The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Den icke-egalitära individualismen

Kategori: Biologi, Feminism, Filosofi, Metapolitik

 
Jag har ofta frågat mig hur det historiskt ens varit möjligt för egalitärer att verka i ett politiskt klimat där anti-egalitära vetenskapliga ståndpunkter varit norm. En inblick i detta får man om man studerar en strömning inom den s.k lätthögern (Alt.-Light) som både erkänner människans ojämlikhet men samtidigt intar individualistiska ståndpunkter. 

Jag lyssnade idag på Aron Flams poddcast Dekonstruktiv kritik med Ivar Arpi som gäst. Avsnittet var intressant på många sätt. Arpi var inbjuden då han nyligen skrivit en artikelserie om feminism och intersektionalitet inom akademin, en serie jag inte har läst och därmed inte kommer att gå in närmare på. Ämnet i sig de diskuterade skulle kunna blivit en intressant artikel. Dock är det inte detta jag kommer skriva om idag. Indirekt framkom istället andra perspektiv som kan vara intressanta att vrida och vända på. 

Både Flam och Arpi ger i podden uttryck för att de inte lever efter föreställningen att människor föds jämlika som i tabula rasa-teorin. Likväl kan båda dessa herrar betecknas som liberaler, om än med konservativa inslag. Från Flams sida framkommer en rättvisesyn som, åtminstone jag, sällan hör i debatten. Från liberalt håll hör man ofta att rättvisa inte innebär lika utfall, som i socialisternas fall, men däremot lika möjligheter. Egentligen är detta samma sak, något jag skrivit om i tidigare artiklar (bland annat här). Flams inställning är istället att människor, i detta fall män och kvinnor, endast skall garanteras lika villkor. 

Som jag tolkar det så innebär skillnaden att spelreglerna skall vara densamma för båda könen men att staten inte skall arbeta för att skapa jämställdhet i form av att skapa lika startpositioner i livet. Både kvinnor och män skall ha samma rätt att söka en universitetsutbildning och eventuellt sedermera komma in baserat på sin kompetens. Däremot skall exempelvis inte staten arbeta för att se till att båda könen har samma grundläggande förutsättning att prestera lika bra i skolan för att kunna komma in på samma utbildning. Spelreglerna skall vara samma för alla även om det blir ”ojämställt”. 

I hög grad håller jag med om denna hållning, om än inte fullt ut. Jag håller med om att rättvisa mäts bäst när allt släppts fritt, när alla spelar på samma villkor. Dock anser jag att både män och kvinnor har övergripande könsroller som först måste uppfyllas innan man kan ta sig individuella friheter. Traditionella könsroller är generellt baserade på vad kvinnor och män är skapade av naturen till att göra bäst, roller som måste uppfyllas för att uppnå ett sunt och långsiktigt samhälle. I kvinnornas fall innebär det att den första prioriteringen bör vara barnafödande och uppfostrande av avkommorna. I männens fall handlar rollen om att skydda och försörja familjen, särskilt när barnen är små. En viss flexibilitet kan under vissa omständigheter fungera. Exempelvis kan modern stå för en del av försörjningen när barnen är äldre. Andra saker går inte att byta ut. Två sådana exempel är själva barnafödandet, som endast kvinnan av biologiska orsaker kan göra, och beskyddet av familjen, eftersom mannen generellt sett är bättre fysiskt och psykiskt lämpad samt utifrån det faktum att kvinnor, på grund av deras biologiska roll som barnaskapare, inte skall behöva utsättas för stora risker (populationens förökning är i högre utsträckning beroende av antalet kvinnor än män). Utöver dessa roller är dock individualistiska vägval inga problem. Så i stort finns det en sanning i det Flam säger. 

Flams och Arpis resonemang är bevis på att en icke-egalitär grundsyn inte nödvändigtvis leder till högerradikalism, något man ibland kan få för sig. När jag lyssnade igenom poddavsnittet kom jag att tänka på ett klipp på Youtube jag sett där en person insett att det finns IQ-skillnader mellan biologiska grupper men likväl drog slutsatsen att individualismen var det rätta. Jag mins dessvärre inte personens namnet, eller klippets titel, och kan tyvärr inte länka det. Däremot kan jag förklara resonemanget. Mannen i klippet argumenterade för att vetskapen om IQ-skillnaderna inte är ett hot mot individualismen, då skillnaderna inom grupperna är större än de emellan dem. Därför blir det heller inte relevant att bemöta människor utifrån grupp eller yttre attribut.  

Enligt denna teori är alltså inte icke-egalitära idéer nödvändigtvis något hot mot individualismen som tanke. Man kan fråga sig i vilken grad detta stämmer samt hur långtgående individualism man menar. Med denna nya fakta blir det ju exempelvis svårt att se alla invandrare som individer då många av dem kommer att sänka samhällets medelintelligensen, vilket får effekt på nationen i stort. Därmed blir plötsligt den utomstående gruppens generella skillnader gentemot ingruppen relevant. På en småskalig nivå kan det dock ligga något i detta resonemang. 

För mig är dessa tankegångar, den individualistiska icke-egalitarismen, något nytt för mig. Jag kan inte dra mig till minnet att jag stött på detta i någon större omfattning tidigare. Är detta frukterna av ett framgångsrikt metapolitiskt arbete från höger? Ett par viktiga personligheter inom den liberalkonservativa/liberala högern har uppenbarligen tagit till sig idéer som för inte alltför länge sedan var revolutionerande. 

I podden diskuterar Flam och Arpi hur feminismen/genusvetenskapen utvecklats till att bli en sorts kvasireligion. De jämför svenska feminister med amerikanska kreationister då båda dessa grupper baserar sina ståndpunkter på myter (i kreationisternas fall en skapelseberättelse) snarare än vetenskaplig fakta. På ämnet amerikanska kreationister yttrar Arpi följande: 

Arpi: ”Feminismen eller genusvetenskapen är ju någon slags version av kreationism, det vill säga vi föds som tomma ark och alla djur i världen är formade efter biologin men inte människan. Vi står på något sätt över [biologin/evolutionen, min anmärkning]…”

Flam: ”Denna degen…” 

Arpi: ”Ja, den här degen, exakt.”

Flam och Arpi har båda accepterat att män och kvinnor har innerboende biologiska, fundamentala, skillnader som får konsekvenser på utfallet. I Arpis fall verkar det som att han tagit sina idéer om skillnader mellan kvinnor och män ett steg längre och inset andra betydligt mer kontroversiella sanningar. Om han verkligen menade det han sade har han i grund och botten accepterat uppfattningen om att det existerar människoraser i någon form. Arpi skulle säkert aldrig erkänna detta, eller i alla fall inte beskriva det med dessa ord. Men hur skall man annars tolka det? Att herrar som Arpi och Flam läser artiklar från exempelvis Motpol kan vi vara säkra på. Om inte annat är möjligtvis det ovan nämnda citatet ett bevis på detta. 

Vidare talar Arpi om kulturens betydelse för samhället och dess utveckling. Han går dock inte in på hur kulturer skapas. Att miljön har betydelse kan vi båda vara överens om. Det skulle vara intressant att veta hur Arpi ställer sig till biologins betydelse för kulturers utveckling. Han har ju trotts allt erkänt att biologin och evolutionen har en inverkan på människan, samt kritiserat sin motståndare på vänsterkanten för att inte förstå detta. Att Arpi insett att människan styrs av biologiska faktorer har vi fått bekräftat. Frågan är: har Arpi fullt ut förstått vad detta innebär? 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon 

Återstår endast reaktionen?

Kategori: Högern slår tillbaka, Kulturrevolution, Politik, Reaktion

 
Alla vi som betecknar oss som konservativa av något slag är utrotningshotade. Det handlar inte om att våra idéer inte skulle leva vidare, att det i framtiden inte kommer att finnas försvarare av våra ideal. Det handlar snarare om att vi, försvararna av det historiskt hävdvunna, inte kommer ha något hävdvunnet att försvara. Precis som ett folk som saknar land, kommer framtidens konservativa, om utvecklingen tillåts fortgå, vara utan något att försvara. Människorna kommer att finnas kvar. Dock inget att värna och skydda. 

Den nationella/fascistiska (ja, han har faktiskt kallat sig det) debattören Jonas De Geer skrev i det åttonde numret av Salt att han tagit avstånd från konservatismen då han anser att de värden som bör bevaras redan är sönderslagna av det moderna samhället. Det finns således ingenting att bevara. I någon mening har tyvärr De Geer rätt i detta påstående. Det existerar i princip inga institutioner som är värda att bevara i dagens form då de har tagits över av marxister som krossat de traditionella värdena. Och då skall vi komma ihåg att De Geer fällde detta yttrande redan 2001. Utifrån denna ståndpunkt hävdar De Geer att värdena istället måste återskapas, något han anser konservatismen oförmögen till. Därmed behövs istället en reaktion. De Geers andra invändning mot konservatismen är att den bekräftar egalitärernas paradigm om att konservativa värden skulle vara gamla och förlegade, istället för tidlösa och tillhöra framtiden.   

Liknande resonemang går att finna i De Geers f.d radiokollega Magnus Södermans artikel på Nordisk Alternativhöger med rubriken Är konservativa för anständiga för att kunna vinna?, en artikel jag för övrigt skickade in ett svar på. Söderman bekräftar i sin artikel en bild av konservatismen som jag även sett hos andra nationella. Söderman skriver att ”I den mån det finns en svensk konservatism så är den hopplöst ängslig, löjligt anständig och därmed fullständigt kraftlös. Medan de ser ovan nämnda strid och kamp som intellektuell förströelse menar vänstern blodigt allvar.” Som jag skrev i mitt svar så håller jag med i problembeskrivningen. Konservatismen har i modern tid blivit mesig, även om också Söderman skriver under på att så ej måste vara fallet. 

Man kan diskutera om konservatismen, på grund av sin påstådda svaghet, urvattnade ideologi och historiska bakslag ens är vatten värd. Svaret beror på hur man ser på den. Konservatismen som ideologi kan ta sig många olika former och uttryck. Kortfattat kan man säga att den står för att bevara det historiskt hävdvunna, det vill säga det som historien visat fungerar. Konservatismen står också för kontinuitet och motsätter sig därmed häftiga samhällsförändringar. Med det sagt kan konservatismen fortfarande vara revolutionär. Den amerikanska revolutionen var i mångt och mycket ett exempel på en sådan. Gamla rättigheter fick ny legitimitet i den nya nationen. 

Dock räcker inte ”konservatismen” i sig för att skapa en komplett ideologi. Oftast behöver den ett prefix som skapar dess inriktning, exemplevis national-, social-, liberal-, neo- eller paleokonservatism. Personlig föredrar jag en konservatism med grund i nationalismen och patriotismen, en konservatism som funkar som motvärn mot globalismen. Personligen står jag i en svensk kontext med ena foten i konservatismen och med den andra nationalismen. Jag trivs bra där. 

I synnerhet i nationella kretsar finner jag dock många ha svårt att se något mer med konservatismen än dess förespråkande av långsamma förändringar, dess arbetssätt. Utifrån det tankesättet förstår jag att många drar slutsatsen att konservatismen är svag och otillräcklig. Konservatismens förluster har bidragit till att underminera dess legitimitet som försvarare av de västerländska idealen. Det konservativa arbetssättet, att vara en bromskloss mot progressivismen och modernitet, att vilja bevara ett allt mindre arv, har i allra högsta grad blivit mer eller mindre irrelevant. 

Det som inte är irrelevant är de andra värdena som kan tillskrivas konservatismen; att stå som försvarare av det hävdvunna, nämligen den västerländska civilisationen med alla sina visdomar. Å andra sidan kan man fråga sig ifall en sådan försvarare snarare är en reaktionär, en person som vill återställa den gamla ordningen. Jag tror att det inom varje konservativ person finns en reaktionär om man borträknar de som i grunden är liberaler (liberalkonservativa och neokonservativa). Man kan därför fråga sig om endast reaktionen återstår. Är begreppet konservatism ens relevant för en person som traditionellt betecknats som konservativ? 

Ju närmare vi färdas mot den progressiva utopin, desto fler av oss kommer att börja kalla sig reaktionärer istället för konservativa. Än så långe finns det dock ett värde i att beteckna sig som konservativ. ”Reaktionär” har i dagsläget en negativ klang hos de flesta människor som vet vad begreppet betyder. Av taktiska skäl kan det därför vara bra att primärt kalla sig konservativ, ett mjukare begrepp som folk är mer bekanta med. En annan invändning man kan ha mot begreppet reaktionär att densamma som De Geer har mot konservatismen i tidigare nämnd artikel. Enligt De Geer ”godtar man också i någon mening att de värden man försvarar tillhör det förgångna” ifall man kallar sig konservativ, en kritik som likväl kan tillskrivas en reaktionär. 

Min egen slutsats är att konservatismen inte utesluter en reaktion. Det som är värt att bevara skall bevaras, det av värde som förlorats skall återtas. En kulturrevolution från höger är ett steg i detta. 

Länge leve reaktionen!


The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon

Latheten och civilisationen

Kategori: Biologi, Filosofi, Frihet

 

Du som läsare av denna blogg är säkerligen medveten om att vår mänsklighet just nu håller på att förslava sig själv genom att tillåta centralisering av makt till överstatliga, globalistiska, enheter. Jag försöker i denna artikel reda en möjlig mekanism bakom detta fenomen.

Bakgrunden till att vi är påväg att mer eller mindre förslava oss själva tror jag delvis kan förklaras av människans naturliga lathet. Människan som art utvecklades i samklang med en natur där det rådde brist på resurser som krävdes för mänsklig överlevnad. Därav programmerades människan till att vara återhållsam med sina resurser, att helst välja lösningar som innebar att så lite energiåtgång som möjligt. Människans fundamentala lathet är en anledning till att vi överhuvudtaget utvecklar vår livsmiljö, därav är den i mångt och mycket positiv. Latheten har historiskt sett varit en drivkraft till utveckling. Avsaknad av lättja hade inneburit en nackdel då människan istället tagit krångligare vägar runt problemen som uppstått, något som hade hämmat utvecklingen. 

Spår av detta går att se när man jämför världens olika samhällen. Samhällen med ett för människan gynnsamt klimat har, och är fortfarande, avsevärt mindre utvecklade än de samhällen där klimatet är hårt. Människorna i det hårda klimatet tvingades till utveckling för att få sina behov tillgodosedda. I de varma klimaten räckte lite vatten, skugga och en klase bananer. Därav en förklaring till ökad kreativitet och uppfinningsrikedom på det norra halvklotet.  

Dock finns det en positiv och en negativ lathet. Den positiva latheten är en drivkraft till utveckling. Arbetet man utför gör att man långsiktigt kan jobba mindre. Detta är en av förklaringarna till att vi människor aldrig ”nöjer oss” med utvecklingen, att vi alltid har en teknisk utveckling trotts att vi redan har uppnått mål som våra förfäder endast kunnat drömma om. Dock finns det också en negativ lathet, en lathet som inte sporras av någonting annat än latheten själv. Ett exempel på den negativa latheten är vår benägenhet att ge upp våra friheter i utbyte mot trygghet, alternativt ett bekvämare liv som inte ökar vår produktivitet. Den moderna välfärdsstaten är ett exempel på detta. Välfärdsstaten fyller inte funktionen att göras oss produktivare till en lägre energikostnad, utan bara att göra oss bekväma. Den negativa latheten gör oss, till skillnad från den positiva, svagare istället för starkare. 

Kanske är det så att förekomsten av negativ lathet ökar i takt med att den positiva latheten för oss allt närmare en miljö där våra basala behov är tillfredsställda utan någon egentlig motprestation. Kanske är detta en förklaring till våra olikheter i utvecklingsnivå. Gränsen för att få sina basala behov tillgodosedda var ju som sagt lägre i den varma delen av världen.  

 
Eller handlar allt detta om något annat? Finns det kulturella och maktpolitiska orsaker till växlingen från positiv till negativ lathet? I min förra artikel behandlade jag frågan om det framtida kontantlösa samhället, inklusive dess risker. Låt mig citera mig själv: 

”Det västerländska samhället i stort har en längre tid genomgått förändringar som inneburit ökad bekvämlighet på bekostnad av friheten. Exempel på sådana förändringar är införandet av välfärdsstaten, en bekvämlighet på bekostnad av friheten. Vägen mot det helt kontantlösa samhället är ett nytt steg i denna process. Latheten vinner över friheten. Krafter som vill oss som individer, och i slutändan vår civilisation, illa, utnyttjar människans naturliga strävan efter bekvämlighet till att i större och större utsträckning förslava oss.”

Använder våra makthavare, den moderna politiska och ekonomiska klassen, människans inbyggda lathet emot henne i syfte att förstärka sin makt? Eller handlar det om en kombination av detta och mitt tidigare påstående? Har den positiva lathetens framsteg gjort oss sårbara för människor som vill oss illa? 

En tredje möjligt förklaringsmodell är att vi är påväg mot en negativ lutning i civilisationscykel vi befinner oss i. Vår svaghet, till följd av den negativa lättjan, orsakar en nedgång för vår civilisation, vilket gör livet hårdare för oss, vilket i sin tur ökar behovet av uppfinningsrikedom (positiv lathet), vilket gör att vi återigen kan klättra uppåt på civilisationscykeln. Kan vårt välstånd, till följd av den historiska positiva latheten, ha gjort oss såpass bekväma att vi slutar bejaka den? Det är mycket möjligt. Att alla civilisationer någon gång går under vet vi. Dock går denna process att sakta ner. De som styr oss vill dock det motsatta, nämligen att öka farten mot stupet. Den negativa latheten är definitivt ett verktyg att göra detta på.  

Min slutsats är att det handlar om en kombination av ovan nämnda faktorer. Utifrån denna tes kan vi dra slutsatsen att den som vill bevara samhället gör rätt i att förespråka frihetliga värden gentemot staten, eller andra enheter som skapar negativ lathet. Eftersom vi vet att friheten har en eugenisk effekt på samhällsorganismen, likt evolutionen har på populationer inom vilken art som helst, vet vi också att friheten gör oss starkare som grupp. Friheten blir därmed vårt verktyg för att sakta ner farten mot nedgången. Utifrån dessa tankar ser jag det som positivt att rörelser som på ett eller annat sätt strävar efter att bevara vår västerländska civilisation tagit en frihetlig sväng, exempelvis den nationella/identitära Alt.-högern som delvis består av f.d libertarianer. 


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon