The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Den liberala krigshetsen

Kategori: Politik, USA, Utrikespolitik, Åsiktskorridoren

 
Det har nu gått ett par veckor sedan USA:s bombardemang av syriska mål. Jag har medvetet valt att ligga lite lågt och inte skriva något förrän saker och ting klarnat. Vi kan konstatera att Trumps missiler hittills inte följts upp av tyngre aktioner. Än så länge. Den västerländska utrikespolitiken (nej, inte bara den amerikanska) kan dock ge oss en del andra lärdomar, ett kvitto på liberalismens totala seger i modernitetens tid. 

De flesta av er som läser min blogg är säkert medvetna om att det inte spelar någon större roll vilken politisk sida som styr. Vissa saker förändras aldrig, de skall till varje pris drivas igenom oberoende av opinionen. Västvärldens etablissemang har, oavsett färg, en gemensam kollektiv vilja, en närmast religiös syn på vilka samhällsfrågor som skall drivas igenom. Detta har jag valt att kalla etablissemangets kollektiva vilja och det är den som formar åsiktskorridoren. 

Etablissemangets kollektiva viljan inkluderar ett flertal viktiga delar, vissa mer uppenbara än andra. En sådan del är agendan om folkutbytet. Det är en ”vilja” som alltmer börjar ifrågasättas. Normaliseringen, och upphöjningen, av diverse HBTQ-grupper är en annan ”vilja”.

Mot vad många inser är att etablissemangets utrikespolitiska vilja är den ”vilja” som kanske slagit igenom hårdast. Mot rådande utrikespolitik, som inkluderar bland annat rysshets, interventioner i Mellanöstern och en unipolär värld med endast en supermakt, existerar inget potent motstånd. Det är åtminstone långt ifrån tillräckligt starkt. Hur stark fredsrörelsen är i exempelvis USA är inte helt lätt att svara på. En hint kan man dock få genom att läsa Michael C. Desch artikel How Popular Is Peace  i decembernumret av The American Conservative från 2015. Enligt statistiken Desch presenterar är den generella uppfattningen hos den amerikanska befolkningen att USA skall ha en moderat roll som världsledare, även om en betydande majoritet fortfarande vill att landet skall ha en aktiv roll. Ytterst få är vad som elaka tungor brukar kalla ”isolationister”, människor som vill att USA träder tillbaka som dominant spelare i världspolitiken och istället vänder sig inåt, samt fokuserar på sina egna problem. De så kallade isolationisterna brukar främst komma från paleokonservativt, traditionalistiskt  och libertarianskt håll.

 

 

När det kommer till utrikesfrågor är det ofta svårt att mäta folkets stöd. Sannolikt beror detta på att människor i allmänhet är dåligt insatta, och på grund av frågornas ofta komplicerade natur. För att skapa ett tillfredställande underlag för sin övertygelse krävs ofta både intresse och ett kritiskt sinne. Intresse på grund av komplexiteten. Ett kritiskt sinne därför att media är förljugen och spyr ut propaganda. Inte sällan sprids desinformation från flera håll (nej, inte bara från Ryssland). Enligt en studie från Oxford är det därför inte säkert att trovärdigheten är särskilt hög i undersökningar som mäter folks åsikter om större utrikesfrågor; ”In the past, research on citizen opinions of world affairs was something of a hard case for those who hope for democratic control of policy. Citizens in most countries are not well informed on global issues, and on many issues they are understandably ambivalent. As a result, when the pollsters ask complicated questions about truly difficult decisions—such as the decision to go to war—citizens are likely to sway one way or the other, depending on the exact words that are put before them.

Å andra sidan kan man fråga sig vad det hade spelat för roll. Historien har visat att när eliten verkligen fått för sig att göra något så spelar ofta folkets vilja en minimal roll. Första världskriget är ett typexempel. Trotts en stark europeisk fredsrörelse drogs hela Occidenten in i ett krig som inte borde ha blivit särskilt stort. Det finns naturligtvis undantag, men i stort sett har folkets åsikter varit sekundära då krigen ofta korrelerat med etablissemangets kollektiva viljor. 

I dagens Väst, och inte minst i Sverige, har en åsiktskorridor i sedvanlig ordning skapats för att skydda brahminernas, ”den nya klassens”, intressen i utrikesfrågor. Jag skulle här varmt vilja rekommendera en mycket välskriven artikel av Joakim Andersen, en för mig stor intellektuell förebild. Andersen drar det träffsäkra likhetstecknet mellan att bli kallad ”rasist” och ”ryssvän”. Att vara ”Putins lakej” eller nyttiga idiot har blivit ett sorts substitut för andra epitet som alltfler väljer att strunta i. Ryss-hysterin fyller på ett intressant sätt ett flertal funktioner med den gemensamma nämnaren att alla har ett avlegitimerande mål. Som Andersen skriver får en ”ryssvän” dels mindre utrymme i offentligheten (om något alls). Min egen teori är att hysterin också har som mål att avlegitimisera framtida val. Skulle exempelvis SD gå fram kraftigt och/eller AfS komma in i riksdagen så har etablissemanget redan på förhand dömt ut deras framgångar och reducerat dem till ett av Putins verktyg för att skada den liberala världsdominansen. Eftersom de antiryska sentimenten redan är grundlagda är steget därefter inte långt för att ge de styrande ytterligare befogenheter att dra åt tumskruvarna. 

För att återgå till kärnan i denna artikel kan vi konstatera att kandidaten Donald Trumps icke-interventionistiska linje vunnit mångas hjärtan. Enligt de av Desch presenterade undersökningarna har kandidat Trumps linje framförallt stöd bland obundna väljare, inte bland republikaner. Dessa väljare kan mycket väl ha varit de människor som gav honom de sista avgörande procenten, människor som kanske aldrig röstar annars, eller som vände Clinton ryggen på grund av hennes hökaktighet. En nyckelfaktor till Trumps triumf var hans skickliga uppdelning mellan det folk han sade sig företräda och globalisterna han ville bekämpa, alltså Brahminerna, ”den nya klassen”, de personer som byggt åsiktskorridoren, en strategi som helt riktigt sammankopplar interventionism med massmigration. Deschs statistik visar också att vi över tid sett en kraftigt nedåtgående trend när det kommer till världspolisens popularitet, även om stödet fortfarande är högt. De framtida kandidater som går mot strömmen i dessa frågor har mycket att vinna på sikt.

För att knyta ihop säcken. Även om Trump gjort fel skall vi ännu inte måla fan på väggen. Trumps drag har hittills varit små och obetydliga. Dock finns det en lång rad intressesfärer som skulle tjäna på en amerikansk intervention, även om det innebär en storkonflikt, exempelvis det militärindustriella komplexet, den djupa staten, Israel/israellobbyn (som bland annat vill se försvagade grannstater) och andra finansiella intressenter som kan tänkas tjäna stora summor på att västerlänningar och araber dör i tusental. I kombination med allt detta finns den neokonservativa idén om en helt demokratiserad värld, samt liknande kulturimperialistiska idéer, tankegods som slagit rot hos både republikaner och demokrater.  Men mer om det i en annan artikel. 

Vi får hoppas att Trumps bombningar är ännu ett strategiskt drag för att uppnå något konstruktivt. Om inte bör vi ifrågasätta hans legitimitet som vår populistiska isbrytare. 


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon 
Kommentera inlägget här: