The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

Ideologiernas kommande fall

Kategori: Historia, Politik, Val2018

 

Lite förenklat kan man säga att alla politiska rörelser är sprungna ur egenintressen. Ideologier är sprungna ur filosofins möte med miljön. Den ideologiska politiska rörelsen är i sin tur en fusion av de individer som har som egenintresse att vara en del av den, utifrån den ideologi som representeras. Givetvis finns många historiska och moderna undantag till detta, alltifrån Olof Palme till jag själv. Det finns ibland också en genuin idealistisk ådra inom politiken, en strävan att faktiskt göra världen bättre, även om denna ådra blir alltmer sällsynt. Gemene väljare tänker dock sällan i abstrakta ideologiska banor utan utgår ifrån vad som är bäst för en själv, familjen och de allra mest närstående individerna. De flesta ”röstar efter plånboken” eller lever i andan av att ”det som inte händer mig, händer ingen annan”. 

Historiskt sett har dessa ideologiska ”intressegrupper” utgjorts av politiska partier och organisationer. Allt sedan den moderna politiken ”uppfanns” under 1700-talet har olika gruppintressen tagit sig uttryck genom för den tiden nykomna filosofier. Egalitarismens uppkomst under Upplysningen utvecklades till att bli borgarens rörelse för att erövra makten från kungen, kyrkan och adeln. Arbetarrörelsen var arbetarens sätt att tillskansa sig mer makt och välstånd på bekostnad av borgaren/kapitalet. Den ursprungliga nationalismen var minoritetsfolkens sätt att antingen slå sig fria från centralstyret (splittringen av de ryska och habsburgska imperierna), eller att själva skapa ett eget (enandet av Tyskland, Italien, Jugoslavien).

Under, efter och åren innan Första världskriget, när det moderna Europa började ta form, var därmed individens politiska åskådning i hög grad baserad på klass och identitet (nationell och/eller religiös). Med tiden, när den europeiska kartan alltmer blev synonym med den demografiska sammansättningen, skulle konflikten i allt högre grad gå mellan de krafter som antingen representerade; (1) ”Proletariatet”, (2) Borgerligheten och (3) De som ville begrava klasskampen till förmån för nationell enighet, samt utreda de missförstånd som möjliggjorde den. Vi vet alla att trean förlorade striden och att tvåan med tiden slets i tu. En del förblev sin ideologi trogen men gick under runt decennieskiftet 1989-90. Den andra delen uppgick i den liberala hegemonin i form av 68:a-vänstern.  

Det vi sett sedan den liberala hegemonins seger är att väljarna fortfarande baserar sina partisympatier på egenintressen men att ”intressegruppen” de tillhör har splittrats och atomiserats till förmån för radikal individualism. Äldre tiders väljare röstade för sin klass, dagens för sig själv. Kanske kan detta vara ett skäl till att äldre svenskar sympatiserar med partier som om de vore fotbollslag. Många lever mentalt kvar i sina respektive kollektiv utan att inse att klasskampen är förlegad, att ”deras” partier inte längre representerar deras intressen.  

Och någonstans fungerar det hjälpligt -så länge landet är etniskt homogent. När ett mångetniskt samhälle tar vid uppstår konflikter som inte fanns i det homogena samhället. Ni som följt mig sedan tidigare vet vad jag menar. Egalitarismen är en lögn. Människan är ojämlik, både mellan individer och grupper. När stora populationer av främmande folk etablerar sig så uppstår intressekonflikter mellan dem och majoritetsbefolkningen. Denna gång utgörs inte konflikten av klass eller socioekonomisk tillhörighet, utan utifrån organiska kollektiv i form av etnos.  

De flesta av er är medvetna om den etnocentrism som existerar hos många invandrargrupper och minoriteter, samt avsaknaden av detsamma bland västerlandets majoritetsbefolkningar. Mot bakgrund av den nya gryende intressekonflikten tar sig många invandrares gruppmedvetenhet sig uttryck i fantasisiffror för Socialdemokraterna. Samma mönster går igen i hela Väst. I takt med att den klassröstande väljarkåren dör ut fylls den moderna vänstern av importerat valboskap. Vänsterpartier blir utlänningspartier. Svensken har hittills inte förstått det. En dag kommer det dock gå upp för många att deras egna intressen går isär mellan dem själva och gruppen MENA-invandrare. Varje försök att få svenskar att ”klanrösta” (rösta för sin egen grupps intressen) betraktas dock som ”nazism, fascism och rasism”.  

Från politiskt korrekt borgerligt håll argumenteras det flitigt för att ”gräva ner” det man kallar identitetspolitik. Den liberalkonservative vill återgå till en tid där varje person röstade för sig själv och inte till favör för sitt självidentifierade eller medfödda kollektiv. Till viss del är det helt korrekt. Vissa konflikter, så som könskampen mellan män och kvinnor, bör avskaffas helt (män och kvinnor har inga skilda intressen i någon djupare mening). Men på grund av att borgerligheten baserar sina slutsatser på egalitära principer så begränsas deras förmåga att se det oundvikliga i det jag beskriver i ovanstående stycke. Kampen mellan folkgrupperna kommer göra några till vinnare, andra till förlorare. Därav tvingas svensken till ett kollektivistiskt ställningstagande såtillvida att den inte kan köpa sig fri från det. 

Den process vi bevittnar i vår samtid, en process vi bara sett början av, är ideologiernas död. De dör till förmån för ett politiskt landskap präglat av etniska intressekonflikter. I det nya landskapet kommer nationalismens roll att öka just för att den tar parti för den egna gruppen. Alternativ för Sverige må endast ha fått cirka 20 000 röster  i valet men deras anda är ett framtida vinnarkoncept. Som konservativ/nationell opposition bör inte endast vårt mål vara att få AfS att växa, utan snarare att få alla partier att bli som AfS i någon utsträckning. Moderaterna bör förespråka återvandring för ekonomins skull, Miljöpartiet av miljömässiga skäl, etc. Alla partier, från vänster till höger, borde återgå till det som historiskt varit en självklarhet; att svenska politiker företräder svenskars intressen. Tyvärr kommer det inte bli så. Den utländska infiltreringen av partierna kommer att fortsätta tills att det blir demografiskt möjligt för utlänningarna att slänga sina partiers gamla ideologier överbord och omvandla dem till renodlade intresseparti.  

 

Kan ideologierna komma tillbaka? 

Till sist skulle jag vilja spekulera lite om hur framtiden skulle kunna bli om svenskarna lyckades ”ta tillbaka sitt land”. Skulle det ideologiska politiska landskapet återvända om Sverige än en gång blev homogent? Svårt att säga. En sak som är säkert är dock att det post-mångkulturella Sverige skulle behöva någon form av garanti för att det som en gång hotat vårt lands existens aldrig upprepas. Någon garanti kan tyvärr aldrig ges, däremot skyddsmekanismer som bromsar ett eventuellt förfall. USA:s konstitution lyckades inte stoppa landets förfall. Däremot har traditionalister av olika slag vunnit tid. 

En framtida svensk konstitution, hård men skarpt avgränsad, måste stå över politiken och systemet. Ett sådant dokument skulle exempelvis kunna innehålla paragrafer om att politiska förslag aldrig får äventyra folkets långsiktiga överlevnad eller på annat sätt hota svenskarnas intressen. Grundprincipen måste alltid vara att, som AfS uttrycker det, ”alltid sätta svenska folket främst”. Hur detta sedan görs är en annan sak. Debatten kring det svenska folkets bästa måste föras av en mångfald aktörer med olika inriktningar, inte endast av ett parti. En pro-svensk hållning måste däremot alltid utgöra grunden.


The Swedish Paleocon
@swedishpaleocon