The Swedish Paleocon

Detta är en kort analys av det svenska valet 2018. Jag har egentligen inte så mycket att tillägga när redan ett större antal personer sagt sitt. Du som läser detta är antagligen lika besviken som jag över att både SD och AfS gjorde relativt dåliga val. 

Vilka negativa slutsatser kan vi då dra? Jo, följande: 

-Vi har överskattat vår egen storlek. Inte så konstigt. Vi har hamnat i ett läge där våra egna supportrar syns och hörs mycket på nätet och i sociala medier. Det är givetvis bra i sig men har bidragit till att trissa upp våra egna förväntningarna till orealistiska höjder. Den nationella/”Sverigevänliga” rörelsen har blivit samma sak på nätet som vänstern är på gatan. Vänstern framstår som större än den faktiskt är genom att mobilisera vid demonstrationer och torgmöten (även om mobiliseringen minskat). Samma sak kan härmed tillskrivas högern, fast på internet. 

-De mätinstitut som förra valet prickade SD bäst har i år varit katastrofalt felaktiga. Kan detta ha skapat en falsk säkerhet kring valets utfall? 

-Hjärntvätten sitter antagligen djupare hos många än vi kunnat ana. Att Sverige är ett extremt land vet vi. Men att väljarna i praktiken röstade för exakt samma parlamentariska läge är svårsmält för många av oss, inklusive mig. Tyvärr lever många svenskar efter devisen ”det som inte händer mig, händer ingen annan”. Så länge de flesta svenskar lever i en trygg och segregerad miljö så kommer inte mycket att ske.  

-Sossarnas relativa framgångar (eller att de åtminstone gjorde bättre ifrån sig än i mätningarna) beror som förra gången delvis på att icke-européer röstar på dem. Ingenting nytt eller sensationellt här.      

Finns det några positiva slutsatser vi kan dra? Ja, det gör det:  

-Precis som Tino Sanandaji påpekar så har retoriken från de andra partierna förändrats markant sedan valet 2014. Både S, M och KD har denna gång gått till val på att i olika utsträckning minska invandringen. Visst, man kan så klart ifrågasätta huruvida de kommer hålla sina löften och hur djupt rotad förändringen sitter (antagligen inte så djupt). Det intressantaste här är dock att cirka två tredjedelar av väljarkåren i någon utsträckning röstat för invandringsstopp (möjligtvis bör man dra av några procentenheter på sossarna då många av deras väljare är MENA-utlänningar). Det gör åtminstone samma väljarkår mottagliga för delar av vårt budskap, vilket i sin tur skapar en bra grogrund inför framtiden. 

-Det går inte bakåt i alla fall. Jag har en hel del personer i min bekantskapskrets som bytt från S till SD och som åtminstone inte är fientliga till AfS (några kanske till och med kan uppgradera sin röst till 2022). Tyvärr kan man tycka att det går för långsamt. 

-Gatuvänstern har kraftigt minskat. Det räcker att du mins förra valrörelsen för att notera detta uppenbara ras. Att SD:are och AfS:are varit fler än sina motdemonstranter på ett stort antal torgmöten är något positivt och lovande. Istället har aggressiva utlänningar blivit det stora hotet i offentligheten.

-Vänstern har blivit mindre batik. De allra värsta vänsterpartierna MP och F! har rasat till förmån för något mindre tokiga sådana. Utöver det har vänstern totalt minskat med ett antal procent. Är detta bra eller dåligt? Både och. Hellre sossar än miljöpartister. Å andra sidan är lite galenskap på vänsterkanten bra för att kristallisera vänsterns ideologi.  

Vad blir konsekvenserna av detta val? 

Det vore fel att hävda att allt är kört. Vi har fler tillfällen på oss att rädda Sverige, som Kasselstrand brukar uttrycka det. Med det sagt är vi alla medvetna om att klockan tickar. Den demografiska förskjutningen förminskar våra chanser för varje val. Under de kommande åren kommer ytterligare hundratusentals medborgarskap delas ut, varav nästan alla av dessa nya röstberättigade kommer rösta vänster. 

Utöver att S och V får nytt valboskap så kommer landet vanskötas ytterligare och det finns risk att damluckorna öppnas igen.

Vad måste göras?

Mycket berättigad fråga som inte är helt lätt att svara på. I det korta loppet blir metapolitiken ännu viktigare för att kunna påverka hela det politiska spektrat. Någon skrev på Twitter att 2018 års val kommer bli ungefär som presidentvalet i USA 2012. Alltfler svenskar kommer inse att vänsterpartier är utlänningspartier. Detta kan eventuellt bli en nyttig väckarklocka för många. Vi som bedriver metapolitik bör spä på detta narrativ. Gör det tydligt för folk att vänstern motarbetar deras intressen, både som grupp och som individer. 

Under kommande mandatperiod kommer sannolikt liberaler och socialister gå ihop för att stoppa SD:s inflytande. Till dem som sitter i Alliansen och samtidigt har något som helst konservativt sinnelag bör vi förstärka sambanden mellan liberalism och socialism, dessa två grupperingars likheter och tala om varför de har så lätt att samarbeta i alla viktiga frågor. På det sättet avdramatiseras riktig konservatism och steget till ett M-KD-SD-samarbete blir kortare.