The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Min resa bort från liberalkonservatismen

Kategori: Boomers, Borgare, Konservatism, Liberalism, Liberalkonservatism, Politik

 
Svenska Dagbladet publicerade för några veckor sedan två ledarkrönikor, den första från Maria Ludvigsson och den andra från Tove Lifvendahl. Det gemensamma för krönikorna var att båda behandlade begreppet konservatism, samt varför borgerligheten bör göra värdekonservatism till en privatsak och endast praktisera nyliberalism när det kommer till politiken. Artiklarna är symptom på liberalkonservatismen, en ideologi som har kommit att dominera svensk borgerlighet. Jag har själv tillhört denna gruppering men valde med tiden att vända den ryggen. Här är min politiska biografi och berättelse om hur jag ändrade uppfattning. Den är riktad till er borgare, och jag hoppas att den kan ge er nya insikter. 

De sentiment som artikelförfattarna Ludvigsson och Lifvendahl gav uttryck för är knappast nya. Inom den anglosaxiska diasporan har liberalkonservatismen varit den dominerande högerideologin från det att neokonservatismen etablerade sig i det Republikanerna partiet tills för ett par år sedan då Trumpismen/populismen började vinna allt mer populäritet. I Storbritannien har vi kunnat se samma tendenser med en höger primärt fokuserad på marknadsliberalism och s.k ”individuella rättigheter”, med den skillnaden att britterna ännu inte fått sin ”gudakejsare”. 

Ovan nämnd konservatism är intimt förknippad med individer som Ronald Reagan, Margaret Thatcher och snarlika politiker som lade sitt huvudfokus på materiella frågor och mindre energi på traditionella värden. Det är en konservatism som är tydligt underordnad den liberala hegemonin. Det betyder att även om dessa individer kunde vara konservativa i enskilda värdefrågor, så var dessa av högst sekundär betydelse jämfört med de nyliberala frågorna om minskad stat och sänkta skatter. Här hittar vi också pudelns kärna i författarinnornas artiklar, nämligen att den konservativa politikerns enda fokus bör vara att ”minska staten” och genomföra liberala/”frihetliga” reformer. Värdekonservatismen bör ”hållas hemma” och endast vara en individuell privatsak. Gud förbjuder att en konservativ använder staten till att avancera en traditionalistisk agenda. Så gör inga riktiga konservativa!

Vad är då problemet med detta, kanske du som borgare tänker? Jag har sedan denna bloggs start försökt klargöra vad en genuin konservatism är. Enligt mig är det en konservatism sprungen ur den västerländska traditionen, inte liberalismen; varav den senare jag motsatt mig. En gång i tiden tillhörde jag också borgerligheten. Visst, jag var aldrig särskilt aktiv inom något parti eller ungdomsförbund. Däremot har jag umgåtts mycket med er, lärt känna många av era följare och haft möjlighet att bekanta mig med både lokala och nationella företrädare. Det som fick mig att vända borgerligheten ryggen var först alla partiers vansinniga hållning i migrationsfrågor. Mitt val kändes sedan mer och mer rätt ju längre min intellektuella utveckling fortskred. I stora drag har jag ungefär samma grundläggande värderingar och åsikter som när jag var väldigt ung. Det jag sedermera insåg var 1.) Att det jag ville inte gick att uppnå genom borgerligheten, och 2.) Att borgerligheten inte delade mina grundvärderingar som jag hade med mig från starten. 

Genom denna artikel vill jag dela med mig av mina erfarenheter kring borgerlig konservatism och på vilka grunder jag inte längre har förtroende för den. Låt mig presentera tre anledningar till att konservativa borde vända liberalkonservatismen ryggen!   

1. ”Liberalkonservativa” är inte konservativa 

Redan i tidig ålder var jag konservativ i min personlighet. Tidigt hade jag idéer om att samhället bör vara i harmoni med det förflutna, ta hänsyn till vår kontextuella kedja som kallas historien och leva intimt ihop med vårt gemensamma arv. Samhället bör helt enkelt skrida fram på traditionens axlar. Det var en hållning frikopplad från det materiella och ytliga som mycket tidigt appellerade till mig. Själv kom jag från ett stabilt medelklasshem med hårt arbetande föräldrar, vilket gjorde borgerligheten till min politiska inkörsport. Snart blev Kristdemokraterna mitt förstaval, även om Sverigedemokraterna med tiden skulle få alltmer inflytande över mina tankar (SD-sympatierna höll jag dock länge för mig själv). I en skola präglad av allmän vänstervridenhet såg jag det som radikalt, rent av rebelliskt, att sticka ut från ett konservativt håll. 

Tiden gick. Jag tog studenten, flyttade hemifrån och möte så småningom likasinnade. Utåt sett var de medlemmar i borgerliga partier, inte sällan akademiker, propert klädda och hade en till synes ljus framtid att vänta. Internt fanns dock ett gäng som skiljde sig från resten. De var betydligt radikalare än gruppen i sin helhet, agenter med hemliga agendor, en gryende världsordnings intellektuella reserv. De var exempel på ett lyckat metapolitiskt arbete; många av dem var sedan länge väl bevandrade med Motpol och den franska nya högern. Av någon anledning tog de mig under sina vingar. Kanske ansåg de att jag hade den rätta inställningen för att motivera en politisk intervention.  

Tiden efter studenten blev hursomhelst avgörande för min intellektuella utveckling. De nya vännerna, i kombination med samhällsutvecklingen i stort, gjorde att ödets osynliga hand drog i spaken som fick mitt intellektuella tåg att byta spår. Jag började se saker ur nya perspektiv. Varför var det så oerhört kontroversiellt (även i de egna kretsarna) att ifrågasätta saker som var helt avgörande att stoppa för att rädda det arv som jag trodde alla älskade lika mycket som jag? Varför var det viktigare att tala om upplösta hyresregleringar än om invandringen och dess negativa konsekvenser? Varför var frågan om sänkta skatter överordnad den om att förhindra en fortsatt degenerering av det offentliga rummet? Varför var det viktigare att skydda homosexuella i Ryssland än att värna Sveriges naturliga intresse av neutralitet? Varför stod USA högst i kurs när de verkligt konservativa länderna låg i Östeuropa? Varför var inte Frankfurtskolan ett centralt diskussionsämne bland de borgerliga akademikerna? Varför var nationella så utskällda bland självutnämnda konservativa, samtidigt som uppenbart anti-traditionella liberaler var helt accepterade? Frågorna blev bara fler med tiden. 

 

Någon gång under denna period stötte jag ihop med begreppet ” kulturell hegemoni” och Antonio Gramscis tankar kring politisk förändring. Jag upptäckte att vänstern vunnit många segrar genom att helt enkelt förändra kulturen och människors grundläggande uppfattningar om världen. Moralen hade inverterats i det västerländska samhället. Det som en gång var moraliskt förkastligt hade blivit omoraliskt att vilja motverka. Jag insåg snart att även min egna rörelse hade influerats av vänsterns idéer. Med tiden skulle min bild nyanseras ytterligare när jag kom till insikten att många av 68-vänsterns värden var minst lika liberala som de var marxistiska, att det snarare handlade om en rådande liberal hegemoni som influerat alla partier och rörelser, inklusive vänstern själv. Mina nya erfarenheter gjorde mig antiliberal, ett sentiment som formar mig än idag. Den s.k ”anständiga konservatismen” som ett par av de borgerliga partierna företrädde matchade helt enkelt inte det jag ville ha ut av ideologin. 

Vi har nu kommit till min poäng. Den liberalt grundade konservatismen är inte konservativ då den i grunden uppskattar och välkomnar icke planerade, och icke önskade, förändringar som skett. Man skulle kunna beskriva borgerligt konservativa som liberala sköldpaddor, sköldpaddsliberaler, som må gå långsamt fram men ändå i slutändan accepterar progressivismens ackumulerade segrar. De nöjer sig  med att vara ständiga förlorare. I grunden uppskattar de nämligen utvecklingen så länge det inte går för fort. Konservatismen är i denna bemärkelse blott ett verktyg för att införa liberala reformer utan att helt destabilisera samhället. Istället för att samhället skrider fram på traditionens axlar, är det traditionen som skrider fram på samhällets. Traditionen hör hemma på museum (eller i hemmet som Ludvigsson skriver). Tradition handlar inte om att hålla elden levande utan om att bevara en hög med aska. Om du däremot avser att villkorslöst bromsa utvecklingen, eller att till och med vända den, räknas du som högerextrem av dessa sköldpaddor.

Faktumet att borgerlig konservatism snarare är sköldpaddsliberalism gör den väldigt tom som ideologi. Den har inget direkt mål mer än att propagera för plattityder såsom ”ökad frihet”, ”stabilare familjer”, ”tolerans på riktigt”, ”demokrati i Mellanöstern”, ”Our greatest ally” och så vidare. Plattityderna behöver inte nödvändigtvis vara felaktiga i sak. Däremot finns inget djup, ingen röd tråd över tid, bortsett från ytliga ”one-liners”. Vad som är s.k ”konservativt” är helt enkelt relativt och inte fixerat, just för att det bara är ett redskap och ingen ideologi i någon djupare filosofisk mening. 

2. Liberalismen är inte kompatibel med konservatismen

För att fullt ut kunna förstå liberalkonservatismen måste man förstå den liberala överideologin. Vad är det för fel på den? Varför är den inkompatibel med ett traditionellt sinnelag? Frågan är för stor för att helt kunna täckas av en enskild artikel, men här kommer en sammanfattning av de, enligt min mening, viktigaste punkterna: 

Liberalismen som ideologi går emot människans natur. Den är baserad på egalitarism, tron på att människor är jämlika och att det i princip uteslutande är miljön som påverkar individers och samhällens utfall. Intuitivt tror jag att de flesta av er som läser detta förstår felaktigheten i resonemanget. Individers biologier är olika, män och kvinnors biologier är olika och folkgrupper skiljer sig åt genetiskt. Det sista påståendet är svårast att tugga i sig för de flesta. Någon vetenskaplig grund för global biologisk jämlikhet existerar dock inte. Även om de genetiska skillnaderna kan se små ut på pappret så får de betydande konsekvenser för gruppers och samhällens utfall. Detaljerna kring gruppgenetiken får ni forska vidare i själva. Hursomhelst får ogrundade egalitära sentiment konsekvenser i form av bland annat en övertro till statens möjligheter att påverka samhället, felaktiga förväntningar av människor och skapandet av verkliga orättvisor. 

Liberalismen är anti-Thumos. Enligt Platon kunde själen delas i tre: Logos, Thumos och Epithymetikon. Är ni obekanta med dessa begrepp rekommenderar jag denna artikel. Liberalismen är utilitaristisk och därmed anti-Thumos. Den moraliskt rätta handlingen är den som maximerar ”lyckonettot”, vilket ligger i linje med liberalismens materiella natur (Epithymetikon). Idealistiska, eviga och trancendenta värden, såsom respekt för traditionen och dess inneboende egenvärde, underordnas det värdsliga och temporära. Det goda liberala samhället är lite förenklat ett där så många individer som möjligt upplever så kraftiga kemiska lyckorus som möjligt, så ofta som möjligt. Ett samhälle vars överordnade värde är renodlad hedonism är per definition anti-traditionellt och anti-konservativt. 

 
 

Liberalism skapar kaos. Ordning och kaos är två naturliga ting. Det är på dem som universum är uppbyggt. De båda går ej att separera från varandra, utan är vår världs inbyggda mekanism. För att skydda oss från naturens kaos har vi människor skapat civilisationer. De syftar till att tillgodose våra behov och hålla faror borta. För att upprätthålla en hög nivå av civilisation, för att hålla ihop samhället, krävs det att de styrande är medvetna om människans natur. Denna punkt hänger ihop med den första. Ett egalitärt synsätt leder till splittrade samhällen. Exemplen är många; stor invandring från U-länder, naivitet kring dessa nya invånare, den s.k ”fria sexualiteten” som slår split mellan män och kvinnor (samt skapar ensamhet, instabila förhållanden och till sist våldsamheter), med mera. Liberalismen är ett auktoritärt kaos, en uppsättning objektiva värden som skall upprätthållas villkorslöst, oavsett hur vedervärdigt kaoset blir för medborgarna som drabbas. 

Liberalism dödar. Just det, du läste rätt! Och då syftar jag inte ens primärt på liberal abortpolitik eller bomber i Mellanöstern. Om du som identifierar dig som konservativ också bryr dig om ditt arv och traditioner så finns det ingen anledning att sympatisera med liberalismen. Tänk efter själv. Vad är det som gått bra de senaste hundra åren, sett ur traditionens perspektiv? ”Progressiva” värderingar har blivit samhällsnormer, traditionen tappar alltmer sitt värde, främmande kulturer tar plats och ersätter vår egen. Allt detta sedan liberalismen skördat segrar. Jag säger inte att alla historiska alternativ har varit att föredra, men beakta åtminstone sambandet.

3. Sköldpaddor är dömda att förlora 

 
Det jag upptäckte under studietiden var att unga borgare har lätt för att drömma sig bort till svunna tider. Det kan ses i deras estetik och leverne, i hur de klär sig, vilka slogans de slänger sig med, vad de lyfter fram i sociala medier. En del anammar med stor inlevelse kulturella uttryck som för de flesta svenskar av idag ses som föråldrade. Denna kultur har onekligen sin charm. Visst är det härligt att ibland drömma sig bort till svunna tider, långt ifrån från verklighetens kaos och osäkerhet. Men hur kul det för stunden än är så blir det minst sagt problematiskt när en inte obetydlig del av dessa borgare tar med sig sitt dagdrömmeri ut i den politiska verkligheten. 

Sköldpaddsliberalernas drömmarna utspelar sig oftast under de perioder under 1900-talet som präglats av välstånd och oberoende, ett zenit i den liberalkonservatives världsbild. Det största felet de gör är inte att fixera blicken vid ett ideal. Felet ligger i deras tendens att negligera tidsandans historiska kontext och de omständigheter som rådde. De förutsätter, medvetet eller omedvetet, att saker och ting inte har förändrats nämnvärt sedan Ronald Reagans eller Gösta Bohmans tid.

Ett exempel är demografin, samt de självutplånande ideal som ibland förekommer inom konservativa kretsar i både Sverige och USA. Idealet om öppna, alternativt halvöppna, gränser vilar på den falska premissen att alla är som vi och vill bli som oss. I själva verket varken kan eller vill en stor mängd av västerlandets invandrare anpassa sig, än mindre assimileras. De tänker inte bara kasta av sig sin identitet för att uppgå i en individualistisk icke-gemenskap baserad på konsumtion och ytligheter. I själva verket bidrar den nya befolkningen till att samhället tar steg bort ifrån det borgerliga idealet, eftersom de nya invånarna för med sig mentaliteter och sedvänjor som går på tvären mot det vi kallar frihet. Idag tar detta sig uttryck i form av fler vänsterväljare. I takt med att den demografiska utvecklingen fortskrider kommer dock dessa saker gå från att ha politisk karaktär till ren tribalism. En invandrarpolitikers parti blir mer och mer oväsentligt till förmån för dennes folkgrupp, något vissa borgare redan idag kritiserar och kallar ”identitetspolitiskt”. Kritiken är dock ytlig, förutom att den fortfarande är obefintlig hos de flesta borgerliga företrädare. Tvärtom förekommer ofta en hög grad av förnekelse. Problemet i den liberalkonservativa analysen är inte att den ej uppfattar problematiken kring invandringen, utan att den tror att den kan lösa problem som ej går att lösa. Du kan inte lösa massinvandringens konsekvenser med blott sänkta bidrag, några fler poliser, lite ”hårdare tag”, och slopad modersmålsundervisning. Möjligen kan du sminka en gris eller spackla några sprickor. Men att förvänta sig något mer är att gravt överskatta miljöns och den sociala ingenjörskonstens möjligheter. Med en ny befolkning får du ett nytt land som reflekteras av just de nya folken. Att tro sig kunna genomdriva borgerliga idéer med stöd av en ny befolkning är ren idioti. 

Ett annat exempel på sköldpaddans nonchalans till kontexten är deras frekvent förekommande oförståelse för kultur. Det heter att ”en äkta konservativ använder inte staten för att avancera en traditionalistisk agenda”. Med den inställningen blir det svårt att försvara sina egna kulturella positioner, alltså den kultur som gjort det möjligt för tidigare generationer liberalkonservativa att vinna stöd hos väljarna. Det blir som bäst ett skademinimerande, ett sätt att sakta ner kulturvänsterns framfart, aldrig att stoppa den. Borgare är konstant belägrade av vänstern. Även om borgaren kan göra vissa motattacker emellanåt så är den en förlorare i det långa loppet. Varför? Liberalkonservatismen är som sagt en tämligen tom ideologi som saknar de långsiktiga visioner som exempelvis finns inom vänstern. Jämför parollerna ”sänk skatten” och ”rättvisa för alla”. Den ena är ytlig, den andra appellerar till idealism. Visst, vänsterns utopism är givetvis orealistisk. Likväl sporrar den en stor mängd unga idealister att gå i dess ledband. Att sedan vinna akademin blev mer eller mindre en promenadseger för marxisterna. 

Vad har konsekvenserna blivit av den kulturella blindheten? Först och främst har högern förlorat greppet om allt som heter kultur och utbildning. Därmed har högern också förlorat inflytandet på den offentliga kulturens riktning. Eftersom kultur skapar grogrund för politik så blir det en negativ spiral mot avgrunden. Är man som politisk aktör seriös i sin vilja att förändra samhället till det bättre så kan inte kulturen kokas ner till blott en privatsak. Förutsatt att man inte i grunden uppskattar utvecklingen…  

Lägg där till sköldpaddornas ovilja att använda staten som ett verktyg att rulla tillbaka utvecklingen. Det finns nämligen en annan aspekt av kulturradikalernas förändringar som ofta förbises. Politik är inte enbart nedströms kulturen, som Andrew Breitbart pricksäkert påpekade, utan motsatta förhållanden kan också gälla. Samhällen består av människor. Människor är en del av naturen. Därför kan också många naturfenomen transfereras till civilisationen. Evolution handlar om att den som bäst anpassar sig till skiftande förhållanden vinner. Det är här staten kommer in som en förändrare av de kulturella förhållandena. När nya inställningar och beteenden i samhället premieras så kommer en stor del av folket att anpassa sig. Kanske inte för att bokstavligen ”överleva”, men som ett sätt att passa in i gruppen och för att bibehålla status och karriärmöjligheter. Idag har vi en offentlighet (statlig som privat) där ytlighet, idioti, konsumtion och egoism premieras framför altruism, spiritualism, och tradition. Kultur är ett nollsummespel. Den ena kulturens framfart innebär den andres reträtt. I vår samtid är det konservativa som retirerat. Det är inte konstigt i sig utan en naturlig följd av att högern lämnat ”walk over” till vänstern i allt som inte rör ekonomi och materialism. Det är en följd av att kultur och sociala värden ses som en privatsak.

 "Kultur är bara en privatsak"

För att ändra på dessa förhållanden räcker det inte med några privata initiativ och en bantad kulturbudget. Det ni liberalkonservativa inte förstår är att massans sentiment, i högre grad än ni vill erkänna, är beroende av auktoriteten i toppen. Det är i hög grad den som styr samhällets värden och moral. Människan är ett flockdjur och en hög grad av anpassning är nödvändig för att hålla ihop ett samhälle, även om svensken utmärker sig som alldeles för extrem i detta avseende. För att vända utvecklingen måste någon form av auktoritet träda in som ett komplement till de privata initiativen, exempelvis en stat som styrs av en offensiv höger. Du kan kalla det ”extremt” eller ”fascistiskt”. Ge mig vilken etikett du vill, men ge gärna också en hållbar alternativ förklaring till varför konservativa förlorar hela tiden.   

Vad bör du som liberalkonservativ göra?

Du har nu läst en ganska lång artikel som sammanfattar mina åsikter kring den borgerliga konservatismen och varför jag vände den ryggen. Avslutningsvis skulle jag vilja skicka en uppmaning till dig som fortfarande identifierar dig som liberalkonservativ. Uppmaningen kommer skilja sig beroende på vilken slutsats du drar. Anser du: 

1. Att detta var en riktigt dålig artikel som du inte tänker ta på allvar? I så fall får jag tacka dig för att du trots allt läst ända hit och hoppas att du ändrar dig framöver. Fortsätt som vanligt men inse att du inte är konservativ i någon verklig mening.

Eller:  

2. Att denna artikel var av intresse, eller kanske till och med en ögonöppnare? För dig som anser detta finns en bredd av nya dörrar att öppna. Till skillnad från dina nuvarande fränder tar du traditionens bevarande på allvar. Du är seriös i din konservatism. Förhoppningsvis kommer du att omvärdera liberalismen som ideologi och med tiden upphöra att vara en del av en svag opposition. Vad du bör göra i praktiken beror på vad du är idag och vilka förutsättningar du har. Kanske bör du stanna kvar i ditt nuvarande borgerliga parti och göra vad du kan för att sakta förändra det till något positivt. Stanna dock inte för länge om resultaten uteblir. Tänk alltid på olika alternativ. Vart gör jag mest nytta? Tiden du slösade bort i exempelvis Kristdemokraterna hade kanske varit en bättre investering någon annanstans. Kanske borde du helt ha gått över till Sverigedemokraterna eller Alternativ för Sverige. Ett tredje alternativ är att göra både och. Var borgerlig på ytan, men radikal på insidan. Engagera dig i ditt lokala partidistrikt men skriv samtidigt artiklar på Motpol under pseudonym. Se dig själv som en resurs som måste nyttjas på bästa sätt utifrån dina förutsättningar. Se dig själv som en traditionens förkämpe! 


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon

AfS = det egentliga SD

Kategori: Alternativ för Sverige, Boomers, Gustav Kasselstrand, Sverigedemokraterna, Tips

 

Denna artikel är specifikt riktad till dig som är en del av, alternativt sympatiserar med, den sverigevänliga rörelsen och som dessutom är lite äldre. Du är antagligen född mellan 1940-1960 och brukar räknas som en klassisk baby-boomer. Till skillnad från andra skribenter inom min sfär författar jag inte denna text för att klanka ner på dig, utan för att bidra med hjälp och vägledning. 

Jag har varit inne i era Facebook-grupper och kan konstatera att vissa av er är helt oresonliga när det kommer till att diskutera huruvida man ska lägga sin röst på SD eller AfS. Eftersom du har läst så här långt är du antagligen inte en av dem. En del av er är vad man kallar ”nyvakna” i era politiska övertygelser. Ni har röstat på sossarna och moderaterna i alla val fram tills ganska nyligen. Ni har upptäckt att de gamla partierna inte längre tjänar era intressen och att de är skadliga för vårt land. I fyra år har ni väntat. Väntat på att få ta hämnd genom en röst på SD. Kanske har du redan bestämt dig. Men om du fortfarande har ett öppet sinne så skulle jag vilja att du fortsätter läsa. 

När Alternativ för Sverige lanserades i mars bidrog det till att röra runt i grytan. Plötsligt var inte din analys lika vattentät längre då SD plötsligt fått konkurrens från en uppstudsig nykomling. Jag kan förstå din initiala motvilja mot AfS. Det är inte kul att tvingas omvärdera sina resonemang. Särskilt inte om man hatar att ha fel (jag känner en och annan sådan person). Själv har jag omvärderat ett antal större resonemang och då är jag ganska ung. 

En sådan omprövning var min syn på först borgerligheten och sedermera även SD. Jag har alltid varit konservativ/”höger”. Den första stora omvälvningen inom mitt politiska liv var då jag insåg att borgerligheten aldrig kommer att åstadkomma någonting, samt att de heller egentligen inte vill göra det. Därefter sympatiserade jag med SD, även om jag aldrig blev medlem i partiet. Tiden gick och jag kunde identifiera två större brister inom Sverigedemokraterna: 

-Partikulturen. Efter riksdagsinträdet började fel folk att dra sig till partiet. Partifolket utgjordes dessförinnan av en övervägande del idealister. Efter inträdet blev det mycket mer opportunt att vara sverigedemokrat. Därav drog partiet till sig karriärister som framförallt tjänade sig själva istället för ”saken”. Därtill skedde förändringar internt i takt med att ledande SD-företrädare korrumperades av makt och höga löner (detta är för övrigt ganska naturligt, även om det inte är försvarbart). Det första symptomet på detta problem var omotiverade uteslutningar och att karriäristerna klippte banden med idealisterna (läs: gamla ungdomsförbundet SDU). 

-Partiets liberalisering. Partiets väg bort från nationalismen har pågått länge och har hittills varit ett framgångsrecept sett till opinionssiffror. Med tiden kände jag dock att partiet tappat siktet mot målet. Syftet med den politiska kampen var inte längre att förändra helheten, att förändra hela det politiska spektrumet. Syftet blev att ”bli ett stort parti” oavsett hur mycket budskapet urvattnades. Denna strategi, i kombination med karriärismen, gav förödande synergieffekter då inte enbart fel typer av personligheter drogs till partiet, utan också personer av helt annan ideologi. Resultatet kan vi se idag. SD:s närmande till Moderaterna har inte enbart med taktik att göra (även om det är en komponent). Det handlar också om en liberalisering som fått konsekvensen att partiet varken förespråkar det som deras sympatisörer vill ha eller det som de tror att SD vill. 

Sverigedemokraterna sitter i en underlig sitts som är både positiv och negativ för dem. SD:s sympatisörer, där du själv antagligen ingår, tror att SD är radikalare än vad de egentligen är. Medias svartmålning av partiet är en orsak. En annan tror jag är många människors ointresse för politik. I detta fall är felbilden av SD till en övervägande del positiv för partiet. Det paradoxala är dock att samma felbild förhindrar samarbeten mellan SD och andra partier. Alltså har vi en situation där SD både kan plocka väljare som är radikalare än dem själva, samt väljare som är mer mittenorienterade i linje med det nya SD. Samtidigt är felbilden ett hinder för Sverigedemokraternas verkliga maktinträde, trots att de fått många nya väljare. Därav försöker man närma sig Moderaterna i i stort sett alla viktiga frågor (EU, NATO, invandring/återvandring etc.). Hittills har taktiken fungerat då man ”ändå plockar alla invandringskritiker”. 

I just detta läge kommer AfS in i bilden. Partiet är i positiv mening det som SD var förr (om man subtraherar SD:s många barnsjukdomar) i både politisk och strukturell mening. Människorna bakom är idealister som gått sin egen väg. Deras lojalitet till de sverigevänliga idealen är redan beprövad då de själva valde att kastas ut ur partiet istället för att lägga sig platt inför liberaliseringen i utbyte mot fina positioner (Kasselstrand själv erbjöds, i utbyte mot hans avgång som ungdomsförbundets ordförande, en topposition som partiets budgetchef). Rent politiskt så ligger AfS:s politik närmare dina förväntningar om SD, än vad de faktiskt gör till SD. Detta har sagts många gånger förut men vi tar det igen: 

-SD vill tyvärr inte att människor som kommit hit och inte bidragit till vårt land ska åka hem. Att bara skicka tillbaka kriminella och några tusen zigenska tiggare duger inte för att återställa Sverige och rädda dina pensionspengar. 

-SD visar ingen vilja att få ut Sverige ur den sammanslutning som gör svenska politiker (och i förlängningen dig!) maktlösa inför utländska byråkrater, närmare bestämt Europeiska unionen. Att bara förespråka en folkomröstning (en votering man för övrigt inte kommer att driva vid förhandlingsbordet) är i sig inget stöd för en Swexit. 

-SD förespråkar inte ett invandringsstopp, även om deras förslag skulle minska inflödet jämfört med dagens nivåer. Liberaliseringen har gått för långt. 

-SD är på väg att lämna kravet på svensk neutralitet då kritiken mot svenskt NATO-medlemskap allt mer tonas ner. I övrigt blir partiet mer och mer influerat av neokonservativa strömmingar. 

-SD kan inte beskrivas som ett särskilt värdekonservativt parti då man förespråkar både fri abort (om än sänkt abortgräns), ”homogifte” och homoadoptioner. 

-Som om detta inte räckte så är min tyngsta kritik av SD att partiet helt verkar sakna en helhetsbild över de problem vi har och de lösningar vi behöver. Trots att problemen i samhället eskalerat så väljer SD-ledningen att föreslå mellanmjölkslösningar. De förstår inte att om problemen förvärras måste lösningarna bli radikalare. Sverigedemokraterna har därmed tyvärr blivit en del av etablissemanget, vilket är en mycket tragisk utveckling som jag gärna hade sluppit att konstatera.

Det du som baby boomer borde fundera på till valet är om det överhuvudtaget spelar någon roll ifall SD blir största parti, om de ändå är så urvattnade att de inte är villiga att skapa den förändring vi önskar.  


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon