The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Den liberala krigshetsen

Kategori: Politik, USA, Utrikespolitik, Åsiktskorridoren

 
Det har nu gått ett par veckor sedan USA:s bombardemang av syriska mål. Jag har medvetet valt att ligga lite lågt och inte skriva något förrän saker och ting klarnat. Vi kan konstatera att Trumps missiler hittills inte följts upp av tyngre aktioner. Än så länge. Den västerländska utrikespolitiken (nej, inte bara den amerikanska) kan dock ge oss en del andra lärdomar, ett kvitto på liberalismens totala seger i modernitetens tid. 

De flesta av er som läser min blogg är säkert medvetna om att det inte spelar någon större roll vilken politisk sida som styr. Vissa saker förändras aldrig, de skall till varje pris drivas igenom oberoende av opinionen. Västvärldens etablissemang har, oavsett färg, en gemensam kollektiv vilja, en närmast religiös syn på vilka samhällsfrågor som skall drivas igenom. Detta har jag valt att kalla etablissemangets kollektiva vilja och det är den som formar åsiktskorridoren. 

Etablissemangets kollektiva viljan inkluderar ett flertal viktiga delar, vissa mer uppenbara än andra. En sådan del är agendan om folkutbytet. Det är en ”vilja” som alltmer börjar ifrågasättas. Normaliseringen, och upphöjningen, av diverse HBTQ-grupper är en annan ”vilja”.

Mot vad många inser är att etablissemangets utrikespolitiska vilja är den ”vilja” som kanske slagit igenom hårdast. Mot rådande utrikespolitik, som inkluderar bland annat rysshets, interventioner i Mellanöstern och en unipolär värld med endast en supermakt, existerar inget potent motstånd. Det är åtminstone långt ifrån tillräckligt starkt. Hur stark fredsrörelsen är i exempelvis USA är inte helt lätt att svara på. En hint kan man dock få genom att läsa Michael C. Desch artikel How Popular Is Peace  i decembernumret av The American Conservative från 2015. Enligt statistiken Desch presenterar är den generella uppfattningen hos den amerikanska befolkningen att USA skall ha en moderat roll som världsledare, även om en betydande majoritet fortfarande vill att landet skall ha en aktiv roll. Ytterst få är vad som elaka tungor brukar kalla ”isolationister”, människor som vill att USA träder tillbaka som dominant spelare i världspolitiken och istället vänder sig inåt, samt fokuserar på sina egna problem. De så kallade isolationisterna brukar främst komma från paleokonservativt, traditionalistiskt  och libertarianskt håll.

 

 

När det kommer till utrikesfrågor är det ofta svårt att mäta folkets stöd. Sannolikt beror detta på att människor i allmänhet är dåligt insatta, och på grund av frågornas ofta komplicerade natur. För att skapa ett tillfredställande underlag för sin övertygelse krävs ofta både intresse och ett kritiskt sinne. Intresse på grund av komplexiteten. Ett kritiskt sinne därför att media är förljugen och spyr ut propaganda. Inte sällan sprids desinformation från flera håll (nej, inte bara från Ryssland). Enligt en studie från Oxford är det därför inte säkert att trovärdigheten är särskilt hög i undersökningar som mäter folks åsikter om större utrikesfrågor; ”In the past, research on citizen opinions of world affairs was something of a hard case for those who hope for democratic control of policy. Citizens in most countries are not well informed on global issues, and on many issues they are understandably ambivalent. As a result, when the pollsters ask complicated questions about truly difficult decisions—such as the decision to go to war—citizens are likely to sway one way or the other, depending on the exact words that are put before them.

Å andra sidan kan man fråga sig vad det hade spelat för roll. Historien har visat att när eliten verkligen fått för sig att göra något så spelar ofta folkets vilja en minimal roll. Första världskriget är ett typexempel. Trotts en stark europeisk fredsrörelse drogs hela Occidenten in i ett krig som inte borde ha blivit särskilt stort. Det finns naturligtvis undantag, men i stort sett har folkets åsikter varit sekundära då krigen ofta korrelerat med etablissemangets kollektiva viljor. 

I dagens Väst, och inte minst i Sverige, har en åsiktskorridor i sedvanlig ordning skapats för att skydda brahminernas, ”den nya klassens”, intressen i utrikesfrågor. Jag skulle här varmt vilja rekommendera en mycket välskriven artikel av Joakim Andersen, en för mig stor intellektuell förebild. Andersen drar det träffsäkra likhetstecknet mellan att bli kallad ”rasist” och ”ryssvän”. Att vara ”Putins lakej” eller nyttiga idiot har blivit ett sorts substitut för andra epitet som alltfler väljer att strunta i. Ryss-hysterin fyller på ett intressant sätt ett flertal funktioner med den gemensamma nämnaren att alla har ett avlegitimerande mål. Som Andersen skriver får en ”ryssvän” dels mindre utrymme i offentligheten (om något alls). Min egen teori är att hysterin också har som mål att avlegitimisera framtida val. Skulle exempelvis SD gå fram kraftigt och/eller AfS komma in i riksdagen så har etablissemanget redan på förhand dömt ut deras framgångar och reducerat dem till ett av Putins verktyg för att skada den liberala världsdominansen. Eftersom de antiryska sentimenten redan är grundlagda är steget därefter inte långt för att ge de styrande ytterligare befogenheter att dra åt tumskruvarna. 

För att återgå till kärnan i denna artikel kan vi konstatera att kandidaten Donald Trumps icke-interventionistiska linje vunnit mångas hjärtan. Enligt de av Desch presenterade undersökningarna har kandidat Trumps linje framförallt stöd bland obundna väljare, inte bland republikaner. Dessa väljare kan mycket väl ha varit de människor som gav honom de sista avgörande procenten, människor som kanske aldrig röstar annars, eller som vände Clinton ryggen på grund av hennes hökaktighet. En nyckelfaktor till Trumps triumf var hans skickliga uppdelning mellan det folk han sade sig företräda och globalisterna han ville bekämpa, alltså Brahminerna, ”den nya klassen”, de personer som byggt åsiktskorridoren, en strategi som helt riktigt sammankopplar interventionism med massmigration. Deschs statistik visar också att vi över tid sett en kraftigt nedåtgående trend när det kommer till världspolisens popularitet, även om stödet fortfarande är högt. De framtida kandidater som går mot strömmen i dessa frågor har mycket att vinna på sikt.

För att knyta ihop säcken. Även om Trump gjort fel skall vi ännu inte måla fan på väggen. Trumps drag har hittills varit små och obetydliga. Dock finns det en lång rad intressesfärer som skulle tjäna på en amerikansk intervention, även om det innebär en storkonflikt, exempelvis det militärindustriella komplexet, den djupa staten, Israel/israellobbyn (som bland annat vill se försvagade grannstater) och andra finansiella intressenter som kan tänkas tjäna stora summor på att västerlänningar och araber dör i tusental. I kombination med allt detta finns den neokonservativa idén om en helt demokratiserad värld, samt liknande kulturimperialistiska idéer, tankegods som slagit rot hos både republikaner och demokrater.  Men mer om det i en annan artikel. 

Vi får hoppas att Trumps bombningar är ännu ett strategiskt drag för att uppnå något konstruktivt. Om inte bör vi ifrågasätta hans legitimitet som vår populistiska isbrytare. 


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon 

Far Cry 5 och kulturmarxismen inom spelindustrin

Kategori: Högern slår tillbaka, Kulturrevolution, Metapolitik, Politik, Spelbranschen, USA

 

Läsare av denna blogg är väl medvetna om vänsterns dominans inom allt som kan kallas kultur. Spelbranschen är dessvärre inget undantag, trots att de som konsumerar denna populärkultur till en övervägande del är vita män som antingen saknar politiskt intresse, eller är höger. Precis som med de flesta Hollywoodfilmer är spelindustrin full av antitraditionalistiska sentiment. Ett färskt exempel är det nya spelet Far Cry 5. 

Far Cry är en spelserie som sedan 2004 givits ut av det franska spelbolaget Ubisoft. Bolaget ligger bakom en rad andra succéspel som Assassin´s Creed och Prince of Persia. Far Cry-serien har ingen komplett röd tråd mer än att det är ett ”first person”-skjutar -och äventyrsspel som utspelar sig i vildmarken eller i en annan ogästvänlig miljö. Handlingen går oftast ut på att bekämpa någon form av despot, samt att överleva från farliga vilddjur.  

Del 5 i denna serie utgör inget undantag. Det nya spelet utspelar sig i den amerikanska delstaten Montana, i ett fiktivt county kallat Hope County. Precis som i de tidigare spelen uppenbarar sig en vacker vildmark. Redan från start kastas den kvinnliga karaktären Rook (ovanligt pojknamn som betyder ”orgin” = ursprung) in i en situation där hon tvingas fly från sekten Eden’s Gate och deras kultledare Joseph Seed. (*rättelse längst ner i artikeln).

Karaktäriseringen av spelets onda individer är signifikant för hur populärkulturen vill avporträttera människor som inte går i vänsterliberalernas ledband. Kulten och dess ledare är dels djupt troende kristna, vapenägare, separatister, antifederala och talar ofta i termer av hur centralregeringen tar deras friheter ifrån dem. Hope County är ingen vit etnostat, sekten har en del icke-vita anhängare. Dock utspelar sig handlingen i Montana, en av de delstater med höst andel vita i sin population. Sammantaget presenteras Joseph Seed och hans anhängare som psykopater, galningar och allmänt läskiga. 

De goda karaktärerna utgörs av den federala agenten Rook och ett antal andra individer som utgör den intärna motståndsrörelsen gentemot Seeds separatiststyre. Vidare går spelet ut på att sabotera för sekten, befria människor som inte vill vara en del av den och göra Montana fritt. 

 

Mitt första intryck av spelet (notera att jag inte själv spelat det, bara sett videos och annat material) är att det är som ett kassettband som upprepar sig. Precis som så många gånger förut, går spelet ut på att trampa på individer som det vänsterliberala etablissemanget ogillar. Först porträtteras de i negativ dager, i detta fall som fanatiska psykopater. Sedan går spelskaparna över till att ge de onda karaktärerna repliker, vars innehåll inte nödvändigtvis är fel, men som i de flesta människors öron låter negativt på grund av avsändaren. Samma taktik tillämpas på alternativmedia. Hur många gånger har man inte hört argument som att en artikels innehåll är fel därför att avsändaren är ”fel”? De flesta människor kan fortfarande inte läsa en artikel, hur sant och välskrivet innehållet än är, om den exempelvis är publicerad på Fria Tider eller Nyheter Idag. Avsändaren blir viktigare än innehållet på grund av den politiskt korrekta stigmatiseringen kring alternativmedia som predikats ut av etablissemangets megafoner. 

Vägen mot att stigmatisera ”fel” källor går via kulturen. Taktiken går ut på att i populärkulturen ge onda/omoraliska/smaklösa personer repliker där de säger saker som uttalas av kulturarbetarnas politiska motståndarna. När massan sedan konsumerar den kulturella produkten kommer de, medvetet eller omedvetet, att associera vissa politiska åsikter med de karaktärer de sett inom kulturen. Ett klassiskt exempel på denna taktik är en scener ur filmen American History X från 1998. Huvudkaraktären, nynazisten Derek Vinyard (Edward Norton), håller ett tal till sina likasinnade vänner: 

Länk till filmklipp: https://www.youtube.com/watch?v=b_A96zd-hps

Talet kan också läsas nedan: 

Derek: ”Alright, listen up. We need to open our eyes. There are over 2 million illegal immigrants bedding down in this state tonight! This state spent $3 billion last year, on services for those people who have no right to be here in the first place!$3 billion! $400 million just to lock up a bunch of illegal immigrant criminals, who only got into this country because the fuckin' INS decided, "It's not worth the effort to screen for convicted felons!" Who gives a shit? Our government doesn't give a shit! Our border policy's a joke! So, is anybody surprised that south of the border, they're laughing at us? Laughing at our laws? Every night, thousands of these parasites stream across the border like some fucking piñata exploded. 

[the skinheads laugh] 

Derek: ”Don’t laugh! 

[the skinheads immediately quiet down]

Derek:There’s nothin' funny goin' on here! This is about your life and mine; it's about decent, hard working Americans falling through the cracks and getting the shaft because their government cares more about the constitutional rights of a bunch of people who aren't even citizens of this country! On the Statue of Liberty it says "give me your tired your hungry, your poor..." well it's Americans who are tired and hungry and poor, and I say until you take care of that, close the fucking book! 'Cause we're losing, we're losing our right to pursue our destiny, we're losing our freedom, so that a bunch of fucking foreigners can come in here and exploit our country! And this isn't something that's going on far away, this isn't something that's happening places we cant do anything about it, it's happening right here, right in our neighborhood, right in that building behind you. Archie Miller ran that grocery store since we were kids here. Dave worked there, Mike worked there... He went under and now some fuckin' Korean owns it who fired these guys and is making a killing cause he hired 40 fuckin' border jumpers..I see this shit going on and I don't see anyone doing anything about it...and it fuckin' pisses me off!! So look around you,this isn't our fuckin' neighborhood this is a battlefield we are on a battlefield tonight..make a decision: are we gonna stand by the sidelines quietly standing while our country gets raped? "

 

Det Derek ger uttryck för är egentligen ett legitimt missnöje över hur amerikanerna, i synnerhet de vita, behandlas av sina egna folkvalda och myndigheter. Flera av hans vita vänner har förlorat sina jobb hos en koreansk arbetsgivare som istället anlitat illegala latinamerikaner. Reflektera över det som sagts. Om man subtraherar alla svordomar och grövre uttryck så kan ingen konservativ eller nationalist hävda att det han säger är direkt fel. Faktum är att samma yttranden, rent principiellt, skulle kunna ha kommit från den för filmen samtida republikanen Pat Buchanan. Kärnan i det som sägs är med andra ord sann. 

Scenen följs utav en stormning av butiken där personalen och ägaren trakasseras. Resten av filmen präglas av Dereks resa från skinnskalle till att bli ”normal”, samt hans kamp för att få bort sin lillebror från rörelsen (vars ledare åtminstone till utseendet liknar Lyndon LaRouche). 

Konsekvensen av kulturprodukter som Far Cry 5 och American History X är att massan manipuleras till att tro att vissa idéer och uttryck är extremare än de verkligen är. När massan sedermera lyssnar på en verklig debatt kommer många av dem tänka ungefär; ”Hm, var det inte liknande åsikter som den där nazisten yttrade i filmen jag såg nyligen?”. En rationell person kan alltid undgå att luras. Den rationelle inser att uttalandet inte nödvändigtvis är fel därför att man inte till fullo håller med avsändaren, att de flesta prickar rätt emellanåt. Tyvärr är de flesta människor inte tillräckligt rationella för att förstå detta. Alltför många, särskilt bland kvinnorna, låter sina känslor styra det rationella. På det planet har populärkulturen en enorm verkan. 

För att återgå till Far Cry 5 så är målet här istället att angripa kristna, frihetsälskande, vapenägande republikaner. Det är varken första eller sista gången det kommer att ske. Men principen är den samma. 

 

Avslutningsvis kan det vara intressant att diskutera vilka åtgärder högern kan vidta mot denna propaganda. Tyvärr inte så mycket mer än att varje högerman personligen bojkottar kulturuttrycken i fråga. Att skapa konkurrerande filmer och spel är nästintill omöjligt med tanke på de enorma resurser som krävs, tillgångar vår rörelse inte besitter. Så länge det inte sker ett större kulturellt och metapolitiskt genombrott är vi tyvärr försvarslösa mot Hollywood och de stora spelbolagen. 

När det kommer till spelvärlden finns det dock ljus i tunneln. Det som händer är nämligen att högern alltmer påverkar spelbolagens konsumenter; unga vita män. Denna demografiska grupp blir alltmer höger och motsträvig till mycket av det progressiva narrativet. Ett exempel på det är de starka reaktionerna som det svensktillverkade spelet Wolfenstein 2 mottog, vars handling går ut på att olika amerikanska minoritetspersoner bekämpar nazisterna som i ett fiktiva scenario tagit över USA. Oppositionen mot spelet var såpass högljutt att den fick stor medial uppmärksamhet så långt bort som i Sverige. En intressant artikel av Timbros Jacob Sidenvall kring detta kan läsas här. 

Det som händer är alltså att de större spelbolagen alltmer separeras från sin målgrupp och deras önskemål. Ett ytterligare problem är dock att större bolag, när det kommer till kritan, tenderar att frångå sitt intresse av vinstmaximering till förmån för politiskt korrekta överideologier. Å andra sidan kommer förutsättningarna för en framtida utmanare bara bli bättre och bättre ju längre processen tillåts fortgå. Därför tror jag att en politiskt inkorrekt uppstickare inom spelbranschen har goda chanser att lyckas om den pallar trycket från media. Egentligen behöver en sådan utmanare inte ens gå ”all in”, det räcker med en fingervisning om att man inte går i det progressiva ledbandet, exemplevis genom att kritisera feminism. Mer än så behövs inte. 


 *Rättelse: Vid närmare research har jag upptäkt att den kvinnliga huvudkaraktären inte heter Rook, utan saknar namn helt. Ber om ursäkt för denna miss. 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon

Den borgerliga konservatismens långsamma död

Kategori: Borgare, Historia, Högern slår tillbaka, Metapolitik, Politik

 Just nu pågår en strid om begreppet konservatism mellan en lös koalition borgare och en annan lös koalition sverigedemokratiska sympatisörer. Jag kommer i denna artikel försöka bena ut denna konflikt så att utomstående betraktare kan få grepp om vad som försegår. 

Under en tid har den s.k borgerliga tidningen Svenska Dagbladet (hädanefter förkortat SvD) ägnat en artikelserie åt begreppet konservatism och dess påstådda innebörd. Det mesta som skrivits har enligt mig inte varit av något större intresse för den upplyste. För att du som läsare skall slippa läsa igenom detta så har jag valt att sammanfatta striden om konservatismen som just nu pågår. 

För att göra en lång historia kort så har den konservativa rörelsen gått från att utgöras av individer som Rudolf Kjellén till den mer liberala kretsen kring Timbro. Idag försöker det sverigedemokratiska ledarskiktet överta begreppet från den borgerliga högern, ett steg i rätt riktning även om SD har minst sagt många tillkortakommanden när det kommer till deras förståelse av denna ideologi. I modern tid har konservatismens definition präglats av både liberalism och ogynnsamma historiska vindar. 

Konservatismen uppstod historiskt som en motreaktion på liberalismens uppgång i Europa genom turbulensen kring Franska revolutionen. Under de kommande hundra åren fungerade de konservativa rörelserna mer eller mindre som stoppklossar mot de jämlikhetstroende krafternas frammarsch i form av både liberalism och socialism. Drygt hundra år efter den Franska revolutionen skedde ännu en turbulent händelse i form av Första världskriget, som under några år fick som följd att det gamla Europa slogs i spillror. I maktvakuumet som uppstod tog modernitetens krafter över i form av både liberala, socialistiska/kommunistiska och olika mer eller mindre fascistiska/nationalsocialistiska krafter. Traditionalisten var slagen medvetslös. 

Efterkrigstiden ledde fram till det som sedermera skulle kallas Andra världskriget, ett krig där egalitära krafter av olika färger skulle stå som segrare; liberaler i väst, kommunister i öst. Förlorare var alla de högermän som inte gick i jämlikhetens ledband, oavsett om dessa identifierade sig som konservativa, nationella eller något mer radikalt. Detta är en förklaring till varför invandringskritik fram tills nyligen varit tabubelagt (samt varför många värdekonservativa hållningar fortfarande är det). I linje med denna utveckling blev de konservativa rörelserna i Västvärlden liberaliserade, med följden att högern/borgerligheten blev vek, tandlös och oförmögen att uppnå sitt påstådda mål. 

Till följd av liberaliseringen har även den moderna högerns egen bild av konservatismens förändrats. I modern tid har har konservatismen som ideologi definierats som ett sätt att bevara liberalism, alternativt som en strukturell konservatism (viljan att bevara status quo genom exempelvis en fortsatt socialdemokratisk hegemoni). Man har helt bortsett ifrån att konservatismen har egna värden och mål, samt att dessa ej är liberala. Det långsiktiga resultatet har blivit att en liberal blöt filt lagt sig över de konservativa och att alla utmanare av den liberala överideologin stämplats som extremister, alternativt som det inom borgerligheten vanliga epitet ”oanständiga”. Den liberala överideologin har orsakat att de som kallat sig konservativa i själva verket varit liberaler i varierande utsträckning, samt att de konservativa som vägrat gå i det liberala ledbandet blivit förpassade till den mer nationella periferin (läs Jonas De Geer). Under 2010-talet har dock någonting hänt. Från att i offentligheten legat i ide har konservatismens som begrepp åter hamnat på bordet genom bland annat SD:s interna omdaningar samt borgerliga ledarskribenter ökade tillnyktring och intresse för begreppet.  


 

Verkligheten kommer ikapp: 

 
Det vi sett historiskt med konservatismen är att det hittills skett en större kollision mellan konservatismen och verkligheten ungefär vart hundrade år. Det nya året innebär hundraårsjubileet för Första världskrigets formella slut, en konflikt som slog den konservativa ideologin i spillror. Kan det vara så att ännu en strid kommer att utkämpas de närmaste åren? Ja, antagligen. Just nu pågår en politisk utveckling bort ifrån liberalismen som ännu bara är i sin linda. Ju längre tiden går, desto tydligare kommer det bli för den konservative att det är dags att välja sida. Antingen blir den kvar i den liberala borgerligheten eller så går den med i den mer nationella högern. Ett ben i varje går inte. Just nu står SD-blocket mot det borgerliga om vem som lyckas definiera begreppet, men i framtiden är det inte osannolikt att ytterligare en part kan uppstå, som i sin tur representerar en än mer renlärig version av ideologin.

Den första skärmytsling i denna strid tycks just nu pågå i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Föreningens ledord är att verka för ”reformvänlig konservatism” men har historiskt stöttat borgerligheten. Jag är själv inte medlem av föreningen men har följt den under en längre tid. I takt med att borgerligheten liberaliserats har tidigare medlemmar av den valt att gå över till SD, vilket gjort en och annan moderat och kristdemokrat svettig. Under ett antal år tycks en konflikt ha bubblat under ytan men som nu verkar ta sig synbara uttryck. 

Det hela började med att en vänsterrekryt på SvD skrev ett reportage i samband med att partiledare Jimmie Åkesson höll föredrag på föreningen. Trotts att reportaget verkar ha haft många uppenbara brister valde föreningens seniorer att reagera kraftfullt med ett påföljande öppet svar till föreningen och SvD. Heimdals eget svar på reportaget har i skrivande stund ej publicerats men kan läsas här. 

Jag saknar dessvärre insider-information för att kunna dra några fullkomliga slutsatser, men jag har å andra sidan träffat tillräckligt många borgare i mina dagar för att kunna utröna två huvudsakliga konfliktlinjer: 

-Personkonflikt. Heimdal har i perioder varit betydligt mer liberalt än det är idag. Under 1990-talet var bland annat Anders Borg ordförande, vilket bör säga det mesta. I takt med att mer icke-liberala konservativa krafter börjat vinna mark har dessa seniorer börjat bli oroliga (tyvärr tror jag inte att SD har förmågan att förstå vikten av att överta institutioner, därav bör inte detta röra sig om ett infiltrationsförsök, utan på sin höjd självradikalisering internt).  Borgare tenderar i mina ögon att vilja vara lite ”finare” än alla andra. Vänsterns karikatyr av borgaren som en ”von-Oben”-typ är dessvärre alltför ofta sann. Något som gör saken värre är att orten, varpå föreningen är baserad, är en studentstad. Staden är en plats där många högutbildade, och sedermera framgångsrika, personer bor, en faktor som spär på ocharmiga karaktärsdrag som personlig karriärism, opportunism och egocentrism. När lite ”finare” individer sedan upptäcker att den föreningen de associerats med håller på att gå i en riktning som inte gynnar deras personliga ambitioner uppstår grogrund för konflikt. 

-Ideologisk konflikt. Skillnaden i ideologi handlar om att vissa individer på den SD-sympatiserande sidan valt att mer eller mindre frigöra sig från det liberala narrativet. Det accepteras ej av borgarna som väljer att lunka på som vanligt. Därmed har konflikten fått dubbla bottnar. Konflikten blir således mycket infekterad. Hur stor den liberala, -kontra traditionalistiska, sidan är går dessvärre ej att förtälja. 

Oavsett denna konflikts utfall så går vi mot en utveckling där liberalismen är på nedgång. Den liberala piken var i Kalla krigets slutskede, en tid som många av dess följare fortfarande befinner sig i mentalt. Ingenting varar dock för evigt. Den traditionella högern går med allt större steg framåt i takt med att den falska liberalismen visar sitt sanna tryne. Konflikten inom den etablerade högern kommer att fortgå samtidigt som nya alternativ reser sig. Förloraren kommer att bli den liberala högern samt den centeristiska vänstern som båda kommer dräneras till respektive polers glädje. De närmaste åren kommer att präglas av ytterligare polarisering och ett hårdare politiskt klimat, en uppskalning av den konflikt som i dagsläget präglar den konservativa rörelsen. 


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon