The Swedish Paleocon

Kulturrevolution från höger!

En seriös analys av alternativhögern

Kategori: Alternativhögern, Politik, Taktik

 
Sveriges Radio Ekot publicerade i veckan en ”granskning” av Nordisk Alternativhöger (NAH) och dess galjonsfigur Christoffer Dulny. Reportaget var inte helt oväntat hårdvinklat vänsterut i sann maoistisk anda med syfte att måla upp NAH som en ”högerextrem” strömning med täta kopplingar till NMR. Jag brukar inte bemöda mig med att kommentera nonsens men väljer i detta fall att göra ett undantag.  

Till att börja med är det viktigt att i sammanhanget påpeka att den alternativa högern inte är en ideologi i sig. Rörelsen har inga egna skrifter som ligger till grund för dess filosofi, något som andra rörelser brukar ha. Alt.-högern bör istället sammanfattas som ett paraply av olika strömningar, något Ekot helt riktigt uppfattade. Människorna inom Alt.-högern kan vara alltifrån libertarianer (ex. Augustus Sol Invictus) till nationalsocialister (ex. Andrew Anglin). Som jag uppfattat saken finns det framförallt två fenomen som knyter dessa, annars mycket olika grupper, samman:

1. De olika grupperna är i olika utsträckning marginaliserade inom högern. De får inte vara med i etablissemangshögerns finklubb. 

2. Ideologiskt har de funnit en gemenskap i att alla inser att Västerlandet är döende, att européer och europeiskättade dör ut som folk och förlorar alltmer inflytande (inklusive i sina egna hemländer där de marginaliseras av sina egna regeringar). Hur detta sedan tar sig uttryck kan variera stort. För svensk del innefattar detta en traditionell syn på svenskhet som inkluderar historia, kultur och etnicitet/ras/biologisk uppbyggnad (något som skiljer dem från ”Alt.-light” och SD i Sverige).

Även om de ideologiska inriktningarna kan skifta inom alternativhögern är de flesta identitärer av något slag. Hur detta i sin tur tar sig uttryck varierar mellan länder och beror på hur befolkningens identitet ser ut. Tydligt blir detta när man observerar skillnaderna mellan exempelvis den amerikanska grenen, med Richard Spencer i spetsen, och den europeiska, med Generation Identitet och Martin Sellner som tydliga frontfigurer. USA skiljer sig gentemot Europa därför att stora delar av landets icke-vita befolkning delar samma språk, kultur och (delvis samma) historia. Därav blir fokuset på ras mycket mer dominerande än i Europa där man inte har någon direkt historisk erfarenhet av mångrasliga/multikulturella samhällen. Som jag förstått det vill den amerikanska rörelsen framförallt skapa en rasmedveten vit identitet som en reaktion på att den vita andelen av USA:s befolkning minskat drastiskt de senaste decennierna. Den europeiska grenen har istället sitt fokus riktat på helheten, med udden riktat mot såväl antivita tendenser i samhället som mot islams utbredning. Eftersom de icke-vita ”européerna” uteslutande invandrat i närtid, delar de heller inte samma kultur och språk som kontinentens urfolk. Därav förstärks skillnaderna i kultursyn, samt synen på den västerländska civilisationen. 

Eftersom den alternativa högern inte har något skriftligt ramverk, betyder det att olika grupper kan vara olika inflytelserika under paraplyet. De som leder den alternativa högern har därför en svår balansgång att gå för att hålla ihop de olika grupperingarna. Då jag själv i någon mening kan sägas tillhöra den alternativa högern (om man får tro Hans Hermann Hoppe är Alt.-right-rörelsen i mångt och mycket sprungen ur den paleokonservativa) ser jag det som min uppgift att försöka balansera en rörelse som annars riskerar att återgå till en primitiv nationalism 1.0. 

Till den som vill läsa lite seriös kritik av alternativhögern kan jag rekommendera Jan Olof Bengtssons artikel Nordisk alternativhöger i Charlottesville. Bengtsson hävdar i sin artikel att den alternativa högern är på väg att återgå till den ”gamla” högern, något som Bengtsson hävdar är en återgång till ”sunkbunkern”. Sedan Donald Trump tillkännagav sin kampanj har den alternativa högern, enligt Bengtsson, allierat sig med fel grupper och börjat tappa konceptet. Rörelsen började ta sig allt brutalare uttryck som frångick den utstakade, normaliseringsfrämjande, vägen rörelsen dittills hade gått. 

Trotts att jag inte kände till den alternativa högern innan Donald Trumps presidentvalskampanj tycker jag mig känna igen fenomenet Bengtsson beskriver. Det som lös igenom under demonstrationen i Charlottesville var att högeraktivisterna hade till synes svårt att hålla isär internetforumet 4chan med verkligheten. Stundtals brutala uttryck, som fungerar ypperligt på internet som en uppluckrare av den politiska korrektheten, gjorde sig uppenbarligen inte lika bra i verkligheten. Vissa av de närvarande hade till synes svårt att separera vad som passar sig i olika sammanhang och demonstrationen tappade delvis konceptet (notera att jag inte var på plats, kritiken är baserad på den information jag lyckats tillhandahålla). De allra mest radikala uttrycken, så som hakkorsflaggor och KKK-kåpor (i den mån de nu fanns), borde inte ha fått någon plats i manifestationen överhuvudtaget. Inte bara av estetiska, och taktiska, skäl utan därför att de är inaktuella uttryck från en gammal höger som inte lyckats ta sig framåt. 

Visst, en del missöden är bara ”barnsjukdomar”, som Åkesson brukar säga. En ung rörelse gör alltid misstag. Dock gäller det att alternativhögern inte halkar och blir förknippad med den gamla nationella rörelsen, exemplevis genom att ha för täta kopplingar till Nordiska motståndsrörelsen. Som sagt handlar det om en balansgång. Hurvida NAH:s ledning skulle vara någon form av nationalsocialister, minus socialismen, som Ekot försöker hävda, får de berörda själva svara för. Jag kan bara svara för mig själv. Jag tror och hoppas dock att NAH:s ledning lyckas med sin balansgång att hålla ihop de olika politiska enheterna. Men Bengtssons kritik är absolut värd att ta till sig.  


 

The Swedish Paleocon

@swedishpaleocon

Kommentera inlägget här: