The Swedish Paleocon

Under en tid har den s.k borgerliga tidningen Svenska Dagbladet (hädanefter förkortat SvD) ägnat en artikelserie åt begreppet konservatism och dess påstådda innebörd. Det mesta som skrivits har enligt mig inte varit av något större intresse för den upplyste. För att du som läsare skall slippa läsa igenom detta så har jag valt att sammanfatta striden om konservatismen som just nu pågår. 

För att göra en lång historia kort så har den konservativa rörelsen gått från att utgöras av individer som Rudolf Kjellén till den mer liberala kretsen kring Timbro. Idag försöker det sverigedemokratiska ledarskiktet överta begreppet från den borgerliga högern, ett steg i rätt riktning även om SD har minst sagt många tillkortakommanden när det kommer till deras förståelse av denna ideologi. I modern tid har konservatismens definition präglats av både liberalism och ogynnsamma historiska vindar. 

Konservatismen uppstod historiskt som en motreaktion på liberalismens uppgång i Europa genom turbulensen kring Franska revolutionen. Under de kommande hundra åren fungerade de konservativa rörelserna mer eller mindre som stoppklossar mot de jämlikhetstroende krafternas frammarsch i form av både liberalism och socialism. Drygt hundra år efter den Franska revolutionen skedde ännu en turbulent händelse i form av Första världskriget, som under några år fick som följd att det gamla Europa slogs i spillror. I maktvakuumet som uppstod tog modernitetens krafter över i form av både liberala, socialistiska/kommunistiska och olika mer eller mindre fascistiska/nationalsocialistiska krafter. Traditionalisten var slagen medvetslös. 

Efterkrigstiden ledde fram till det som sedermera skulle kallas Andra världskriget, ett krig där egalitära krafter av olika färger skulle stå som segrare; liberaler i väst, kommunister i öst. Förlorare var alla de högermän som inte gick i jämlikhetens ledband, oavsett om dessa identifierade sig som konservativa, nationella eller något mer radikalt. Detta är en förklaring till varför invandringskritik fram tills nyligen varit tabubelagt (samt varför många värdekonservativa hållningar fortfarande är det). I linje med denna utveckling blev de konservativa rörelserna i Västvärlden liberaliserade, med följden att högern/borgerligheten blev vek, tandlös och oförmögen att uppnå sitt påstådda mål. 

Till följd av liberaliseringen har även den moderna högerns egen bild av konservatismens förändrats. I modern tid har har konservatismen som ideologi definierats som ett sätt att bevara liberalism, alternativt som en strukturell konservatism (viljan att bevara status quo genom exempelvis en fortsatt socialdemokratisk hegemoni). Man har helt bortsett ifrån att konservatismen har egna värden och mål, samt att dessa ej är liberala. Det långsiktiga resultatet har blivit att en liberal blöt filt lagt sig över de konservativa och att alla utmanare av den liberala överideologin stämplats som extremister, alternativt som det inom borgerligheten vanliga epitet ”oanständiga”. Den liberala överideologin har orsakat att de som kallat sig konservativa i själva verket varit liberaler i varierande utsträckning, samt att de konservativa som vägrat gå i det liberala ledbandet blivit förpassade till den mer nationella periferin (läs Jonas De Geer). Under 2010-talet har dock någonting hänt. Från att i offentligheten legat i ide har konservatismens som begrepp åter hamnat på bordet genom bland annat SD:s interna omdaningar samt borgerliga ledarskribenter ökade tillnyktring och intresse för begreppet.  

Verkligheten kommer ikapp: 

Den första skärmytsling i denna strid tycks just nu pågå i studentföreningen Heimdal i Uppsala. Föreningens ledord är att verka för ”reformvänlig konservatism” men har historiskt stöttat borgerligheten. Jag är själv inte medlem av föreningen men har följt den under en längre tid. I takt med att borgerligheten liberaliserats har tidigare medlemmar av den valt att gå över till SD, vilket gjort en och annan moderat och kristdemokrat svettig. Under ett antal år tycks en konflikt ha bubblat under ytan men som nu verkar ta sig synbara uttryck. 

Det hela började med att en vänsterrekryt på SvD skrev ett reportage i samband med att partiledare Jimmie Åkesson höll föredrag på föreningen. Trotts att reportaget verkar ha haft många uppenbara brister valde föreningens seniorer att reagera kraftfullt med ett påföljande öppet svar till föreningen och SvD. Heimdals eget svar på reportaget har i skrivande stund ej publicerats men kan läsas här. 

Jag saknar dessvärre insider-information för att kunna dra några fullkomliga slutsatser, men jag har å andra sidan träffat tillräckligt många borgare i mina dagar för att kunna utröna två huvudsakliga konfliktlinjer: 

-Personkonflikt. Heimdal har i perioder varit betydligt mer liberalt än det är idag. Under 1990-talet var bland annat Anders Borg ordförande, vilket bör säga det mesta. I takt med att mer icke-liberala konservativa krafter börjat vinna mark har dessa seniorer börjat bli oroliga (tyvärr tror jag inte att SD har förmågan att förstå vikten av att överta institutioner, därav bör inte detta röra sig om ett infiltrationsförsök, utan på sin höjd självradikalisering internt).  Borgare tenderar i mina ögon att vilja vara lite ”finare” än alla andra. Vänsterns karikatyr av borgaren som en ”von-Oben”-typ är dessvärre alltför ofta sann. Något som gör saken värre är att orten, varpå föreningen är baserad, är en studentstad. Staden är en plats där många högutbildade, och sedermera framgångsrika, personer bor, en faktor som spär på ocharmiga karaktärsdrag som personlig karriärism, opportunism och egocentrism. När lite ”finare” individer sedan upptäcker att den föreningen de associerats med håller på att gå i en riktning som inte gynnar deras personliga ambitioner uppstår grogrund för konflikt. 

-Ideologisk konflikt. Skillnaden i ideologi handlar om att vissa individer på den SD-sympatiserande sidan valt att mer eller mindre frigöra sig från det liberala narrativet. Det accepteras ej av borgarna som väljer att lunka på som vanligt. Därmed har konflikten fått dubbla bottnar. Konflikten blir således mycket infekterad. Hur stor den liberala, -kontra traditionalistiska, sidan är går dessvärre ej att förtälja. 

Oavsett denna konflikts utfall så går vi mot en utveckling där liberalismen är på nedgång. Den liberala piken var i Kalla krigets slutskede, en tid som många av dess följare fortfarande befinner sig i mentalt. Ingenting varar dock för evigt. Den traditionella högern går med allt större steg framåt i takt med att den falska liberalismen visar sitt sanna tryne. Konflikten inom den etablerade högern kommer att fortgå samtidigt som nya alternativ reser sig. Förloraren kommer att bli den liberala högern samt den centeristiska vänstern som båda kommer dräneras till respektive polers glädje. De närmaste åren kommer att präglas av ytterligare polarisering och ett hårdare politiskt klimat, en uppskalning av den konflikt som i dagsläget präglar den konservativa rörelsen. 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon