The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Min resa bort från liberalkonservatismen

Kategori: Boomers, Borgare, Konservatism, Liberalism, Liberalkonservatism, Politik

 
Svenska Dagbladet publicerade för några veckor sedan två ledarkrönikor, den första från Maria Ludvigsson och den andra från Tove Lifvendahl. Det gemensamma för krönikorna var att båda behandlade begreppet konservatism, samt varför borgerligheten bör göra värdekonservatism till en privatsak och endast praktisera nyliberalism när det kommer till politiken. Artiklarna är symptom på liberalkonservatismen, en ideologi som har kommit att dominera svensk borgerlighet. Jag har själv tillhört denna gruppering men valde med tiden att vända den ryggen. Här är min politiska biografi och berättelse om hur jag ändrade uppfattning. Den är riktad till er borgare, och jag hoppas att den kan ge er nya insikter. 

De sentiment som artikelförfattarna Ludvigsson och Lifvendahl gav uttryck för är knappast nya. Inom den anglosaxiska diasporan har liberalkonservatismen varit den dominerande högerideologin från det att neokonservatismen etablerade sig i det Republikanerna partiet tills för ett par år sedan då Trumpismen/populismen började vinna allt mer populäritet. I Storbritannien har vi kunnat se samma tendenser med en höger primärt fokuserad på marknadsliberalism och s.k ”individuella rättigheter”, med den skillnaden att britterna ännu inte fått sin ”gudakejsare”. 

Ovan nämnd konservatism är intimt förknippad med individer som Ronald Reagan, Margaret Thatcher och snarlika politiker som lade sitt huvudfokus på materiella frågor och mindre energi på traditionella värden. Det är en konservatism som är tydligt underordnad den liberala hegemonin. Det betyder att även om dessa individer kunde vara konservativa i enskilda värdefrågor, så var dessa av högst sekundär betydelse jämfört med de nyliberala frågorna om minskad stat och sänkta skatter. Här hittar vi också pudelns kärna i författarinnornas artiklar, nämligen att den konservativa politikerns enda fokus bör vara att ”minska staten” och genomföra liberala/”frihetliga” reformer. Värdekonservatismen bör ”hållas hemma” och endast vara en individuell privatsak. Gud förbjuder att en konservativ använder staten till att avancera en traditionalistisk agenda. Så gör inga riktiga konservativa!

Vad är då problemet med detta, kanske du som borgare tänker? Jag har sedan denna bloggs start försökt klargöra vad en genuin konservatism är. Enligt mig är det en konservatism sprungen ur den västerländska traditionen, inte liberalismen; varav den senare jag motsatt mig. En gång i tiden tillhörde jag också borgerligheten. Visst, jag var aldrig särskilt aktiv inom något parti eller ungdomsförbund. Däremot har jag umgåtts mycket med er, lärt känna många av era följare och haft möjlighet att bekanta mig med både lokala och nationella företrädare. Det som fick mig att vända borgerligheten ryggen var först alla partiers vansinniga hållning i migrationsfrågor. Mitt val kändes sedan mer och mer rätt ju längre min intellektuella utveckling fortskred. I stora drag har jag ungefär samma grundläggande värderingar och åsikter som när jag var väldigt ung. Det jag sedermera insåg var 1.) Att det jag ville inte gick att uppnå genom borgerligheten, och 2.) Att borgerligheten inte delade mina grundvärderingar som jag hade med mig från starten. 

Genom denna artikel vill jag dela med mig av mina erfarenheter kring borgerlig konservatism och på vilka grunder jag inte längre har förtroende för den. Låt mig presentera tre anledningar till att konservativa borde vända liberalkonservatismen ryggen!   

1. ”Liberalkonservativa” är inte konservativa 

Redan i tidig ålder var jag konservativ i min personlighet. Tidigt hade jag idéer om att samhället bör vara i harmoni med det förflutna, ta hänsyn till vår kontextuella kedja som kallas historien och leva intimt ihop med vårt gemensamma arv. Samhället bör helt enkelt skrida fram på traditionens axlar. Det var en hållning frikopplad från det materiella och ytliga som mycket tidigt appellerade till mig. Själv kom jag från ett stabilt medelklasshem med hårt arbetande föräldrar, vilket gjorde borgerligheten till min politiska inkörsport. Snart blev Kristdemokraterna mitt förstaval, även om Sverigedemokraterna med tiden skulle få alltmer inflytande över mina tankar (SD-sympatierna höll jag dock länge för mig själv). I en skola präglad av allmän vänstervridenhet såg jag det som radikalt, rent av rebelliskt, att sticka ut från ett konservativt håll. 

Tiden gick. Jag tog studenten, flyttade hemifrån och möte så småningom likasinnade. Utåt sett var de medlemmar i borgerliga partier, inte sällan akademiker, propert klädda och hade en till synes ljus framtid att vänta. Internt fanns dock ett gäng som skiljde sig från resten. De var betydligt radikalare än gruppen i sin helhet, agenter med hemliga agendor, en gryende världsordnings intellektuella reserv. De var exempel på ett lyckat metapolitiskt arbete; många av dem var sedan länge väl bevandrade med Motpol och den franska nya högern. Av någon anledning tog de mig under sina vingar. Kanske ansåg de att jag hade den rätta inställningen för att motivera en politisk intervention.  

Tiden efter studenten blev hursomhelst avgörande för min intellektuella utveckling. De nya vännerna, i kombination med samhällsutvecklingen i stort, gjorde att ödets osynliga hand drog i spaken som fick mitt intellektuella tåg att byta spår. Jag började se saker ur nya perspektiv. Varför var det så oerhört kontroversiellt (även i de egna kretsarna) att ifrågasätta saker som var helt avgörande att stoppa för att rädda det arv som jag trodde alla älskade lika mycket som jag? Varför var det viktigare att tala om upplösta hyresregleringar än om invandringen och dess negativa konsekvenser? Varför var frågan om sänkta skatter överordnad den om att förhindra en fortsatt degenerering av det offentliga rummet? Varför var det viktigare att skydda homosexuella i Ryssland än att värna Sveriges naturliga intresse av neutralitet? Varför stod USA högst i kurs när de verkligt konservativa länderna låg i Östeuropa? Varför var inte Frankfurtskolan ett centralt diskussionsämne bland de borgerliga akademikerna? Varför var nationella så utskällda bland självutnämnda konservativa, samtidigt som uppenbart anti-traditionella liberaler var helt accepterade? Frågorna blev bara fler med tiden. 

 

Någon gång under denna period stötte jag ihop med begreppet ” kulturell hegemoni” och Antonio Gramscis tankar kring politisk förändring. Jag upptäckte att vänstern vunnit många segrar genom att helt enkelt förändra kulturen och människors grundläggande uppfattningar om världen. Moralen hade inverterats i det västerländska samhället. Det som en gång var moraliskt förkastligt hade blivit omoraliskt att vilja motverka. Jag insåg snart att även min egna rörelse hade influerats av vänsterns idéer. Med tiden skulle min bild nyanseras ytterligare när jag kom till insikten att många av 68-vänsterns värden var minst lika liberala som de var marxistiska, att det snarare handlade om en rådande liberal hegemoni som influerat alla partier och rörelser, inklusive vänstern själv. Mina nya erfarenheter gjorde mig antiliberal, ett sentiment som formar mig än idag. Den s.k ”anständiga konservatismen” som ett par av de borgerliga partierna företrädde matchade helt enkelt inte det jag ville ha ut av ideologin. 

Vi har nu kommit till min poäng. Den liberalt grundade konservatismen är inte konservativ då den i grunden uppskattar och välkomnar icke planerade, och icke önskade, förändringar som skett. Man skulle kunna beskriva borgerligt konservativa som liberala sköldpaddor, sköldpaddsliberaler, som må gå långsamt fram men ändå i slutändan accepterar progressivismens ackumulerade segrar. De nöjer sig  med att vara ständiga förlorare. I grunden uppskattar de nämligen utvecklingen så länge det inte går för fort. Konservatismen är i denna bemärkelse blott ett verktyg för att införa liberala reformer utan att helt destabilisera samhället. Istället för att samhället skrider fram på traditionens axlar, är det traditionen som skrider fram på samhällets. Traditionen hör hemma på museum (eller i hemmet som Ludvigsson skriver). Tradition handlar inte om att hålla elden levande utan om att bevara en hög med aska. Om du däremot avser att villkorslöst bromsa utvecklingen, eller att till och med vända den, räknas du som högerextrem av dessa sköldpaddor.

Faktumet att borgerlig konservatism snarare är sköldpaddsliberalism gör den väldigt tom som ideologi. Den har inget direkt mål mer än att propagera för plattityder såsom ”ökad frihet”, ”stabilare familjer”, ”tolerans på riktigt”, ”demokrati i Mellanöstern”, ”Our greatest ally” och så vidare. Plattityderna behöver inte nödvändigtvis vara felaktiga i sak. Däremot finns inget djup, ingen röd tråd över tid, bortsett från ytliga ”one-liners”. Vad som är s.k ”konservativt” är helt enkelt relativt och inte fixerat, just för att det bara är ett redskap och ingen ideologi i någon djupare filosofisk mening. 

2. Liberalismen är inte kompatibel med konservatismen

För att fullt ut kunna förstå liberalkonservatismen måste man förstå den liberala överideologin. Vad är det för fel på den? Varför är den inkompatibel med ett traditionellt sinnelag? Frågan är för stor för att helt kunna täckas av en enskild artikel, men här kommer en sammanfattning av de, enligt min mening, viktigaste punkterna: 

Liberalismen som ideologi går emot människans natur. Den är baserad på egalitarism, tron på att människor är jämlika och att det i princip uteslutande är miljön som påverkar individers och samhällens utfall. Intuitivt tror jag att de flesta av er som läser detta förstår felaktigheten i resonemanget. Individers biologier är olika, män och kvinnors biologier är olika och folkgrupper skiljer sig åt genetiskt. Det sista påståendet är svårast att tugga i sig för de flesta. Någon vetenskaplig grund för global biologisk jämlikhet existerar dock inte. Även om de genetiska skillnaderna kan se små ut på pappret så får de betydande konsekvenser för gruppers och samhällens utfall. Detaljerna kring gruppgenetiken får ni forska vidare i själva. Hursomhelst får ogrundade egalitära sentiment konsekvenser i form av bland annat en övertro till statens möjligheter att påverka samhället, felaktiga förväntningar av människor och skapandet av verkliga orättvisor. 

Liberalismen är anti-Thumos. Enligt Platon kunde själen delas i tre: Logos, Thumos och Epithymetikon. Är ni obekanta med dessa begrepp rekommenderar jag denna artikel. Liberalismen är utilitaristisk och därmed anti-Thumos. Den moraliskt rätta handlingen är den som maximerar ”lyckonettot”, vilket ligger i linje med liberalismens materiella natur (Epithymetikon). Idealistiska, eviga och trancendenta värden, såsom respekt för traditionen och dess inneboende egenvärde, underordnas det värdsliga och temporära. Det goda liberala samhället är lite förenklat ett där så många individer som möjligt upplever så kraftiga kemiska lyckorus som möjligt, så ofta som möjligt. Ett samhälle vars överordnade värde är renodlad hedonism är per definition anti-traditionellt och anti-konservativt. 

 
 

Liberalism skapar kaos. Ordning och kaos är två naturliga ting. Det är på dem som universum är uppbyggt. De båda går ej att separera från varandra, utan är vår världs inbyggda mekanism. För att skydda oss från naturens kaos har vi människor skapat civilisationer. De syftar till att tillgodose våra behov och hålla faror borta. För att upprätthålla en hög nivå av civilisation, för att hålla ihop samhället, krävs det att de styrande är medvetna om människans natur. Denna punkt hänger ihop med den första. Ett egalitärt synsätt leder till splittrade samhällen. Exemplen är många; stor invandring från U-länder, naivitet kring dessa nya invånare, den s.k ”fria sexualiteten” som slår split mellan män och kvinnor (samt skapar ensamhet, instabila förhållanden och till sist våldsamheter), med mera. Liberalismen är ett auktoritärt kaos, en uppsättning objektiva värden som skall upprätthållas villkorslöst, oavsett hur vedervärdigt kaoset blir för medborgarna som drabbas. 

Liberalism dödar. Just det, du läste rätt! Och då syftar jag inte ens primärt på liberal abortpolitik eller bomber i Mellanöstern. Om du som identifierar dig som konservativ också bryr dig om ditt arv och traditioner så finns det ingen anledning att sympatisera med liberalismen. Tänk efter själv. Vad är det som gått bra de senaste hundra åren, sett ur traditionens perspektiv? ”Progressiva” värderingar har blivit samhällsnormer, traditionen tappar alltmer sitt värde, främmande kulturer tar plats och ersätter vår egen. Allt detta sedan liberalismen skördat segrar. Jag säger inte att alla historiska alternativ har varit att föredra, men beakta åtminstone sambandet.

3. Sköldpaddor är dömda att förlora 

 
Det jag upptäckte under studietiden var att unga borgare har lätt för att drömma sig bort till svunna tider. Det kan ses i deras estetik och leverne, i hur de klär sig, vilka slogans de slänger sig med, vad de lyfter fram i sociala medier. En del anammar med stor inlevelse kulturella uttryck som för de flesta svenskar av idag ses som föråldrade. Denna kultur har onekligen sin charm. Visst är det härligt att ibland drömma sig bort till svunna tider, långt ifrån från verklighetens kaos och osäkerhet. Men hur kul det för stunden än är så blir det minst sagt problematiskt när en inte obetydlig del av dessa borgare tar med sig sitt dagdrömmeri ut i den politiska verkligheten. 

Sköldpaddsliberalernas drömmarna utspelar sig oftast under de perioder under 1900-talet som präglats av välstånd och oberoende, ett zenit i den liberalkonservatives världsbild. Det största felet de gör är inte att fixera blicken vid ett ideal. Felet ligger i deras tendens att negligera tidsandans historiska kontext och de omständigheter som rådde. De förutsätter, medvetet eller omedvetet, att saker och ting inte har förändrats nämnvärt sedan Ronald Reagans eller Gösta Bohmans tid.

Ett exempel är demografin, samt de självutplånande ideal som ibland förekommer inom konservativa kretsar i både Sverige och USA. Idealet om öppna, alternativt halvöppna, gränser vilar på den falska premissen att alla är som vi och vill bli som oss. I själva verket varken kan eller vill en stor mängd av västerlandets invandrare anpassa sig, än mindre assimileras. De tänker inte bara kasta av sig sin identitet för att uppgå i en individualistisk icke-gemenskap baserad på konsumtion och ytligheter. I själva verket bidrar den nya befolkningen till att samhället tar steg bort ifrån det borgerliga idealet, eftersom de nya invånarna för med sig mentaliteter och sedvänjor som går på tvären mot det vi kallar frihet. Idag tar detta sig uttryck i form av fler vänsterväljare. I takt med att den demografiska utvecklingen fortskrider kommer dock dessa saker gå från att ha politisk karaktär till ren tribalism. En invandrarpolitikers parti blir mer och mer oväsentligt till förmån för dennes folkgrupp, något vissa borgare redan idag kritiserar och kallar ”identitetspolitiskt”. Kritiken är dock ytlig, förutom att den fortfarande är obefintlig hos de flesta borgerliga företrädare. Tvärtom förekommer ofta en hög grad av förnekelse. Problemet i den liberalkonservativa analysen är inte att den ej uppfattar problematiken kring invandringen, utan att den tror att den kan lösa problem som ej går att lösa. Du kan inte lösa massinvandringens konsekvenser med blott sänkta bidrag, några fler poliser, lite ”hårdare tag”, och slopad modersmålsundervisning. Möjligen kan du sminka en gris eller spackla några sprickor. Men att förvänta sig något mer är att gravt överskatta miljöns och den sociala ingenjörskonstens möjligheter. Med en ny befolkning får du ett nytt land som reflekteras av just de nya folken. Att tro sig kunna genomdriva borgerliga idéer med stöd av en ny befolkning är ren idioti. 

Ett annat exempel på sköldpaddans nonchalans till kontexten är deras frekvent förekommande oförståelse för kultur. Det heter att ”en äkta konservativ använder inte staten för att avancera en traditionalistisk agenda”. Med den inställningen blir det svårt att försvara sina egna kulturella positioner, alltså den kultur som gjort det möjligt för tidigare generationer liberalkonservativa att vinna stöd hos väljarna. Det blir som bäst ett skademinimerande, ett sätt att sakta ner kulturvänsterns framfart, aldrig att stoppa den. Borgare är konstant belägrade av vänstern. Även om borgaren kan göra vissa motattacker emellanåt så är den en förlorare i det långa loppet. Varför? Liberalkonservatismen är som sagt en tämligen tom ideologi som saknar de långsiktiga visioner som exempelvis finns inom vänstern. Jämför parollerna ”sänk skatten” och ”rättvisa för alla”. Den ena är ytlig, den andra appellerar till idealism. Visst, vänsterns utopism är givetvis orealistisk. Likväl sporrar den en stor mängd unga idealister att gå i dess ledband. Att sedan vinna akademin blev mer eller mindre en promenadseger för marxisterna. 

Vad har konsekvenserna blivit av den kulturella blindheten? Först och främst har högern förlorat greppet om allt som heter kultur och utbildning. Därmed har högern också förlorat inflytandet på den offentliga kulturens riktning. Eftersom kultur skapar grogrund för politik så blir det en negativ spiral mot avgrunden. Är man som politisk aktör seriös i sin vilja att förändra samhället till det bättre så kan inte kulturen kokas ner till blott en privatsak. Förutsatt att man inte i grunden uppskattar utvecklingen…  

Lägg där till sköldpaddornas ovilja att använda staten som ett verktyg att rulla tillbaka utvecklingen. Det finns nämligen en annan aspekt av kulturradikalernas förändringar som ofta förbises. Politik är inte enbart nedströms kulturen, som Andrew Breitbart pricksäkert påpekade, utan motsatta förhållanden kan också gälla. Samhällen består av människor. Människor är en del av naturen. Därför kan också många naturfenomen transfereras till civilisationen. Evolution handlar om att den som bäst anpassar sig till skiftande förhållanden vinner. Det är här staten kommer in som en förändrare av de kulturella förhållandena. När nya inställningar och beteenden i samhället premieras så kommer en stor del av folket att anpassa sig. Kanske inte för att bokstavligen ”överleva”, men som ett sätt att passa in i gruppen och för att bibehålla status och karriärmöjligheter. Idag har vi en offentlighet (statlig som privat) där ytlighet, idioti, konsumtion och egoism premieras framför altruism, spiritualism, och tradition. Kultur är ett nollsummespel. Den ena kulturens framfart innebär den andres reträtt. I vår samtid är det konservativa som retirerat. Det är inte konstigt i sig utan en naturlig följd av att högern lämnat ”walk over” till vänstern i allt som inte rör ekonomi och materialism. Det är en följd av att kultur och sociala värden ses som en privatsak.

 "Kultur är bara en privatsak"

För att ändra på dessa förhållanden räcker det inte med några privata initiativ och en bantad kulturbudget. Det ni liberalkonservativa inte förstår är att massans sentiment, i högre grad än ni vill erkänna, är beroende av auktoriteten i toppen. Det är i hög grad den som styr samhällets värden och moral. Människan är ett flockdjur och en hög grad av anpassning är nödvändig för att hålla ihop ett samhälle, även om svensken utmärker sig som alldeles för extrem i detta avseende. För att vända utvecklingen måste någon form av auktoritet träda in som ett komplement till de privata initiativen, exempelvis en stat som styrs av en offensiv höger. Du kan kalla det ”extremt” eller ”fascistiskt”. Ge mig vilken etikett du vill, men ge gärna också en hållbar alternativ förklaring till varför konservativa förlorar hela tiden.   

Vad bör du som liberalkonservativ göra?

Du har nu läst en ganska lång artikel som sammanfattar mina åsikter kring den borgerliga konservatismen och varför jag vände den ryggen. Avslutningsvis skulle jag vilja skicka en uppmaning till dig som fortfarande identifierar dig som liberalkonservativ. Uppmaningen kommer skilja sig beroende på vilken slutsats du drar. Anser du: 

1. Att detta var en riktigt dålig artikel som du inte tänker ta på allvar? I så fall får jag tacka dig för att du trots allt läst ända hit och hoppas att du ändrar dig framöver. Fortsätt som vanligt men inse att du inte är konservativ i någon verklig mening.

Eller:  

2. Att denna artikel var av intresse, eller kanske till och med en ögonöppnare? För dig som anser detta finns en bredd av nya dörrar att öppna. Till skillnad från dina nuvarande fränder tar du traditionens bevarande på allvar. Du är seriös i din konservatism. Förhoppningsvis kommer du att omvärdera liberalismen som ideologi och med tiden upphöra att vara en del av en svag opposition. Vad du bör göra i praktiken beror på vad du är idag och vilka förutsättningar du har. Kanske bör du stanna kvar i ditt nuvarande borgerliga parti och göra vad du kan för att sakta förändra det till något positivt. Stanna dock inte för länge om resultaten uteblir. Tänk alltid på olika alternativ. Vart gör jag mest nytta? Tiden du slösade bort i exempelvis Kristdemokraterna hade kanske varit en bättre investering någon annanstans. Kanske borde du helt ha gått över till Sverigedemokraterna eller Alternativ för Sverige. Ett tredje alternativ är att göra både och. Var borgerlig på ytan, men radikal på insidan. Engagera dig i ditt lokala partidistrikt men skriv samtidigt artiklar på Motpol under pseudonym. Se dig själv som en resurs som måste nyttjas på bästa sätt utifrån dina förutsättningar. Se dig själv som en traditionens förkämpe! 


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

Metapolitiken och våldsmonopolet

Kategori: Historia, Metapolitik, Politik, Våldsmonopol

 

I dagarna publicerades en artikel i Aftonbladet där det framgår att andelen utlänningar som ansöker till polisyrket påstås vara för låg, samt att en större proportion utlänningar ratas i Rekryteringsmyndighetens urvalsprocess än infödda. En högre andel utlänningar påstås ”ge bättre service” till de främlingar som inte behärskar svenska ordentligt, samt lyfta andra perspektiv. Varför utlänningar i extra hög grad ratas i urvalsprocessen kan ingen (eller mer troligt; vill ingen) förklara. Det största bortfallet, hör och häpna, sker vid det kombinerade testet för problemlösning och personlighet.

Ur ett svenskt perspektiv är avsaknaden av utlänningar inom rättsväsendet inget problem överhuvudtaget. Tvärtom. Vi vet vad som händer när främlingar skall praktisera och upprätthålla våra lagar. ”Sharia-domarna” är bara ett av en uppsjö exempel. Jag har många gånger skrivit om varför mångetniska samhällen är helt oförenliga med demokrati som vi känner det. Anledningen är att människors naturliga lojaliteter är länkade till familj och stam. Inget fel eller konstigt med det. Dock kräver dessa premisser en intern homogenitet inom varje grupps domän, det vill säga ett eget land, och en egen stat, för varje folk (förutsatt att det är möjligt). Så fort ett flertal folkgrupper tvingas dela på ett revir så uppstår en naturlig konkurrens och kamp grupperna emellan eftersom varje folk har olika intressen. Folkens särdrag innebär nämligen en naturlig ojämlikhet, vilket är själva upprinnelsen till kampen. Olika folk kommer helt enkelt vilja nyttja staten och landets resurser på olika vis. Denna intressekonflikt har historiskt alltid utmynnat i våld, splitring och kaos. Även då en stark man styrt i toppen eller när staten varit decentraliserad. 

De styrande eliterna i Västvärlden kommer dock inte tillåta en nationell frigörelse utan att först göra allt de kan för att deras personliga investeringar i multikulti-projektet inte skall vara förgäves. Här kommer kontroll av våldsmonopolet in. Historiskt sett har det varit vanligt i mångkulturella statsbildningar att härskarna använt sig av människor från folkgrupp X för att kuva folkgrupp Y, och människor från folkgrupp Y för att kuva X. Denna metod bottnar i samma princip som beskrivits ovan, nämligen individens naturliga lojalitet till sitt ursprung. De kanske tydligaste exemplen på detta har historiskt varit riken där adelns makt varit extra stark, exempelvis i det gamla polsk-litauiska väldet. I det polska samväldet var aristokratin, på polska kallad szlachtan, mycket distanserad till sina undersåtar (vissa delar av adeln ansågs sig t.o.m vara av annat etniskt ursprung än sina polska landsmän, vilket förstås var rena fantasier). Precis som med våra eliter av idag var solidariteten mellan adeln och folket närmast obefintlig. Detta, i kombination med aristokratins med tiden ökande makt, befogenheter och självständighet från monarkens styre, spädde på en redan illavarslande utveckling i bland annat polska Ukraina.  

För att maximera sina intäkter lejde adeln judiska undersåtar till att driva in skatter, tullar, sköta marknadsplatser, hyra ut kvarnar och bryggerier, samt administrera annan för bönderna nödvändig infrastruktur. Detta möjliggjorde överhetens förtryck av vanligt folk, men öppnade också dörren för den lokala judenheten att utöka sitt inflyttande, en dörr de inte tvekade att öppna. Med judarna som fogdar och indrivare röjdes alla eventuella emotionella hinder som annars hade kunnat uppståt om dessa vore inhemska. Följden blev ett enormt hat hos ukrainare och kosacker gentemot judar och deras polska, eller polskifierade ukrainska, härskare. Det är mot den bakgrunden inte särskilt långsökt att tro att orsaken till många ukrainares historiska iver att hjälpa till vid pogromer, och andra våldsamma handlingar mot judar, har sin bakgrund i de sentiment som växte fram under den polska kronan. För vidare läsning om detta kan jag rekommendera denna artikel från The Occidental Observer med översättning till svenska.

Vad har då detta med den svenska polisens nya rekryteringsambitioner att göra? Vår illasinnade elit vill, även om de givetvis inte formulerar det så, skapa ett rättsväsende som inte kommer att protestera när dammluckorna mot den globala södern förblir vidöppna och problemen fortsätter att hopa sig. Enligt Stefan Wehlin på polisens HR-avdelning är målet att få upp antalet sökande med utländsk bakgrund till 30-35%. Du som läser detta kan räkna med att denna målsiffra kommer att höjas i takt med folkutbytet fortskrider. Polisen skall ju vara ”representativ för samhället i stort”, som floskeln så fint heter. Detta är en mycket oroväckande utveckling. Särskilt i kombination med att försvarsmakten i åratal propagerat för att fler minoritetspersoner (från valfri ”tycka-synd-om”-grupp) skall söka till det militära, samtidigt som äkta patrioter kastas ut. Etablissemangets grepp om makten går alltmer över från att endast bestå i dominans av media, akademi och kultur, till att även inkludera den hårda makten. I takt med att vänsterliberalismen tappar mark i idékampen gör de allt för att rekrytera dem människor som på ett eller annat sätt tjänar på status quo till våldsutövande yrken.  

Den dag då en avgörande mängd svenskar insett att etablissemanget är dess fiende, den dag då kanske bägaren runnit över, den dag då ett liberaldemokratiskt systemet inte längre är ett fungerande medel för att uppnå en trygg framtid för svenska barn, då kommer utlänningspoliser kunna sättas in mot den del av befolkningen som har allt att vinna på att avskaffa den nuvarande ordningen. Den dagen lär bli blodig. 

Eller inte. Framtiden är aldrig huggen i sten. Warszawapakten föll i stort sett utan blodspillan med vissa enskilda undantag. Å andra sidan var dessa stater homogena, vilket definitivt bör ha underlättat processen. 

Måhända är det så att det metapolitiska arbetet bör riktas om något och i högre utsträckning möta den propagandavåg som idag kommer från försvarsmakten och polisen. Exakt hur den bör bemötas är inte helt lätt att säga. Dock skulle det förslagsvis kunna innebära en generell uppmuntran att göra militärtjänst (vilket förvisso redan är vanligt i diskursen), framtagning av guider för patriotiskt sinnade soldater och befälsämnen som är villiga att infiltrera det befintliga systemet, hjälp till meniga som vill sprida våra idéer till sina egna led, och så vidare. Emellanåt får vi ljusglimtar om att det fortfarande kryllar av bra folk i försvarsmakten och polisen, bland annat därför att den politiskt korrekta personligheten sällan korrelerar med soldatarketypen. Därför finns där goda möjligheter att påverka. Det är värt att beakta inför framtiden.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon 

Några rader om ungsvenskor

Kategori: Feminism, Män/Kvinnor, Politik, Sverigedemokraterna, Taktik, Ungsvenskarna

 
Det är antagligen fler än jag som noterat att Sverigedemokraterna under en tid alltmer profilerat sig med yngre kvinnor, inte minst under den senaste valrörelsen. Jag skulle med denna korta artikel vilja måla ut lite för -och nackdelar med detta, samt lite potentiella fallgropar.

Det är inte någon raketforskning att förstå anledningarna till den alltmer tilltagande femininiseringen av SD. Partiet har länge haft ambitionen att locka fler kvinnliga sympatisörer för att på det sättet bredda sin väljargrupp. Mot bakgrund av detta har man ändrat om sin kommunikation till att exempelvis mer inkludera arbetsförhållanden i vården och andra ”mjukare” frågor som angår många kvinnor inom SD:s socialgrupp. I samband med att valrörelsen närmat sig har man dessutom lyckats dra till sig en rad yngre kvinnor till ungdomsförbundet, personer man gärna skyltar med. 

Fördelarna tror jag är uppenbara för de flesta av er: (1) Kvinnor lockas av andra kvinnor. (2) Unga kvinnor har en lugnande effekt då de ger ett betydligt mer behagligt intryck än sina manliga partikamrater. (3) I en mansdominerad rörelse är det per definition brist på kvinnor. Unga kvinnliga affischnamn kan både locka nya sådana förmågor, samt ge de ensamma männen något att fästa blicken vid. (4) Kvinnor representerar normalisering och status quo, något som SD desperat vill uppnå. Man vill konsekvent tvätta bort sin tidigare profilering som avant garde inom svensk politik (ex. ”Vi säger det du tänker”). SD har ju blivit ”ett stort parti nu” och måste därför också kommunicera det. 

Överlag är detta positivt. Någonstans måste vi förstå att SD bör ”spela ut sin roll”, det vill säga få inflytande i politiken, innan radikalare alternativ som AfS kan börja vinna mark. Unga kvinnors normaliseringseffekt är ett steg mot något bättre. Med det sagt finns det nackdelar, risker och tecken på dåligt genomförande av SD. Här är några tänkbara baksidor: (1) Kvinnorna riskerar att pacificera männen på samma sätt som porrindustrin gör. Handling stannar vid tanke. Drivkraften kanaliseras till att surfa runt på nätet. En annan, ännu större risk, är att ett större antal män medvetet eller undermedvetet anpassar sina egna uppfattningar efter kvinnornas i ett sätt att blidka dem, exempelvis genom att börja kalla sig ”konservativa feminister” bara för någon snygg tjej gör det. (2) Hur vet vi vilka drivkrafter dessa kvinnor har? Att vara ”höger” är idag ett enkelt sätt att få uppmärksamhet på som ung tjej. Kan man sedan göra en karriär inom SD på köpet så är det ännu en drivkraft. Notera att jag varken känner, eller ens har träffat, någon av de kvinnliga affischnamn jag syftar på. De har säkert vissa färdigheter. De har säkert också en del rent ideologiska motiv bakom sitt engagemang. Men hur ser prioriteringsordningen ut? Tyvärr vet vi idag att SD och Ungsvenskarna domineras av karriärister med egocentriska mål. Det verkar gälla dem flesta, kvinnor som män. (3) Är det rimligt att ge ungsvenskorna viktiga poster och uppdrag? Återigen så är det givetvis omöjligt för mig att med säkerhet avgöra huruvida en specifik ung tjej inom Ungsvenskarna är kvalificerad eller ej, samt kvalificerad i relation till sina manliga partikamrater. Dock kan man fråga sig om det verkligen är en bra idé att exempelvis utse en 18-årig småtjej till kommunalråd på Gotland. Vad vet man i den åldern? Mina kunskaper var minst sagt begränsade inom många viktiga områden då jag var 18. (4) Kan den kvinnliga närvaron korrumpera organisationen? Ja, det gör den antagligen redan. Jag får regelbundet reda på historier om degenererade beteenden inom SD med grenar. För en ung kvinna är det enkelt att nyttja sin kropp för att stilla sin hunger på makt, pengar och uppmärksamhet. Bör man därför stänga ute dem? Nej! Däremot måste ledningen ge rätt signaler och motarbeta vänskaps -och sexualkorruption. Tyvärr har åtminstone inte jag kunnat se något sådant. Förhoppningsvis har jag fel. (5) Vad får kvinnors närvaro för konsekvenser på sakpolitiken? Säkert en hel del. Det ämnet förtjänar dock en egen artikel. 

Kommer SD:s taktik att fungera? Sannolikt både ja och nej. Att använda kvinnor i valmaterialet är antagligen något bra. Att försöka locka med ”mjuka frågor” är däremot ingen vinnande strategi egentligen, även om jag anser att bättre förhållanden i vården är ett bra förslag i sig. Kvinnors sympatier är i hög grad baserade på redan rådande narrativ, oavsett vad dessa narrativ är. De går sällan i bräschen för nya idéer men kan vara bra som ”tipping point” när väl ens idéer börjar få fotfäste. De är också utmärkta försvarare av rådande narrativ, vilket även kommer gälla den dagen nationell konservatism styr. Kvinnor är nämligen primärt följare och försvarare, vilket är evolutionärt betingat. Kvinnans större behov av trygghet ger henne inte samma möjlighet att stå i frontlinjen för förändring (för att förtydliga är detta endast en tendens och det finns definitivt undantag hos båda könen). 

Den dagen SD normaliserats kommer kvinnorna komma följande efter oavsett politik. Se bara på Adolf Hitler och dennes höga populäritet hos det täckta könet. Möjligtvis skulle man kunna lyfta fram extra ”omhändertagande” frågor så som konservativ familjepolitik. Men att alltför hårt trycka på de mjuka knapparna kommer enbart utsätta partiet för en osund konkurrens från många andra partier med ett betydligt starkare varumärke inom detta politiska segment. Just det kan vara en av de största fallgroparna med tjej-taktiken. Med alltför många ”hippa brudar” i ledande positioner riskerar partiet, om vi har otur, att förflyttas till exakt de områden som både är osunda för både partiet som för landet. 


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon