The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Latheten och civilisationen

Kategori: Biologi, Filosofi, Frihet

 

Du som läsare av denna blogg är säkerligen medveten om att vår mänsklighet just nu håller på att förslava sig själv genom att tillåta centralisering av makt till överstatliga, globalistiska, enheter. Jag försöker i denna artikel reda en möjlig mekanism bakom detta fenomen.

Bakgrunden till att vi är påväg att mer eller mindre förslava oss själva tror jag delvis kan förklaras av människans naturliga lathet. Människan som art utvecklades i samklang med en natur där det rådde brist på resurser som krävdes för mänsklig överlevnad. Därav programmerades människan till att vara återhållsam med sina resurser, att helst välja lösningar som innebar att så lite energiåtgång som möjligt. Människans fundamentala lathet är en anledning till att vi överhuvudtaget utvecklar vår livsmiljö, därav är den i mångt och mycket positiv. Latheten har historiskt sett varit en drivkraft till utveckling. Avsaknad av lättja hade inneburit en nackdel då människan istället tagit krångligare vägar runt problemen som uppstått, något som hade hämmat utvecklingen. 

Spår av detta går att se när man jämför världens olika samhällen. Samhällen med ett för människan gynnsamt klimat har, och är fortfarande, avsevärt mindre utvecklade än de samhällen där klimatet är hårt. Människorna i det hårda klimatet tvingades till utveckling för att få sina behov tillgodosedda. I de varma klimaten räckte lite vatten, skugga och en klase bananer. Därav en förklaring till ökad kreativitet och uppfinningsrikedom på det norra halvklotet.  

Dock finns det en positiv och en negativ lathet. Den positiva latheten är en drivkraft till utveckling. Arbetet man utför gör att man långsiktigt kan jobba mindre. Detta är en av förklaringarna till att vi människor aldrig ”nöjer oss” med utvecklingen, att vi alltid har en teknisk utveckling trotts att vi redan har uppnått mål som våra förfäder endast kunnat drömma om. Dock finns det också en negativ lathet, en lathet som inte sporras av någonting annat än latheten själv. Ett exempel på den negativa latheten är vår benägenhet att ge upp våra friheter i utbyte mot trygghet, alternativt ett bekvämare liv som inte ökar vår produktivitet. Den moderna välfärdsstaten är ett exempel på detta. Välfärdsstaten fyller inte funktionen att göras oss produktivare till en lägre energikostnad, utan bara att göra oss bekväma. Den negativa latheten gör oss, till skillnad från den positiva, svagare istället för starkare. 

Kanske är det så att förekomsten av negativ lathet ökar i takt med att den positiva latheten för oss allt närmare en miljö där våra basala behov är tillfredsställda utan någon egentlig motprestation. Kanske är detta en förklaring till våra olikheter i utvecklingsnivå. Gränsen för att få sina basala behov tillgodosedda var ju som sagt lägre i den varma delen av världen.  

 
Eller handlar allt detta om något annat? Finns det kulturella och maktpolitiska orsaker till växlingen från positiv till negativ lathet? I min förra artikel behandlade jag frågan om det framtida kontantlösa samhället, inklusive dess risker. Låt mig citera mig själv: 

”Det västerländska samhället i stort har en längre tid genomgått förändringar som inneburit ökad bekvämlighet på bekostnad av friheten. Exempel på sådana förändringar är införandet av välfärdsstaten, en bekvämlighet på bekostnad av friheten. Vägen mot det helt kontantlösa samhället är ett nytt steg i denna process. Latheten vinner över friheten. Krafter som vill oss som individer, och i slutändan vår civilisation, illa, utnyttjar människans naturliga strävan efter bekvämlighet till att i större och större utsträckning förslava oss.”

Använder våra makthavare, den moderna politiska och ekonomiska klassen, människans inbyggda lathet emot henne i syfte att förstärka sin makt? Eller handlar det om en kombination av detta och mitt tidigare påstående? Har den positiva lathetens framsteg gjort oss sårbara för människor som vill oss illa? 

En tredje möjligt förklaringsmodell är att vi är påväg mot en negativ lutning i civilisationscykel vi befinner oss i. Vår svaghet, till följd av den negativa lättjan, orsakar en nedgång för vår civilisation, vilket gör livet hårdare för oss, vilket i sin tur ökar behovet av uppfinningsrikedom (positiv lathet), vilket gör att vi återigen kan klättra uppåt på civilisationscykeln. Kan vårt välstånd, till följd av den historiska positiva latheten, ha gjort oss såpass bekväma att vi slutar bejaka den? Det är mycket möjligt. Att alla civilisationer någon gång går under vet vi. Dock går denna process att sakta ner. De som styr oss vill dock det motsatta, nämligen att öka farten mot stupet. Den negativa latheten är definitivt ett verktyg att göra detta på.  

Min slutsats är att det handlar om en kombination av ovan nämnda faktorer. Utifrån denna tes kan vi dra slutsatsen att den som vill bevara samhället gör rätt i att förespråka frihetliga värden gentemot staten, eller andra enheter som skapar negativ lathet. Eftersom vi vet att friheten har en eugenisk effekt på samhällsorganismen, likt evolutionen har på populationer inom vilken art som helst, vet vi också att friheten gör oss starkare som grupp. Friheten blir därmed vårt verktyg för att sakta ner farten mot nedgången. Utifrån dessa tankar ser jag det som positivt att rörelser som på ett eller annat sätt strävar efter att bevara vår västerländska civilisation tagit en frihetlig sväng, exempelvis den nationella/identitära Alt.-högern som delvis består av f.d libertarianer. 


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon 

Den kontantlösa ofriheten

Kategori: Ekonomi, Frihet, Historia, Nya Dagbladet

 
Inom bara några år beräknas Sverige vara fritt från kontanter, en mycket farlig process som egentligen pågått länge, men som beräknas vara avslutad inom några år. Alla frihetsälskare bör vara mycket skeptisk till det kontantlösa samhället. Här är varför.  

Inom min egen bekantskapskrets tar jag ibland upp riskerna med ett samhälle utan kontanter, att det riskerar att leda till ökad ofrihet, ett påstående jag inte sällan blir snudden på utskrattad för och stämplad som foliehatt. Naivitet hos dessa individer är bottenlös, vilket den ofta är hos många människor, inte minst bland ungdomar. Enligt den officiella versionen är kontanterna på väg att fasas ut då de anses omoderna, ineffektiva och därför bör försvinna till förmån för digitala pengar. Den officiella versionen försöker få oss att tro att det egentligen handlar om att förenkla livet för oss medborgare, att det handlar om effektivisering. Och visst finns det en sanning i detta. Det finns definitivt fördelar med digitala pengar när det kommer till att använda dem. Jag är egentligen inte motståndare till digitala pengar per se. Det jag är motståndare till är den ökade graden av minskade valmöjligheter samt den centralisering av makt det innebär. 

Enligt propagandan är utvecklingen mot det kontantlösa samhället driven av konsumenterna själva som ser de tekniska fördelarna med kortbetalningar. Precis som med så många andra politiska frågor handlar folkets förkärlek till sina kort snarare om att massan lätthet att manipulera genom billig propaganda från etablerade medier och banker. Värdetransportbolag och banker ökar alltmer sina priser på kontanthantering, samtidigt som media gör vad de kan för att påpeka kontanternas påstådda baksidor, exempelvis att kontanter är ohygieniska, risken för rån och att kontanterna skulle vara dåliga för miljön då de måste transporteras. Kombinationen av propaganda och minskade incitament för kontanthantering manipulerar således populasen att stödja utvecklingen, vilket i sin tur underlättar för alltfler företag att införs policys om att inte ta emot kontanter. Konsekvensen blir att allt kapitalflöde till slut måste gå via bankerna och deras kortterminaler. 

Detta är vad bankerna, och för den delen staten, vill. Målet är inte att primärt att underlätta för samhällsmedborgaren, även om det är en effekt i just detta fall, utan om att centrera sin makt och kontroll av människors kapital. Bankerna kan använda denna kontroll till att exempelvis sänka räntorna på besparingar, höja avgifterna på bankens tjänster samt exkludera människor som banken av någon anledning inte gillar. Man kan försöka  argumentera för att substitut kommer att tillkomma ifall bankerna missköter sig. Till den skulle jag vilja påpeka svårigheten i att grunda en bank eller andra hållbara alternativ till dessa. 

Staten kan använda bankernas penningmonopol till att höja skatter eller konfiskera medborgarnas pengar, något som hände på Cypern i samband med finanskrisen där 2012-2013. För att den cypriotiska staten skulle få nödlån till att rädda bankerna, tvingades Cyperns bankkunderna att betala genom att staten tog ut en engångssumma från deras konto. Faran ökar med tanke på att världens maktbalans i allt högre grad baseras på ekonomiska enheters muskler istället för nationalstaternas styrka. Högst upp i maktpyramiden står inte längre världens nationalstater utan snarare globala storbanker och storföretag. I takt med att världens makt och resurser alltmer centreras till en global elit, växer dessa olika enheter ihop till en. Nationalstaterna blir därmed bankernas och storföretagens verktyg, istället för tvärtom. Det är inte ett orimligt påstående att hävda att bankerna själva, genom deras penningmakt, använde den cypriotiska statens våldsmonopol till att rädda sig själva från en kris de själva skapat.

Det största hotet mot penningcentraliseringen har emellertid demokratiska förtecken. I en tid när makten alltmer baseras på privata enheters ekonomiska styrka innebär en uteslutning från det finansiella systemet en slutgiltig utestängning från det demokratiska, och i förlängningen samhället i sin helhet. Den som inte kan använda sina finansiella tillgångar är dömd att leva på annans nåder. Dissidenter ligger därmed pyrt till. Den som av politiska skäl ogillas av bankeliten kommer få det svårt att använda sina demokratiska rättigheter då de ekonomiska tillgångarna närsomhelst kan låsas av dess motståndare. 

För att sammanfatta allt detta: den finansiella digitaliseringen syftar inte primärt till att göra livet enklare för dig som medborgare och konsument, utan om att öka etablissemangets kontroll.


Jag har till denna artikel försökt finna lösningar på det kontantlösa samhällsproblemet. För trotts allt finns det stora hinder som kontanterna svårligen kan lösa (eller där lösningarna blir mycket opraktiska). Hur skulle man exempelvis göra vid större köp utan att fylla sin skottkärra med papper? För att få en inblick i tänkbara lösningar valde jag att kontakta Nya Dagbladets krönikör Isac Boman, författare till den mycket läsvärda boken Penningmakten, om hur man förr löste dessa problem. Enligt Boman användes framförallt checkar, en pappershandling som ger mottagaren rätten att lyfte det överenskomna beloppet från köparens konto. En check i detta fall kunde vara både en check i modern mening, men också något vi idag kallar sedel. I tider då valutan garanterades av en guldreserv kunde ägaren av sedeln när den ville plocka ut sedelns valör i ädelmetaller. Därav parallellen med en modern check. 

Boman konstaterar också en annan mycket intressant sak. På samma sätt som det idag inte finns tillräckligt med kontanter för att alla skall kunna få ut sin besparingar i sedlar, fanns det heller inte alltid tillräckligt med ädelmetaller i bankernas valv för att alla skulle kunna växla sina sedlar. Visst, då, precis som idag, behövde banken ha en viss täckningsgrad, det vill säga ett minimum av ädelmetaller i reserv hos riksbanken (idag gäller samma sak fast med kontanter). Dock fanns det även i äldre tider pengar som bara existerade på pappret i form av lån och sedlar. Ju mer ädelmetaller folk satte in, ju fler lån kunde banken ge ut. Av samma anledning vill dagens banker ha nya sparare hos sig. Ju mer pengar in i banken, ju fler lån kan de ge ut. Ifall däremot fler än väntat valde att ta ut sina besparingar i guld, kunde småbanken låna ädelmetaller av centralbanken mot en ränta. Därav uppstod ett incitament för hur mycket banken borde, och inte borde, låna ut. Småbankens intresse var ju att inte låna av centralbanken då det skulle minska lönsamheten. En annan funktion hos centralbanken var att den kunde ge ut sedlar (checkar) som alla banker kunde låna ut, istället för att varje lokal bank gav ut egna, något som var fallet i äldre tider. Centralbankens sedlar blev därmed en garanti för att sedeln kunde växla ut motsvarande värde i guld. 

Min slutsats av Bomans svar är dock att en liknande problematik kvarstår även ifall kontanternas ställning stärks. Kanske ligger inte problemet främst i att de digitala pengarna saknar materia, felet ligger i att kontrollen av de finansiella medlen är centraliserat till bankerna. Även checken har sina problem då man måste gå via banken för att den skall vara användbar. På något sätt måste större mängder pengar kunna hanteras utan bankens inblandning. Här kan jag dessvärre inte ge några svar på konkreta lösningar. Kanske vore det bra ifall det uppstod företag som, mot en avgift, bara förvarade sin kunders finansiella tillgångar, utan ränta men med större trygghet och utom bankernas kontroll. Kanske behöver inte ens alla pengar vara fysiska så länge bankerna inte har monopol på förvaringen. 

I Bomans bok Penningmakten fastslår han att alternativa valutor är önskvärda, något jag håller med om. Som sagt så måste det finnas valmöjligheter, både när det kommer till olika betalningsätt men även när det kommer till valuta. Ett aktietips för nybörjare brukar heta att ”inte lägga alla ägg i samma korg”, att sprida sitt innehav mellan olika aktier. På samma sätt finns här en öppning i den digitala tidsåldern vi befinner oss i. Finns det olika valutor, finns det också alternativ till den som inte vill vara en kugge i banksystemet. På det sättet minskas riskerna med de digitala pengarna. 

Tyvärr är det få människor som tänker i de banor jag just beskrivit för er. Istället har andra saker tagit över den västerländska människans mentalitet. Våra västerländska samhällen har en längre tid genomgått förändringar som inneburit ökad bekvämlighet på bekostnad av friheten. Ett exempel på sådana förändringar är införandet av välfärdsstaten, en bekvämlighet på bekostnad av friheten. Vägen mot det helt kontantlösa samhället är ett nytt steg i denna process. Latheten vinner över friheten. Krafter som vill oss som individer, och i slutändan vår civilisation, illa, utnyttjar människans naturliga strävan efter bekvämlighet till att i större och större utsträckning förslava oss. Det kan låta högtravande men är en möjlig realitet. Hurvida du tror på detta, eller anser att jag är en konspirationsteoretiker, beror på vilken inställning du har till dina största auktoriteter, överstatligheten, den nationella staten, storbankerna och storföretagen. Har du, i likhet med många av mina bekanta, en naiv hållning till dessa kan jag tyvärr inte hjälpa dig till insikt med denna artikel. 


The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon

Välnärda slavar rymmer inte

Kategori: Filosofi, Frihet, Kulturrevolution

 
Vilket är egentligen det bästa sättet att upprätthålla ett slaveri? Enligt den amerikanske libertarianen Augustus Invictus är det tryggheten, ett relativt välstånd och ”bröd och skådespel”. 

Vad är det som får människor att acceptera hårda diktaturer utan att ens försöka göra motstånd? En anledningen är så klart hotet om våld mot sig själv och sina anhöriga. Våldsmonopolet ligger ju till grund för att en totalitär stats existens, utan det kan den aldrig upprätthålla sig själv. Men någonting mer måste till. Det kanske bästa grogrunden för uppror är desperation. Människor som inte har något att förlora är livsfarliga, likt en katt som är inträngd i ett hörn. Desperationen är aldrig de totalitäras mål då det underminerar deras makt. 

Ett visst mått av välstånd ligger därmed i maktens intresse, något som motbevisar vänsterns historierevisionistiska syn på våra förflutna makthavare som omättliga utsugare av sin egen befolkning. Välståndet gör en befolkning passiv och obenägen att vilja ändra på status quo då det skulle innebära ett skutt ut i mörkret. Sovjetimperiet föll inte på grund av folkliga uppror utan på grund av en ekonomisk kollaps som sedan olika nationer nyttjade till att slå sig fria från Ryssland. Än idag går det att finna människor som är nostalgiska när det kommer till sovjetkommunismen. Samma människor såg vad som hände när status quo ändrades till det sämre. På kort sikt innebar Sovjets fall en katastrof för människorna som bodde där. De sovjetiska folken kastades ner i djup fattigdom och armod. Sedan dess har vardera ländernas ekonomier och välstånd förbättrats men likväl blev fallet en varningsklocka om att frihetens pris ibland kan vara högt. Det är rimligt att anta att många diktatorer runt om i världen sitter kvar just på grund av folkets rädsla för en negativ förändring av status quo.

Ett mindre extremt fall av samma tendens finner vi i debatten om britternas EU-utträde och den processen som just nu pågår. Brexit handlade om att förändra, om att avlägsna status quo, genom att begära utträde ur EU. De britter som röstade för EU-utträdet tog en risk. De som röstade mot valde att satsa på det ”säkra kortet”, att inte ta någon risk, de röstade på status quo. Bremain förlorade trotts att de hade oddsen på sin sida. Att bevara status quo är ofta lättare än att förändra det. Anledningen är att de som förespråkar den nuvarande ordningen i stort sett kan peka på vad väljarna får om de väljer att behålla dem vid makten. De som vill förändra har ofta svårare att förutse konsekvenserna av deras förslag, vilket påverkar valets utfall. De som föredrar tryggheten kommer att rösta för att bevara status quo medan de som är villiga att offra en del av sin säkerhet, i utbytte mot frihet, kommer att rösta för förändring. Hur denna saga slutar vet vi ännu inte men vi vet att Brexit innebär en risk, men en risk som ger en möjlighet till ökad frihet för både britterna och Europa i sin helhet. 

Varje politisk ansträngning har ett pris. Detta pris måste vägas mot vad man uppnår politiskt. En smart ledare pressar inte sina politiska motståndare för hårt eftersom motståndarnas incitament att försöka avsätta sin ledare ökar. I en desperat situation står en opposition, av vilket slag det än är, inför ett val. Antingen förblir de passiva och förlorar, eller så går de till anfall och får en liten chans att vinna. De krafter som styr oss kommer att försöka sätta ett såpass högt pris på förändringen att de gör oss passiva. Vi som vill ha förändring måste motivera massan att priset är lågt, eller åtminstone rimligt. 

En person som också förstått detta är den amerikanske libertarianen Augustus Sol Invictus (som inför en större publik blivit känd som en libertariansk figur inom alternativhögern). I april 2016 höll han ett inspirerande tal på det libertarianska partiets partikongress i Florida. Talet var mycket influerat av Malcom X:s tal The House Negro and the Field Negro från 1963. I likhet med Malcom X tar Invictus upp samma problematik som jag nämnt ovan. Välnärda slavar rymmer inte, de väljer att vara en del av systemet trotts att de innebär ofrihet. En utbrytning vore en materialistisk nedgång. Man undgås inte att dra kopplingar till den svenska medelklassen vars svaga ryggrad och konflikträdsla kan härledas till samma princip. Materialismen är viktigare än något annat spirituellt, oavsett om det handlar om en kristen tro eller patriotism. 

Bild: Augustus Sol Invictus. Kandidat till den amerikanska senaten från Florida 

Ett viktigt steg mot ett återupprättat Västerland är att krossa det materialistiska narrativet. Vi måste inse att materialism aldrig kan ersätta livets sanna värden; familj, tradition, tro och nation. Visst, många traditionalistiska beslut skulle säkert innebära en försämrad ekonomi och utebliven tillväxt. Det kan tyckas som en självklarhet med tanke på att den äkta högern ej förutsättningslöst eftersträvar maximal ekonomisk profit då den, till skillnad från de egalitära ideologierna, inte är materialistisk. Å andra sidan är det ju inte välståndet som är poängen. Friheten och självstyret är två värden som alltid kommer att väga tyngst i den politiska vågskålen. Vad spelar rikedomen för roll om vi ändå är ofria och oförmögna att forma våra egna liv? Ett försämrat välstånd är kanske, paradoxalt nog, exakt vad vi behöver för att få en verklig politisk reaktion från massan. Så länge frihetens pris är för högt kommer massan att förbli passiv.  

En god vän till mig jämförde vid något tillfälle den nationella högerns historiska parlamentariska problem med ett hus med ”lågt tak och högt golv”. Den äkta högern får inte sina röster ifrån människor som ”chansar”, från människor som egentligen inte riktigt vet vart de står politiskt. För många är det ett stort steg att gå från att rösta på ett mittenparti till att rösta på ett mer radikalt. Denna process är för många lång. Men när de väl nått till en viss punkt, där de väljer att rösta på den traditionella högern, brukar de vara det nya partiet lojalt. Högern har således svårt att samla ”spontanröster” men när de väl lyckats värva en ny röst så brukar den stanna. Det är jobbigt och besvärligt att flytta in i det trånga huset med ”lågt tak och högt golv”, men när de väl är ”hemma” så flyttar de inte. Det kommer att ta lång tid att omkullkasta nuvarande status quo men när förändringen väl skett så förblir den över längre tid.   


 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon