The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Återstår endast reaktionen?

Kategori: Högern slår tillbaka, Kulturrevolution, Politik, Reaktion

 
Alla vi som betecknar oss som konservativa av något slag är utrotningshotade. Det handlar inte om att våra idéer inte skulle leva vidare, att det i framtiden inte kommer att finnas försvarare av våra ideal. Det handlar snarare om att vi, försvararna av det historiskt hävdvunna, inte kommer ha något hävdvunnet att försvara. Precis som ett folk som saknar land, kommer framtidens konservativa, om utvecklingen tillåts fortgå, vara utan något att försvara. Människorna kommer att finnas kvar. Dock inget att värna och skydda. 

Den nationella/fascistiska (ja, han har faktiskt kallat sig det) debattören Jonas De Geer skrev i det åttonde numret av Salt att han tagit avstånd från konservatismen då han anser att de värden som bör bevaras redan är sönderslagna av det moderna samhället. Det finns således ingenting att bevara. I någon mening har tyvärr De Geer rätt i detta påstående. Det existerar i princip inga institutioner som är värda att bevara i dagens form då de har tagits över av marxister som krossat de traditionella värdena. Och då skall vi komma ihåg att De Geer fällde detta yttrande redan 2001. Utifrån denna ståndpunkt hävdar De Geer att värdena istället måste återskapas, något han anser konservatismen oförmögen till. Därmed behövs istället en reaktion. De Geers andra invändning mot konservatismen är att den bekräftar egalitärernas paradigm om att konservativa värden skulle vara gamla och förlegade, istället för tidlösa och tillhöra framtiden.   

Liknande resonemang går att finna i De Geers f.d radiokollega Magnus Södermans artikel på Nordisk Alternativhöger med rubriken Är konservativa för anständiga för att kunna vinna?, en artikel jag för övrigt skickade in ett svar på. Söderman bekräftar i sin artikel en bild av konservatismen som jag även sett hos andra nationella. Söderman skriver att ”I den mån det finns en svensk konservatism så är den hopplöst ängslig, löjligt anständig och därmed fullständigt kraftlös. Medan de ser ovan nämnda strid och kamp som intellektuell förströelse menar vänstern blodigt allvar.” Som jag skrev i mitt svar så håller jag med i problembeskrivningen. Konservatismen har i modern tid blivit mesig, även om också Söderman skriver under på att så ej måste vara fallet. 

Man kan diskutera om konservatismen, på grund av sin påstådda svaghet, urvattnade ideologi och historiska bakslag ens är vatten värd. Svaret beror på hur man ser på den. Konservatismen som ideologi kan ta sig många olika former och uttryck. Kortfattat kan man säga att den står för att bevara det historiskt hävdvunna, det vill säga det som historien visat fungerar. Konservatismen står också för kontinuitet och motsätter sig därmed häftiga samhällsförändringar. Med det sagt kan konservatismen fortfarande vara revolutionär. Den amerikanska revolutionen var i mångt och mycket ett exempel på en sådan. Gamla rättigheter fick ny legitimitet i den nya nationen. 

Dock räcker inte ”konservatismen” i sig för att skapa en komplett ideologi. Oftast behöver den ett prefix som skapar dess inriktning, exemplevis national-, social-, liberal-, neo- eller paleokonservatism. Personlig föredrar jag en konservatism med grund i nationalismen och patriotismen, en konservatism som funkar som motvärn mot globalismen. Personligen står jag i en svensk kontext med ena foten i konservatismen och med den andra nationalismen. Jag trivs bra där. 

I synnerhet i nationella kretsar finner jag dock många ha svårt att se något mer med konservatismen än dess förespråkande av långsamma förändringar, dess arbetssätt. Utifrån det tankesättet förstår jag att många drar slutsatsen att konservatismen är svag och otillräcklig. Konservatismens förluster har bidragit till att underminera dess legitimitet som försvarare av de västerländska idealen. Det konservativa arbetssättet, att vara en bromskloss mot progressivismen och modernitet, att vilja bevara ett allt mindre arv, har i allra högsta grad blivit mer eller mindre irrelevant. 

Det som inte är irrelevant är de andra värdena som kan tillskrivas konservatismen; att stå som försvarare av det hävdvunna, nämligen den västerländska civilisationen med alla sina visdomar. Å andra sidan kan man fråga sig ifall en sådan försvarare snarare är en reaktionär, en person som vill återställa den gamla ordningen. Jag tror att det inom varje konservativ person finns en reaktionär om man borträknar de som i grunden är liberaler (liberalkonservativa och neokonservativa). Man kan därför fråga sig om endast reaktionen återstår. Är begreppet konservatism ens relevant för en person som traditionellt betecknats som konservativ? 

Ju närmare vi färdas mot den progressiva utopin, desto fler av oss kommer att börja kalla sig reaktionärer istället för konservativa. Än så långe finns det dock ett värde i att beteckna sig som konservativ. ”Reaktionär” har i dagsläget en negativ klang hos de flesta människor som vet vad begreppet betyder. Av taktiska skäl kan det därför vara bra att primärt kalla sig konservativ, ett mjukare begrepp som folk är mer bekanta med. En annan invändning man kan ha mot begreppet reaktionär att densamma som De Geer har mot konservatismen i tidigare nämnd artikel. Enligt De Geer ”godtar man också i någon mening att de värden man försvarar tillhör det förgångna” ifall man kallar sig konservativ, en kritik som likväl kan tillskrivas en reaktionär. 

Min egen slutsats är att konservatismen inte utesluter en reaktion. Det som är värt att bevara skall bevaras, det av värde som förlorats skall återtas. En kulturrevolution från höger är ett steg i detta. 

Länge leve reaktionen!


The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon

En seriös analys av alternativhögern

Kategori: Alternativhögern, Politik, Taktik

 
Sveriges Radio Ekot publicerade i veckan en ”granskning” av Nordisk Alternativhöger (NAH) och dess galjonsfigur Christoffer Dulny. Reportaget var inte helt oväntat hårdvinklat vänsterut i sann maoistisk anda med syfte att måla upp NAH som en ”högerextrem” strömning med täta kopplingar till NMR. Jag brukar inte bemöda mig med att kommentera nonsens men väljer i detta fall att göra ett undantag.  

Till att börja med är det viktigt att i sammanhanget påpeka att den alternativa högern inte är en ideologi i sig. Rörelsen har inga egna skrifter som ligger till grund för dess filosofi, något som andra rörelser brukar ha. Alt.-högern bör istället sammanfattas som ett paraply av olika strömningar, något Ekot helt riktigt uppfattade. Människorna inom Alt.-högern kan vara alltifrån libertarianer (ex. Augustus Sol Invictus) till nationalsocialister (ex. Andrew Anglin). Som jag uppfattat saken finns det framförallt två fenomen som knyter dessa, annars mycket olika grupper, samman:

1. De olika grupperna är i olika utsträckning marginaliserade inom högern. De får inte vara med i etablissemangshögerns finklubb. 

2. Ideologiskt har de funnit en gemenskap i att alla inser att Västerlandet är döende, att européer och europeiskättade dör ut som folk och förlorar alltmer inflytande (inklusive i sina egna hemländer där de marginaliseras av sina egna regeringar). Hur detta sedan tar sig uttryck kan variera stort. För svensk del innefattar detta en traditionell syn på svenskhet som inkluderar historia, kultur och etnicitet/ras/biologisk uppbyggnad (något som skiljer dem från ”Alt.-light” och SD i Sverige).

Även om de ideologiska inriktningarna kan skifta inom alternativhögern är de flesta identitärer av något slag. Hur detta i sin tur tar sig uttryck varierar mellan länder och beror på hur befolkningens identitet ser ut. Tydligt blir detta när man observerar skillnaderna mellan exempelvis den amerikanska grenen, med Richard Spencer i spetsen, och den europeiska, med Generation Identitet och Martin Sellner som tydliga frontfigurer. USA skiljer sig gentemot Europa därför att stora delar av landets icke-vita befolkning delar samma språk, kultur och (delvis samma) historia. Därav blir fokuset på ras mycket mer dominerande än i Europa där man inte har någon direkt historisk erfarenhet av mångrasliga/multikulturella samhällen. Som jag förstått det vill den amerikanska rörelsen framförallt skapa en rasmedveten vit identitet som en reaktion på att den vita andelen av USA:s befolkning minskat drastiskt de senaste decennierna. Den europeiska grenen har istället sitt fokus riktat på helheten, med udden riktat mot såväl antivita tendenser i samhället som mot islams utbredning. Eftersom de icke-vita ”européerna” uteslutande invandrat i närtid, delar de heller inte samma kultur och språk som kontinentens urfolk. Därav förstärks skillnaderna i kultursyn, samt synen på den västerländska civilisationen. 

Eftersom den alternativa högern inte har något skriftligt ramverk, betyder det att olika grupper kan vara olika inflytelserika under paraplyet. De som leder den alternativa högern har därför en svår balansgång att gå för att hålla ihop de olika grupperingarna. Då jag själv i någon mening kan sägas tillhöra den alternativa högern (om man får tro Hans Hermann Hoppe är Alt.-right-rörelsen i mångt och mycket sprungen ur den paleokonservativa) ser jag det som min uppgift att försöka balansera en rörelse som annars riskerar att återgå till en primitiv nationalism 1.0. 

Till den som vill läsa lite seriös kritik av alternativhögern kan jag rekommendera Jan Olof Bengtssons artikel Nordisk alternativhöger i Charlottesville. Bengtsson hävdar i sin artikel att den alternativa högern är på väg att återgå till den ”gamla” högern, något som Bengtsson hävdar är en återgång till ”sunkbunkern”. Sedan Donald Trump tillkännagav sin kampanj har den alternativa högern, enligt Bengtsson, allierat sig med fel grupper och börjat tappa konceptet. Rörelsen började ta sig allt brutalare uttryck som frångick den utstakade, normaliseringsfrämjande, vägen rörelsen dittills hade gått. 

Trotts att jag inte kände till den alternativa högern innan Donald Trumps presidentvalskampanj tycker jag mig känna igen fenomenet Bengtsson beskriver. Det som lös igenom under demonstrationen i Charlottesville var att högeraktivisterna hade till synes svårt att hålla isär internetforumet 4chan med verkligheten. Stundtals brutala uttryck, som fungerar ypperligt på internet som en uppluckrare av den politiska korrektheten, gjorde sig uppenbarligen inte lika bra i verkligheten. Vissa av de närvarande hade till synes svårt att separera vad som passar sig i olika sammanhang och demonstrationen tappade delvis konceptet (notera att jag inte var på plats, kritiken är baserad på den information jag lyckats tillhandahålla). De allra mest radikala uttrycken, så som hakkorsflaggor och KKK-kåpor (i den mån de nu fanns), borde inte ha fått någon plats i manifestationen överhuvudtaget. Inte bara av estetiska, och taktiska, skäl utan därför att de är inaktuella uttryck från en gammal höger som inte lyckats ta sig framåt. 

Visst, en del missöden är bara ”barnsjukdomar”, som Åkesson brukar säga. En ung rörelse gör alltid misstag. Dock gäller det att alternativhögern inte halkar och blir förknippad med den gamla nationella rörelsen, exemplevis genom att ha för täta kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen. Som sagt handlar det om en balansgång. Hurvida NAH:s ledning skulle vara någon form av nationalsocialister, minus socialismen, som Ekot försöker hävda, får de berörda själva svara för. Jag kan bara svara för mig själv. Jag tror och hoppas dock att NAH:s ledning lyckas med sin balansgång att hålla ihop de olika politiska enheterna. Men Bengtssons kritik är absolut värd att ta till sig.  


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon

Till maskingevärets försvar

Kategori: Politik, USA, Vapen

NRA:s tidigare ordförande Charlton Heston 
 
I samband med den senaste masskjutningen i USA, den värsta i sitt slag, är det många människor i både Sverige och USA som högljutt ifrågasätter idén om landets fria vapenlagar. I Sverige råder det ingen debatt överhuvudtaget. Här råder en tyst konsensus kring att privat vapenägande är något negativt. Jag skulle med denna artikel vilja upplysa om varför de fria vapenlagarna finns, varför de är bra samt varför det är en dålig idé att vara emot det privata vapenägandet. 

I efterdyningarna av varje masskjutning eller skolmassaker uppkommer en debatt om huruvida de amerikanska vapenlagarna måste skärpas eller inte. I Sverige råder det ingen debatt. Här är alla överens om att privat vapeninnehav är dåligt, oftast utan att någon motivering överhuvudtaget. Med detta i åtanke är det inte konstigt att svensken inte vet någonting om USA:s vapenlagar och fördelarna med dessa. 

Det privata vapenägandet i USA grundar sig i den amerikanska konstitutionens andra tillägg som säger att: 

Enär en väl reglerad milis är nödvändig för en fri Stats säkerhet, skall Folkets rätt att inneha och bära vapen ej inskränkas.

För att översätta till dagens svenska så innebär det andra tillägget att den fria staten måste skyddas av en väl reglerad och organiserad milis. Försvaret av den fria staten, mot såväl inre och yttre hot, skall därmed skötas av mer eller mindre privata miliser och medborgargarden. En viktig aspekt av det privata försvaret är att det även innefattar ett skydd mot staten ifall den börjar bli för mäktig och långtgående. På detta sätt ville man skydda medborgarna mot tyranni. Många år har gått sedan 1788 då konstitutionen slutgiltigt godkändes men likväl är den fortfarande brännande aktuell.

Det finns många fördelar med fria vapenlagar. Jag skulle vilja börja med att ta avstamp i varför det överhuvudtaget finns vapen. I grund och botten handlar vapeninnehav om att skydda sin frihet, suveränitet och egendom. Mao Zedong sade någon gång att ”ett land alltid har en armé, sin egen eller någon annans”, vilket han hade helt rätt i. Detta faktum är skalbart och går att både förminska och förstora. En individ, en familj eller ett folk kan aldrig vara helt fri om den inte kan försvara sig själv. Kan den inte försvara sig själv lever den på nåder av någon annan, i de flesta fall en svulstig statsmakt. Det fria vapeninnehavet handlar om att göra individer och familjer, nationens minsta beståndsdelar, så fria som möjligt genom att ge dem rätten att försvara sig själva och sin egendom. Alternativet är att överlåta ansvaret av försvaret till staten, en stat vars rättsväsende måste vara mycket stort och omfattande för att ens vara i närheten av att kunna garantera samma säkerhet och trygghet. Du som läser detta bör fundera på vem du litar mest på. Är det dina anhöriga? Eller är det en kall och anonym stat, en stat som närsomhelst kan använda sina krafter, din berövade rätt till försvarsförmåga, emot dig? Vår trygghet får inte öka på bekostnad av friheten, eller som Benjamin Franklin så väl uttryckte det: ”Ett samhälle som ger upp lite frihet för att vinna lite säkerhet, förtjänar varken eller och kommer att förlora bägge.”

Med andra ord är det medborgarens möjlighet till självförsvar som avgör dess nivå av frihet. När försvaret, genom det statliga våldsmonopolet, överlätes till staten är medborgaren fri endast på statsmaktens nåder. För att skydda medborgaren mot interna hot, såväl i form av kriminalitet som mot en stor och hotfull statsmakt, gav de amerikanska grundlagsfäderna varje medborgare rätten att äga och bära vapen samt rätten att organisera reglerade miliser. Därav minskade behovet av en centralstyrd armé och polis då det statliga våldskapitalet decentraliseras till minsta möjliga enhet. Ur detta kommer ytterligare argument för de fria vapenlagarna. 

Ett sådant argument är att ett decentraliserat försvar minskar risken för krig samt förbättrar försvarsförmågan i händelse av väpnad konflikt. Risken för krig minskar dels därför att ingen stat lättvindigt kommer att ha potentialen att starta ett anfallskrig eftersom våldspotentialen är decentraliserad. Armén är i stort sett helt inriktat på försvar av det egna landet och därmed ej anpassat efter att inkräkta på andras domäner. Utifrån det faktumet höjs tröskeln för att en väpnad konflikt skall vara möjlig, både externt och internt. Även om fiendestatens försvar är utformat för anfall finns det fortfarande stora fördelar med den amerikanska modellen. Ett försvar som är decentraliserat är mycket svårt att beräkna förmågan på. Ett mer folkligt inriktat försvar är också mer uthålligt, vilket höjer priset på motståndarens aggression till den grad att den troligtvis uteblir. 

Några av er som läser detta tänker säkert att en armé bestående av medborgare med endast lättare vapen inte kan vinna något krig mot varken en yttre fiende eller sin egen stat. Ni har fel. Överlägsenhet i vapenmakt är inte den enda faktor som avgör ett krig. Titta bara på kriget i Vietnam, eller varför inte på det amerikanska frihetskriget. I båda exemplen förlorade de segrande sidorna de flesta slag de deltog i men lyckades ändå vinna i slutändan tack vare tålamod och uthållighet. Genom att endast dra ut på kriget lyckades både vietnameserna och amerikanerna få sina fiender att tröttna på konflikten och dra sig ut. Som jag tidigare beskrivit i artikeln Västerlandets förlorande segrare så handlar inte en seger om att vinna utan om att den skall vara värt att vinna. Även en vinnare är ibland en förlorare på grund av de ansträngningar man tvingats till för att deltaga i kriget. Denna realitet måste varje angripare ha i beaktning oavsett om det handlar om en främmande makt eller den egna staten. 


Generellt har inte det privata vapeninnehavet varit något problem historiskt sett. I modern tid har dock problem uppkommit som vänsterpolitiker försöker koppla till att privatpersoner äger skjutvapen. Problemen har varit alltifrån vapenrelaterad kriminalitet till regelrätta massakrer, likt den i Las Vegas nyligen. Detta är en stor fråga och jag kommer av utrymmesskäl inte ta upp alla aspekter av debatten. Dock skulle jag vilja ta upp några vanligt förekommande fenomen. 

Ett s.k ”vapenproblem” som kritiker ofta tar upp är den vapenrelaterade kriminaliteten. De hävdar att färre vapen skulle minska antalet skjutningar. Det finns många invändningar mot detta. Här är några av dem: 

-Det finns ingen korrelation mellan fler vapen och fler skjutningar (se bilden längre ner). Ingen människa har egentligen blivit dödad av ett vapen utan av individen som höll i det. För att förstå skjutningarna bör man snarare försöka förstå människorna som använt dem. 

 
-Det finns ingen korrelation mellan friare vapenlagar och fler mord/vapenvåld. Enligt en studie från 2014 (som kan läsas här) var 54% av USA:s counties fria från mord. Samtidigt stod 2% av alla counties för 51% av alla mord. Låt oss gräva lite djupare i denna statistik. Ett tydligt mönster man ser är att antalet mord är betydligt större i storstäderna och desto färre ju längre ut på landsbygden du kommer. Studien visar också på stora skillnader inom storstäderna. Däremot finns det inget samband mellan en hög nivå av vapenägande och många skjutningar. Vapenägandet på landsbygden var 2.11 gånger högre än i de urbana miljöerna, trotts det hade de flesta counties med högt vapenägande få eller inga mord. 
Rött betyder många mord, vitt få eller inga mord. Ser ni också ett samband?

-Utifrån denna studie kan, i alla fall jag, se andra tydliga mönster. De delstater med flest röda områden är också stater där som Demokraterna brukar vinna. I samma stater har man vanligtvis också hårdare vapenlagar, exempelvis i Kalifornien. Man kan då fråga sig om det är de striktare vapenlagarna i sig som skapar alla dessa skjutningar. Både ja och nej. Visst, striktare vapenlagar har sin nackdelar, exempelvis att privatpersoner inte längre får möjlighet att försvara sig själva, en faktor som annars blir en sorts utjämnare mellan den kriminelle och dess offer. Därav är det möjligt att kriminaliteten ökar. Vi vet att den som verkligen vill, kan få tag i ett vapen (exempelvis en kriminell) även om restriktioner kring vapenhandeln skulle försvåra något. Men det finns också ett annat mönster. 

-Det finns en anledning till att Demokraterna har det väljarstöd de har. Om det inte vore för att en hög andel afro -och latinamerikaner i dessa områden hade vapenvåldet gått ner avsevärt. Varför är icke-vita i allmänhet, och svart i synnerhet, så överrepresenterade inom dessa typer av brott? Vänstern försöker få det till en flummig idé ”strukturell rasism”, att polis och rättsväsende straffar svarta hårdare på raslig/etnisk grund. Jag tänker inte ens bemöda mig med att bemöta detta nonsens. Det handlar heller inte om socioekonomiska faktorer i någon högre grad. I så fall hade den relativt fattiga mellanvästern varit lika hårt drabbad av vapenkriminalitet som de våldsamma förorterna. 

-Mer rimliga förklaringsmodeller handlar dels om att den mexikanska gränsen är en passage för droger från Sydamerika, en handel som skördar många liv i gängkrigen. Det skulle kunna förklara den höga mordfrekvensen i exempelvis Kalifornien och delar av Texas. Den största överrepresentationen finns dock hos afro-amerikanerna. Enligt studien The Color of Crime från American Renaissance löper en svart man sex gånger större risk att begå ett mord än en vit man (2013). För den som är intresserad skulle jag varmt vilja rekommendera att läsa denna studie som är en sann ögonöppnare. Hursomhelst är USA:s svarta befolkning mycket kraftigt överrepresenterade när det kommer till kriminalitet i sin helhet, särskilt vid mord.

-Varför är de svarta såpass överrepresenterade? Detta är ett kontroversiellt område. Frågar du mig handlar den höga kriminaliteten om en blandning av arv och miljö. Dels vet vi att människor av afrikanskt ursprung har de biologiska oddsen emot sig när det kommer till att riskera ett liv i kriminalitet. Faktorer på gruppnivå så som en lägre nivå av IQ, sämre förmåga till framförhållning, högre halter av testosteron och en lägre grad av altruism är faktorer som kraftigt trissar upp antalet brott bland afro-amerikanerna. Jag har till denna artikel ej funnit någon studie där alla de faktorer jag nämner vävs samman i en och samma rapport och där det drar ett likhetstecken till de svartas kriminalitet. Däremot finns det enskilda studier, som exempelvis The Bell Curve (Murray, Herrnstein 1994), där enskilda likhetstecken dras så som kopplingen mellan låg IQ och hög risk för ett kriminellt liv. Dock krävs det ingen högre intelligens för att kunna lägga ihop ”ett och ett”. Till den som är intresserad rekommenderar jag Kristoffer Hugins samlade artiklar hos Nordisk Alternativhöger där du kan läsa om dessa områden och själv bilda dig en uppfattning.

-Andra faktorer är de kulturella. Sedan 1940-50-talet har de afro-amerikanska civilsamhället fullständigt havererat. Välfärdsstatens intåg, i samklang med destruktiva moderniteter så som kulturmarxismen, har skapat ett degenererat samhälle med splittrade familjer. Omkring 70-75% av alla svarta barn växer idag upp med enbart en förälder, i nästan samtliga fall med modern. Vi vet att dessa typ av familjeförhållanden innebär risker för både individen och samhället i sin helhet. Här är lite statistik för den som är skeptiskt. Vi vet att avsaknaden av en fadersgestalt, en man att se upp till, är en viktig orsak bakom att många unga svarta män dras in i gängkriminalitet. En anledning till att många svarta fäder lämnar sina familjer sägs vara införandet av sociala skyddsnät, något som gjort det möjligt för fadern att överge familjen då staten ändå står för försörjningen. I vilken grad detta stämmer kan jag dessvärre inte sia om. Dock vet vi att det afro-amerikanska samhället inte nödvändigtvis hade behövt vara lika illa som det är idag. USA:s svarta har levt under betydligt bättre förhållanden historiskt. En intressant anekdot är att afro-amerikanerna, mot vad man kan tro idag, historiskt varit betydligt religiösare och mer frekventa kyrkobesökare än de vita. Detta var innan gangsterkulturens tid.  

-En annan påstådd baksida av de fria vapenlagarna är de till synes helt irrationella skolmassakrer och masskjutningar som sedan ett kvarts sekel tillbaka blivit alltmer frekventa. En vanlig förklaring från högern brukar vara den nedmontering av den amerikanska psykvården som skett sedan 1960-talet. Människor som förr inte tilläts gå fria,  gör det idag. Min egen teori utöver detta är att kristendomens reträtt i samhället (även i det amerikanska) skapat en gudlös kultur som möjliggör dessa typer av handlingar. Men det är bara min teori. Det skall tilläggas att de vapen som använts vid massakrerna inte sällan redan varit olagliga till skillnad mot vad våra medier försöker få oss att tro. De vapenlagar som hittills finns har alltså inte lyckats stoppa nya tragedier från att inträffa. 


 

 
Om nu inte de nuvarande reglerna kring privat vapeninnehav givit utlovat utfall kan man fråga sig varför starka röster fortfarande förespråkar ökade restriktioner. Detta är en stor fråga som jag inte kommer ha möjlighet att helt bena ut i denna artikel. En möjlig förklaring är att staten vill stärka sitt grepp om medborgarna genom att ytterligare centralisera (förstatliga) våldspotentialen, det vill säga förminska medborgarens möjlighet till självförsvar till förmån för den statliga våldsmonopoliseringen som pågår i USA. Både demokrater och republikaner har bidragit till denna process, även om de gjort det på olika sätt och i olika omfattningar. Demokraterna kämpar för att begränsa medborgarens rätt att äga och bära vapen. Republikanerna är förvisso förespråkare av det privata vapeninnehavet men har å andra sidan bidragit till att förminska den lokala milisens betydelse för landets försvar. Detta genom att stödja en överjäst federal, centralstyrd, armé som genom sin storlek övertar rollen som landets försvarare. En neokonservativ politiker kan inte, på grund av sitt förespråkande av ”demokratifrämjande” utländska interventioner, vara helt konstitutionell enligt dess verkliga innerbörd. Eftersom den gamla amerikanska försvarsmodellen främst är inriktad på försvar blir exempelvis en invasion av Irak omöjlig. Därmed blir de neokonservativas dröm om en helt demokratiserad värld orealiserbar. 

Ett fulländat statligt våldsmonopol skulle innebära att alla de andra friheter amerikanerna tillhandahåller, riskeras att tas ifrån dem. I en tid när makten blir alltmer koncentrerad till en lite politisk, medial och finansel klick skulle det innebära en katastrof ifall det amerikanska folket tvingades leva på nåder av dessa människor. Samma personer som sitter i toppen känner till potentialen i den fria milisen. Ett exempel på det fria medborgargardets sprängkraft är händelserna kring Bundy Ranch i delstaten Nevada. Efter att ranchens ägare Cliven Bundy hamnat i konflikt med statsmakten, om en avgift avseende betesrätt för Bundys boskap, skickade de federala myndigheterna FBI till Bundys gård för att konfiskera hans kreatur tills dess att avgiften var betalad. Bundy, samt ett antal miliser, såg de federala myndigheternas agerande som icke-konstitutionellt, vilket fick samma miliser att ta sig till Bundys gård för att försvara honom och hans egendom mot FBI. I början av april 2014 fick världen se något ovanligt. För en gång skull nyttjade amerikanska medborgare sin rätt att bära vapen i syfte att motverka tyranniet inom den egna staten. Vad jag vet pågår konflikten fortfarande men för stunden vann Bundy mot staten. Efter ett antal dagars dödläge mellan miliserna och FBI, där bådas sikten var riktade mot varandra, valde de federala myndigheterna att dra sig tillbaka. Händelserna kring Cliven Bundys ranch skickade signaler över hela USA om potentialen i de privata miliserna.  


Vägen framåt för det amerikanska folket är inte att inskränka några vapenlagar. Istället är det andra förändringar som behöver ske. För att de amerikanska miliserna skall återfå sin roll som USA:s försvarare behöver det ske stora omställningar när det kommer till utrikes -och försvarspolitik. Armén behöver decentraliseras och utgöra ett försvar som inkluderar stora delar av landets manliga befolkning, ett försvar där varje man är en del av en mindre enhet som ansvarar för försvaret av deras egna område. Tyngre beväpning has tillhanda av milisernas ledning.

För att denna omställning skall vara möjlig måste USA omvärdera sin syn som världspolis. Istället för att vara demokratins och Västerlandets frontsoldat bör landet vara Västerlandets reservist, en roll de tidigare haft i historien (exempelvis under Första -och Andra världskriget). Orättfärdiga interventioner utomlands måste därmed upphöra. Sammanfattningsvis bör det privata vapeninnehavet institutionaliseras snarare än att förbjudas.  

Med denna artikel till de fria vapenlagarnas försvar har jag förhoppningsvis rätat ut ett och annat frågetecken hos dig som läsare. Glöm inte att sprida denna artikel vidare. I Sverige finns ingen saklig debatt om vapenfrågor. Delvis beror detta på okunskap kring ämnet. Hjälp till att råda bot på detta genom att rekommendera denna artikel till dina vänner.


The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon