The Swedish Paleocon

Bild: Ett brev från en ung Hillary Clinton till Saul Alinksy.

I del 3 gick jag igenom de taktiker som kulturmarxisterna använde sig av för att ta makten över våra institutioner. I den här delen kommer jag på en översiktlig nivå gå igenom några saker som högern kan lära sig av Saul Alinsky i sin strävan att ta tillbaka makten. 

En sak jag reagerade på när jag läste på om Saul Alinsky var att han förkastade idén om att låta systemet vara ifred då det ändå ”faller ihop av sig själv”. Att onaturliga system (så som det egalitära) faller samman av sig själva vad det lider är självklart. Dock förkastade Alinsky idén om att inte aktivt motarbeta systemet på grund av detta. Den tanken skiljde honom från många andra marxister på den tiden. Inom högern hör man ibland samma påstående, att det är bättre att bara dra sig undan och låta allt gå sin gilla gång. 

Är Alinskys påstående rätt eller fel? Jag har dessvärre inget rakt svar på den frågan. För nymarxisterna fungerade Alinskys strategier bra. Å andra sidan kan man fråga sig om alla hans regler verkligen är applicerbara på högerns kamp. Nymarxisterna hade privilegiet att överhuvudtaget kunna arbeta inifrån. Högern kan inte infiltrera institutionerna, som kulturmarxisterna gjorde, eftersom de människor som sitter vid makten nått sina positioner genom just infiltrering. 

Är passivitet ett bättre alternativ? Om systemet är ohållbart så måste ju det innebära att segern på sikt är säkrad utan någon större kraftansträngning? Den som tror det bör genast tänka om. Att systemet en dag faller kan vi säga med säkerhet då det är byggt på osanna premisser. Att naturen segrar vet vi, om den västerländska civilisationen gör det, vet vi inte. Om naturen segrar ”för sent” finns risken att högern inte hinner vända den västerländska skutan bort från undergången. Om den pågående utvecklingen, på grund av vår egen lättja och brist på mod, tillåts fortgå riskerar vi att hamna i en situation där utvecklingen gått så långt att det blir omöjligt att återskapa den civilisation vi älskar. 

Nej, den enda vägen framåt är kamp och innovativitet. Högern måste finna sin egen strategi, en process som redan är i full gång. En del saker kan vi låna av våra motståndare medan andra saker måste uppfinnas på nytt. Högerns framgång kommer inte att ligga i att vi lyckas ”ta tillbaka” institutionerna, utan i vår förmåga att skapa alternativ till dem. Denna process kommer ta tid men är också, vad jag vet, det enda sättet att komma framåt på. Delsegrar är redan vunna genom framgångsrik metapolitik och alternativa medier. 

Jag tror att systemet aktivt måste motarbetas i syfte att sakta ner förstörelseprocessen av Västerlandet, men att systemet i längden måste bytas ut mot ett helt nytt. Enligt mig måste också högern anamma en av kulturmarxismens viktigaste idéfrön; att göra människor missnöjda med status quo. På ett kulturellt plan är inte gemene man särskilt missnöjd med det kulturmarxistiska väldet. Visst, enstaka röster mot abort och HBTQ hörs emellanåt, innerst inne är betydligt fler (av ren instinkt) motståndare till progressivismens utfall. Motståndet bör likväl bedömas som svagt. Därav behöver vi skapa ett missnöje över status quo. Människor måste bli medvetna om att de egentligen borde vara missnöjda med aborter och Pride-parader. Inser de inte själva att detta är fel så måste vi hjälpa dem på traven! 

För kunna få folk att bli missnöjda med status quo kommer högern behöva inta obekväma positioner. Högern måste klart och tydligt visa att den på djupet erbjuder ett annat samhälle. Högern måste våga gå på offensiven där vänstern är stark och icke rädas diverse epitet. Idag saknas det inom högern. Inte ens Sverigedemokraterna gör något motstånd mot dagens vänsterkultur, tvärtom är de en del av den. Hade SD fått tillåtelse att deltaga under Pride-veckan hade de gjort det. Jimmie Åkesson hade då med all sannolikhet deltagit i paraden. Om SD:s lama hållning är en del av en taktik eller inte är som vanligt svårt att utröna. Frågar du mig är det illa oavsett. 

En viktig punkt som skiljde Alinsky åt från resten av 1960 -och 70-talets marxister var hans realism. Han såg inte samhället som det borde vara utan utifrån hur det faktiskt såg ut. Även här brister en stor del av dagens höger. Många av oss inbillar sig att vi på något sätt är en folkets förlängda arm, att vi representerar ”vanligt folk”. Det är tyvärr inte sant (än!). Den genuina högern är givetvis goda representanter för vårt folks intresse men är knappast som folket. Det finns egentligen bara en fråga där man kan säga att högern är en folkets megafon. Det är invandringsfrågan. I övrigt är gemene man sekulär och relativt progressivistisk. De flesta är inte kulturliberala fullt ut men har heller ingenting emot den. Man skulle grovt kunna generalisera medelsvensson som en invandringskritisk, välfärdsförespråkande kulturliberal-light. Ungefär som SD:s liberala falang (typ Bieler och Sjunnesson). 

Med denna insikt skall vi inte tro att vi har folket på vår sidan i särskilt många andra frågor än invandringsfrågan. Det svenska folket är fortfarande fast i 68-kulturen. Vi skall därmed inte måla upp någon bild av att vi är som folk i allmänhet. Tvärtom är vi ett politiskt och kulturellt avantgarde som måste ”gå före” folket och leda dem på rätt väg. Som jag tidigare nämnt på denna blogg så är det inte majoritetssamhället som skapar förändringarna utan de bäst organiserade minoriteterna. Kulturmarxisterna var själva ett avantgarde på sin tid. Deras dagar som kontra-kultur är för länge sedan borta. Idag är det vi som fyller det tomrum som Marcuses lärjungar en gång fyllde.  

Det är vi som kommer att ha varit konservativa nationalister innan det blev coolt att vara det. Det är vi som skapar det framtida majoritetssamhällets tankar, livsmönster och filosofi. Vi är framtiden. 

Framtiden tillhör oss! 

The Swedish Paleocon 

@swedishpaleocon