan person hade i så fall kunnat gå en annan väg, exempelvis att bara vara tyst. Tyvärr kan inte vissa personer hålla sig till detta. Aktuella exempel är just SD:s Hilda Frick, GP-skribenten Jenny Sonesson och den borgerliga debattören Ann Heberlein. De kände sig tvungna att norpa PK-poäng på andras bekostnad i ett läge där personer som Katerina Janousch behövde stöd och inte kritik. 

Än en gång. Kälkpatrioternas kritik mot Janousch handlar primärt om att upprätthålla ett socialt anseende och försvara sina egna positioner som rumsrena. Personer som Heberlein vill även i fortsättningen kunna kritisera offentlighetens mörknade av sexualbrott utan att hon själv associeras med ”högerextrema” grupper. Det handlar inte i lika hög utsträckning om att hon ogillar Nordisk ungdom. Konflikten bottnar främst i att s.k ”rumsrena” personer ur offentligheten sammanlänkas med kontroversiellare grupperingar på grund av politiska omständigheter.  

Är kälkpatrioterna helt av ondo, kanske några av er undrar? Nej, det är dem inte. Tvärtom kan de flytta djuphögerns tankar in i etablissemangets finare lokaler och därmed delvis förändra systemet inifrån. På det sättet kan man flytta Overtons fönster och åsiktskorridoren. Även kälkpatrioternas idéer skulle innebära väsentliga förbättringar, och det är i grunden positivt att de driver sina förslag vidare. Eftersom Sverige är ett land med flera partier finns också ett behov av direkta och indirekta samarbeten för att få realpolitisk makt. Därav kan det finnas anledning att inte alltför ofta slå ner på ”lätthögerns” debattörer (mot vad jag precis gjort). ”Anti-hanrej”-kulturen är amerikansk importvara som måste anpassas till svenska förhållanden. På andra sidan Atlanten är nämligen situationen annorlunda. Tvåpartisystemet är en skillnad, den institutionaliserade ”cuckservatismen” i GOP en annan. Demokraterna och Republikanerna har båda ”partier i partiet”, vilket skapar naturliga länkar mellan moderata konservativa och betydligt radikalare element. Dessa länkar finns ej inom den svenska högern. Det problemet måste vi lösa på något sätt. Läs gärna denna artikel av Biopolitik för en längre utläggning kring ämnet.  


Avslutningsvis skulle jag ytterligare vilja nyansera begreppet något för att underlätta användandet av det i den metapolitiska diskursen. Vad är fördelarna med begreppet kälkpatriot? Den kanske främsta fördelen är begreppets bredd som spänner över ett flertal grupper som annars kallas exemplevis ”liberalkonservativa”, ”socialkonservativa” eller helt enkelt hanrejer/”cucks”. Kälkpatrioter kan fungera som ett paraply för dem alla. Begreppet har också en viss historisk förankring med släktskapet till Marx. 

Till sist vill jag rikta ett tack till Twitter-pseudonymen DenEpiskeOden för att ha namngett begreppet.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

 

Några rader om ungsvenskor

Kategori: Feminism, Män/Kvinnor, Politik, Sverigedemokraterna, Taktik, Ungsvenskarna

 
Det är antagligen fler än jag som noterat att Sverigedemokraterna under en tid alltmer profilerat sig med yngre kvinnor, inte minst under den senaste valrörelsen. Jag skulle med denna korta artikel vilja måla ut lite för -och nackdelar med detta, samt lite potentiella fallgropar.

Det är inte någon raketforskning att förstå anledningarna till den alltmer tilltagande femininiseringen av SD. Partiet har länge haft ambitionen att locka fler kvinnliga sympatisörer för att på det sättet bredda sin väljargrupp. Mot bakgrund av detta har man ändrat om sin kommunikation till att exempelvis mer inkludera arbetsförhållanden i vården och andra ”mjukare” frågor som angår många kvinnor inom SD:s socialgrupp. I samband med att valrörelsen närmat sig har man dessutom lyckats dra till sig en rad yngre kvinnor till ungdomsförbundet, personer man gärna skyltar med. 

Fördelarna tror jag är uppenbara för de flesta av er: (1) Kvinnor lockas av andra kvinnor. (2) Unga kvinnor har en lugnande effekt då de ger ett betydligt mer behagligt intryck än sina manliga partikamrater. (3) I en mansdominerad rörelse är det per definition brist på kvinnor. Unga kvinnliga affischnamn kan både locka nya sådana förmågor, samt ge de ensamma männen något att fästa blicken vid. (4) Kvinnor representerar normalisering och status quo, något som SD desperat vill uppnå. Man vill konsekvent tvätta bort sin tidigare profilering som avant garde inom svensk politik (ex. ”Vi säger det du tänker”). SD har ju blivit ”ett stort parti nu” och måste därför också kommunicera det. 

Överlag är detta positivt. Någonstans måste vi förstå att SD bör ”spela ut sin roll”, det vill säga få inflytande i politiken, innan radikalare alternativ som AfS kan börja vinna mark. Unga kvinnors normaliseringseffekt är ett steg mot något bättre. Med det sagt finns det nackdelar, risker och tecken på dåligt genomförande av SD. Här är några tänkbara baksidor: (1) Kvinnorna riskerar att pacificera männen på samma sätt som porrindustrin gör. Handling stannar vid tanke. Drivkraften kanaliseras till att surfa runt på nätet. En annan, ännu större risk, är att ett större antal män medvetet eller undermedvetet anpassar sina egna uppfattningar efter kvinnornas i ett sätt att blidka dem, exempelvis genom att börja kalla sig ”konservativa feminister” bara för någon snygg tjej gör det. (2) Hur vet vi vilka drivkrafter dessa kvinnor har? Att vara ”höger” är idag ett enkelt sätt att få uppmärksamhet på som ung tjej. Kan man sedan göra en karriär inom SD på köpet så är det ännu en drivkraft. Notera att jag varken känner, eller ens har träffat, någon av de kvinnliga affischnamn jag syftar på. De har säkert vissa färdigheter. De har säkert också en del rent ideologiska motiv bakom sitt engagemang. Men hur ser prioriteringsordningen ut? Tyvärr vet vi idag att SD och Ungsvenskarna domineras av karriärister med egocentriska mål. Det verkar gälla dem flesta, kvinnor som män. (3) Är det rimligt att ge ungsvenskorna viktiga poster och uppdrag? Återigen så är det givetvis omöjligt för mig att med säkerhet avgöra huruvida en specifik ung tjej inom Ungsvenskarna är kvalificerad eller ej, samt kvalificerad i relation till sina manliga partikamrater. Dock kan man fråga sig om det verkligen är en bra idé att exempelvis utse en 18-årig småtjej till kommunalråd på Gotland. Vad vet man i den åldern? Mina kunskaper var minst sagt begränsade inom många viktiga områden då jag var 18. (4) Kan den kvinnliga närvaron korrumpera organisationen? Ja, det gör den antagligen redan. Jag får regelbundet reda på historier om degenererade beteenden inom SD med grenar. För en ung kvinna är det enkelt att nyttja sin kropp för att stilla sin hunger på makt, pengar och uppmärksamhet. Bör man därför stänga ute dem? Nej! Däremot måste ledningen ge rätt signaler och motarbeta vänskaps -och sexualkorruption. Tyvärr har åtminstone inte jag kunnat se något sådant. Förhoppningsvis har jag fel. (5) Vad får kvinnors närvaro för konsekvenser på sakpolitiken? Säkert en hel del. Det ämnet förtjänar dock en egen artikel. 

Kommer SD:s taktik att fungera? Sannolikt både ja och nej. Att använda kvinnor i valmaterialet är antagligen något bra. Att försöka locka med ”mjuka frågor” är däremot ingen vinnande strategi egentligen, även om jag anser att bättre förhållanden i vården är ett bra förslag i sig. Kvinnors sympatier är i hög grad baserade på redan rådande narrativ, oavsett vad dessa narrativ är. De går sällan i bräschen för nya idéer men kan vara bra som ”tipping point” när väl ens idéer börjar få fotfäste. De är också utmärkta försvarare av rådande narrativ, vilket även kommer gälla den dagen nationell konservatism styr. Kvinnor är nämligen primärt följare och försvarare, vilket är evolutionärt betingat. Kvinnans större behov av trygghet ger henne inte samma möjlighet att stå i frontlinjen för förändring (för att förtydliga är detta endast en tendens och det finns definitivt undantag hos båda könen). 

Den dagen SD normaliserats kommer kvinnorna komma följande efter oavsett politik. Se bara på Adolf Hitler och dennes höga populäritet hos det täckta könet. Möjligtvis skulle man kunna lyfta fram extra ”omhändertagande” frågor så som konservativ familjepolitik. Men att alltför hårt trycka på de mjuka knapparna kommer enbart utsätta partiet för en osund konkurrens från många andra partier med ett betydligt starkare varumärke inom detta politiska segment. Just det kan vara en av de största fallgroparna med tjej-taktiken. Med alltför många ”hippa brudar” i ledande positioner riskerar partiet, om vi har otur, att förflyttas till exakt de områden som både är osunda för både partiet som för landet. 


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon