The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Ideologiernas kommande fall

Kategori: Historia, Politik, Val2018

 

Lite förenklat kan man säga att alla politiska rörelser är sprungna ur egenintressen. Ideologier är sprungna ur filosofins möte med miljön. Den ideologiska politiska rörelsen är i sin tur en fusion av de individer som har som egenintresse att vara en del av den, utifrån den ideologi som representeras. Givetvis finns många historiska och moderna undantag till detta, alltifrån Olof Palme till jag själv. Det finns ibland också en genuin idealistisk ådra inom politiken, en strävan att faktiskt göra världen bättre, även om denna ådra blir alltmer sällsynt. Gemene väljare tänker dock sällan i abstrakta ideologiska banor utan utgår ifrån vad som är bäst för en själv, familjen och de allra mest närstående individerna. De flesta ”röstar efter plånboken” eller lever i andan av att ”det som inte händer mig, händer ingen annan”. 

Historiskt sett har dessa ideologiska ”intressegrupper” utgjorts av politiska partier och organisationer. Allt sedan den moderna politiken ”uppfanns” under 1700-talet har olika gruppintressen tagit sig uttryck genom för den tiden nykomna filosofier. Egalitarismens uppkomst under Upplysningen utvecklades till att bli borgarens rörelse för att erövra makten från kungen, kyrkan och adeln. Arbetarrörelsen var arbetarens sätt att tillskansa sig mer makt och välstånd på bekostnad av borgaren/kapitalet. Den ursprungliga nationalismen var minoritetsfolkens sätt att antingen slå sig fria från centralstyret (splittringen av de ryska och habsburgska imperierna), eller att själva skapa ett eget (enandet av Tyskland, Italien, Jugoslavien).

Under, efter och åren innan Första världskriget, när det moderna Europa började ta form, var därmed individens politiska åskådning i hög grad baserad på klass och identitet (nationell och/eller religiös). Med tiden, när den europeiska kartan alltmer blev synonym med den demografiska sammansättningen, skulle konflikten i allt högre grad gå mellan de krafter som antingen representerade; (1) ”Proletariatet”, (2) Borgerligheten och (3) De som ville begrava klasskampen till förmån för nationell enighet, samt utreda de missförstånd som möjliggjorde den. Vi vet alla att trean förlorade striden och att tvåan med tiden slets i tu. En del förblev sin ideologi trogen men gick under runt decennieskiftet 1989-90. Den andra delen uppgick i den liberala hegemonin i form av 68:a-vänstern.  

Det vi sett sedan den liberala hegemonins seger är att väljarna fortfarande baserar sina partisympatier på egenintressen men att ”intressegruppen” de tillhör har splittrats och atomiserats till förmån för radikal individualism. Äldre tiders väljare röstade för sin klass, dagens för sig själv. Kanske kan detta vara ett skäl till att äldre svenskar sympatiserar med partier som om de vore fotbollslag. Många lever mentalt kvar i sina respektive kollektiv utan att inse att klasskampen är förlegad, att ”deras” partier inte längre representerar deras intressen.  

Och någonstans fungerar det hjälpligt -så länge landet är etniskt homogent. När ett mångetniskt samhälle tar vid uppstår konflikter som inte fanns i det homogena samhället. Ni som följt mig sedan tidigare vet vad jag menar. Egalitarismen är en lögn. Människan är ojämlik, både mellan individer och grupper. När stora populationer av främmande folk etablerar sig så uppstår intressekonflikter mellan dem och majoritetsbefolkningen. Denna gång utgörs inte konflikten av klass eller socioekonomisk tillhörighet, utan utifrån organiska kollektiv i form av etnos.  

De flesta av er är medvetna om den etnocentrism som existerar hos många invandrargrupper och minoriteter, samt avsaknaden av detsamma bland västerlandets majoritetsbefolkningar. Mot bakgrund av den nya gryende intressekonflikten tar sig många invandrares gruppmedvetenhet sig uttryck i fantasisiffror för Socialdemokraterna. Samma mönster går igen i hela Väst. I takt med att den klassröstande väljarkåren dör ut fylls den moderna vänstern av importerat valboskap. Vänsterpartier blir utlänningspartier. Svensken har hittills inte förstått det. En dag kommer det dock gå upp för många att deras egna intressen går isär mellan dem själva och gruppen MENA-invandrare. Varje försök att få svenskar att ”klanrösta” (rösta för sin egen grupps intressen) betraktas dock som ”nazism, fascism och rasism”.  

Från politiskt korrekt borgerligt håll argumenteras det flitigt för att ”gräva ner” det man kallar identitetspolitik. Den liberalkonservative vill återgå till en tid där varje person röstade för sig själv och inte till favör för sitt självidentifierade eller medfödda kollektiv. Till viss del är det helt korrekt. Vissa konflikter, så som könskampen mellan män och kvinnor, bör avskaffas helt (män och kvinnor har inga skilda intressen i någon djupare mening). Men på grund av att borgerligheten baserar sina slutsatser på egalitära principer så begränsas deras förmåga att se det oundvikliga i det jag beskriver i ovanstående stycke. Kampen mellan folkgrupperna kommer göra några till vinnare, andra till förlorare. Därav tvingas svensken till ett kollektivistiskt ställningstagande såtillvida att den inte kan köpa sig fri från det. 

Den process vi bevittnar i vår samtid, en process vi bara sett början av, är ideologiernas död. De dör till förmån för ett politiskt landskap präglat av etniska intressekonflikter. I det nya landskapet kommer nationalismens roll att öka just för att den tar parti för den egna gruppen. Alternativ för Sverige må endast ha fått cirka 20 000 röster  i valet men deras anda är ett framtida vinnarkoncept. Som konservativ/nationell opposition bör inte endast vårt mål vara att få AfS att växa, utan snarare att få alla partier att bli som AfS i någon utsträckning. Moderaterna bör förespråka återvandring för ekonomins skull, Miljöpartiet av miljömässiga skäl, etc. Alla partier, från vänster till höger, borde återgå till det som historiskt varit en självklarhet; att svenska politiker företräder svenskars intressen. Tyvärr kommer det inte bli så. Den utländska infiltreringen av partierna kommer att fortsätta tills att det blir demografiskt möjligt för utlänningarna att slänga sina partiers gamla ideologier överbord och omvandla dem till renodlade intresseparti.  

 

Kan ideologierna komma tillbaka? 

Till sist skulle jag vilja spekulera lite om hur framtiden skulle kunna bli om svenskarna lyckades ”ta tillbaka sitt land”. Skulle det ideologiska politiska landskapet återvända om Sverige än en gång blev homogent? Svårt att säga. En sak som är säkert är dock att det post-mångkulturella Sverige skulle behöva någon form av garanti för att det som en gång hotat vårt lands existens aldrig upprepas. Någon garanti kan tyvärr aldrig ges, däremot skyddsmekanismer som bromsar ett eventuellt förfall. USA:s konstitution lyckades inte stoppa landets förfall. Däremot har traditionalister av olika slag vunnit tid. 

En framtida svensk konstitution, hård men skarpt avgränsad, måste stå över politiken och systemet. Ett sådant dokument skulle exempelvis kunna innehålla paragrafer om att politiska förslag aldrig får äventyra folkets långsiktiga överlevnad eller på annat sätt hota svenskarnas intressen. Grundprincipen måste alltid vara att, som AfS uttrycker det, ”alltid sätta svenska folket främst”. Hur detta sedan görs är en annan sak. Debatten kring det svenska folkets bästa måste föras av en mångfald aktörer med olika inriktningar, inte endast av ett parti. En pro-svensk hållning måste däremot alltid utgöra grunden.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

 

En kort eftervalsanalys

Kategori: Alternativ för Sverige, Gustav Kasselstrand, Metapolitik, Politik, Sverigedemokraterna, Val2018

 

Detta är en kort analys av det svenska valet 2018. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga när redan ett större antal personer sagt sitt. Du som läser detta är antagligen lika besviken som jag över att både SD och AfS gjorde relativt dåliga val. 

Vilka negativa slutsatser kan vi då dra? Jo, följande: 

-Vi har överskattat vår egen storlek. Inte så konstigt. Vi har hamnat i ett läge där våra egna supportrar syns och hörs mycket på nätet och i sociala medier. Det är givetvis bra i sig men har bidragit till att trissa upp våra egna förväntningarna till orealistiska höjder. Den nationella/”Sverigevänliga” rörelsen har blivit samma sak på nätet som vänstern är på gatan. Vänstern framstår som större än den faktiskt är genom att mobilisera vid demonstrationer och torgmöten (även om mobiliseringen minskat). Samma sak kan härmed tillskrivas högern, fast på internet. 

-De mätinstitut som förra valet prickade SD bäst har i år varit katastrofalt felaktiga. Kan detta ha skapat en falsk säkerhet kring valets utfall? 

-Hjärntvätten sitter antagligen djupare hos många än vi kunnat ana. Att Sverige är ett extremt land vet vi. Men att väljarna i praktiken röstade för exakt samma parlamentariska läge är svårsmält för många av oss, inklusive mig. Tyvärr lever många svenskar efter devisen ”det som inte händer mig, händer ingen annan”. Så länge de flesta svenskar lever i en trygg och segregerad miljö så kommer inte mycket att ske.  

-Sossarnas relativa framgångar (eller att de åtminstone gjorde bättre ifrån sig än i mätningarna) beror som förra gången delvis på att icke-européer röstar på dem. Ingenting nytt eller sensationellt här.      

Finns det några positiva slutsatser vi kan dra? Ja, det gör det:  

-Precis som Tino Sanandaji påpekar så har retoriken från de andra partierna förändrats markant sedan valet 2014. Både S, M och KD har denna gång gått till val på att i olika utsträckning minska invandringen. Visst, man kan så klart ifrågasätta huruvida de kommer hålla sina löften och hur djupt rotad förändringen sitter (antagligen inte så djupt). Det intressantaste här är dock att cirka två tredjedelar av väljarkåren i någon utsträckning röstat för invandringsstopp (möjligtvis bör man dra av några procentenheter på sossarna då många av deras väljare är MENA-utlänningar). Det gör åtminstone samma väljarkår mottagliga för delar av vårt budskap, vilket i sin tur skapar en bra grogrund inför framtiden. 

-Det går inte bakåt i alla fall. Jag har en hel del personer i min bekantskapskrets som bytt från S till SD och som åtminstone inte är fientliga till AfS (några kanske till och med kan uppgradera sin röst till 2022). Tyvärr kan man tycka att det går för långsamt. 

-Gatuvänstern har kraftigt minskat. Det räcker att du mins förra valrörelsen för att notera detta uppenbara ras. Att SD:are och AfS:are varit fler än sina motdemonstranter på ett stort antal torgmöten är något positivt och lovande. Istället har aggressiva utlänningar blivit det stora hotet i offentligheten.

-Vänstern har blivit mindre batik. De allra värsta vänsterpartierna MP och F! har rasat till förmån för något mindre tokiga sådana. Utöver det har vänstern totalt minskat med ett antal procent. Är detta bra eller dåligt? Både och. Hellre sossar än miljöpartister. Å andra sidan är lite galenskap på vänsterkanten bra för att kristallisera vänsterns ideologi.  

Vad blir konsekvenserna av detta val? 

Det vore fel att hävda att allt är kört. Vi har fler tillfällen på oss att rädda Sverige, som Kasselstrand brukar uttrycka det. Med det sagt är vi alla medvetna om att klockan tickar. Den demografiska förskjutningen förminskar våra chanser för varje val. Under de kommande åren kommer ytterligare hundratusentals medborgarskap delas ut, varav nästan alla av dessa nya röstberättigade kommer rösta vänster. 

Utöver att S och V får nytt valboskap så kommer landet vanskötas ytterligare och det finns risk att damluckorna öppnas igen.

Vad måste göras?

Mycket berättigad fråga som inte är helt lätt att svara på. I det korta loppet blir metapolitiken ännu viktigare för att kunna påverka hela det politiska spektrat. Någon skrev på Twitter att 2018 års val kommer bli ungefär som presidentvalet i USA 2012. Alltfler svenskar kommer inse att vänsterpartier är utlänningspartier. Detta kan eventuellt bli en nyttig väckarklocka för många. Vi som bedriver metapolitik bör spä på detta narrativ. Gör det tydligt för folk att vänstern motarbetar deras intressen, både som grupp och som individer. 

Under kommande mandatperiod kommer sannolikt liberaler och socialister gå ihop för att stoppa SD:s inflytande. Till dem som sitter i Alliansen och samtidigt har något som helst konservativt sinnelag bör vi förstärka sambanden mellan liberalism och socialism, dessa två grupperingars likheter och tala om varför de har så lätt att samarbeta i alla viktiga frågor. På det sättet avdramatiseras riktig konservatism och steget till ett M-KD-SD-samarbete blir kortare.  


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

 

Den liberala krigshetsen

Kategori: Politik, USA, Utrikespolitik, Åsiktskorridoren

 
Det har nu gått ett par veckor sedan USA:s bombardemang av syriska mål. Jag har medvetet valt att ligga lite lågt och inte skriva något förrän saker och ting klarnat. Vi kan konstatera att Trumps missiler hittills inte följts upp av tyngre aktioner. Än så länge. Den västerländska utrikespolitiken (nej, inte bara den amerikanska) kan dock ge oss en del andra lärdomar, ett kvitto på liberalismens totala seger i modernitetens tid. 

De flesta av er som läser min blogg är säkert medvetna om att det inte spelar någon större roll vilken politisk sida som styr. Vissa saker förändras aldrig, de skall till varje pris drivas igenom oberoende av opinionen. Västvärldens etablissemang har, oavsett färg, en gemensam kollektiv vilja, en närmast religiös syn på vilka samhällsfrågor som skall drivas igenom. Detta har jag valt att kalla etablissemangets kollektiva vilja och det är den som formar åsiktskorridoren. 

Etablissemangets kollektiva viljan inkluderar ett flertal viktiga delar, vissa mer uppenbara än andra. En sådan del är agendan om folkutbytet. Det är en ”vilja” som alltmer börjar ifrågasättas. Normaliseringen, och upphöjningen, av diverse HBTQ-grupper är en annan ”vilja”.

Mot vad många inser är att etablissemangets utrikespolitiska vilja är den ”vilja” som kanske slagit igenom hårdast. Mot rådande utrikespolitik, som inkluderar bland annat rysshets, interventioner i Mellanöstern och en unipolär värld med endast en supermakt, existerar inget potent motstånd. Det är åtminstone långt ifrån tillräckligt starkt. Hur stark fredsrörelsen är i exempelvis USA är inte helt lätt att svara på. En hint kan man dock få genom att läsa Michael C. Desch artikel How Popular Is Peace  i decembernumret av The American Conservative från 2015. Enligt statistiken Desch presenterar är den generella uppfattningen hos den amerikanska befolkningen att USA skall ha en moderat roll som världsledare, även om en betydande majoritet fortfarande vill att landet skall ha en aktiv roll. Ytterst få är vad som elaka tungor brukar kalla ”isolationister”, människor som vill att USA träder tillbaka som dominant spelare i världspolitiken och istället vänder sig inåt, samt fokuserar på sina egna problem. De så kallade isolationisterna brukar främst komma från paleokonservativt, traditionalistiskt  och libertarianskt håll.

 

 

När det kommer till utrikesfrågor är det ofta svårt att mäta folkets stöd. Sannolikt beror detta på att människor i allmänhet är dåligt insatta, och på grund av frågornas ofta komplicerade natur. För att skapa ett tillfredställande underlag för sin övertygelse krävs ofta både intresse och ett kritiskt sinne. Intresse på grund av komplexiteten. Ett kritiskt sinne därför att media är förljugen och spyr ut propaganda. Inte sällan sprids desinformation från flera håll (nej, inte bara från Ryssland). Enligt en studie från Oxford är det därför inte säkert att trovärdigheten är särskilt hög i undersökningar som mäter folks åsikter om större utrikesfrågor; ”In the past, research on citizen opinions of world affairs was something of a hard case for those who hope for democratic control of policy. Citizens in most countries are not well informed on global issues, and on many issues they are understandably ambivalent. As a result, when the pollsters ask complicated questions about truly difficult decisions—such as the decision to go to war—citizens are likely to sway one way or the other, depending on the exact words that are put before them.

Å andra sidan kan man fråga sig vad det hade spelat för roll. Historien har visat att när eliten verkligen fått för sig att göra något så spelar ofta folkets vilja en minimal roll. Första världskriget är ett typexempel. Trotts en stark europeisk fredsrörelse drogs hela Occidenten in i ett krig som inte borde ha blivit särskilt stort. Det finns naturligtvis undantag, men i stort sett har folkets åsikter varit sekundära då krigen ofta korrelerat med etablissemangets kollektiva viljor. 

I dagens Väst, och inte minst i Sverige, har en åsiktskorridor i sedvanlig ordning skapats för att skydda brahminernas, ”den nya klassens”, intressen i utrikesfrågor. Jag skulle här varmt vilja rekommendera en mycket välskriven artikel av Joakim Andersen, en för mig stor intellektuell förebild. Andersen drar det träffsäkra likhetstecknet mellan att bli kallad ”rasist” och ”ryssvän”. Att vara ”Putins lakej” eller nyttiga idiot har blivit ett sorts substitut för andra epitet som alltfler väljer att strunta i. Ryss-hysterin fyller på ett intressant sätt ett flertal funktioner med den gemensamma nämnaren att alla har ett avlegitimerande mål. Som Andersen skriver får en ”ryssvän” dels mindre utrymme i offentligheten (om något alls). Min egen teori är att hysterin också har som mål att avlegitimisera framtida val. Skulle exempelvis SD gå fram kraftigt och/eller AfS komma in i riksdagen så har etablissemanget redan på förhand dömt ut deras framgångar och reducerat dem till ett av Putins verktyg för att skada den liberala världsdominansen. Eftersom de antiryska sentimenten redan är grundlagda är steget därefter inte långt för att ge de styrande ytterligare befogenheter att dra åt tumskruvarna. 

För att återgå till kärnan i denna artikel kan vi konstatera att kandidaten Donald Trumps icke-interventionistiska linje vunnit mångas hjärtan. Enligt de av Desch presenterade undersökningarna har kandidat Trumps linje framförallt stöd bland obundna väljare, inte bland republikaner. Dessa väljare kan mycket väl ha varit de människor som gav honom de sista avgörande procenten, människor som kanske aldrig röstar annars, eller som vände Clinton ryggen på grund av hennes hökaktighet. En nyckelfaktor till Trumps triumf var hans skickliga uppdelning mellan det folk han sade sig företräda och globalisterna han ville bekämpa, alltså Brahminerna, ”den nya klassen”, de personer som byggt åsiktskorridoren, en strategi som helt riktigt sammankopplar interventionism med massmigration. Deschs statistik visar också att vi över tid sett en kraftigt nedåtgående trend när det kommer till världspolisens popularitet, även om stödet fortfarande är högt. De framtida kandidater som går mot strömmen i dessa frågor har mycket att vinna på sikt.

För att knyta ihop säcken. Även om Trump gjort fel skall vi ännu inte måla fan på väggen. Trumps drag har hittills varit små och obetydliga. Dock finns det en lång rad intressesfärer som skulle tjäna på en amerikansk intervention, även om det innebär en storkonflikt, exempelvis det militärindustriella komplexet, den djupa staten, Israel/israellobbyn (som bland annat vill se försvagade grannstater) och andra finansiella intressenter som kan tänkas tjäna stora summor på att västerlänningar och araber dör i tusental. I kombination med allt detta finns den neokonservativa idén om en helt demokratiserad värld, samt liknande kulturimperialistiska idéer, tankegods som slagit rot hos både republikaner och demokrater.  Men mer om det i en annan artikel. 

Vi får hoppas att Trumps bombningar är ännu ett strategiskt drag för att uppnå något konstruktivt. Om inte bör vi ifrågasätta hans legitimitet som vår populistiska isbrytare. 


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon